Trots den ljumma sensommarkvällen, gick jag på bio för att se Man tänker sitt. Jag kan tyvärr inte säga att jag är förtjust. Tanken bakom filmen gillar jag, men utförandet är alltför fulsnyggt och filmen är alltför mycket ett barn av sin tid, det vill säga år 2009. Scenen ovan, Sebastian på stormarknadens parkering med en drös kundvagnar, blev nästan komisk i sin skönhet just på grund av den konstlade estetiken. Jag gillar annars både den artificiella skönheten och vardagens vackra, men ofta lite solkiga grå ting, men här blev det nästan parodiskt.

Och att filmen var en sådan mansfilm.

Nu menar jag inte att filmen var alltigenom usel, det var den alls inte. Porträtten av männen som inte riktigt passade in var fina. Det som gjorde att jag inte riktigt kunde ta filmen på allvar, det som gjorde att den inte riktigt berörde mig, berodde nog mest på filmens visuella form; det är verkligen så här en film skall se ut i år. Sådant kan göra mig irriterad.

Men kanske har jag fel, kanske ändrar jag mig. Kanske kritiserar jag filmen, istället för den verklighet som producerat den. Vad tycker ni?

I somras såg jag Broder Daniel forever. Den var bättre. Mycket tror jag på grund av Henrik Berggren. Det var hans film.

Här har Rudolph Valentino verkligen hamnat i klistret. Påkommen under ett rendez-vous i månskenet med en baletthoppa, blir han torterad av hennes far.

Baletthoppan, eller kanske är det mer korrekt att benämna henne dansösen, spelades av Vilma Banky. Hon var gift med en annan skådis med det fantastiska namnet Rod La Rocque. Hur han fått sitt namn, förtäljer icke historien.

Son of the sheik var Valentions sista film, innan han dog, endast 31 år gammal. Hans filmer visas sälla. Tyvärr, kanske. Jag vet inte. Det råder dock inget tvivel om att han visste att klä sig (och för all del även att klä av sig).

Filmen om Broder Daniel, Broder Daniel forever, såg jag alldeles nyss. Vissa delar av den tycker jag mycket om, framförallt Henrik Berggrens monologer. Jag tycker om att höra honom prata och finner det sympatiskt när han berättar att han ser sig själv som en person som inte alltid vågar stå upp för sina åsikter och tankar privat, men att bandet ger honom en möjlighet att våga detta. Jag undrar om det verkigen är så. Jag tänker närmast på mig själv, hur jag uppfattar och uppfattas.

Och konsertbilderna! I allra högsta grad vackra, dramatiska och sorgliga.

Bandmedlemmarna framstår idag som rätt olika varandra. Jag undrar hur det var 1989, när bandet bildades? 20 år är en lång tid, och mellan 15 och 35 hinner åtskilligt hända. Hur vissa kan hålla samman i 20-30 år, övergår mitt förstånd.

Och vad är det med Stockholm som gör att staden känns så slätstruken, när man jämför med Malmö och Göteborg? Så fort man närmar sig centrum är här så städat och putsat och fejat. Och i många fall så tråkigt. Det är verkligen något jag saknar. Oredan.

Är det något man inte glömmer med filmen Querelle så är det ljuset och de vackra scenerierna. Helt drömsk står den franska demi-monden där på duken och man kan inte bli annat än fascinerad.

Querelle är historien om matrosen med samma namn, värdinnan Lysiane och hennes man Nono. Querelle får ligga med dem båda två och ägnar sig dessutom åt opiumsmuggling samt begår ett mord. Då och då brister Lysiane (Jeanne Moreau) ut i sång och sjunger Each man kills the thing he loves. Det är en fin film.

När jag promenerade hem från Filmhuset vid åttatiden för ett par dagar sedan låg Valhallavägen öde, så när som på sporadiska drivor av löv. Det var dessutom mörkt och jag hade fått se Harriet och Jörn.

Just nu har Cinemateket en kort, alldeles för kort, serie med Jörn Donner-filmer och först ut var En söndag i september med Harriet Andersson och Tommy Berggren. Filmen var en smula märklig och jag förstod den inte riktigt; den var för diffus. Allt för mycket var oklart, men det gav också filmen en viss charm. Dessutom var den snygg och miljöerna var fantastiska: en gammal Östermalmsvåning med skyhögt i tak och en modern förortstvåa som fick en att tänka på hur 60-talet skildrades nere på kontinenten vid samma tidpunkt.

Och vad har inte Harriet Andersson? När hon dansade twist där på nattkröken, inför trötta och förfärade gäster, kunde man notera, och helt kapitulera, inför den spontana energi som hon så utvunget gestaltade. Fantastiskt.

Och så kommer vi till kvällens inledning när Jörn Donner och Harriet Andersson samtalade. Donner med sitt sjungande av finskan påverkade uttal, stapplade fram men Andersson var tämligen opåverkad av årens gång. För mig var det något av ett historiskt ögonblick att se den två tillsammans, livs levande. Den ständigt arge och engagerade Donner från min barndom (när han var VD för Svenska filminstitutet) och Harriet Andersson vars storhet jag precis upptäckt (och som ser föredömligt bra ut för att vara pensionerad sexbomb).

Och bilden ovan: Harry Schein, Harriet och Jörn! De två måste ha varit ett mycket stiligt par.

Jag har precis läst Jan Lumholts intervjubok med Harriet Andersson och blev mycket förtjust. Boken är en riktig pärla! Det är en förträfflig dioalog dem emellan, även om det mest är Andersson som pratar. Bra och pålästa frågor samt underhållande svar från den slagkraftiga tanten som upplevt så mycket.

Den av henes roller som jag minns bäst är den som tjänsteflickan Ada i Mai Zettrlings fina Älskande par som är ett destillat av von Pahlen-sviten i allmänhet och volymen Älskande par i synnerhet. Det är Ada som får förmånen att nojsa med Angela på soffan i förmaket ute på Eka. I den rollen är hon perfekt som det något slamsiga, och sensuella, hembiträdet hos Peter von Pahlens.

Förutom en lång och framgångsrik karriär som skådespelerska, har Andersson även hunnit med flertalet kärleksaffärer. Alla inte lika lyckade som den länga relationen med Jörn Donner. Vi gör alla våra misstag, sa igelkotten och klev ner från rotborsten lär hon ha kommenterat sina erfarenheter. Och där har hon helt rätt.

Vi får också veta att Andersson saknar körkort, men kan köra ändå om det behövs. Jag tror att den repliken säger en hel del damen ifråga.

Och bilden kommer från Truffauts De 400 slagen där de två pojkarna tittar på bilden av Harriet Andersson i rollen som Monika. En finar hyllning kan man knappast få i fransk film.