Mina bilder på snön och kylan tenderar icke att sina. Här ses som vanligt Frihamnen i all sin kylslagna elegans.
Blågrönt är min färg. Plåt på hus är vanligtvis ingen favorit, men denna byggnad kan jag inte annat än älska.
Lurar med musik uti går jag aldrig omkring i. Lyssnar jag på musik när jag förflyttar mig, är det i bilen, men det är en annan historia (och tillika en mycket angenäm). Hade min promenad haft ett soundtrack, hade det kanhända innehållit Don Byas version av You call it madness, but I’ll call it love (på svenska den underbara För mig var det allt).
Ännu en arkivbild. Fann den verkligt tråkig när rullen väl var framkallad. Idag tycker jag att den är fin. Radiohusets fasad är mycket tilltalande och molnen svävar omkring likt rosa drömmar.
Cisterner, snö och mörker verkar jag aldrig få nog av. Här en bild från förra vintern som jag tog på en verklig höft. jag ställde upp kameran på ett elskåp och höll inne avtryckaren så länge som jag fann lämpligt. Märkligt nog, blev det en rätt bra bild.
Här en bild från förra året. Jag kom mig inte för att ta slut på rullen förrän nu och i förrgår lät jag framkalla den. Oväntat vacker tycker jag den är för jag knäppte den på väg till PrisXtra när jag skulle handla en grå vårvinterdag.
Tänk, filmen var allt bra annorlunda förritin. Jag såg Flottans kavaljerer, en musikalliknande historia inspelad 1948. Hade man hade tagit på sig glasögon känsliga för queer, hade man förvisso häpnat, men nu gjorde man inte det. Istället föll det sig helt naturligt att krigsfartyget Fylgias trivselassistent, som plötsligt uppenbarade sig i en vit fotsid dress som mer liknade en aftonklänning, svingade sig upp på en kanonpipa som han vant gränslade. Allt till tonerna av uppsluppen musik som ett gäng balettflickor steppade till.
Ibland önskar jag att livet var mer musikalartat. Nej, inte den där trista Göta Lejonvarianten. Nej, lyx, stor orkester och vacker sång skall det vara.
Det är roligt att gå på Cinemateket och det är roligt att återuppliva formatet 4:3 som idag är praktiskt taget utdött. Det har sina fördelar med höga bilder, något som jag också noterade på Lee Miller-utställningen där flertalet bilder var kvadratiska. När jag filmar super-8 blir resultatet 4:3 vilket jag beklagat, men att bygga om kameran till 16:9 blir för dyrt. Nu är jag beredd att ompröva min åsikt.
Nytt år. 2009 var inte så pjåkigt, vid jämförelse med de bedrövliga 2007 och 2008. Man får hoppas att 10-talet blir bärre.
Här ett par bilder jag tog i januari förra året. En promenad längs med Regeringsgatan, när solen stod långt, tog mig upp till den platå som Johannes kyrkogård utgör. Tegelkyrkan glänste i solen. Längs med Johannesgatan låg de De Champska husen som berövas all sin grannlåt.
I huset Regeringsgatan 95 bodde under ett par år Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel innan de flyttade till en pampigare bostad på karlavägen. Ett drygt kvarter längre upp, bodde fröknarna Petra och Angela von Pahlen vintertid.
