Jag läste en gång en text. Den var inte av det mer litterära slaget, snarare var det någon som berättade ett enkelt barndomsminne. Jag är svag för opretentiösa minnen av denna sort. Hursomhelst, det enkla barndomshemmet skulle renoveras och kakelugnen fick skatta åt förgängelsen. Borta var den varma famn som i svåra stunder gett tröst, och med den, den lilla trygghet som fanns i hemmet. Det var dessa ord jag hade i åtanke när jag tog bilden. Den är mörk och endast min gamla klackring lyser klart.
Jag vet inte hur många som är bekanta med vad som är på modet i vårt östra grannland. För er oinsatta är det faktiskt något så exklusivt som an imported swedish male maid. Som den villige unge man jag är, lät jag mig naturligtvis flygas över för att stå fjättrad vid spisen i ett trångt Töle-kök. Som tur var, fick jag en timme över och kunde traska runt med min kamera. Tyvärr hade jag inget stativ och ljuset var svagt. Bilderna blev därefter med sekundlånga exponeringstider. Här ovan ses den vackra Judendjärnvägsstationen av Saarinen d.ä.
Det var tårtor som stod på programmet. Den mest påkostade var en elegant skapelse klädd i mörk choklad och garnerad med tyska marsipanrosor. Inuti fanns detsamma som i de välkända mozartkulorna. Behöver jag säga att resultatet blev dödligt gott? German diet cakes, kallade vi bakverken som mestadels bestod av socker, smör och mandel eller nötter. Efter slutat arbetsdag, vid tiosnåret på kvällen, begav vi oss till en ung dam i stadsdelen Hagnäs.
Hemma i Jugendvåningen serverades lite småvarmt i köket och i vardagsrummet bjöds vi på vin av alla de slag. Rätt vad det var kom den erkänt goda Mannerheim-vodkan på bordet. När den var urdrucken bar det av till en bar med traditionella finska vepor på väggarna. Svart katt hette den och den drevs av en fransman. Ni förstår om jag var en smula ansatt när jagfotograferade Aleksis Kivi på Järnvägstorget dan därpå.
Söndagseftermiddagen vigdes helt åt té dansant. En stilig finländare slet fram sabeln och gjorde sin plikt med champagneflaskorna. Inte en golvplanka var torr. På skivspelaren snurrade Eino Grön.
I sluten av Strandvägen, strax öster om Djurgårdsbron, ligger von Rosenska palatsen samt det mycket påkostade hyreshuset Strandvägen 57, även kallat Lundbergska huset.
von Rosenska palatsen byggdes vid sekelskiftet åt Clarence von Rosen och innehöll ursprungligen två stora tvåvånings lägenheter. våning 1 trappa innehöll sovrum, våningarna 2-3 trappor var sällskapsvåningen i respektive lägenhet. På 4 tr fanns sovrumsavdelning nummer 2. Hade man ett ordentligt kalas i den nedre lägenheten, störde man inte de sovrumssviten i den övre. Praktiskt, om man nu har råd med så stora privathem. Även här en bild på den övre hallen som är trivsamt och avslappnat inredd.
Runt 1940 byggdes palatset om till moderna smålägenheter. De två sällskapsvåningarna, 2-3 trappor byggdes om till tre våningsplan med normal takhöjd. Det kan man se på bilen ovan, om man studerar fasaden ovan för de nedre balkongerna. Synd kan man tycka, för interiören var verkligt påkostad.
Huset till höger är det Lundbergska och det byggdes i slutet av 1800-talet. På 10-talet var det dags för en ombyggnad och då inreddes för hovintendenten Bernhard Österman en av Stockholms mest påkostade våningar som till stor del finns bevarad än idag (här en bild). 10-talet var en tid då många prakthem såg dagens ljus, förutom hovintendentens lyxvåning, flyttade hovstallmästare von Platen till våningen 3-4 trappor på Strandvägen 45.Här en bild på den övre hallen som går i något lantlig herrgårdsstil.
Samtliga svartvita bilder är hämtade ur Svenska hem i ord och i bilder. Som ni förstår, finns det en del att hämta i dessa volymer.
1962 publicerade Per Wästbergs bok Östermalm med fotografier av Lennart af Petersens. En av mina favoritbilder från denna volym är taget på glasverandan till fanjunkarbostället vid Berwaldhallen (huset ägdes av kronan och en fanjunkare bebodde det vid tillfället). Huset finns fortfarande kvar, men idag serverar ingen jungfru kaffe som man gjorde på den tiden. Jag fick helt enkelt nöja mig med att fotografera glasverandan från utsidan.
Här första avsnittet i serien Jag går i kända fotografers fotspår (plagiat och lite naket fungerar alltid). Först ut i raden är Lee Millers berömda porträtt från München 1945. I ett badrum, närmare bestämt i Hitlers fastighet, poserade Miller med ett par stövlar framför badkaret och den tyske ledarens porträtt på badkarskanten. Bakom kameran stod David E. Scherman.
Jag nöjde mig med en Morrisseymålning, som jag förfärdigade 2004, och mina egna, svarta tyska stövlar. Tyvärr är dagens badkar inte lika sedligt djupa som 30-talets. Jag kan upplysa att mitt stativ, det lilla kompakta, är fruktansvärt uselt. Det var rena rama turen att bilden blev på mig och karet, den hade lika gärna kunnat bli linoleummattan i hallen.
För två veckor sedan smög jag mig ut ett par kvällar. Duggregnet gjorde natten mycket mörk. I de skumma kvarteren i Frihamnen var det öde och tyst. Jag gick in bland några plåtskjul och tog en bild. När jag monterat ner stativet och skulle gå därifrån, hörde jag en människa rossla. Jag gick snabbt därifrån, även om jag förstod att det var min fantasi som spelat mig ett spratt.
I Humlegården stod en övergiven parkbänk där några höstlöv dröjde sig kvar. Jag tänkte på Bo Vilhelm Olsson som satt på en bänk i Tegnerlunden, och riggade kameran. Kanske fanns riddar Kato någonstans i närheten. Jag rös och gick vidare.
Vid en av trapporna vid Kampementet var det ytterst vackert i det florstunna regnet. En dam passerade, men den långa slutartiden förhindrade att hon fastnade på bilden. Eller berodde det på något annat?
Jag experimenterade med kameran när jag var uppe i Norrbotten. Kvällarna är långa och mörka, så vad skall man göra annat än att fotografera sig själv? Jag är inte säker, men jag TROR att bilderna är tagna förritin. Det ser iallfall så ut. På bilden ovan sitter jag framför kakelugnen och funderar. Kanske tänker jag “Where did they go?”. Vad vet jag, det var ju jag som stod bakom kameran.
Tramporgel är något man bör ha i köket. Naturligtvis är det än viktigare att ha en kökssoffa, men en orgel är verkligen inte att förakta. På orgelns notställ står lämpligtvis Sions toner som innehåller uppsluppna stycken som inte riktigt går för sig i psalmboken.
I fredags anlände jag Berlin Schönfeldt och satte mig sedan på tåget upp mot Prenzlauer Berg och Bornholmer strasse, lite lagom nervös då jag köpt en biljett som bara gällde två zoner, inte tre. Väl ute på gatan, gick jag hem till mina vännersom hyrt sig en lägenhet på en parallellgata strax intill Bornholmer. Det gamla jugendhuset hade ett slitet, men helt intakt, jugendtrapphus, typiskt för de något enklare hyreskasernerna. Dörrarnas enkla slingor såg ut att vara skurna för hand. 3-rummaren högt upp i huset hade volym, kolkamin och balkong ut mot solen på gatan. Det var vackert.
Och jag ägnade mig åt konsumtion. Med mig hem hade jag ett par mycket snygga svarta stövlar, ett par lätta svarta kängor, en angoratröja i ljust grått och en argylerutig pull-over. Nu önskar jag mig bara mer höst, och jag tror att jag blivit bönhörd.
Söndagsmorgonen var regnig och grå. Någon spred en tunn vattendimma över både mig och alla boulevarder när jag promenerade runt i en halvtom stad på förmiddagen. På en skylt på en tvärgata läste jag Berlin Cocks. Vad det nu var för inrättning.
Berlins jugendhus är vackra och strama. Många ser fortfarande ut som de en gång i tiden gjorde. Överallt finns indragna balkonger som ser så inbjudande ut. Sådana har aldrig funnits i Sverige. Berlin är också nyrenässansens stad, något som jag tycker mycket om. Pampiga byggnader med så riklig dekor att Valhallavägens fasader rodnar i skuggan.
Och så gick vi till en stor marknad. Det regnade, det var lerigt och det var östberlin. Man dköpa allt möjligt, även gamla benrester. Jag förmodar att de kom från djur, men ändå. Det var underligt. På väg till marknaden passerade vi kyrkan ovan, men bilden tog jag redan dagen innan, då solen fortfarande sken.
I närheten av infarten till Frihamnen, vid Tegeluddsvägen, står ett litet hus som jag tror kan ha hört till järnvägen som passerar intill. Jag tror inte att det kommer att står kvar särskilt länge till.
De runda fönstren är dammiga och i dammet har någon, jag vet ej vem, med hjälp av sitt finger ristat in ord och en och annan sexuellt relaterad symbol.
Nu vet jag bättre: det är Tullverkets gamla lokaler! Se denna bild.
Jag tycker om att promenera och titta på hus. Jag är inte speciellt kinkig, utan tycker att det mesta är intressant, åtminstone om det ser ut som arkitekten en gång ritat dem. Även motsatsen kan vara av intresse, d.v.s. när jugendvillan byggts om i 60-talets villastil.
Till Lidingö tar jag mig då och då. Sommartid med bil, andra årstider promenerar jag över bron.
Inte långt från Foresta ligger en villa, jag tror att den är byggd på 60-talet. Den är speciell. Taket är belagt med skiffer, fönstren i fernissad teak. Trädgården består till viss del av en otillgänglig sluttning dit solen inte når. Jag passerade en vacker kväll, kastade upp kameran och tog en bild i lätt motljus, och gick raskt vidare. Jag undrar vem som har ritat den, något seriehus är det inte, och det förnämliga läget indikerar en ägare med god ekonomisk ställning.
Och: bilden är korrekt exponerad. Det skall vara mörkt och motljus och en trolsk stämning över hus och trädgård.
Radhusen, eller vad man nu skall kalla dem, är byggda i början på 80-talet, i tegel och mörkt trä. Jag är svag för dessa byggnader. Kanske är det lite för mörka inuti och takhöjden låg, men terrasser och uteplatser gör nog sitt till för att skapa trevnad. Nedanför går Lidingöbanan och utsikten över Stockholms hamnområde är betagande.
Handelsbanken har många påkostade byggnader i sin ägo. Kontoret i hörnet Karlavägen/Sturegatan är ett, komplexet på Tegeluddsvägen ett annat. Oven ses det sistnämnda som är vacker byggnad vars fasad är klädd med keramiska plattor. Bottenvåningens fasadelement består av olivgröna glasskivor infattade i eloxerad aluminium i kopparnyans. Samma material har använts för att klä in de eleganta fönsterbågarna. Snyggt!
Något säger mig att dagarna är räknade för alla dessa lätt förfallna byggnader på Frihamnsområdet. Vissa är byggda i plåt, förmodligen någongång på 50-talet (det skvallrar de karaktäristiska fönstren om), andra är i tegel om mer solida. En byggnad är klädd i det vita evighetsmaterialet eternit. På det hela taget saknar området icke charm.
Konst (20) Stockholmsdag (20) I'm in the mood for sommarferier (19) Gösta Ekman (19) Interiörer (17) Zarah Leander (17) Slott (15) New romantic (14) Stockholmiana (14) Modetips (14) Fuji FP-100C (14) Glesbygdens mode (14) Klassiskt (13) Byggmästaren (13) Bonn-Karl (13) Malla Montgomery-Silfverstolpe (13) Julferier i landsorten (12) Funktionalism (11) Sven Markelius (11) Bakning (11) Vecko-Journalen (10) Norrlandsferier 2011 (10) Rivningshus (10) Elsa Björkman-Goldschmidt (10) Lantliv (10) Fröknarna von Pahlen (9) Thora Dardel (9) Olle Engkvist (9) Stephen Tennant (9) Uppsala (9) Karl Gerhard (9) Billie Holiday (9) Marianne Höök (8) Fredrika Limnell (8) Tyskland (8) Amelie Posse (8) Agnes von Krusenstjerna (8) Ben Powers (8) Moster Ebba (8) Västerbotten (8) Stockholmsnatt (8) Metronome records (7) Julstämning i glesbygden (7) Fogelstadgruppen (7) Mitfords (7) Astrid Sampe (6) Lotten Dahlgren (6) Växter (6) Harriet Löwenhjelm (6) Latinomusik (6) Floragatan (6) Barbro Alving (6) Jag går i kända fotografers fotspår (6) Mat (6) Siegfried Sassoon (6) Serveringsrum (6) På nattkröken (6) Nationalmuseum (5) Eric Sigfrid Persson (5) Ribersborg (5) Sven Backström (5) polaroider (5) Dikter (5) Leif Reinius (5) Ulla Billquist (5) Siri Derkert (5) Gustav Wally (5) Geijer (5) Klara Johanson (5) Kläder (5) Agfa Optima (5) Grand Prix (5) Yrkeskvinnor på Gärdet (5) Birgit Th. Sparre (5)
