Rävjägarn

Vackert och välrenoverat i Råcksta

Råcksta

Råcksta är en av Stockholms många tunnebaneförorter från 1950-talet. Området bebyggdes till stora delar under åren 1951-1955 och trevåningshyreshusen ritades av Ernst Grönwall. Husen bildar gårdar som öppnar upp sig mot omgivande gator på det eleganta sätt som framgår av bilden van. De spritputsade fasaderna är avfärgade i ljusa pasteller, till exempelblått, rosa, grönt och beige. Balkongerna är gröna och fönsteromfattningar är slätputsade i vitt.

Råcksta är mer eller mindre sammanbyggt med Vällingby och innehåller även egnahemshus och radhus. Trevåningshusen, som fortfarande verkar vara hyresrätter, är ovanligt välrenommerade och även balkongerna ser väldigt fina ut, även om jag inte vet hur de såg ut när det var nya och kan ge säkert besked. På det stora hela är det dock ett mycket fint området, som nästan helt saknar metallinklädda fönster mm. De 5 punkthusen vid tunnelbanan är dock inklädda i plåt och det är inte snyggt.

En fin HSB:kåk i Ormkärr, Hagsätra

Bostadshus i Ormkärr

Ett fint exempel på det sena 50-talets byggande, denna gång i Ormkärr i Hagsätra. Den är uppförd för HSB:s räkning och ritad av Curt Strehlnert. Framförallt fastnade jag för teglet och för de generösa vardagsrumsfönstren som har en snygg asymmetrisk indelning. Det finns en passage som går genom huset och den klädd i turkos mosaik. Påkostad och snyggt!

Hyreshusen i Vällingby, Stockholm

Hus i Vällingby

Dessa enkla 3-våningslängor i Vällingby tycker jag är särdeles eleganta. Trapphusens fönster har vinklats ut från fasaden och kök- och badrumsfönster är de övriga rutor som syns. Tittar ni noga ser ni skafferiventilerna också. Deras höjd indikerar att det är skafferier mot yttervägg. Detta hus har haft tur ty de ursprungliga portarna finns kvar och likaså fönstren, även o med kan vara inklädda i aluminiumplåt, jag minns inte. På det stora hela är de iallfall sig lika.

Stockholms förorter, och många andra städer, är fulla av 3-våningslängor. Många rejält ombyggda, kanske redan under 80-talets ROT-yra. Det är synd, ty detta är i grunden förstklassiga bostäder.

1949 var Uppsala på väg ur en kris

Väg ur en kris

I Filmarkivet finns en liten pärla från sent 40-tal som handlar om det kommunala bostadsbyggandet i Uppsala. Väg ur en kris heter den och den vill jag verklige rekommendera ty den är intressant på många olika sätt. Titta t.ex. på Nisses hem i en omodern kåk i centrala Uppsala. Hur pittoresk ter den sig inte idag! Pärlspont, vedspis och åtskilligt som vi idag värderar högt, ja, vissa av oss iallfall. Hur lätt är det inte att glömma hur opraktiskt det var en gång. Däremot skulle man önska att man farit lite varsammare fram när man sanerade stadskärnorna och rivit lite mindre. 1949 var nog inte detta något större problem, ty det rörde sig om enstaka punktsaneringar.

Jerkas familj är sådär tokborgerliga som man knappt kan tänka sig idag och har en standard som skiljer sig markant från Nisses familjs. Det var sannerligen stora klyftor på den tiden.

De bostäder som byggdes dessa år, t.ex. Tuna Backar som jag skrivit om tidigare och som visas i filmen, håller hög klass. Ljusa och trevliga med soliga gårdar och gott om plats för lek. Tänk att allt detta blivit så omodernt idag! Nu föredrar man trånga gårdar som påminner om stenstadens dyra bostäder. Saker och ting förändras och det är bara att hoppas att man inte förtätar alla områden från denna tid, utan värnar om dess obestridliga kvaliteter samtidigt som man får inse att nackdelar naturligtvis också finns.

I filmen skymtar arkitekten Gunnar Leche som länge styrde byggandet i Uppsala. Han är mannen bakom många, många utmärkta hus i Uppsala men tyvärr fick han inget större erkännande. Sala och Tuna backar, till exempel, uppmärksammades aldrig av Byggmästaren/Arkitektur. Antagligen tyckte man inte att han byggde tillräckligt modernt, men hans något borgerligt konservativa byggnader har idag kvalitéer som generationskamraterna saknar.

Det måste ha varit en gigantisk satsning av stat och kommun som möjliggjorde detta folkhemsbygge under efterkrigstiden. Jag gissar att den inte kommer upprepas inom överskådlig framtid. Mycket byggdes fortfarande hantverksmässigt. Se bara hur man fortfarande murar husen i filmen!

Gunnar Leches Tuna backar i Uppsala

Tuna backar är ett präktigt folkhemsområde strax norr om Uppsala centrum. Det ritades av stadens store man på detta område: Gunnar Leche. Byggnaderna är uppförda i tegel men mestadels gulputsade.

Området är ett sorts storgårdskvarter med generösa gräsytor i dess mitt. Ursprungligen anlades även odlingslotter men jag vet inte om dessa finns kvar.

En skicklig övergång ett hus till ett annat. Tegel och framförallt spröjs binder samman och fångar upp uppsalaslättens vindar. Högst upp i vindsvåningen en rymlig balkong.

Jag vet inte om det fanns något i byggnadsstadgan i Uppsala som sade att man inte fick inreda hela den översta våningen, mycket tyder på det. Det är i vart fall vanligt med en övre våning som likt en frontespis kröner huset.

Visst är de vackra, balkongerna! Låg, sinuskorrugerad front med handledare fästa i ett flätat smidesfönster. Den låga fronten gör att balkongen blir ljus och att ljuset  lättare tar sig in i rummet innanför.

En syneförrättning i vårt folkhem

1963, 25 år efter Lubbe Nordströms mycket uppmärksammade radioserie Lort-Sverige, fick Birger Norman och Stig Sjödin i uppdrag av Riksbyggen att göra en syneförrättning av det folkhem som växt fram efter 2:a världskriget. Den boken, Syneförrättning i folkhemmet, håller jag som bäst på att avsluta.

Det är en märklig bok, främst på grund av den något raljerande tonen och hur pass stor vikt som läggs vid miljön. Ett dominerande tema i boken föroreningar, främst av vattendragen, men även alla avgaser som bilarna redan då släppte ut. När man läser den idag, är det svårt att förstå att det dröjde så länge innan man verkligen började göra något åt hela den problematiken, men samtidigt är det bra att se att man nuförtiden åtminstone har kommit långt när det gäller att rena avloppsvattnet. På 60-talet badade man bokstavligen i avföring.

Kritisk är man också inför mycket av det som byggs vid den här tiden. Höga markpriser, orsakar alltför hög exploatering av marken vilket ger bostäder som inte alltid är så människovänliga. Att dessutom riva bort 100 år eller mer av stadens årsringar, är heller inget som våra besiktningsmän uppskattar.

Vad som mest förvånar mig är med boken är den relativt balanserade bilden av vårt samhälle vid sextiotalets början. För mig som inte upplevde 60-talet kom detta som en överraskning. Jag utgick från att man vid den tidpunkten bara kunde se fördelar med den nya tiden. Så nog är det en läsvärd bok alltid.

De vackra radhusen i Skönstaholm

I Skönstaholm strax söder om Stockholm ligger ett radhusområde som byggdes i början av 50-talet (1951-1952). Husen ritades av Nils Sterner (som även ligger bakom det fantastiska rådhuset i Halmstad) och Erik F Dahl (den sistnämnda verksam vid Stockholms stads fastighetskontors husbyggnadsavdelning) och trädgårdarna skapades av Erik Anjou och Walter Bauer. Resultatet blev mycket lyckad med en måttlig exploatering och Drevviken inom synhåll. Kvalitén verkar genomgående ha varit hög, men så var också det tidiga 50-talet en höjdpunkt när det gäller bostadsbyggande för gemene man. De flesta radhusen har öppen spis vilket är ett säkert tecken på att det rör sig om litet bättre hus, även om det inte rör sig om några lyxbostäder.

Radhusen finns i flera 8 olika utföranden vilka benämns A-G. Ett specialutförande är det synnerligen vackra hus av typ G vars vardagsrum är beläget på övre botten och ses på bilden ovan! På bilden här under ses dess fasad med balkong och stort fönster. Vindskupan syns dock inte på den bilden.

De olika planlösningarna framgår av skisserna för A-C och D-Gs. Lägenhetsstorlekarna är fördelade enligt följande: 76 st 3 rok, 60 st 4 rok, 14 st 5 rok. Tyvärr saknas uppgifter om hur F-husen disponerats. Området i sin helhet och fördelningen av de olika hustyperna framgår av situationsplanen.

Det är inga stora hus, utan det för sig om bostadsytor runt 90 kvadratmeter. Planlösningen är dock rätt kompakt så det blir många rum ändå och tack vare trappor och många fönster blir intrycket ljust och trevligt. Snedtaken en trappa upp är dessutom en trivselskapande detalj. Utanför samtliga hus finns en liten uteplats, men tyvärr inga stora trädgårdar vilket är synd. Uppenbarligen kan man inte få allt.

Besök gärna föreningens hemsida för mer värdefull information. Glädjande nog har bostadsrättsföreningen insett vilken pärla området är.

Restaurang Vällingehus i Vällingby

Vällingby centrum invigdes 14 november 1954 med pompa och ståt. I samma veva öppnade restaurangen Vällingehus som kom att bli en av de sena 50-talets mest omtalade restauranger. Det var en stor anläggning, med restaurang, grill, salonger och festvåning vilket framgår av planritningen. Mat och service höll hög klass etablissemanget blev genast en stor framgång.

Fasaden ritades, precis som hela centrumbyggnaden, av Backström och Reinius och jag tycker att den är ett verkligt mästerstycke. På bilden ovan ses, om jag tolkat planritningen rätt, kapprummet (rum 42). Innanför skymtar salongen (43) och bakom de stängda dörrarna festsal och grill (46).

Vinterträdgården (44) var en verklig pärla och kring den grupperar sig salong, grill (en pärla) och festsal (45) samt delar av festvåningen (73). Blandningen av gammalt och nytt skapar en klassiskt borgerlig 50-talsmiljö som jag tycker är rätt tilltalande och framförallt mycket intressant.

Mot torget, i komplexets hörn och med teak och glas i fasaden, ligger huvudrestaurangen. Därifrån hade man även utgång till en balkong. Tyvärr framgår det inte av Byggmästarens reportage, författat av B&R, vem som inrett lokalerna. Det är synd för jag är mycket nyfiken. Högklassiga inredningar vid denna tid gjordes ofta av NK Inredning som hade tillgång till verkstäderna i Nyköping.  Här ytterligare en bild på restaurangen med gardinerna uppdragna.

Vällingehus saga blev dock inte särdeles lång och restaurangen stängde i slutet av 60-talet eller börjar på 70-talet. Inredningen revs ut och idag återstår i princip endast fasaden. Synd, på en så påkostad skapelse. I dess lokaler har nyligen ett nytt Vällingehus, en food court, öppnat. Den tror jag man gör bäst i att inte besöka.

Hos Karlit AB i Karlholmsbruk 1960

Masonit är ett varumärke som de flesta känner till, till skillnad från konkurrenten Karlit. I båda fallen handlar det dock hårda träfiberskivor som tillverkats genom den patenterade Mason-processen. Den mest kända porösa plattan är troligtvis den som bar namnet Treetex, även om både Masonit och Karlit tillverkade dylika.

Filmen ovan visar ett besök vid Karlit AB i Karlholmsbruk 1960. det är en mycket intressant film som jag rekommenderar. Se den från början till slut! Förutom tillverkningsprocessen visas vad man kan använda slutprodukten till, t.ex. modernisering av gammal hus eller nytillverkning av kök.

Masonit och Karlit och alla andra plattor tillverkade enligt Masons metod är inga dåliga grejer. Inget lim tillsätts, det är en ren naturprodukt. Jämför med dagens risiga material (MDF, spånskiva mm) som dryper av giftigt lim.

Jag är svag för hårda träfiberplattor som oljemålats. Resultatet blir rent och snyggt och levande, till skillnad från när man använder gipsskivor som är på tok för styva vilket ger ett alltför stelt intryck. Tyvärr vet jag inte om det idag går att få tag i denna typ av skivor.

Le Corbusier et ses rêves austères

Jag såg Le Corbusier-utställningen på moderna igår. Tyvärr dock i hastigaste laget så jag får gå dit ännu en gång och detaljstudera ty det fanns åtskilligt att titta på, både skisser, modeller, tavlor och andra konstverk.

Man må tycka vad man vi om Le Corbusier men utan honom inga flotta villor i Södra Ängby och sannolikt inga höghus i Bredäng. Vilket man föredrar är en smaksak, men kåkarna i Ängby signalerar en helt annat social status och byggdes med alla tänkbara rationella handgrepp som Le Corbusier drömde om men som han själv fick klara sig utan. Här har vi nog nyckeln till att så mycket av det som byggdes under den tidiga eran blev så lyckat; det hantverksmässiga metoderna dominerade in på 50-talet.

Vad sägs om detta förslag till ett nytt Paris? Visst är det snyggt men med all sannolikhet hade det inte blivit ett lyckat område. Sterilt och anonymt hade livet levts i hyreskasernerna vilket knappast hade gagnat invånarna.

Att ta till så radikala grepp som att riva ned en hel stad förefaller att vara att ta i. Jag gissar att man resonerade så redan när Le Corbusier presenterade sitt förslag. Saneringen av stadskärnornas omoderna bostadshus var dock något som för många var mycket efterlängtat. Än hade inte sekelskiftesromantiken börjat blomstra och än läste många in fattigdom och smuts i de förfallna husen, precis som man idag bara vill glömma 60-70-talens hyreskaserner. Tiden har en förmåga att ställa till med de lustigaste värdeförflyttningar.

Det jag uppskattar med Le Corbusier och hans likar är de vackra linjerna och hur väl materialen kommer till sin rätt viket skapar varma och eleganta miljöer som inte tack vare gott hantverk aldrig känns stela och masstillverkade. Under denna tid var det viktigt med bra material och att de skulle komma till sin rätt. Planlösningarna blir öppnare – sällskapsrummen breder ut sig och avskiljs ofta av skjutdörrar, men man behåller en sluten och privat de av hemmet där kök och sovrum förläggs. Arrangemanget har verkligen rätt mycket gemensamt med det sena 1800-taets borgerliga bostad, men kostymen är annorlunda.

Man får heller inte glömma att under Le Corbusiers och hans kollegors tid började man intressera sig för att rita bra bostäder för mindre bemedlade. Denna grupp hade tidigare förbisetts och dess bostäder hade gömts vid trånga innergårdar. Detta sociala ansvar fascinerar mig. att man vågade ta det på sig! Åtminstone i början lyckades man utmärkt, men när 50-talet närmade sig 60-tal tycker jag att man gick för långt. Skalan blev för stor och individerna försvann in i anonymiteten. En bra grogrund för allehanda ruffel och båg (precis som när ungdomsbrottsligheten tog fart på 50-talet när inflyttningen till städerna innebar att den sociala kontrollen som tidigare funnits i byarna försvann).

Man får heller inte glömma att notera de vackra färger som Le Corbusier och hans gelikar älskade. Särskilt den gröna nyans om finns i ett av utställningssalarna ska jag be att få rekommendera (jag har en likande i mitt kök – det är den ursprungliga nyansen som jag låtit måla). Att denna tid präglades av ljuset är verkligen sant, men att tiden också var vit är en modern myt.

Le Corbusier är värd att studeras och man får inte glömma allt vackert som följt i hans spår. Det är lika viktigt som att ta lärdom att i det långa loppet blir det inte alltid som man tänkt sig. Värderingar ändras och det som en gång var rätt blev fel.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur