Rävjägarn

Välbevarad Kodachrome från 40-talet

Kodachrome från krigsåren

Här några bilder från 2:a världskriget som jag fann när jag googlade Kodachromebilder. Kodachrome är den legendariska positiva (dia-)färgfilm som nu är borta från marknaden. Under många år var den mest sålda Super-8-filmen av denna typ. Färgerna är något alldeles extra och de håller sig dessutom extremt bra genom åren. Orsaken till detta är filmen uppbyggnad och framkallningsprocess där varje färgskikt (totalt 3) framkallas var för sig och färgkopplingsämnena tillsäts under denna process, istället för att vara en del av filmen. Se bara på bilden ovan som togs under 2:a världskriget och titta ytterligare några här. Det är mycket märkligt, att se det amerikanska krigsmaskineriet i strålande och tämligen naturtrogna färger. De verkar dock vara tämligen arrangerade så jag vet inte i vilket syfte de togs.

Carl Van Vechtens porträtt av Holiday

Carl van Vechten var på sin tid en känd fotograf som porträtterade de flesta som var i ropet under många, många år. Framförallt intresserade han sig för afroamerikaner så det är inte förvånande att han också porträtterade Billie Holiday. Dessa färgbilder hade jag inte sett tidigare och jag tycker att de är mycket bra. Visst ser hon fenomenalt trevlig ut?

Tyvärr minns jag inte vad Holidays hund hette, men jag har för mig att hon var en stor djurvän. Här ytterligare en bild.

Efter van Vechtens död hittade man en tämligen omfattande samling av “gay male erotica”. Jag vet inte om hans fru visste något om detta intresse.

Carl van Vechten brevväxlade under många år med Langston Hughes. Dessa brev finns återutgivna i en volym som verkar mycket intressant.

Dessa vackra Polaroid Land Cameras

Det är snart 5 år sedan jag köpte min Polaroid Land Camera 450. Fann den på Ebay för en rimlig peng och har inte ångrat mitt köp. För tillfället finns en kamera av samma modell med mängder av tillbehör ute till försäljning. Priset är dock väldigt högt. Jag minns tyvärr inte alls vad jag betalade, men det var långtifrån så mycket.

Land Cameras med nummer från 100-450 hör till Polaroidfabrikens intressantaste modeller. Kanske inte så konstigt för det är både vackra och användbara, även om den klassiska polaroidfilmen inte längre tillverkas. Fuji har dock en ersättare som finns i ett antal versioner, en av dem är färgfilmen FP-100C, en annan är den snabba FP-3000B som är en svartvit film på 3000 ASA. Tidigare fanns även The Impossible Projekts filmer som passar dessa modeller, men de verkar inte längre tillverkas. Vill man, kan man också köpa utgången film på Ebay men det är inte alls säkert att den går att använda.

Jag har fotat åtskilligt med min kamera men nu är det sällan jag använder den. Till viss del beror det nog på att jag inte är helt förtjust i Fuji-filmen. En annan orsak är att jag inte orkar släpa med mig en mängd olika kameror (och några objektiv). Lite tråkigt är det allt, för när Polaroids 669-film fanns att köpa gick det verkligen att ta vackra bilder. En del av hittar ni här. Resten ligger i buntar i mitt hem, osorterade och ej inscannade.

Vänner, eller kanske rentav älskare

Hittade en fantastisk sida via Facebook: Male affection. Visst är de vackra bilder och idag tolkar man nog dem idag som bevis på att männen hade en kärleksrelation med varandra. Att det inte är självklart att det förhöll sig på det sättet får man finna sig i, om man nu kan uttrycka sig så,v men nog är det intressant att se vad som hänt på 100 år.

Chalmers Butterfield och Kodachrome

En snygg bild och mycket vackra färger i klaraste Kodachrome. Bilden är tagen i slutet på 50-talet och bilen i förgrunden är en Dodge anno 1957. För övrigt en snygg modell med det klassiska utseendet som samtliga bilar i Chryslerkoncernen hade år 1957-59, forward Look som Virgil Exner kallade det.

Fotografen bakom bilden är Chalmers Butterfield, men jag har glömt var jag hittade den. Tyvärr hittade jag inte något arkiv med flertalet av hans bilder på nätet, men särskilt de från London tagna i slutet av 40-talet verkar populära. Kodachrome finns inte längre och jag kan verkligen sakna den, men å andra sidan är det roligaste att titta på gamla bilder som tagits med denna legendariska film som bland övriga egenskaper besitter förmågan att i hög utsträckning motstå tidens tand.

K.W. Gullers Altstadt von Stockholm

1953 utgavs på Norstedts förlag K.W. Gullers och Stieg Trenters fotobok Die Altstadt von Stockholm. Boken kom även i en svensk och engelsk upplaga och man får förmoda att turisterna var en given mplgrupp. Hur som är boken fylld av fantastiska bilder och jag har valt ut fem stycken som jag tycker särskilt mycket om. Varsågoda!

En mycket orolig bondfru i Jämtland

För några år sedan publicerade jag detta inlägg och då visste jag inget om Nils-Johan Norelind. Inte för att jag vet så mycket mer idag, men lite har jag lärt mig. År 1968 anordnades en utställning “Fyra nordiska huvudstäder” i Kiel i Tyskland. Förutom Tyskland medverkade också Sverige och Finland. Representant för vårt grannland var Claire Aho som jag tidigare skrivit om (några bilder finner ni här). Sveriges representant var ingen mindre än Nils-Johan Norelind. Tyvärr har jag inte hittat hans bilder, ej heller ger en googling någon ytterligare information. är det någon här som känner till honom?

I Årets bilder 1967, utgiven av Svenska Turistföreningen, hittade jag denna bild av Nils-Johan Norelind. Den är tagen med en Leica M3 och filmen är Kodaks klassiskaTri-X, en filmtyp som helt dominerar bilderna i denna bok.

Jag tycker mycket om bilden, om det nu beror på att det är en förträfflig bild, eller om det ä för att bilden väcker minnen. Mannen, vars ena axel vi ser är bygdens veterinär som är på besök. En ko är sjuk och frun i huset undrar om djuret går att rädda. Det syns tydligt på hennes uttryck. Precis så var det hemma när någon ko eller ett ungdjur insjuknad. Oftast var det kalvförlamning och då gällde det att få upp kon på fötter så snart som möjligt. Man gav sprutor eller hissade upp henne med hjälp av en vinsch som fästes i taket. Om hon sedan kunde stå på benen, var hon räddad, om inte, fanns det inget mer att göra. Och då var det inte muntert i ladugården.

Claire Aho, fotograf och färgpionjär

Claire Aho fotograferad inför utställningen på Virka Galleri i Helsingfors

Claire Aho har att brås på. Hennes farmor var Venny Soldan-Brofeldt (som målade detta klassiska porträtt av Hanna pauli) och fadern Heikki Aho som grundade den legendariska finska studion Aho och Soldan 1925, samma år som Claire Aho föddes. Redan som liten började Aho fotografera och när hon blev större fick hon en storformatskamera, en Linhof, som hon lärde sig fotografera med. Fadern, som b.l.a. var dokumentärfilmare, var den som lärde henne hantverket och i slutet av 40-talet blev det hon som blev ansvarig för den nya färgtekniken hos Aho och Soldan. Under 50-60-talen var Claire Aho en av Finlands ledande reklamfotografer och dessutom något av en expert på just färgfoto. Så småningom övergick hon till att fotografera med en Rollieflex, en kamera hon blev trogen under sin karriär. Filmsorterna växlade, men Kodachrome var en trogen följeslagare.

Aho har de senaste åren haft flera utställningar i Helsingfors och två böcker har givits ut (än så länge bara på finska). Den ena volymen behandlar hennes karriär som färgstark reklamfotograf under 50-60-talen. Bilderna är färgsprakande och ofta både fyndigt och elegant arrangerade och de vittnar om en sorglös efterkrigstid. Tyvärr har jag få bilder att visa, men jag fann åtminstone detta collage med bl.a. tidningsomslag vars foton är signerade Aho.

Bok nummer två presenterar de bilder Aho tog 1968 för utställningen Fyra nordiska huvudstäder som anordnades i Kiel det året. Samtliga bilder finns att tillgå i Virka Galleris nätutställningar. Jag har valt ut två som jag tycker är särskilt bra. Dessa torggummor, vad de minner om en svunnen tid! Precis som bakgården i ett omodernt kvarter i Helsingfors.

Det är bara att hoppas på att Aho presenteras för en större publik här i Sverige där hon mig veterligt är mer eller mindre okänd. I Finland har på på nytt blivit ett namn efter att varit tämligen anonym i många år.

Raymond Voinquels franska kort

Franska kort och franska kort. De flesta franska kort föreställer damer, men Raymond Voinquel var en fotograf som stundtals ägnade sig åt herrarna. Raymond Voinquel fotograferade många av filmens stjärnor, men ibland slog han sig lös och tog bilen ut på La Campagne för att ägna sig åt det manligt lättklädda.

Bland de dåtida stjärnor som förevigats märks bland andra Jean Cocteau, Jean Marais och Louis Jourdan. Modellen på bilden intill får dock betraktas som okänd. Fotot är utmärkt; inte minst miljön och den unge mannens snygga kläder som man får anta är en god representant för dåtidens gatumode.

Bland hans bilder finns också rena nakenbilder som denna. Den är onekligen artistisk och som jag gillar siluetter av träd mot en dramatisk himmel kan jag inte annat än tycka om den. Huruvida han tog mer explicita bilder för sitt eget arkiv, har jag dock ingen aning om.

Läs mer om Raymond Voinquels här, eller bildgoogla!

Alfred Stieglitz fotograferar New York

 Alfred Stieglitz Two towers - New York 1913 Jag fick en fin present för en tid sedan och det var en fotobok med Alfred Stieglitz bilder från New York (av Bonnie Yochelson för Seaport Museum N.Y.). Stieglitz började fotografera i Tyskland redan på 1880-talet och blev med tiden en av de mest välkända fotograferna i USA. Han låg också bakom de påkostade tidskrifterna Camera Notes och Camera Works som jag gissar betingar åtskilliga dollar på marknaden idag. Det var i Camera Works som Edward Steichen på allvar slog igenom. Tidningens bilder var för övrigt högklassiga och reproducerades medelst den bästa av fotogravyrer.

Efter att ha läst en del om Stieglitz borde jag kunna sammanfatta hans karriär på ett tillfredsställande sätt, men dessvärre är jag alltför trött. Förutom tidningarna, låg Stieglitz även bakom den piktorialistiska rörelse som kom att kallas för Photo-Secession och som även resulterade i galleriet Little Galleries of the Photo-Secession.

Gifte sig gjorde han också, två gånger. Första frun älskade han inte, däremot den andra som under många år blev hans musa. På sin ålders höst fotograferade han New York från sitt fönster och dessa bilder ingår i boken jag nu läser. Där finns också bilder tagna redan på 1880-talet och de är rent fascinerande. Att denna stora stad kunde te sig så lantlig!

Stieglitz och Steichen skall jag be att få återkomma till en annan dag, ty piktorialismen är verkligen något för mig. Bildgoogla hans bilder så länge!

Rolf Ericson, en norrbottnisk fotograf

Solveig Eriksson i Kvikkjokks lanthandel. Affären hade fullt sortiment av dagligvaror inklusive lite artiklar, godis med mera. Affären byggdes om runt 1980 så att man handlade genom en lucka som i en kiosk. Sortimentet var dock detsamma. 7 augusti 1958 © Norrbottens museum

För ett par år sedan visades en utställning med luleåfotografen Rolf Ericsons bilder på Norrbottens museum. Tyvärr såg jag den inte, men till min glädje finns några av fotona på museets hemsida. Bland annat hittade jag detta självporträtt som jag gissar är taget på 50-talet.

Ericson studerade först konst hos André Lothe i Paris och lärde där känna Henri Cartier-Bresson som han också fotograferade. Efter en tvåårig fotoutbildning i Saarbrück fick han ett frilansavtal med Åhlén och Åkerlund i Stockholm och jobbade även med Expressen. Som fotograf blev dock hans främsta arbetsfält Norrbotten med omnejd, ty Ericson fick tjänsten som Dagens Nyheters fotograf i Norrbotten. Dessa bilder speglar till stor del ett tämligen modernt land, inte den landsbygd som präglar Sune Jonssons gärning. Se bara på denna bild från en skivbar i Boden 1954. De helt moderna HMW-skivspelara står uppradade och kunderna kan lyssna i hörtelefoner, eller denna från en danskväll ordnad i Ralph Erskines Shoppingcenter i Luleå 1958!

Rolf Ericsons bilder är ett utmärkt dokument över den moderna efterkrigstiden i ett blomstrande Norrbotten. Det är bilder från vardag och fest och jag är verkligen glad över att han donerat hela sitt stora arkiv till Norrbottens Museum. Läs mer om Ericson här och se ytterligare bilder.

Elsies och Frances Cottingley Fairies

cottingley_fairie_5

Sommaren 1917 tillbringade 10-åriga Frances Griffiths hos sin moster i Cottingley, West Yorkshire. Tillsammans med sin kusin, den 16-åriga Elsie Wright, lekte hon med älvorna i bäcken långt nere i trädgården. Blöta och smutsiga återvända de två flickorna till sina mödrar som naturligtvis gav dem bannor och förbjöd dem att narras. Älvor, några sådana varelser fanns naturligtvis inte. För att bevisa detta, lånade Elsie sin fars kamera och tillsammans med Frances tog hon två bilder där de turades om att posera med de skira varelserna. Den första ser ni på bilden ovan, den andra ser ni här. Visst är de vackra?

Två år senare visade Elsies mor bilderna vid ett möte hos Teosofiska samfundet i Bradford där kvällens föreläsning handlade om älvornas liv. Uppståndelsen blev stor, och så småningom fick en av samfundets ledande medlemmar, Edward Gardner, upp ögonen för de unika bilderna som visade att älvor verkligen existerade. För att försäkra sig om att fotografierna var äkta, sände Gardner negativen till några experter och ingen av dem fann att bilderna på något sätt var manipulerade. Att de verkligen föreställde livs levande älvor, var dock experterna inte ense om.

Så småningom fick författaren Arthur Conan Doyle tag i bilderna och blev förtjust, ty han höll precis på med en artikel om älvor, men hade av naturliga skäl inga bilder. För att försäkra sig om att fotografierna verkligen var äkta, gav han flickorna 24 plåtar (numrerade) och två kameror och bad dem ta nya bilder. Efter en tid fick han tre bilder skickade till sig. Den första föreställde Frances and the Leaping Fairy, den andra Fairy Offering Posy of Harebells to Elsie, och den sista Fairies and Their Sun-Bath. Titta på dem, de är mycket vackra.

Nu fanns totalt 5 bilder på älvorna i Cottingley och Conan Doyle var förtjust!

I en artikel i The Strand i december 1920, publicerade Conan Doyle de två bilderna från 1917 tillsammans med en entusiastisk text som slutade med orden:

“The recognition of their existence will jolt the material twentieth century mind out of its heavy ruts in the mud, and will make it admit that there is a glamour and mystery to life. Having discovered this, the world will not find it so difficult to accept that spiritual message supported by physical facts which has already been put before it”.

I en artikel i The Unexplained år 1983 förklarade de nu åldrade kusinerna att det hela varit ett falsarium. Elsie hade kopierat illustrationer ur Princess Marys Gift Book och sedan hade de klippt ut dem och stagat upp dem med hjälp av hattnålar. Frances hävdade dock att den sista bilden inte var fejkad, utan hon tagit den när hon av en händelse fått syn på några älvor under fotograferingen av de urklippta. Elsie förnekade detta och påstod i sin tur att det var hon som fotograferat. En undersökning visade sedan att bilden var en dubbelexponering och att båda flickorna därför kan ha tagit den. Eller kanske inte. Kanhända var det verkligen en bild på The Cottingley Fairies.

To the friend who did not save my life

Eugène et les églantines

Maison européenne de la Photographie i Paris visas just nu en utställning kring Hervé Guiberts liv som jag naturligtvis inte sett, men gärna skulle se. Inte minst för de vackra bilder som han tog. Här ovan ser ni en bild som heter Eugène et les églantines.

Hervé Guibert gav 1990 ut romanen À l’ami qui ne m’a pas sauvé la vie (To the friend who did not save my life) och i den berättade han om den dödliga sjukdom som han led av:  HIV. Ett år senare avled han, 36 år gammal, i sviterna av ett självmordsförsök. Innan dess hade han dock förevigat sjukdomsförloppet i dokumentären La Pudeur ou l’Impudeur som visades först efter hans död.

Det var en notis i DN som uppmärksammade mig på Hervé Guibert och utställningen. Där stod att läsa att Guibert var något av ett franskt underbarn i den världs som hörde den franska kultureliten till. Begåvad och vacker, se bara på denna bild.

Läs mer om Guibert här och berätta gärna om utställningen om ni sett den.

Jag ser Sarah Moon på Fotografiska

Sarah Moon

Jag har sett Sarah Moon på Fotografiska! Lätt ansatt och lite utarbetad gick jag rakt in i Moons fantastiska svartvita värld. Vilka vackra bilder! Och vilken föredömlig brist på nutid de ståtar med! De är romantiska, dramatiska och fulla av de tekniska brister som jag tycker resulterar i ett mer levande uttryck. Jag tror att Moon, precis som jag själv, låter Vår herre (eller ödet) ha ett finger med i spelet. Och det älskar jag.

Efter att ha vandrat runt hamnade jag framför en film, Le fil rouge tror jag att den hette. Säga vad man säga vill om den, men inte var det en lisa för ögonen att titta på den vassa digitala bilden efter att ögonen vant sig med Moons analoga skönhet. Jag förstår att det digitala mediet har sina fördelar i detta sammanhang, men snyggt  var det verkligen inte. Och så dåligt det passade ihop med Moons inställning till fotografi. I ärlighetens namn förstår jag inte alls varför konstnärligt lagda fotografer ens kan befatta sig med digitala kameror. De är helt enkelt urtrista!

Utställningen har dock vissa brister. Framförallt saknar jag informativa texter om vilka olika tekniker Moon använder sig av. Vad jag har förstått använder, eller snarare använde, sig Moon av den svartvita Polaroidfilm som även ger ett negativ typ 55. Den produceras dock inte längre. Jag reagerade också på att vissa ev texterna hade vissa brister i texten, de var helt enkelt inte riktigt välskrivna. Synd, när det dessutom rör sig om så få.

Men för att återgå till Moons bilder är det bara att konstatera att det var ytterst få som jag inte tyckte om. Däremot var det många som fick mig att dagdrömma och försvinna bort i fantasins rike. Kanske hjälpte det till att jag var trött efter gårdagens festligheter, en behaglig känsla var det i vilket fall som helst. Moon, som jag knappt hört talas om innan, får numera sägas tillhöra mina favoriter. Jag avslutar med att visa denna bild som jag tror är från 1973 och tagen av Sarah Moon.

Läs också Clemens Poellingers intervju med Sarah Moon.

Madame Yevonde och Vivexprocessen

Madame Yevonde, Still Life – Leisure, 1936

Det var på 10-talet som Yevonde Middleton startade sin fotoateljé på Victoria Street i London som snabbt blev populär. Under 20-talet fotograferade hon den tidens mest omtalade människor och räknades snart till en av de ledande porträttfotograferna.

I början på 30-talet lanserades den franska Vivexprocessen som var en något omständlig metod att framställa färgbilder. Varje bild bestod av tre negativ som exponerades samtidigt (med filter i olika färg framför respektive negativ). De tre negativen motsvarade var sin grundfärg och med hjälp av dessa kunde vackra färgbilder åstadkommas. Madame Yevonde intresserade sig för denna nya teknik och är 1932 ställde hon ut sina första färgbilder och ett år senare, 1933, flyttade hon till större lokaler och hennes färgbilder (och färgbilder överhuvudtaget) fick sitt stora genombrott. Bland hennes mest prestigefyllda uppdrag kan nämnas fotograferingar av lyxångaren Queen Mary och Georg VI:s kröning.

År 1935 tog Madame Yevonde en svit av bilder som går under namnet the Goddess series. Inspirerad av grekiska och romerska gudinnor, fotograferade hon societetsskönheter i avancerade poser och fantastiska kläder (bl.a. mrs Donald Ross, Lady Duff Cooper och Lady Dorothy Warrender som jag inte lyckats identifiera). Här en länk till flertalet av porträtten. Om det är samtliga låter jag vara osagt. Vill man se fler av Yevondes bilder bildggoglar man lämpligen.

År 1939 upphörde Vivex med sin färgprocess och Madame Yevonde slutade att ta färgbilder. Den moderna, integrerade treskiktsfilm som hädanefter kom att dominera, intresserade henne ej. Fotografera gjorde hon dock  fram till sin död vid 83 års ålder 1975, men hon höll sig helt till svartvitt.

Jag ägnar mig åt mörkrumsarbete

Opemus IIIÄntligen har jag skaffat mörkrum! Nå, det är en sanning med modifikation, ty som ägare till en tvårummare tvingas jag aptera köket till labb var gång jag vill framkalla och förstora mina fotografier. Åh, om man vore ägare till en mörk jungfrukammare!

Min utrustning är inte den bästa och det fotopapper jag börjat med hör till marknadens billigaste (Fomaspeed RC). Detta passar dock mig bra, ty jag kan lära mig grunderna utan att behöva lägga ner en förmögenhet. Förstoringsapparaten jag köpt mig är en Opemus II som jag hittade på Myrorna för en spottstyver. den är helt OK, men tyvärr saknas bottenplattan och jag har ingen avmaskningsram. Istället får jag skruva fast apparaten i arbetsbänken och lägga fotopappret direkt på träytan.

Hur som helst gjorde jag ett försök häromdagen och lyckades faktiskt göra några kopior som blev över förväntan. Ett par av bilderna fick märken efter dammkorn och några bär spår efter lite tejp i hörnen. Ja, jag tejpade för att pappret skulle bli slätt. Skärpa och exponering gick dock bra att få till, även om jag ännu inte börjat skugga och efterbelysa för att på så sätt kunna korrigera sämre negativ eller uppnå speciella effekter.

Att stå i mörkrum är en avkopplande sysselsättning. Dessutom är det mycket tillfredsställande att åstadkomma egna kopior att ge bort eller sätta upp på väggen. Att dessutom vara herre över sin egen bild, d.v.s. bestämma det slutgiltiga utseendet, är inte dumt! Jag har ännu inte scannat in några kopior, ty jag har bara kopierat bilder som jag redan lagt upp och resultatet skiljer sig inte nämnvärt.

Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii

Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii, självporträtt taget någongång mellan 1905-1915

Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii tog detta självporträtt någon gång under åren 1905-1915. Prokudin-Gorskii var kemist och fotograf och åkte under många år runt i en speciell järnvägsvagn för att dokumentera Ryssland. Under åren 1909-1915 skedde detta på uppdrag av Tsar Nicholas II,

Foto taget av Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii, taget 1910

Prokudin-Gorskii använde sig av ett tämligen komplicerat sätt att framställa bilder. Förfarande är inte helt olikt den tidiga Technicolor-prpocessen, ty vad Prokudin-Gorskii gjorde var att fotografera varje bild tre gånger på svartvit film. En bild togs med blått filter, en med grönt och en med rött. Dessa bilder framkallades sedan och infärgades med respektive färg. Bilderna sattes därefter samman till en bild och kunde sedan visas i en projektor.

sergei_mikhailovich_prokudin_gorskii_2

Det är verkligen fantastiskt att se så gamla fotografier där färgerna återges så pass realistiskt att man nästan tror sig se det tidiga 1900-talets Ryssland i verkligheten. Bilderna ovan hittade jag här. Vill man se fler, är det bara att googla. Det finns åtskilliga restaurerade kopior att titta på.

Prokudin-Gorskii utvandrade efter revolutionen och några år efter hans död, införlivades samtliga bilder med Library of Congress samlingar. Tyvärr finns inte hans utrustning kvar och man kan bara spekulera i hur den såg ut. Läs mer här om hur Prokudin-Gorskiis färgfotograferingsmetod och hur bilderna idag restaureras digitalt.

Ett äkta par fångade på ålderns höst

Sune Jonsson

För några år sedan sedan såg jag för första gången ett av Sune Jonssons fotografier. Bilden, som ni ser ovan, gjorde ett mycket stort intryck på mig, ty i bilden såg jag min tidigaste barndom. Jag såg vaxduken, radion på sin hylla i köket, mannen och hans hustru. Jag såg alla de bondhem som mött mig under mina första år på 70-talet och jag förstod att det var något av allt detta jag själv ville föreviga, även om det i mitt fall endast var spillrorna som skulle kunna komma ifråga, ty tiden har gjort sitt bästa för att utplåna det liv som på 60-talet var på upphällningen. I början av 70-talet, varifrån jag har ytterst få minnen, fanns dock en liten rest kvar, vilket var tillräckligt för att forma mig för återstoden av mitt liv.

För några veckor sig fick jag en utmärkt present av likaledes utmärkt skånsk dam (skribenten, fotografen och människan Jenny Maria Nilsson, som har ett förflutet i mellersta Norrland). Det var boken Och tiden är ett förunderligt ting. Som nästintill besatt av den norrländska glesbygden och tillika helt fascinerad av tiden och vad den gör med oss, var detta den utmärktaste av presenter och ett tillfälle för mig att se mer av Jonssons imponerande produktion. Bilderna är otroligt vackra och jag älskar dem stramhet som dessa svartvita foton förmedlar; enkelt, vackert, och ofta rätt fattigt i monetär betydelse – men istället finns det gott om skönhet som inte kan köpas för pengar. Säkerligen såg man inte alltid omgivningen så på den tiden, men idag lyser skönheten klart emot en så snart man ser Jonssons bilder.

Sune Jonsson hade turen att få jobba med Västerbottens museum och för deras räkning dokumentera avflyttningsbygderna i Västerbottens inland med början år 1960. Året innan hade han debuterat med fotoboken Byn med det blå huset och i och med den gjort sig ett namn vilket uppmärksammats av museets Per-Uno Ågren. Museet fick år 2002 överta hela Jonssons arkiv vilket innebär att denna skatt är i gott förvar. Inte minst alla Jonssons omsorgsfullt gjorda kopior är värda att uppmärksammas, ty han var skicklig i mörkrummet vilket är något som är minst lika viktigt som att vara en god fotograf. Tilläggas bör också att dåtidens fotopapper gav ett överlägset resultat i de flesta fall.

Läs mer om Sune Jonsson på Sällskapet Sune Jonssons vänners webbplats, varifrån jag hämnat några av uppgifterna i denna text. De spillror av det norrländska kulturarvet som jag själv förevigat hittar ni här. En av mina favoriter är denna. Den är inte tagen på 60-talet utan i somras en dag när en granne kom på för att äta middag.

Eames presenterar Polaroid, SX-70

En mycket fin film om Polaroids senaste underverk, SX-70. Medverkar gör inga mindre än Charles och Ray Eames!

Polaroid SX-70 var en helt ny kamera, en enögd spegelreflexkamera, som lanserades 1972. Den var den första kamera att använda den nya filmtyp som precis utvecklats. “Integral film” kallar man den och dess signum är att bilden framkallas i dagsljus, utan att man behöver dra isär bild och negativ.Det är denna filmtyp som många idag associerar med polaroidbilder.

Jag fotograferar med Olympus OM-2

Olympus OM-2

Jag har köpt en ny kamera! Min gamla Canon AE-1 fick problem med slutaren; den hejdade sig i mitten av bilden och orsakade överexponering. Jag funderade på att låta serva den, men eftersom modellen saknar ratt för exponeringskompensation, bestämde jag mig för att skaffa en kamera som bättre fyller mina behöv. Efter tips av Gustav Holmberg, fastnade jag för Olympus OM-2 som på sin tid var en revolutionerande kamera. Läs mer om den på mir.com.my.

Här en bild som jag tagit med min nya kamera.

OM-2:an kan användas som en manuell kamera, eller med helautomatik. Till skillnad från min gamla Canon, har denna kamera bländarprioritet. Istället för att välja exponeringstid, väljer man bländare. När man ändrar på bländaren, ser man i sökaren hur exponeringstiden ökas eller minskas. Det är nästintill lika enkelt som att välja exponeringstid. Nackdelen är förstås att man hela tiden får korrigera bländaren efter aktuellt ljus, om man vill hålla exponeringstiden konstant under en serie av bilder (för att undvika långa tider och oskärpa ).

Det som gjorde att jag verkligen ville byta modell, var att jag ville ha en möjlighet att korrigera exponeringen när jag använder kameran i automatiskt läge. Vid motljus vill jag enkelt kunna minska bländaren utan att för den skull behöva gå över till manuellt läge. Olympusen har ett vred där man stegevis, 1/3 steg åt gången, ökar eller minskar exponeringstiden. Detta är mycket praktiskt.

Vad tycker jag då om kameran? Bra! Det enda jag kan klaga på är att jag ännu inte helt vant mig med alla reglage samt att jag är ovan med bländarprioritet. Då jag mestadels plåtar på fri hand, vill jag försäkra mig om att exponeringstiden inte är under 1/125. Istället för att välja den tiden vid sämre ljus, får jag hålla koll på mätaren i sökaren och detta kräver viss koncentration. Naturligtvis är bländarautomatik på många sätt mycket bra, om man är noggrann med skärpedjupet, vilket man ibland är.

Nu går det åter bra att ta polaroider

Skymning i Flarken

För ett drygt år sedan köpte jag en laddning Polaroidfilm av den legendariska sorten 669. Idag har jag 60 exponeringar kvar. Bilden ovan tog jag för en månad sedan i Västerbotten i kvällssolens rödgula motljus. Den är vacker med sina märkliga färger och den oskärpa som får den att se nästintill målad ut.

Förra året slutade Polaroid tillverka film och de flesta kameror blev obrukbara. Den modell jag använder, Land Camera 450, använder dock den typ av film som även Fuji tillverkar. Dessvärre är den sorten alltför bar och bilderna blir rejält tråkiga. Ett undantag dock för den svartvita filmen på 3000 ASA som är riktigt bra. Övriga kameror, framförallt de som är tillverkade från andra halvan av 70-talet och framåt, använder filmsorter som blev utan ersättare vilket gjort mängder av kameror oanvändbara.

I samma veva som Polaroid lade ned sin filmtillverkning, startade The impossible project och idag kan man faktiskt köpa film till samtliga Polaroids kameror utom rullfilmen (om jag förstått sajten rätt). Det är något av ett mirakel kan man tycka så nu återstår att se om någon tar upp den nyligen avsomnade Kodechrome-filmen.

Jag skaffar mig en modern kamera

Canon AE-1

Jag äger tre kameror sedan tidigare: en Rollieflex, en Agfa Optima och  en Polaroid Land Camera 450. Naturligtvis har jag en digitalkamera också, en rätt så usel Minolta Dimage som man rymmer i fickan. Av  någon anledning gillar jag den, ty den tar rätt bra bilder i svagt ljus. Bra var kanske fel ord, men de saknar i vart fall intekaraktär.

Men nu har jag iallafall köpt mig en modern systemkamera. Nå, modern och modern,den är från slutet av 70-talet. Jag funderade på om jag kanske skulle köpa mig en 80-talsmodell med full automatik och LCD-skärm, men insåg att dessa kameror inte alltid är så driftssäkra när de kommit upp i  åren. En helt ny kamera vill jag inte ha och CanonsEOS-modeller tycker jag inte riktig. Dessutom  är de dyra.

AE-1:an är en robust kamera med full automatik (shutter priority, men man kan lika enkelt ändra exponeringstiden och på så sätt få  aparture priority). Den går även att använda i manuellt läge och det finns mängder av bra och prisvärda objektiv i FD-serien. På kameran sitter idag det populära 50 mm f/1.8 som säkert ger riktigt bra bilder.Jag har sprungit runt idag och provad min nya kamera. Den är mycket lätt att använda, sökaren är fantastisk (för första gången ser jag verkligen vad jag fotograferar) och vikten är låg. Jämfört med min polaroidklump är denna kamera fjäderlätt.

Det skall bli spännande att se resultatet när jag framkallat den första rullen. Just nu sitter det färgfilm i kameran, men jag hade tänkt beställa några rullar Tri-X och experimentera mer med svartvitt.

Lee Miller visas på Millesgården

Bilden här intill, Portrait of space, är en av de Lee Miller-bilder som jag  tycker bäst om. Överhuvudtaget var hon en mycket skicklig fotograf som visste att exponera rätt och sedan bearbeta bilden i mörkrummet. Sådant imponerar.

Just nu visas Lee Millers bilder på Millesgården. Förutom ett urval av hennes bilder visas en dokumentär film som är sevärd. Efter Millers död 1977 började hennes son leta efter hennes bilder, fann dem på vinden och skapade såsmåningom Lee Milelr Archive. Vid sin död var Miller nästintill bortglömd. Det är hon inte idag.

barn intresserade sig Miller för fotografering, ty hennes far var en hängiven fotoamatör. Som tonåring blev hon ofta fotograferad av sin far. I de flesta fall naken. Som 19-åring blev hon en av New Yorks mest eftersökta fotomodeller, två år senare for hon till Paris, träffade Man Ray och började fotografera.

Under andra världskriget var Miller ackrediterad fotograf för Vogue och var en av de första som fotograferade när de allierade befriade koncentrationslägren i Tyskland. Miller övernattade, av en slump, i Adolf Hitlers Münchenvåning, samma natt som han tog livet av sig i Berlinbunkern. Vi detta tillfälle togs den klassiska bilden när Miller sitter i Adolfs  badkar. det är en historisk bild (som jag plagierat här).

Utställningen på Millesgården pågår till den 14 februari. Den 26:e januari kommer hennes son till utställningen för att prata om Miller. Det är nog någon som man inte bör missa.

Fler bilder i vacker Kodachrome

Som bekant har Kodak lagt ner Kodachrme alldeles nytligen, ett år innan 75-årsjubileet. Vemodigt, men mängder av bilder finns kvar och jag är inte säker på att nutiden gör sig i dessa färger. Hursomhelst: här en länk till A continuous lean som lagt upp en samling Kodackromebilder och -filmer. Där finns också en länk till ytterligare material.

Två prisbelönta fotografer från förr

Jag köpte en volym av Nordisk tidskrift för fotografi idag. Det är en gammal inbunden årgång av årgång 1954 som är fylld med vackra bilder och en hel det text samt inte minst reklam. Bilden ovan är tagen av Bengt Bengtsson som var medlem i Norrköpings fotoklubb. Mannen till höger är så typiskt gammal gubbe, med den där lite uttråkade och lätt föraktfulla attityden (inget negativt i det). Fint!

Ytterligare en fotograf, Göran Engzell, en ung uppsalajurist, som vann Riksfotovävlingen 1954. Det är inga dåliga bilder som han har tagit. Här har vi den första bilden, en liten pojke framför en gammal port.

Och här, den andra av hans bilder som tidningen publicerade. En gammal tant med huckle och en spann i handen. De är helt briljanta båda två, tycker jag.

Månne han fotograferar fortfarande, juristen? Om han nu är i livet.

Golden gate i verkligt tät dimma

Sällan har man väl sett en tätare dimma. Bilden är mycket gammal och jag hittade den i det där Kodachromearkivet jag tipsat om tidigare.

Det var en rejäl överraskning som mötte mig igår. Jag hade fått de två testrullar som jag filmat med den Kodachromesmalfilm jag köpt och vars bäst före-datum var 1980 (29 år för gammal!). Det verkligt märkliga var att de såg ut ungefär som vilken Kodachrome som helst, filmen var praktiskt taget opåverkad av tidens tand och det är om något märkligt. Kvalitetsfilm får man verkligen säga. Jag har 14 rullar kvar och nu vågar jag nästan inte använda dem, när jag vet att det blir SÅ vackert.

Top-of-the-line: Canon 1014 XL-S

Jag har köpt en Canon 1014 XL-S, en av de bättre Super-8-kameror som tillverkats. Det är en avancerad modell som till och med har en liten dator i sig (nå, en CPU). Finesserna är många, bland annat kan man filma övertoningar mellan scener (kameran fadar då inspelningen och spolar sedan tillbaka filmen en bit och då kan man börja filma den nya scenen som automatiskt fadas in!). Vill man, kan man ställa in kameran så att den tar en bild varje sekund, var femte, var tjugonde eller var sextionde. På så sätt kan man lätt fånga en solnedgång på, låt oss säga, en halv minuts filmsnutt (eller en fest med mycket vin på en 3 1/2-minuterskasett).

Överhuvudtaget känns kameran mycket stabil med undantag av vissa knappar, som är lite plastiga. Objektivet är rätt bra och utrustat med en 10x zoom som gör att man kan komma mycket nära även om man står långt bort (grannarna nere på Rindögatan får se upp). En förutsättning för skarpa bilder i det läget är dock stativ.

Min kamera köpte jag relativt billigt begagnad och nu återstår att se om den verkligen fungerar. Jag har testat funktionerna och allt verkar vara i sin ordning. Jag har köpt svartvit film, den snabba Tri-X, för att kunna filma i svagt ljus ljus. Se fram emot noirfilmer om ett par månader!

Ektachrome och Tri-X

Kodaks svartvita Tri-X Pan och färgfilmen Ektachrome (positiv film) ansåg jag för något alldeles extra när jag växte upp. Varför, kan man fråga sig; kanske var det bara namnen som fascinerade. Ektacrome var, och är, en filmtyp som framkallas med en betydligt enklare process än den avancerade Kodachrome-filmen som lanserades redan i mitten av 30-talet.

Tri-X är en femtiotalsfilm, en snabb svartvit filmtyp som ger ett något kornigt resultat. Det är en air av gammal film noir över det varumärket, trots att noirfilmens storhetstid var mer eller mindre över i mitten av 50-talet. Det är inte svårt, att förvandla de skumma tvärgatorna på Östermalm till Barbara Stanwycks hemkvarter i Kvinna utan samvete.

Vill man ägna sig åt smalfilmning, förslagsvis Super 8, är de givna filmtyperna idag just Ektachrome och Tri-X och ingen är väl gladare än jag över det. Märkligt nog, finns det gott om film att välja på idag och man kan dessutom få sin film inscannad för att sedan bearbeta den digitalt. Det är glädjande. I slutet på 80-talet, när jag började filma, blev man i princip utskrattad. Det blir man inte längre.

Klippet ovan är ett exempel på vad man kan åstadkomma med bla Ektachrome och en bra filmkamera (observera att de första 30 sek är helt svarta). I detta fall har man filmat med en Canon 1014 som anses vara en av de bästa smalfilmskamerorna som funnits. Jag har själv precis köpt mig ett exemplar och återkommer vad det lider med en rapport.

Polaroidsafari med Land Camera 450

Av en slump upptäckte jag, och många med mig, att det inte bara är Polaroid som tillverkar den direktbildsfilm som används i de gamla klassiska packfilmskamerorna; det gör även Fuji och dessutom i tre olika varianter: färg 100 ASA, svartvit 100 och 3000 ASA. Därför bestämde jag mig för att skaffa en mer profesionell kamera och valet föll på den halvproffsiga Polaroid Land Camera 450. Packfilmsbilderna är dessutom mycket fina, då de ser ut som vanliga bilder med en vit ram runtomkring (inte att förväxla med modernare polaroidsystem).

Kamerahuset är helt i metall, sökaren är en fin sak tillverkad av Zeiss Ikon och den går att fästa på ett stativ. Vill man, så går det bra att köpa till självutlösare och några olika sorters filter. En modern elektrisk blixt skall också gå att använda. Med hjälp av de olika inställningsmöjlighterna, för bla filmtyp, kan man även bestämma vilken bländare som skall användas, även om kameran i sig är helt automatik vad det gäller exponeringen. Jag är mycket nöjd.

Här den allra första bilden tagen från Observatioriekullen vid lunchtid idag. Bilden blev lite blek, men skärpan är bra och det är numera mycket enkelt att hålla koll på framkallningstiden: när man drar ut bilden/negativet och framkallningsproceduren startar, går en timer igång och när tiden är inne avger den en signal och man kan skilja bilden från negativet. Fler bilder finns på Polaroidsafari.

Vechten, afroamerikanernas fotograf

Några bilder av Carl van Vechten. Från vänster till höger: Billie Holiday 1949, John Gielgud 1936, Alice B Toklas 1949, Bill Earl 1949.

Bildgoogla van Vecthen. Vechten intresserar mig, jag gillar hans bilder. Han fotograferade mycket i Harlem under dess guldålder på 20-30-talen. Han fotograferade en hel det naket. Mestadels män. Jag tycker om hans sätt att komponera bilderna och dessutom verkar han vara bra på att få ut det mest intressanta utav dem han fotograferar.