Häromdagen skulle jag och GBS fira hennes senaste mästerverk. Vad passar då bättre än en hemlagad hollandaisesås, en brasa, några bra skivor och som grädde på moset: Älskande par, Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit.

Här möts man av Lissie Alandhs lesbiska Bell von Wenden som förför den unga Angela von Pahlen spelad av Gio Petré. Harriet Andersson är det levnadsglada hembiträdet som finner kärleken i Angela på förmakssoffan på herrgården Eka. Eva Dahlbeck, av Bergman kallad pansarskeppet kvinnligheten, är den erotiska fru Landborg som, i boken, just då inte kunde tala när hon sitter försjunken med ansiktet i Tage Ehrencreutz mer privata delar.

Av det manliga gardet märks främst Gunnar Björnstrand och de unga eleganterna Jan Malmsjö och Heinz Hopf som Stellan von Pahlen och Bernhard Landborg. Heinz Hopf är överlägset bäst som den unge löjtnanten som förför sin syster. Han har en sällan skådad utstrålning den mannen.

Agnes von K hade en viss fäbless för naturen och i hennes texter blandas det vällustiga med naturbilder; förstärks och blir till ett. Det hela är mycket effektfullt. Detsamma kan sägas om filmen som lyckas bra även på detta område.

Älskande par och ytterligare två filmer av Mai Zetterling finns för en spottstyver på Discshop. Unna er!!! (jag passade på att beställa Flicka och hyacinter på samma gång)

Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de texter jag sätter högst.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar lågo älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

I första volymen av von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, Den blå rullgardinen, möter vi Angela i sin barnkammare med den ljusblå rullgardinen prydd med ett slott med tinnar och torn. Rullgardinen skänker henne trygghet och sätter hennes fantasi i rörelse.

När jag växte upp fanns det en annan rullgardin i et av fönstren; en blåochgrönblommig historia som hörde det tidiga 70-talet till. Den hängde i ett rum som aldrig blev speciellt mörkt på somrarna eftersom de ljusa nätterna inte gick att stänga ute med några blågröna blommor. Det ljus som präglade rummet hade dock en alldeles särskild karaktär ty väggar och möbler färgades in och skapade en trollskt stämning som jag inte kan glömma.

På morgonkvisten lyste solen med full kraft in genom rullgardinen och den heta värmen spred sig i rummet. Det var inte svårt att veta ungeför vad klockan var slagen. Men bäst var iallfall nätternas matta ljus som målade väggarna med hjälp av den blågröna rullgardinen.

Agnes von Krusenstjernas mest omtalade verk är berättelsen om Angela von Pahlen och hennesfaster Petra von Pahlen, från den stund Petra tar hand om den föräldralösa Angela tills dessatt den gravida Angela förälskar sig i jungfrun Ada (som visar sig tillhöra ätten von Pahlen).

De sju volymerna har ett imponerande persongalleri och är en av de mest fantasifullasläktkrönikor jag läst. Där finns den helt elaka arrendatorshustrun Adèle (som sägs varaAgnes egen bild av sig själv ), den utvecklingsstördeJohan von Pahlen, den gräslige konstnärsslyngeln Kiss Nilsson (skapad av Agnes make David Sprengel som irriterade sig på kotteriet kring Nils von Dardel), fru Landborg (med aptit påunga män, för övrigt genialt gestaltad av Eva Dahlbeck i filmatisringen av Mai Zetterling)och så den stele Thomas Meller som är både Petra och Angelas stora kärlek.

Mitt bland alla dessa brokiga individer finner vi fröknarna von Pahlen som tillsammans framleversina dagar tämligen opåverkade av allt som rör sig omkring dem. En kontrastverkan som är synnerligen effektfull.