God jul!

Lätt försenad anlände jag glesbygden, Tåg går som bekant sällan som tåget i dessa dagar. Mörkt är det redan, ja, jag tycker att det börjar skymma redan vid ett. Både gryning och skymning är dock utdragna procedurer ty det tar verkligen sin tid att förvandla natt till dag och vice versa.

Den glada tomteskaran på bilden ovan kommer från någon släkting. Farmor, mormor eller moster Ebba. I ett fönster hänger en elektrisk julängel. Det liknar inget annat och sprider ett gulvitt sken ut på den lilla snö som trots allt ligger på marken utanför.

Nu skall jag slå in julklappar och lyssna på julklappsskivorna som jag köpt åt mig själv!

Hur ofta hör man inte talas om fullkomligt spårlöst försvunna skivinspelningar, bilder eller dagböcker? Praktiskt taget varje dag. Men hur ofta hittas dessa konstverk? Alltför sällan! Av den anledningen är det en stor ära för mig att kunna publicera “the completely lost images of Bonn-Karl” som jag precis hittade (prydligt inklistrade i ett album). Bilderna, som är tagna i Bonn-Karls lilla kammare visar vår vän som ligger ensam i sin smala säng, läsandes i den vackra förstautgåvan av En förlorad värld (Ljus förlag)

Men ensamheten i kammaren blir stundtals för stor och Bonn-Karl sätter sig i en vrå och bläddrar bland grammofonskivorna. Skall han lyssna på La vie en rouge, eller fastnar han för But not for me? Endast Vår herre vet svaret på denna fråga. Vi får dock vara glad över att dessa okända och bortkomna bilder till slut kommit att publiceras.

Övriga bilder i denna eminenta serie, hittar ni här.

I mjölkrummet finns mjölkmaskinen och den  tarvar sitt dagliga underhåll. Spengummin skall rengöras och anslutningar kontrolleras. Som ett vitt lödder åker tvättmedelslösningen omkring i rörmjölkningssystemets genomskinliga kanaler. Men det är bestämt något som felas!

Inne i maskinrummet står kompressorn och mycket riktigt, när Bonn-Karl lägger handen på elmotorn förnimmer han vibrationer och dissonans. Något är i olag och inte längre i balans. Det är dags för en översyn, men först måste Blenda undersökas, ty hon verkar inte vara riktigt kry.

Säkerligen, tänker Bonn-Karl, är det frågan om kalkbrist, denna lömska fara som kan ge Blenda kalvförlamning vid nästa nedkomst. En spruta finns alltid till hands och Bonn-Karl suger upp en dos av den livsviktiga medicinen. Noggrant kontrollerar han att det inte finns några luftbubblor, innan han injicerar lösningen i kon.

Värmen är tryckande och luften fuktig. Genom de otäta springorna silar solen in och lyser upp maskineriet som Bonn-Karl vinschar upp höet med. Han frikopplar det ena verket och griper resolut i den spak som lyfter hölasset upp på höskullen. Långsamt, men kraftfullt rullar vajrarna i den heta julikvällen.

Höskullen är fortfarande långtifrån tom och Bonn-Karl har ett drygt jobb framför sig. Med frenesi använder han grepen för att förflytta höet. Svetten lackar och åskan ligger i luften. Med ens hörs en avgrundsknall och höskullen lyser upp som av ett kraftigt sken. Snart är det emellertid tyst igen och ett våldsamt smatter hörs mot plåttaket.

Bonn-Karl har träffats av blixten och hänger avsvimmad på en stege högt ovan golvet. Med kraft har han slungats upp mot den avsats där maskineriet har sin plats. Skadan är emellertid inte av allvarlig art, ty inom kort kommer Bonn-Karl att vakna. Mörbultad, javisst, men virket är segt.

Ett svagt ljus smeker Bonn-Karls slutna ögon. Midsommarnattens ödestimme förflyttade honom från jordelivet upp till den klara atmosfär som karaktäriserar himmelriket, likväl som det förmak som tjänar som mottagningsrum för de nyanlända. Bonn-Karl finner sig insvept i vit lakansväv och vad är väl lämpligare när man är beredd att kliva in till Vår herres överjordiska paradis?

Som en blyg liten blå viol, gläntar Bonn-Karl på vår herres gamla gistna port som precis reglats upp.
- Finns här doft av nattviol, ros och kastanj, stammar Bonn-Karl nervöst, annars vill jag helst inte stiga in.
- Bonn-Karl, vilken överraskning! Inte har du här att göra, din tid är ännu icke utmätt. Jag tror bestämt att ett misstag har skett. Du har ännu långt kvar att leva, min dekorative lille vän.

Bonn-Karl tror icke sina öron. Tänk, att åter få vistas på gården och sköta sina djur, precis som han alltid har gjort. Vilken lycka! Men hur skall han åter ta sig ner till de jordiska markerna?

- Bonn-Karl! Jag läser dina tankar, men du skall icke misströsta. Tag denna ram och håll den hårt, vakta den med ditt liv. Slut sedan dina ögon och tänk på din fagra dal. Strax skall du åter vandra på din åker, plöja din jord och odla ditt vete, ty jag vet att det är himlen för dig.

Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor.

Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras av både levande och döda, ty denna natt är så beskaffad att universums alla existenser tillåts träda fram för att gripa det halmstrå som kan ge dem en inträdesbiljett till det  eviga livet. Vem vill inte glittra i midsommarnatten som den vackraste av diamanter och likt denna ädelsten alltjämt förbliva ung? Bonn-Karl tror sig känna till den magiska trollformel som endast kan användas den natt som är en offerfest i fruktsamhetens tecken.

Med kransen i sitt hår klär Bonn-Karl sin midsommarstång och smyckar den med försommarens alla blomster. Smörblommor, kärringtand och syren pryder det grönskande korset som gör sig så bra i den dimhöljda natten. Men det gäller att se upp, ty man måste passa sig så att man inte blir iakttagen av Näcken!

Men när morgonen gryr tillhör inte Bonn-Karl de odödligas skara. Någonting gick snett. Kanske var det dimmornas förrädiska slöjor som bländade honom i det avgörande ögonblicket. Nu är det bara att hoppas att ett under en gång skall se, och att Bonn-Karl ännu en gång skall vandra under samma stjärnor som vi andra.

Jag promenerade till hamnen idag och gick längs med järnvägen. Kände doft av varmt trä, blomster, olja och gummi. Det är sommar för mig. På en asfalterad upphöjning la jag mig för att solbada och passade då på att ta en bild, som råkade bli dubbelexponerad och dan. Men sådant har sig charm och jag har en förtröstan att nog blir det bra, bara herren vill.

Inspirerad av Kenneth Anger åkte jag till närmaste ruffiga miljö som inte var helt nedlusad med flanerande och solbadande Stockholmare för att ta en bild (den är klickbar för större format). Det blev ett grusupplag vid Storängsbotten. I ärlighetens namn är jag alltför påklädd på bilden, men så saknar jag de muskler som Angers män vanligtvis är utrustade med.

Kenneth Anger gjorde filmen Scorpio Rising 1964. Det är en helt speciell film som jag tycker att man bör se, åtminstone delar av den. Den scen som börjar vid 6.47 i klippet som jag länkat till hör till favoriterna (Bobby Vinton sjunger Blue velvet när läderkläderna åker på – snyggt). Anger gjorde också Kustom Kar Kommandos och det var den jag hade i åtanke när jag tog bilden, även om jag inte har polertrasssel i min hand.

Våren är kärv i år och tar god tid på sig. Även om jag tycker om våren är jag ingen riktig vän därutav. Jag längtar till den mörknande hösten när frosten lägger sig, till de iskalla vinternätterna när månen lyser vit över gata och mark. För mig är detta trygghet. Till skillnad från våren.

I år var våren värre än vanligt och jag kände att mjältsjukan än en gång var på väg att ta över både kropp och min själ. Det har hänt mig förut. De sista 3 åren har dessutom varit en smula dystra, så jag kände mig tvungen att söka hjälp, vilket jag fick, och är nu på väg att bli mitt gamla jag igen. Ett jag som till och från varit väl gömt och nedpackat de senaste åren.

I söndags var jag för första gången på ett tag ute med min kamera och fann en skogsslänt full av vitsippor. Där var mycket vackert, trots att både väg och tunnelbana inte ligger långt borta. Även uppe på Kampementet syntes spår av den kärva våren and klipphällar och vindpinade träd. Så vackert och så tryggt i sin grå vårprakt.

Som många kanske inte vet, firades påsken redan på det noir-stinna 40-talet och detta till minne av salig Casimir Silfverstake som offrade sitt liv för att rädda ett välfyllt barskåp. Det var en kulen kväll. Casimirs barskåp var fyllt till bredden, ty det skulle bli en vår fylld av stora kalas. Framåt natten hördes märkliga ljud från källarvåning. Casimir, som anade oråd, bad jungfrun hämta en förskärare och embarkerade sig framför barskåpet med kniven i högsta hugg och ett stearinljus i sin hand.

Den liga som bestämt sig för att råna Casimir och hans barskåp var av allra grymmaste sort. När dagen grydde hittade jungfrun honom död på soffan inne i kabinettet. Spriten hade de dock inte fått med sig, ty förskäraren hade faktiskt gjort nytta. Alltsedan den gången firar Casimirs vänner hans tragiska hädanfärd och gläder sig åt att han så osjälviskt räddade dem från en torrlagd vår.

Det var i slutet av oktober. Den första snön låg förstrött på den frusna marken och solen sken från en klar himmel. Med ens försvann ljuset. Trädens siluetter bleknade så sakta, förenade sig med den mörknande skyn. Snön som gnistrat och prytt de frusna plogfårorna, blev med ens grå och obetydlig. Ljudet  från den spinnande bilmotorn tystnade. Det var vår herre som kallat hem de sina.

Jag är svag för serveringsrum. Få rum har en sådan erotisk laddning. Ja, det anser jag, och det utan att ha blivit förförd i en lång och mörk gång i en Östermalmsvåning.

Jag beslöt mig för att låta mig inspireras av Roesler, trots att mitt eget hem har det minsta av serveringsrum. Ljusförhållandena var knepiga ty jag ville utnyttja befintligt ljus och den lampa som finns i taket är alldeles för stark. Därför tände jag i köket, drog igen den glasade skjutdörren och tog två bilder, den ena överexponerad och den andra underexponerad. Den överexponerade och den underexponerades inverterade “direktfilmsnegativ” sattes samman till en bild.

Skogarna där jag bor tar aldrig slut. Här och där reser sig en smärre höjd och där kan man blicka ut över nejden för att orientera sig. Om inte annat så ser man Kaknästornet som en hägring i fjärran.

Det är bakom Borgen som Skogen börjar. Det är en övernaturlig skog, ty någonstans finns en grotta som leder rakt ned i underjorden. Ur denna grottan kommer de kosterligaste av varelser, varelser som förvandlar skogen till Skogen. Man måste vara vaksam, annars är risken stor att man blir bergtagen. Men av allt detta syntes inte ett spår när jag satt där på parkbänken en vinterdag.

För länge sedan fanns det en liten flygplats i utkanten av Skogen, Lindarängens flyghamn. Under andra världskriget roade sig spioner och flygare, gatpojkar och direktriser, i den lilla stuga som låg väl dold där Kaknästornets byggnad numera tronar. Det är oklart om Skogen då räknades som svenskt territorium.

Ett par bilder från julhelgens norrlandsvistelse. Jag tog kameran och gick upp på vinden, öppnade den gamla bräddörren och satte mig ner.

Där finns mycket att titta på, ty det är en gammal och inte alltför välstädad vind. Jag tittade på ett par tapetrullar som finns kvar från några tidigare reparationer.

På ladugårdsvinden lyser ljuset svagt in genom transparenta takplattor som vintertid är täckta av mer eller mindre mängd snö.

På höskullen finns i taket en lyft med vars hjälp vi på vårvintern lyfte upp innehållet i höskrindorna när höskullen började bli tom. Skrindorna fyllde vi med hö från de lador som stod utspridda på åkrarna och som fyllts under sommaren med en mer gammaldags metod.

Slutligen tog jag mig en promenad till skogs. Det var tyst och vitt. Ovanför trädet lyste månskäran, trots att det var mitt på dan.

Ett nytt år som än så länge känns mycket likt det gamla, passerade.

År 2007 var inget vidare år för min del, men vid årsskiftet hade det ljusnat och jag såg fram emot det nya året som dessvärre visade dig bli rätt erbarmligt. Så kan det gå, det kan alltid bli värre, brukar jag tänka. Men också bättre, bra mycket bättre.

Det är spännande med 10-talet och samtidigt sorgligt. När 20-talet trätt in med iss marginal om 10 år, har jag blivit gammal. Det är lite fånigt att tänka så, men jag kan inte hjälpa att jag gör det, jag som annars sällan tänker på min ålder. Det är sista chansen innan krämporna satt in och utseendet flugit sin kos, om man skall vara riktigt dramatisk.

Nu märker jag att denna text, helt utan orsak, blev alltför svart. det var inte meningen. Det skall bli roligt med ett nytt år och framförallt roligt att få uppleva 10-talet.

På bilden ovan ses en glad tomteparad som står på byrån som någon snickrat, jag har glömt vem. I spegelns gamla glas ses jag skymta i oskärpa.

Lite gammal skåpmat, d.v.s ytterligare ett par bilder från den filmpack som säkerhetskontrollen förstörde. Bakom huset i norr, står en övergiven bil. Jag har för mig att den är av märket Simca. Bakom bilen skymtar i fjärran kyrkstallet. Det stod tidigare i anslutning till kyrkstugan, hästarna skulle också ha någonstans att bo, men när bil och buss blev allt vanligare, revs de flesta. Vårt flyttades hem och ungdjuren fick sova där inne när de gick ute sommartid.

Och här läser jag (det är lampan i fönstret som ger det oerhörda ljuset, inte solen för det var mörkt ute)! Tyvärr inte den bok jag köpte idag, Herta Müllers Redan då var räven jägare. Lämpligt titel tycker jag. Jag hoppas att den är bra, de inledande raderna tyder iallfall på det.

Jag åkte som bekant till grannbyn och där, alldeles vid Rosån växte tuvor av gräs och i fonden stod björkar som hämtade ur Mai Zetterlings Älspande par. jag fotograferade.

Längs med vägen passerade jag en gammal slåttarstuga. Likt dimma svepte röntgenstrålarna in i min bild. Först blev jag förbannad, sedan tyckte jag att det var vackert.

Inne i skogen låg ytterligare ett litet hus. Et helt minimalt litet hus. Någon form av uthus, eller var det möjligtvis ett utedass?

1899 års inredning på Apoteket storken i korsningen Styrmans- och Storgatan står sig fortfarande. Det nygotiska inslagen bidrar med en mer dramatisk stämning. Jag höll upp kameran en sen kväll och tog bilden genom rutan. Tyvärr fick jag inte med taket. Illa, ty dess målningar visar figurer med allegorier över hälsa, sjukdom, liv och död.

Tidig höst och en ljummen kväll. Det lyser fortfarande i våningarna, men snart är det dags att släcka. Ljuset från gatlyktan är så starkt, i förhållande till de mörka skuggorna, att filmen inte riktigt kan återge dess detaljer. Det diffusa ljuset är vackert. Det är såhär jag föredrar svartvita fotografi: att måla dem i svart.

Här sitter jag gärna. Ljuset är behagligt dämpat och soffan något ansatt av tidens tand. Hälften av burspråket är visserligen försett med fönster, men bakom finns bara en vägg. Därigenom silar inget dagsljus. Väggarna har pistagegröna tapetfält (siden) och speglar i guld. Lokalen har stor charm.

1931 invigdes KB:s bar med de klassiska väggmålningarna. En av konstnärerna var den av DN ofta anlitade Birger Lundquist (för övrigt far till Barbro Alvings dotter Ruffa). Jag fotograferade och underexponerade 5/9 2009.

Jag gav mig ut för att fotografera i skymningen. På Askrikegatan lystes en pelargång upp av konstljus, dock inte glödlampsljus, den ljuskälla som snart är ett minne blott. Kanske bör man sörja glödlampan, jag vet inte riktigt, jag är trots allt en stor vän av detta svaga och oekonomiska ljus. Det är förresten en flott entré och lite speciell, ty väggarna är inte putsade utan utförda i fasadtegel.

Jag tog bilden utan stativ och glömde att korrigera exponeringen med tanke på det svaga ljuset, därav överexponeringen som på det stora hela blev riktigt lyckad. Vore man religiöst lagt, skulle man kunna misstänka att det är Herren själv som väntar bakom hörnet.