Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Stundtals är detta verk alltför skabröst, men ofta är det litteratur av mycket hög klass.

En av mina favoritavsnitt är när Angela och Ada sitter på förmakssoffan på Eka i Småland. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de svenska texter jag sätter högst.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

Återigen har jag läst von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen. Säkerligen finns det bättre böcker, men aldrig har jag läst sju böcker som fångat mig så och som gjort ett sådant outplånligt uttryck. Hennes böcker är alls inte realistiska, vilket inte hindrar henne från att prestera några av de bästa personskildringar jag någonsin läst. Hon är en lyriker, en diktare.

Avsikten med von Pahlensviten var enligt von Krusenstjerna att skildra “detta upprepande av två levnadsöden [som] i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt”. I den första volymen kommer Petra von Pahlens brorsdotter Angela till herrgården Eka och får där sitt nya hem sedan hennes båda föräldrar avlidit. Petra har som ung haft en kärleksaffär med en man vid namn Thomas Meller som numera bor utomlands. När Angela vuxit upp hon och Petra bor vid Johannes kyrkogård, återkommer Meller till Stockholm och denna gång är det Angela som väcker hans åtrå.

Få personer i detta epos är vad man brukar kalla för goda människor. De allra flesta ha något form av lyte som får läsaren att känna avsmak. Adèle Holmström, född Silfverstjerna, är en kvinna som helt saknar goda egenskaper. Elak, girig och missunnsam gör hon sitt bästa för att förstöra för sina medmänniskor. Endast i skadeglädjen finner hon njutning. I skarp kontrast mot Adèle står den blida Angela, men henne kommer man egentligen aldrig in på livet. Angela är ett med naturen, hon är vacker och god och hon är fylld av kärlek, både till människor och naturen.

Storheten med Agnes von Krusenstjerna är för mig främst hennes inlevelsefulla och så helt träffande personskildringar samt hennes känsla för naturen och erotiken. Erotisk naturlyrik skulle man kunna kalla de passager som så helt skildra människans innersta och dess förhållande till vår herres natur.

När Angela träffat Thomas Meller liknar hon denna kärlekens hemlighet med “en skön blomma, osynlig för andra”. von Krusenstjerna fortsätter: “Men ibland tyckte hon att blomman öppnaade sin kalk, omslöt hela jorden. Hon vandrade liten och ödmjuk bland dess violetta ståndare och pistiller som reste sig som pelare omkring henne. Och dör inne i blommans djupvioletta kalk tyckte hon sig möta andra varelser, med hemligheter som hon och förseglade läppar. De nickade åt henne, unga flickor med tindrande ögon, gamla kvinnor med visdomens repor i huden, men med något tindrande också de inne i de svarta pupillerna. De hörde samman med Angela, dessa kvinnor, unga och gamla, ett mystiskt band förenade dem. Hon var en nykomling bland dem. Kanske de gärna hade velat viska något i hennes öra, men de närmade sig bara och hon flydde undan igen. Hon skulle finna ut det själv. ”

von Krusenstjernas författarskap tog fart på allvar sedan hon träffat sin make David Sprengel och tillsammans skapade de Fröknarna von Pahlen. Agnes började med att skriva ner romanen och lät sedan renskriva 3 kopior av manuset. David tar den ena kopian och gör ändringar och tillägg. Han ändrar “utsökt kopparstick” till “franskt 1700-talsstick”, han ger Karl XV epitetet Djurgårdscasanova och låter Josef Wahlbom säga “Ack, tvisten icke” istället för Anges ursprungliga “Gräla inte”. Allt för att göra språket distinktare och mer sprakande. I vissa fall går han så långt att han inför längre avsnitt som är att betrakta som smärre essäer. När detta arbete är klar, inför Agnes ändringarna i en annan av kopiorna och skickar in till förlaget. Det var därför omöjligt för förlaget att veta om, och i vilken omfattning, David Sprengel hjälpte sin hustru.

När makarnas äktenskap var nytt fanns erotiken som en reell komponent i deras förhållande, men efter ett par år upphörde samlivet på detta plan. Istället förenades de av samarbetet med Agnes författarskap, en allians som pågick livet ut. Ett visst mått av erotisk närvaro krävdes dock och i von Krusenstjernas fall löstes detta genom att de “valde sina hembiträden med stor omsorg, men ej frågade så mycket efter betyg och duglighet som efter skönhet och behag”, allt enligt Olof Lagercrantz i hans utmärkta von Krusenstjerna-biografi.

Fröknarna von Pahlen är en svit som bör läsas, ty det är ett förunderligt verk och läsaren belönas rikligt genom att införas i en värld som saknar motstycke.

Det är sommar när Angela anländer till Prästkragens hushållsskola i krokarna av Strängnäs för att förkovra sig i de sysslor som hör kvinnan till. Skolan styrs med järnhand av fröknarna Strussenhielm som saknar egentligt handlag med unga kvinnor; ett betydligt större intresse för dessa vackra varelser har lärarinnan Bell von Wenden vars ögon smeksamt beundrar den vackra Angela.

Volym nummer två i Fröknarna von Pahlen-sviten utspelar sig till stor del på denna hushållsskola där Angela möter Stanny Landborg som blir hennes första riktiga väninna. Angela och Stanny vandrar tidigt på morgnar omkring i den vackra naturen när dimman lättar över de välskötta gräsmattorna, de gömmer sig för de andra flickorna uppe på torkvinden och de delar förtroligheter som tidigare aldrig lämnat deras läppar.

En dag blir Angela bjuden upp till Bell von Wendens vindskammare där rökelsedoften ligger tung. Bell visar henne en bild på den vackra Cecilia som hon höll så kär, men som sorgligt nog dog ifrån henne. Bells intresse koncentreras nu på Angelas blonda och undersköna gestalt och stämningen blir laddad.

Denna andra volym, Kvinnogatan, utkom 1930 i anslutning till Den blå rullgardinen som är svitens första del. Naturen är inte riktigt lika närvarande som i del ett och den efterföljande volymen, Höstens skuggor. Framförallt är det Angela och hennes vandring från flicka till ung kvinna som påbörjas för att sedan kulminera i de följande volymerna.

Bilden ovan är från Mai Zetterlings filmatisering av böckerna, Älskande par, och föreställer Angela och Bell.

Som jag älskar Agnes von Krusenstjerna! Hon har en förmåga att beskriva människorna och deras karaktärer på det mest övertygande sätt och hon är en naturromantiker utan dess like. Men det är också en bok som får en att tänka och som emellanåt kan vara upprivande, ty den framkallar starka känslor.

När jag läser den känner jag mig stundtals som ett med naturen. I lördags, till exempel, lade jag mig i skymningen i det fuktiga gräset uppe på Floras kulle där jag några timmar tidigare hade legat i solen, läsandes. Jag rörde mina armar och kände hur de fina gröna stråna smekte min hud. Ovanför mig silade ljuset ner genom den kraftiga trädkronan.

Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den. Ibland omvärvdes Angela plötsligt av en ljum luftvåg, det var på de ställen av sandgången, där solstrålarna redan hunnit värma från solens uppgång. Då stod hon stilla, häpen, och så tog hon med återhållen andedräkt ett par hastiga steg framåt igen och kylan och skuggan slogo ett par kalla vingar omkring henne.

Agnes von Krusenstjerna är långt ifrån bortglömd idag, men jag tycker mig märka att hennes namn sällan nämns när våra stora författare dryftas. Hon är en särling som dessutom är en verklig poet. von Pahlensviten må ha sina svackor, men till stor del är skildringen av Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela fullkomligt lysande.

I sin disposition skriver von Krusenstjerna om romanens essens: Detta upprepande av två levnadsöden i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt. Ett ständigt upprepande. Som ung förälskar sig nämligen Petra i Thomas Meller, en man som flyttar utomlands för att sedan vända åter och då finna Angela som är en avbild av sin faster. Angela blir förälskad, ger sig åt honom, men han lämnar än en gång sin kärlek och den gravida Angela finner till sist sin stora kärlek i en vacker kvinna med svart, lockigt hår.

På bilden ovan syns von Krusenstjerna i sitt hem på Regeringsgatan 95 a där hon bott ett par år. Jungfrun serverar henne te och tillbehören står uppdukade. von Krusenstjernas var kända för att ha vackra hembiträden. Här ser vi henne med maken David Sprengel i det nya hemmet på Karlavägen 67 med ytterligare en vacker flicka. Våningen på Karlavägen blev hennes sista hem. År 1940 avled Agnes von Krusenstjerna av en tumör i hjärnan orsakad av en cancersvulst i äggstockarna och maken följde knappt ett år senare henne i döden. Huset är idag rivet, men jag tänker ofta på henne när jag passerar utanför.

I Agnes von Krusenstjernas svit Fröknarna von Pahlen är Petra och Angelas vinterhem en våning vid Johannes, närmare bestämt i huset Kammakaregatan 4. Sommartid är det på den gamla herrgården Eka som de två kvinnorna vistas, men även våningen i stan präglas av den svenska herrgårdstraditionen.

I Svenska hem i ord och i bilder hittade jag i årgång 1925 en serie bilder från generalmajoren och friherrinan Tolls hem, vars våning överensstämmer med fröknarna von Pahlens. Det är en stor våning, närmare 300 kvadratmeter, och dess inredning liknar, anser jag, den bild som förmedlas i böckerna. Tidsperioden är också ungefär densamma, ty generalmajoren och hans frus hem är också inrett med gamla släktklenoder och en ljus och lantlig känsla kan spåras även här.

Ytterligare ett par bilder: salongen ur en annan vinkel och kabinettet.

Häromdagen skulle jag och GBS fira hennes senaste mästerverk. Vad passar då bättre än en hemlagad hollandaisesås, en brasa, några bra skivor och som grädde på moset: Älskande par, Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit.

Här möts man av Lissie Alandhs lesbiska Bell von Wenden som förför den unga Angela von Pahlen spelad av Gio Petré. Harriet Andersson är det levnadsglada hembiträdet som finner kärleken i Angela på förmakssoffan på herrgården Eka. Eva Dahlbeck, av Bergman kallad pansarskeppet kvinnligheten, är den erotiska fru Landborg som, i boken, just då inte kunde tala när hon sitter försjunken med ansiktet i Tage Ehrencreutz mer privata delar.

Av det manliga gardet märks främst Gunnar Björnstrand och de unga eleganterna Jan Malmsjö och Heinz Hopf som Stellan von Pahlen och Bernhard Landborg. Heinz Hopf är överlägset bäst som den unge löjtnanten som förför sin syster. Han har en sällan skådad utstrålning den mannen.

Agnes von K hade en viss fäbless för naturen och i hennes texter blandas det vällustiga med naturbilder; förstärks och blir till ett. Det hela är mycket effektfullt. Detsamma kan sägas om filmen som lyckas bra även på detta område.

Älskande par och ytterligare två filmer av Mai Zetterling finns för en spottstyver på Discshop. Unna er!!! (jag passade på att beställa Flicka och hyacinter på samma gång)

I första volymen av von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, Den blå rullgardinen, möter vi Angela i sin barnkammare med den ljusblå rullgardinen prydd med ett slott med tinnar och torn. Rullgardinen skänker henne trygghet och sätter hennes fantasi i rörelse.

När jag växte upp fanns det en annan rullgardin i et av fönstren; en blåochgrönblommig historia som hörde det tidiga 70-talet till. Den hängde i ett rum som aldrig blev speciellt mörkt på somrarna eftersom de ljusa nätterna inte gick att stänga ute med några blågröna blommor. Det ljus som präglade rummet hade dock en alldeles särskild karaktär ty väggar och möbler färgades in och skapade en trollskt stämning som jag inte kan glömma.

På morgonkvisten lyste solen med full kraft in genom rullgardinen och den heta värmen spred sig i rummet. Det var inte svårt att veta ungeför vad klockan var slagen. Men bäst var iallfall nätternas matta ljus som målade väggarna med hjälp av den blågröna rullgardinen.

De sju volymerna har ett imponerande persongalleri och är en av de mest fantasifullasläktkrönikor jag läst. Där finns den helt elaka arrendatorshustrun Adèle (som sägs varaAgnes egen bild av sig själv ), den utvecklingsstördeJohan von Pahlen, den gräslige konstnärsslyngeln Kiss Nilsson (skapad av Agnes make David Sprengel som irriterade sig på kotteriet kring Nils von Dardel), fru Landborg (med aptit påunga män, för övrigt genialt gestaltad av Eva Dahlbeck i filmatisringen av Mai Zetterling)och så den stele Thomas Meller som är både Petra och Angelas stora kärlek.

Mitt bland alla dessa brokiga individer finner vi fröknarna von Pahlen som tillsammans framleversina dagar tämligen opåverkade av allt som rör sig omkring dem. En kontrastverkan som är synnerligen effektfull.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

—–

Hon var en sådan, som inte brydde sig om män, det var kvinnor, unga flickor, som behagade henne.
- Jag var lärarinna på en hushållsskola, där hon gick en sommar. Där lärde jag mig att – att hålla av henne.
- Angela är ännu oskuld, viskade Bell hest. Ni kommer att göra henne olycklig. Släpp henne. Lämna henne åt mig. En undergiven slavinna som Bell kunde piska, om hon vore olydig, och låta kyssa sin fot, när hon var till lags. En tillbedjande slavinna, som om natten låg framför hennes säng på en matta och ibland delade hennes bädd.
- Är det inte svårt att vara modell? frågade hon. Jag tycker att… Att stå naken – inför en man… Och medan hon ännu talade, lät hon sina händer glida över Angelas nakna armar. Så förde hon dessa dröjande hän mot sig och lade dem om sin hals.
- Aha, fnissade Stellan. Har ni nojsat med varandra i skymningen, små flickor? Vad ha ni egentligen haft för er?

——

Hon steg hastigt in och vred om nyckeln i låset. Tage som stått framför hennes toalettbord vände sig mot henne. Han hade roat sig med att prova hennes morgonrock.
- Ni verkaren aning pervers i den där utstyrseln, sade hon. Jag tycker inte illa om det. Ett glas champagne får starkare smak om man spetsar det med en droppe konjak.
- Smek mig ni! Gör med mig vad ni just har lust till.
Han tog om hennes fina nacke och tvingade hennes huvud in mellan sina ben. – Nu är ni fången, sade han med ett elakt skratt.
- Även en fånge kan roa sig i cellen.
Han mumlade något otydligt. Men hon svarade inte, därför att hon just nu inte kunde tala.