Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.

Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.

Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.

Jag skulle köra hem från Västerbotten och valde att köra några småvägar på min väg norrut. Efter att ha passerat ett litet samhälle skymtade en förfallen byggnad mellan träden och jag svängde av och ned mellan träden på den smala, asfalterade vägen.

Det var ett gammalt sågverk som inte verkade ha använts på många år. Färgen hade bleknat och några rutor var krossade. Det växte träd där det sannolikt inte skulle växa träd. Och så var anläggningen helt övergivet

Runtomkring fanns stora upplagsplatser där det förmodligen legat timmer eller brädor. Förmodligen lönar sig inte dessa småskaliga anläggningar. Koncentrerad rationalisering är vad tiden kräver.

Med ens hörde jag klappret av hovar mot den tjälskadade asfalten. Hjärtat stannade och jag befann mig mitt inne i en rysare. Sannolik var det en beväpnad person som red omkring på området, noggrant vaktande sin gömmor fulla med stöldgods. Jag sprang ljudlöst mot bilen, såg en sulky som var spänd bakom en häst passera runt ett hörn och körde sedan hastigt därifrån.

Jag är svag för ladugårdar och finner de flesta tilltalande, men just denna älskar jag. Kanske är det för att den gör sig så bra mot den blå himlen eller att bergen tornar upp sig i fonden om man betraktar den från en annan vinkel. Det kan också bero på de vackra fälten som går från gräddgrönt till halmgult när sommaren närmar sig sitt slut.

Hög är den också. Maken till höskulle får man leta efter. Särdeles gammal är den inte ty den är nog av efterkrigsmodell. den vitputsade delen är djurens tillhåll. Där finns bås för kor och kanske för en häst, om man inte hade traktor.

Vägar av denna sort har jag sett under hela min barndom. Gräs i mitten och gräs på sidorna, men där hjulen rullar allra mest tittar jorden fram. Jord och jord, ibland är det sand. Är det dessutom tallskog och mängder av kottar däromkring, blir ingen gladare än jag.

Valmat tak och jugendstil! Och en ladugård med sviktande taknock. Det är en härlig syn, men det rostiga taket säger att det börjar bli dags för en ordentlig renovering.

Tänk att ha sitt sovrum där uppe och på ömse sidor en kattvind med plats för allt mellan himmel och jord. Och hur illa trivs inte malen i dessa kalla utrymmen!

Jag älskar hur trähus tar sig friheten att med ålder bli alltmer organiska till sin form. Inga spruckna tegelmurar eller putsytor, istället tar det följsamt intryck av omgivningen.

Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.

Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!

Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.

Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.

Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.

Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.

Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.

Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!