Om nu män verkligen skall tänka sitt

Trots den ljumma sensommarkvällen, gick jag på bio för att se Man tänker sitt. Jag kan tyvärr inte säga att jag är förtjust. Tanken bakom filmen gillar jag, men utförandet är alltför fulsnyggt och filmen är alltför mycket ett barn av sin tid, det vill säga år 2009. Scenen ovan, Sebastian på stormarknadens parkering med en drös kundvagnar, blev nästan komisk i sin skönhet just på grund av den konstlade estetiken. Jag gillar annars både den artificiella skönheten och vardagens vackra, men ofta lite solkiga grå ting, men här blev det nästan parodiskt.

Och att filmen var en sådan mansfilm.

Nu menar jag inte att filmen var alltigenom usel, det var den alls inte. Porträtten av männen som inte riktigt passade in var fina. Det som gjorde att jag inte riktigt kunde ta filmen på allvar, det som gjorde att den inte riktigt berörde mig, berodde nog mest på filmens visuella form; det är verkligen så här en film skall se ut i år. Sådant kan göra mig irriterad.

Men kanske har jag fel, kanske ändrar jag mig. Kanske kritiserar jag filmen, istället för den verklighet som producerat den. Vad tycker ni?

I somras såg jag Broder Daniel forever. Den var bättre. Mycket tror jag på grund av Henrik Berggren. Det var hans film.

Och så ser vi Broder Daniel forever

Filmen om Broder Daniel, Broder Daniel forever, såg jag alldeles nyss. Vissa delar av den tycker jag mycket om, framförallt Henrik Berggrens monologer. Jag tycker om att höra honom prata och finner det sympatiskt när han berättar att han ser sig själv som en person som inte alltid vågar stå upp för sina åsikter och tankar privat, men att bandet ger honom en möjlighet att våga detta. Jag undrar om det verkigen är så. Jag tänker närmast på mig själv, hur jag uppfattar och uppfattas.

Och konsertbilderna! I allra högsta grad vackra, dramatiska och sorgliga.

Bandmedlemmarna framstår idag som rätt olika varandra. Jag undrar hur det var 1989, när bandet bildades? 20 år är en lång tid, och mellan 15 och 35 hinner åtskilligt hända. Hur vissa kan hålla samman i 20-30 år, övergår mitt förstånd.

Och vad är det med Stockholm som gör att staden känns så slätstruken, när man jämför med Malmö och Göteborg? Så fort man närmar sig centrum är här så städat och putsat och fejat. Och i många fall så tråkigt. Det är verkligen något jag saknar. Oredan.

Filmtips: Matrosen och stjärnan

Är det något man inte glömmer med filmen Querelle så är det ljuset och de vackra scenerierna. Helt drömsk står den franska demi-monden där på duken och man kan inte bli annat än fascinerad.

Querelle är historien om matrosen med samma namn, värdinnan Lysiane och hennes man Nono. Querelle får ligga med dem båda två och ägnar sig dessutom åt opiumsmuggling samt begår ett mord. Då och då brister Lysiane (Jeanne Moreau) ut i sång och sjunger Each man kills the thing he loves. Det är en fin film.

Viscontis La caduta degli dei

En mycket dramatisk film och en film som gjorde ett starkt intryck på mig när jag såg den för första gången på Cinematekets stora duk. Att sedan promenera hem längs med de mörka gatorna på Östermalm, förstärkte kusligheten.

Berättelsen om familjen den tyska Von Essenbeck under ett par år i mitten av 30-talet, är en av Viscontis bästa filmer. Jag har för mig, att Von Essenbecks sägs vara baserade på stålmagnaterna Krupps. Hursomhelst, det är en överdådig film med fantastiska miljöer och väl valda skådespelare. Bland annat medverkar Ingrid Thulin och Dirk Bogarde.

Sonen i familjen, är den obehagliga Martin Von Essenbeck. Martin har en del svageheter, bland annat: nazister, damkläder, sprit och droger. Trots att handlingen till stor del kretsar kring hur familjen skall kunna utnyttja nazisternas maktövertagande, är det runt Martin som en stor del av filmen är byggd, det visar sig inte minst mot slutet. Kanske var det så enkelt som att Helmuth Berger var en mycket nära vän till Visconti, så nära att han försökte begå självmord på årsdagen av Viscontis död.

Edvin och den stora filmexporten

Till vänster en ung Ingrid Bergman, ett par år innan hon emigrerade till USA och Hollywwod. Till vänster en av våra inhemska eleganter: Edvin Adolphson. Hur det kommer sig att han alltid förbigås när det skall talas om manligt mode är något av en gåta. Bilden är tagen 1935 och Adolphson är 42 år. De båda medverkar i filmen Munkbrogreven som utspelar sig i Gamla Stan. Kepsen, den slipslösa sparsamt uppknäppta skjortan och blazern är prefekta för rollen där han spelar journalist.

Adolpson klädde också i frack, vilket denna bild visar. Posen och tangorabatten, borde ha förflyttat honom till Hollywood med blixtens hastighet, men så skedde icke. Han har en elegans som jag knappast kan tänka mig går att återskapa och som troligtvis saknade all konkurrens även när det begav sig.

Bonjour tristesse, Bonjour Sagan

Jag har sett Bonjour Sagan, filmen om Francoise Sagans liv. Förutom att ha läst tre av hennes böcker, visste jag inte mycket mer om henne än att hon gärna körde sportbilar och levde tämligen okonventionellt. I början av filmen irriterade jag mig på att filmen gick för fort fram och att skildringen var alltför ytlig, men efter en halvtimme var jag helt fast och när filmen var slut var jag mer gripen än jag varit på många år. Jag visste knappt hur jag skulle ta mig hem.

Det är en märklig film, ty det är mycket litet som skildras utförligt och förklaras. Hela hennes liv passerar i revy och framförallt hennes väninna (hon levde franskt), Peggy Roche, skildras som något av en karikatyr av en modemänniska. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde bli så tagen, för på ett sätt har filmen verkligen brister, fast det är å andra sidan mer konventionella brister och Sagan var okonventionell och det är synnerligen dumt att stirra sig blind på vad konvenansen kräver.

Jag tror också att jag till viss del blev gripen av hennes sätt att leva som. Vad det gällde alkohol och droger finns det inte mycket att rekommendera, men det var mycket annat som jag tyckte om. I sitt hem samlade hon alla som hon gillade, älskare, älskarinnor och äkta man (med älskare) och hon hade alltid svårt för att anpassa sig till det av normer så hårt styrda samhället. Kompromisslös och egoistisk var hon nog till stor del, men där fanns också mycket bra.

Recensionerna är blandade. SvD var tämligen skeptiska, medan DN var övervägande positiva. Hursomhelst, se filmen, om inte annat för att den är verkligt snygg.

Naturligtvis har Sagan figurerat i Vecko-Journalen. Här går det bra att läsa om en intervju som Birgit Tengroth gjorde en gång i tiden.

Harriet i den franska filmen

Jag har precis läst Jan Lumholts intervjubok med Harriet Andersson och blev mycket förtjust. Boken är en riktig pärla! Det är en förträfflig dioalog dem emellan, även om det mest är Andersson som pratar. Bra och pålästa frågor samt underhållande svar från den slagkraftiga tanten som upplevt så mycket.

Den av henes roller som jag minns bäst är den som tjänsteflickan Ada i Mai Zettrlings fina Älskande par som är ett destillat av von Pahlen-sviten i allmänhet och volymen Älskande par i synnerhet. Det är Ada som får förmånen att nojsa med Angela på soffan i förmaket ute på Eka. I den rollen är hon perfekt som det något slamsiga, och sensuella, hembiträdet hos Peter von Pahlens.

Förutom en lång och framgångsrik karriär som skådespelerska, har Andersson även hunnit med flertalet kärleksaffärer. Alla inte lika lyckade som den länga relationen med Jörn Donner. Vi gör alla våra misstag, sa igelkotten och klev ner från rotborsten lär hon ha kommenterat sina erfarenheter. Och där har hon helt rätt.

Vi får också veta att Andersson saknar körkort, men kan köra ändå om det behövs. Jag tror att den repliken säger en hel del damen ifråga.

Och bilden kommer från Truffauts De 400 slagen där de två pojkarna tittar på bilden av Harriet Andersson i rollen som Monika. En finar hyllning kan man knappast få i fransk film.