Rävjägarn

Jeune homme, Aimez-vous Brahms?

aimez_vous_brahms

Francoise Sagan debuterade som bekant med Bonjour Tristesse 1954. 1959 skrev hon Aimez-vous Brahms? som 1961 blev till film med Ingrid Bergman, Yves Montand och Anthony Perkins. Se filmens trailer här eller kanske detta klipp.

Ingrid Bergman tröttnar på sin ständigt otrogne man, Yves, och blir förälskad i den unge Anthony. Man får förmoda att det slutar illa. Jag har visserligen varken läst boken eller sett filmen, men den är ju fransk. Däremot har jag läst några andra Sagan-böcker: Ett moln på min himmel (Bonjour tristesse), Något av ett leende och De underbara molnen. Jag tyckte om dem alla.

Musiken i filmen Aimez-vous Brahms? är mycket vacker. Särskilt svag är jag för den passage i Brahms tredje symfoni, tredje satsen, som blivit till detta vackra stycke som spelas av George Autics orkester:

Även Serge Gainsbourg fann detta stycke tilltalande och satte text till det vilket resulterade i Jane Birkins Baby alone in Babylone.

von Sydowska morden blev Ett brott

Ett brott (1940) Filmografinr 1940/19I mars 1932 hittades häradshövding Hjalmar von Sydow, hans kokerska och hans hembiträde brutalt ihjälslagna i familjens våningen på Norr Mälarstrand i Stockholm. Senare på kvällen intog sonen Fredrik von Sydow och hans hustru Ingun en sen supé på Hotell Gillet i Uppsala. En hovmästare kallade diskret ut unge von Sydow som åtföljd av sin fru gick ut i tamburen där Ingun satte sig i en fåtölj. Fredrik von Sydow böjde sig fram, som för att ge sin hustru en kyss, men sköt henne istället och sedan sig själv.

Upprinnelsen till brottet var att Fredrik von Sydow var drogberoende och hade stora skulder. När han besökte sin far i våningen vid Norr Mälarstrand gick något snett och tre människor fick sätta livet till. Här en kort film om morden. Intresserade kan också läsa boken I skuggan av ett brott.

Ett år senare hade Sigfrid Siwerts pjäs Ett brott premiär på Lorensbergsteatern i Stockholm. 1940 förvandlades den till film av Anders Henrikson som skrev manus tillsammans med Carlo Keil-Möller och Bengt Idestam-Almquist. I huvudrollerna ses Edvin Adolphson och Karin Ekelund som Rutger och Maud von Degerfelt. Brodern Hans spelas av Henrikson själv och fadern, justitierådet Andreas von Degerfelt, av Carl Barcklind. Kommissarien gestaltas av Gösta Cederlund och justitierådets bror, den morfinmissbrukande ockraren Hugo, av Sigurd Wallén.

Ett brott är en mycket bra film. Den är riktigt otäck och både Adolphson och Ekelund är fantastiska i sina roller som det det unga paret med exklusiva vanor som ständigt springer på nattklubbar. När polisen börjar intressera sig för dem bryter Maud samman och erkänner att hon dödat Hugo. Det är något av film noir över denna svenska 40-talsfilm. Den är visserligen inte som Ekmans 40-talsproduktion, men den är bra, faktiskt mycket bra till och med. Visst finns det lite lätt buskisartade biroller, men på det stora hela är det dramatik av hög klass. Tyvärr verkar den inte ha återutgetts på DVD eller liknande, och det är bara att beklaga.

Rudolph Valentino i Son of the sheik

Här har Rudolph Valentino verkligen hamnat i klistret. Påkommen under ett rendez-vous i månskenet med en baletthoppa, blir han torterad av hennes far.

Baletthoppan, eller kanske är det mer korrekt att benämna henne dansösen, spelades av Vilma Banky. Hon var gift med en annan skådis med det fantastiska namnet Rod La Rocque. Hur han fått sitt namn, förtäljer icke historien.

Son of the sheik var Valentions sista film innan han avled, endast 31 år gammal. Hans filmer visas sälla. Tyvärr, kanske. Jag vet inte. Det råder dock inget tvivel om att han visste att kläda sig och för all del även att ta av sig paltorna. Båda är konster som kräver både övning och god smak.

Jag tar nattåget söderut för ett par dagar i Stockholm. I ärlighetens namn skall jag inte göra så mycket, mest roa mig lite efter ett par veckors arbetsläger. Jag är trött i kroppen vilket är en betydligt trevligare känsla än att vara utarbetad i Stockholm.

Och nu några ord om Tora Teje

Det är mycket möjligt, att namnet Teje mer eller mindre har fallit i glömska, men en gång på 10-20-talen var Tora Teje den mest uppmärksammade kvinnliga aktrisen på Dramaten och Svenska teatern. Mycket elegant klädd, försedd med vinthund och en förmögen make, Herman Sylwander, som drev ateljé Jaeger, hade hon alla förutsättningar att bli omtalad. Detta läser jag i Claes Sylwanders bok om sin mor, Oh Gud, vad vi haft roligt! (Wiken 1993).

Född 1893 i ett fattigt hem vid Hornskroken, åt Hornstull till, var det en verklig klassresa Tora Johansson gjorde när hon så småningom fann sig i eget hus på Tysta gatan 14 vid Karlaplan. Redan som 15-årig började hon elevskolan genom att skriva födelseåret så slarvigt att ingen kunde läsa årtalet 1893. Efter ett år uppdagades sanningen, men eftersom hon ansågs så ovanligt begåvad, fick hon gå kvar.

På Svenska teatern spelade Teje många gånger mot Gösta Ekman som blev en nära vän, precis som Karl Gerhard som också blev hennes sons gudfar.

Tora Teje med sin vinthund

När Pauline Brunius 1938 blev Dramatenchef, blev det slut på rollerna för Teje. trots att hon var anställd, var det ytterst sällan som hon tilldeldes någon roll. När Brunius 1941 blev sjuk, fick dock teje överta huvudrollen i Farmor och vår herre. Den blev en stor succé, som Brunius snabbt la ner, så snart hon kom på benen.

Farmor och vår herre sattes sedan upp igen, i slutet av femtiotalet, den gången under Gierows tid som Dramatenshef. Strax därefter var det Riksteaterns tur och den uppsättningen såg faktiskt min mor vilket hon fortfarande är påtagligt nöjd över att ha fått uppleva. Programmet ligger fortfarande och dammar uppe på vinden med en liten nog om vad hon hade på sig (mamma alltså, inte Teje).

Teje var också en pionjär på andra områden, ty hon åt verkligen så lite som bara var möjligt. Idag skulle man ha kallat det ätstörningar, men på den tiden var begreppet okänt. Bemärkta damer, var dessutom så ouppnåeliga, att man accepterade alla deras brister.

Montgomery Clift och en plats i solen

Montgomery Clifts öde är inte lika välkänt som Monroes och Deans, men minst lika tragiskt. Det stora genombrottet kom 1951 med filmen En plats i solen som bygger på  An american tradgedy, en roman från 1925 av Theodore Dreiser. I filmen spelar han mot en ung  Elizabeth Taylor, som var en verklig skönhet. Se bara på denna bild! Det är inte svårt att inse att de fortfarande hör till de vackraste paren på vita duken.

En plats i solen är en film som jag tycker att ni bör se. Den är en verklig tragedi, men vacker. Den finns på YouTube.

Clift och Taylor var nära vänner livet igenom, d.v.s. fram till Clifts död 1966. 1956, under inspelningen av filmen Raintree county (se så vackra de var!), kraschade Clift med sin bil och skadade sig allvarligt. Hans ansikte krävde avancerad plastikkirurgi, men blev trots det inte riktigt återställt. Efter olyckan blev alkohol och smärtstillande medel hans ständiga följeslagare vilket sakta men säkert försämrade hälsan.

I filmen The misfits från 1961 spelade Clift mot Monroe och Gable. Filmen blev den sista för hans två kollegor, men själv spelade han ytterligare ett par rullar. Här en bild från inspelningen med de tre filmikonerna.

1966 var det tänkt att Reflections in a golden eye skulle spelas in. Clift hade fått en av rollerna, mot att Taylor ställt hela sitt gage som säkerhet. Vid denna tid var hon av de högst betalda stjärnorna och Clift en spillra av sitt forna jag. Innan inspelningarna börjat, dog Clift av en hjärtattack och Marlon Brando övertog rollen.

Taylor och Clift spelade även in Suddenly, last summer, en film som jag mycket gärna skulle vilja se.

“Try to deny you’re a woman in love”

Har ni hört Marlon Brando sjunga? I filmen Guys and dolls (Pysar och sländor) tar han faktiskt ton och sjunger A woman in love (en melodi som på intet sätt har något med Streisands 70-talshit att göra). På svenska översattes den till När en kvinna är kär och blev riktigt populär. Brandos manlige motspelare var Frank Sinatra, en man med betydligt säkrare röst. På denna inspelning hörs dock inte Sinatra utan Jean Simmons. Jag tycker att Brandos version, som verkar vara tagen direkt från filmens ljudspår, är rätt undehållande.

Oh, the postman always rings twice

Det är svårt att inte vara galet nyfiken på en film som denna. Precis som Mildred Pierce, bygger denna film på en roman av James M. Cain och den är en klassisk film noir. man kan heller inte klaga på Lana Turners entré! Det enda jag har att anmärka är att jag inte sett den. Bildgooglat har jag däremot gjort och resultatet är fantastiskt, precis som trailern.

Om det är någon som vet var jag kan hitta filmen on-line så är jag tacksam! Annars får jag beställa den från någon dvd-firma.

Mildred Pierce, en amerikansk kvinna

En av 1945 års mest framgångsrika filmer var Michael Curtiz filmatisering av James M Cains roman Mildred Pierce. Manusförfattaren Ranald MacDougall stuvade framgångsrikt om bokens handling och resultatet blev en av de främsta i genren film noir. Fotot är briljant. Dramatiskt, välkomponerat och ytterst smickrande för de medverkande. De mörka, regniga kaliforniska nätterna är ett förträffligt ackompanjemang till berättelsen om kvinnan som offrar allt för sin fruktansvärda dotter Veda.

Mildred Pierce är en helt lysande film. Praktiskt taget helgjuten och med fantastiska skådespelare. Från första till sista sekund sitter man som som trollbunden. Crawford är som klippt och skuren i rollen som denna självuppoffrande amerikanska kvinna som inte förstår att hon gör sina barn en otjänst genom att tillfredsställa deras minsta nyck. Dottern Veda föraktar sin mor och det medelklassiga liv som familjen lever. Att behöva arbeta för sitt uppehälle är för henne helt förkastligt. Lögnen och falskheten är de verktyg som står henne till buds för att skaffa sig ett bättre liv.

Eve Arden är helt lysande som Mildreds sarkastiska medarbetare. Snygg och med fantastiska repliker. En affärskvinna med huvud för affärer och en kropp som gjord för synd. Zachary Scotts Monte Beragon är ett drivhusblomster, en 5-örescasanova som aldrig ägnat sig åt något annat än åt flirten och erotiken. Riktig kärlek kräver dock kapital och då pengar är något som denna playboy ständigt saknar, gör Mildred Pierces framgångsrika imperium henne tämligen oemotståndlig i hans ögon.

Jag har inte sett HBO:s nyinspelning av denna klassiker. Det är möjligt att den är mycket bra, men har man sett detta mästerverk har man sett allt man behöver se. Här kan ni se trailern.

Douglas Sirks Written on the wind och ytterligare melodramer att se i jul

Vad vore julen utan färgstarka melodramer i Cinemascope? Vad vet jag.

På bilden ovan ses Dorothy Malone i Written on the wind, en av 50-talets stora Douglas Sirk-filmer. Malone spelar Marylee som är dotter till en stenrik oljemiljonär. Brodern Kyle är, precis som sin syster alkoholiserad och ytterst slampig, och de jagas båda av demoner. När Kyle gifter sig med Lucy Moore (Lauren Bacall), bättrar han sig tillfälligtvis, men snart är han sitt gamla jag.

Det är en mycket snygg film! Otroligt vackert foto och urtjusiga interiörer. Storyn är visserligen en smula banal, men det är likväl svårt att slita sig från denna pärla i Sirks produktion. Jag kan verkligen rekommendera Written on the wind (den finns i sin helhet på YouTube, det är bara att klicka på länken.) Där hittar ni även följande Sirk-filmer: Magnificent obsession, All that heaven allows och Imitation of life. Imitation of life är en verklig klassiker och den gjorde Lana Turner mycket förmögen. Eftersom hennes karriär var i gungning på grund av den uppmärksammade rättegång som följt efter att Turners dotter Cheryl mördat sin mors älskare Johnny Stompano. Turner fick ett blygsamt gage och rätt till 50% av filmens vinst. Uppmärksamheten kring mordet gjorde susen för Turners karriär och filmen blev en gigantisk succé.

Några år tidigare hade Turner spelat huvudrollen i filmatiseringen av Grace Metalious roman Peyton place. Denna handlar om några personers liv i en förljugen småstadshåla i USA. Även den kan rekommenderas! Den innehåller allt som tänkas kan och lite till.

Intresserar inte dessa filmer, kan man alltid roa sig med Rock Hudson i Mens favourite sport.

Day och Hudson i Lover come back

Reklambranschen 1961 och på Madison Avenue i New York är Jerry Webster (Rock Hudson) något av en ful fisk som inte drar sig för att bjuda på både kvinnor och sprit för att vinna ett konto. På en konkurrerande byrå jobbar Carol Templeton (Doris Day) som är en präktig tös som blir förbannad när Webster vinner ett konto mitt framför ögonen på henne. Förvecklingar uppstår, och eftersom detta är en romantisk komedi, är det inte svårt att räkna ut hur det hela slutar.

Lover come back är en rätt rolig film. Den är mycket snyggt fotograferad och miljöerna är eleganta. Stundtals är den mycket rolig, stundtals lite väl buskisartad. Day och Hudson är dock riktigt roliga, inte minst när Day tror sig ha funnit Dr. Linus Tyler, men istället råkat ut för en orakad, och dekorativ, Jerry Webster som säger sig vara helt ovan med kvinnor och sprit. Att göra reklam för något som inte finns är också roligt, och extra kul blir det när man tänker på dagens reklam med virala marknadsföringstrick och mer eller mindre osannolika kampanjer.

Dessutom får man väl säga att detta är Mad Men som romcom och gjort på 60-talet.

Jag fann faktiskt hela filmen på Youtube, så titta på Lover come back. Sämre sätt finns att fördriva några trista vardagstimmar.

Hon var Landstormens lilla argbigga

Titta vilket fint kök! Från inspelningen av Landstormens lilla argbigga på Filmstaden, Solna 1941. Från vänster: Marianne Löfgren (mycket bra skådis!!!), Sickan Carlsson, mannen i fönstret (okänd), Nils Jerring (sittande), George Fant och Julius Jaenzon (stående).

Nu tror jag att den sista av 30-talets stora svenska stjärnor lämnat jordelivet i och med Sickan Carlssons bortgång. Lite sorgligt, men så är å andra sidan livets gång.

När jag var lite på 70-80-talen så tittade jag nästan alltid på eftermiddagens matinéer. Bland de stjärnor som var flitigast förekommande, eller kanske var det så att det var de som verkligen fastnade i mitt minne, var Tutta Rolf, Annalisa Ericsson och Sickan Carlsson. Överklasskomedier från 30-talet har alltid tilltalat mig och bland de som sändes på eftermiddagarna var denna genre inte alls speciellt ovanlig. En av de mer namnkunniga regissörerna under denna tid var Gustaf Molander, vars bror Olof var en mycket respektingivande regissör på Dramaten och tillika dess chef i mitten på 30-talet. En populär skröna, var sanningshalt jag inte känner, är att Gustav Molander under inspelningen av en film i statarmiljö krävde tabletter under tallrikarna på bordet. Hur som, var han utmärkt lämpad för de mer eleganta 30-talsfarserna som gjorde stor lycka.

Molander regisserade Sickan Carlsson för första gången i filmen Kära släkten från 1933. Huvudrollerna spelades av Tutta Rolf och Gösta Ekman och Carlsson var Rolfs lillasyster. Intrigen var en smula banal, men på något sätt blev soppan tilltalande.

Men bäst minns jag Sickan Carlsson i uppföljaren till 1939 års film Landstormens lilla lotta, Landstormens lilla argbigga från 1941 (se affischen här). Den käcka lottan är i denna uppföljare utbytt mot en utfestad östermalmsböna som inte vill annat än att gå på restaurang och nattklubbar. När hon tvingas enrollera sig i civilförsvaret packar hon sina flottaste toaletter vilket inkluderar en cocktailpyamas i guldlamé och beger sig ut till landsorten. Scenen när hon mockar gödsel i ladugården i denna eleganta utstyrsel är svår att glömma. Lika svårt är det att inte föreställa sig hur det hela slutar. George Fant gick på intet sätt lottlös ur striden.

På 50-talet regisserade Hasse Ekman ett antal filmer med Carlsson. Mest kända är nog Sjunde himlen och Fröken Chic. Dessa färgkomedier var både banala och typiska för det uppsluppna efterkrigsåren. Vissa av dem är också mycket underhållande. Jag minns att jag såg just Sjunde himlen på Cinemateket för ett par år sedan och slog av hur färggrant allt var. Tapeter, tyger, möbler, bilar.  En märklig syn när man tänker på hur blekt allt ter sig idag. Filmen är också stundtals rolig, men något av ett pekoral kan jag tycka.

På youtube finns en smärre dokumentär om Sickan Carlsson. Den är kanske inte så heltäckande, men det är svårt att inte tycka ryckas med av hennes charm. Hon hade verklig “det”. Läs gärna Leif Furhammars text i Dagens Nyheter och Gaby Wigardts i SvD.

Här en rättelse inskickad av Moladers barnbarn angående sanningshalten om tabletterna på statarbordet:

“Tänkte meddela dig sanningshalten. Så osann den kan bli!! Den berättades redan då farfar levde och gjorde honom väldigt ledsen.

Han var petigheten själv med detaljer och skulle aldrig kommit på något så dumt eller okunnigt. Han kom själv från fattiga omständigheter, Hans far dog när farfar bara var 12 år och hade det inte varit för goda vänner till familjen, som Strindberg och Albert Ranft hade de knappt klarat sig.

Så nu vet du.

Med vänlig hälsning

Anita Molander”

Ekman som dekorativ lantbrukselev

Jag fick en utmärkt present av Schniff häromdagen och det var Gösta Ekmans lätt fiktiva självbiografi Den tänkande August. Första utgåvan om 1928, men detta var en senare från 1935 i serien Husmoderns presentböcker. Det fina med dessa två band är att de är rikt illustrerade med roll- och privatporträtt av hög kvalité. Den ursprungliga editionen var endast illustrerad med teckningar (och utgavs i ett band, inte två). Som grädde på moset var skyddsomslagen i mycket fint skick.

Jag tar därför tillfället i akt att visa några bilder från filmerna Bomben och Mästerkatten. Bilden ovan, likväl som den högst upp, föreställer lantbrukseleven och tillika fältherren Ture af Örnefeldt. Roligast är dock utan tvekan denna bild. Likt en pinuppa poserar denna elegante lantbrukselev med spann i handen och kreatur i bakgrunden.

I filmen mästerkatten spelar Ekman den unge Karl Konstantin Kattrup, en oberäknelig slarver som kommer till godset Steensgaard. På bilden ovan ses han i en höstack och här fasligt fager omgiven av den lantliga grönskan.

Leander och Gerhards äktenskapslek

På bilden ovan ser vi Zarah Leander som Tora Diidiken i den eleganta 30-talskomedin Äktenskapsleken. Tora är skulptris och figurerar ständigt i pressen, vilket hennes fjärde och nuvarande man, bildhuggaren, irriterar sig på. Mängder av förvecklingar uppstår, när Tora råkar skulptera änkefru Carolina Bergs son Per-Olofs ansikte på en naken manskropp som utgör skulpturen Torvans genius vars uppförande fru Berg (Carin Swanström) bekostar för att hedra sin döde man. Låter det komplicerat? Läs hela handlingen här.

Manus till denna film skrevs av Karl-Gerhard (som även spelar Toras skilsmässoadvokat) och resultatet är förbluffande kvickt. I kombination med de vackra interiörerna i Toras tjusiga ateljé (entresolerad) samt Toras och fru Bergs påkostade toaletter blir resultatet en helt tilltalande, och elegant fotograferad, komedi som man verkligen inte bör försumma att se.

Dessutom sjunger Leander en av 30-talets allra bästa sånger i den populära genren. Texten skrevs naturligtvis av Karl Gerhard.

Vackrast är det namn som ej i hjärtat gömt sig, hetast är den famn i vilken blott man drömt sig, hjärtat är mest tryggt i kojan som vi aldrig byggt.

Lyssna på Verklighet och drömmar

Det är en högst fantastisk text som är full av kloka ord och obehagliga sanningar. Här ett klipp som verkar vara från filmen. Tyvärr verkar inte ljud och bild synkronisera men man får dock se delar av den vackra våningen.

F.W. Murnaus gör Mephisto och Faust

Till min förvåning fann jag hela F.W. Murnaus Faust från 1926 på YouTube. Jag har inte sett den ännu och vill se den på duk, ty annars kan jag inte koncentrera mig, men nog verkar den snygg alltid!

Just nu läser jag Carina Burmans Ekmanbiografi, Djävulspakten. Tyvärr finns det ytterst knapphändigt med information om tiden i Berlin, de 8 månader som inspelningen av Faust tog. Under denna tid blev Ekman kokainist och troligen blev han även slav under den italienska lasten. Då varken drogerna eller de unga herrarna nämns i breven hem till hustrun Greta, kan man bara spekulera i vad som där hände. Någonstans har jag hört att även Tollie Zellman fann det vita pulvret tilltalande och de två var vänner. Ekman injicerade dock drogen, till skillnad från vad som är brukligt idag.

Lika stor succé, gör du var du är, både med och utan toaletter. Den figur du fått, är en saga blott, fylld av alla venusmått. Du ljuvlig ter dig för en skulptör, jag därför ber dig som konnässör sjunger Gösta Ekman.

Och apropå kokain. Vad sägs om detta utomordentliga preparat mot tandvärk?

Herman Bang, författaren till Mikaël

Herman Bang

Strax innan jul såg jag filmen Vingarne på Cinemateket. Regisserad av Mauritz Stiller (1916) och med Lars Hansson i den ledande rollen, är detta den första filmatiseringen av Herman Bangs roman Mikaël från 1904. På bilden ovan ser ni Bang himself i en behaglig och klädsam pose.

Mikaël är berättelsen om konstnären Claude Zornet som förälskar sig i en av sina modeller, den vackra Mikaël. De blir ett par och lever för en tid lyckliga, bland annat i Algeriet. Zoret är dock betydligt äldre än Mikaël och allteftersom han blir äldre, minskar attraktionen dem emellan.  En dag gör en svindlerska, grevinnan Zamikow, sin entré och hon lyckas så småningom förföra Mikaël som säljer allt som är värdefull för att tillfredsställa hennes behov av lyx. Som ni hör är det ingen rosenröd kärlekshistoria som dukas upp. Kanske var det det enda sätt som denna typ av kärlek kunde skildras på under 1900-talets första år.

År 1924 regisserade Carl Theodor Dreyer en tysk version av romanen för tyska UFA. En bild på Michaël och grevinnan hittar ni här. Filmen fick inget vidare mottagande, men har allteftersom kommit att betraktas som en viktig milstolpe och sägs dessutom ha influerat Alfred Hitchcock.

Herman Bangs liv var heller ingen dans på rosor, ty hans intresse för herrar gjorde honom till en man som det inte talades särdeles gott om i hemlandet Danmark. Under ett par år fick han dock uppleva lyckan och bodde så tillsammans med en tysk skådespelare i Prag. Efter utgivandet av Mikaël verkar det inte ha blivit fler böcker, istället var han under återstoden av sitt liv verksam som journalist och blev faktiskt riktigt framgångsrik.

Tutta Rolf, filmstjärna, lär sig folkvett

Namnet är kanske en smula fånigt, men charmigare svensk aktris pre WW II får man leta efter. Under 30-talet medverkade hon bl.a. i filmerna Sara lär sig folkvett, Vi som går köksvägen, Under falskt flagg och En stilla flirt. Hennes rollfigurer var alltid pojkflickscharmiga och ofta spelade hon överklassflickan som förklädde sig till underklass eller vice versa.

Genom Ernst Rolfs försorg hamnade norska Tutta (Jenny) Berntzen i Sverige. Hon spelade i hans revyer och 1930 gifte de sig. Det var dock först efter hans död som hennes filmkarriär tog fart och hon blev en av 30-talets största stjärnor.

I Sara lär sig folkvett är Tutta ett mycket uselt hembiträde som precis fått sparken i den familj hon tjänar hos. I samma veva upptäcker familjen att hon fått ett stort arv från en tant i USA. Sara blir då paying guest i huset för att lära sig det folkvett och fina sätt som hör till hennes nya klass. Genialt tramsig idé, det måste påpekas. Det är inte svårt att lista ut, att hon förälskar sig i familjens stilige son, och att komplikationer tillstöter. Komplikationer som vid filmens slut är som bortblåsta.

Förutom filmerna, blev det också en hel del skivor. Inte alls dumma, med sina lustiga texter och fina orkestrar. Lyssna på:

Det sjunger någonting inom mig

Kärlekens låga

Han är min

Kärleksgalleriet

Varför sa jag inte nej?

Läs mer om Tutta här. I övrigt finns det inte så mycket skrivet om henne, tyvärr är hon en aning bortglömd, vilket är synd för hon hade onekligen en komisk talang och representerade en tämligen modern kvinnotyp med sin kortklippta frisyr och galna upptåg.

Någonstans i mitt hem ligger en gammal veckotidning och skräpar. I den finns ett hemmahosreportage där Rolf visar upp sitt nya hem på Gärdet. Jag har letat efter den i många år och en dag hoppas jag att den kommer till rätta.

Monica Vitti på Terrazza Martini 1960

Jeanne Moreau och monica Vitti på Terrazza Martini 1960

Bilden ovan är tagen på Terrazza Martini år 1960 och jag antar att det är i samband med filmfestivalen i Cannes. Detta år slog Vitti igenom i Michelangelo Antionionis L’Avventura, en film som följdes av La notte och L’eclisse, samtliga med Vitti i en ledande roll.

Vitti gjorde sig ett namn 1958 i filmen Le dritte, men det var först när hon började sitt samarbete med Antionioni som hon blev verkligt stor. Här ett klipp från L’Avventura, en film där hon spelar mot Alain Delon.

Monica Vitti och Antonioni

Antionioni var Vittis älskare under en följd av år och tillsammans skapade de filer som gått till filmhistorien. Utan Vitti hade knappast hans tre klassiska filmer från tidigt 60-tal blivit sådana succéer. Hennes speciella utstrålning och det vackra, karaktärsfulla ansiktet bidrog naturligtvis till framgången. Vitti har precis som Callas ett utseende som icke är av standardtyp och därför betydligt intressantare än gemene standardblondins.

När jag letade på YouTube fann jag en 40 år gammal TV-intervju som jag kan rekommendera. Inte för att jag förstår italienska, men jag gillar faktisk den seriösa stämningen där tre lite äldre herrar pratar med den intensiva Vitti. De glasögon hon där bär, verkar hon för övrigt fortfarande använda, åtminstone av bilden på Wikipedia (2008) att döma.

Monica Vitti

Idag tror jag att de flesta känner till Vitti från filmen Modesty Blaise som kom 1966. Här spelar hon mot Terrence Stamp och Dirk Bogarde. Det är inte den bästa  av filmer, men man får nog säga att den trots allt är tämligen sevärd. Inte minst för de extrema 60-talsmiljöerna.

Och avslutningsvis: här är den bästa bilden på Vitti.

Baron Frederik van Pallandt. Skurk.

Nina och FrederickI slutet av femtiotalet blev Frederik van Pallandt och hans första fru Nina stora stjärnor i skandinaven och spelade in åtskilligt med skivor. Karriären tog fart även i Tyskland och fortsatte en bra bit in på 60-talet men mot slutet av decenniet gick paret skilda vägar. Nina spelade in en hel del filmer, bl.a. hade hon en större roll i American gigolo och så medverkade hon i den förträffliga Altman-filmatiseringen av Long goodbye.

Nina och Frederiks skivor ser man ofta i singelbackarna på Myrorna och andra second-hand-butiker. Jag har aldrig köpt någon, men brukar fascineras av artistparets stiliga och sobra framtoning och har ofta undrat hur deras musik låter. En koll på Spotify gav inget resultat, men på YouTube fick jag träff. UPPDATERING: Nina och Fredrik finns visst på Spotify. Här en riktigt bra melodi, Let us fly to a star, med sång på danska.

Frederik von Pallandt gifte om sig, skilde sig och flyttade till Filipinerna med en ny kvinna och gav sig såsmåningom i lag med några australiensiskt skurkar och hjälpte dem att smuggla droger. I maj 1994 sköts Frederik ner och avled omedelbart. Troligtvis var det någon form av uppgörelse inom den undre världen som låg bakom mordet. Så slutade sagan om den stilige och framgångsrike danske baronen.

Kelly & Stewart i Fönstret åt gården

Fönstret åt gården (Rear window)

Någon elegantare och samtidigt så svalt behärskad som Grace Kelly står knappast att uppbringa. I Fönstret år gården är hon nästintill overklig var gång hon kommer hem till sin älskade, James Stewart, som sitter gipsad i sin varma ungkarlslya vilken har ett stort fönster åt en traditionell bakgård. Genom detta fönster passerar grannarnas liv revy, ja likt marionetter framlever de sina dagar och blir en film i filmen, en film som Stewart studerar med stort intresse, uttråkad som han är av att sitta fjättrad i en rullstol.

Rear Window är inte någon speciellt obehaglig film. Det är först på slutet, under några korta minuter, som det blir verkligt spännande. Detta är alls ingen nackdel, ty detta är en film som till stor del handlar om en voyeur och vårt behov av att titta och fantisera.

Stewarts sköterska spelas av den välkända och mycket hyllade birollsaktrisen Thelma Ritter. Här en bild från filmen De missanpassade med Clark Gable och Marilyn Monroe. Ritter spelade också i All about Eve tillsammans med Anne Baxter och Bette davis.

För fler bilder på den eleganta Kelly, hänvisar jag till detta inlägg av Therese. Och så denna med en intellektuellt betonad Kelly sittandes bakom ett skrivbord någongång 1960.

Du bist so jung und wunderschön

År 1938 lyssnade man i Tyskland på Kann denn liebe sünde sein. Min tyska är mer än bristfällig, men så mycket förstår jag att Kärlek kan inte vara synd, även om man får anta att 3:e riket hade åtskilliga restriktioner på just detta område. Detta verkar dock inte bekymra vår svensktyska valkyria, utan hon uppmanar friskt till alls sorts skörlevnad.

Ich hab dich heimlich angesehn
Du bist so jung und wunderschön
Ich hab dir einen Kuss vermacht
Dann hab ich dich zu Bett gebracht

Ett par år senare, strax innan krigslyckan vände och kom filmen Die grosse Liebe . Jag har inte sett den, ty den visas aldrig eftersom den hör till de mest skamfyllda alster som Goebbels lät producera. Huvudnumret i filmen är den bombastiska kärlekssången Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn som Leander framför här.

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergehn,
die so groß ist und so wunderbar.

Wir haben beide denselben Stern
und dein Schicksal ist auch meins.
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn unsere Seelen sind eins.

Som de hobbytyskofil jag är, har jag ägnat mig åt att översätta dessa rader och fått dem till något i den här stilen.

Jag vet att en dag ett under skall ske, och att tusen sagor skall besannas. Jag vet att så snabbt kan inte kärlek förgås, den är så stark och så underbar.

Vi vandrar under samma stjärnor och mitt öde är också ditt. Du är mig fjärr, men ändå när, ty våra själar är ett.

Detta kallar jag en romantisk text!

Frechette, Halprin och Zabriskie Point

Mark Frechette and Daria Halprin in Zabriskie Point

När jag googlade bilder för att par veckor sedan fann jag denna fina från Zabriskie Point, Antonionis flopp från 1969. Bilden är bra, men frågan är om filmen är det? Jag gör en Nils Petter Sundgren och visar filmens sexscen som finns här på YouTube. Oskyldigt var ordet.

Zabriskie Point är en intorkad sjö där Frechette och Halprin har en herdestund, (se klippet ovan). När sedan Frechette dör, får hon “i sitt chocktillstånd en apokalyptisk vision där ett hus, tillsammans med en mängd föremål, exploderar i slow motion till tonerna av Pink Floyds Come in number 51, your time is up. Därefter åker hon ut i öknen mot solnedgången”. Allt enligt Wikipedia.

Jag vet inte, men nog låter det rätt trist i längden. Kan tänka mig att filmen skulle göra sig i en sådan där Readers Digest-sammanfattning, d.v.s. nedklippt till en tiondel av sin ursprungliga längd. Galan grej förresten ,det där att ge ut böcker i förkortade och lättlästa versioner. Har för mig att även Dostojevskij i en sådan upplaga. Allt var inte bättre förr.

Filmens två skådespelare, Mark Frechette and Daria Halprin, som var fullkomliga amatörer, gjorde dock stor lycka trots den dåliga kritiken och de usla publiksiffrorna. De blev i ett slag på allas läppar. Här en bild från Look Magazine. Mark Frechette dog dock ung, redan 1975, så framgången blev kortvarig för honom. Halprin gick ett än värre öde till mötes, jag tror att hon blev något new age-liknande.

Av Antonionis filmer är nog Blow-up den mest kända. Den har sin charm, men jag föredrar hans tre italienska filmer, L’avventura, La notte och L’eclisse.

80-talets affärskvinnor, en hösttrend

Melanie Griffith som Tess McGill i Working Girl

Melanie Griffith har naturligtvis en cigarrett i handen när hon pratar i telefonen.

Jag läste i Svenska Dagbladet att maktmodet är åter och att det kanske beror på att Wall Street 2 snart får premiär. Då både 80-talet och makt är tidens melodi, är det är inte speciellt konstigt att denna trend växt sig stark och resulterat i både en nygammal film och ett mode. Men, utbrister jag, har människan som författade artikeln glömt Working Girl från 1988! Filmen, som kom i kölvattnet av den otroligt populära rullen Wall Street (1987), är  fri från den pussige Michael Douglas och därför en riktig höjdare. Här möter vi Melanie Griffith, Sigourney Weaver och Harrison Ford.

Tess McGill (Griffith) jobbar som sekreterare åt Katherine Parker (Weaver) och vill ta sig till toppen, d.v.s lämna sekreterarträsket. Lämpligt nog, yppar sig ett tillfälle när Parker bryter benet och hamnar på sjukhus. Tess går på party, blir nervös av att ha lånat en av sin chefs 6000-dollarsklänningar och tar därför valium, vilket gör att hon bli jättefull och hamnar i säng med en inflytelserik man. Av detta har hon dock inget minne dagen därpå, när hon skall få besök av Dewey Stones VD Jack Trainer (Ford) som visar sig vara just densamme.

Det finns gott om fyndiga repliker i denna film. En smula billiga men mycket lustiga. Till exempel berättar Tess att hon har “A head för business and body for sin”. Hennes väninna Cynthia agerar en dag sekreterare och undrar om Jack vill ha något “Coffe, te, me?” (vid 0:47 sekunder).

För ett par veckor sedan var jag på Fredells, jag skulle hjälpa en vän med inköp av diverse byggmaterial. Hon har sedan minst ett år tillbaka anammat business woman-stilen vilket verkligen gjorde sig på en byggmarknad. Tänk höga klackar, en kjol som slutar strax ovan knäna, puffig blus och en trench med rejäla axelvaddar. Jag önskar att jag fotograferat, ty det hade varit något för detta inlägg. Man skulle ha önskat, att min vän yppat någon lagom billig replik, bara för att få rabatt.

Avslutningsvis en bild på Tess och hennes arbetarklassfrisyr som hon efter ett tag bytte mot framgångsfrisyren på bilden ovan. Och så lite extra trivia: samma år som Melanie Griffith spelade in Working Girl, checkade hon in på rehab för att komma till rätta med sitt drog- och alkoholberoende. Och hon som ser så fräsch ut på bilderna!

Tillägg: Jag minns en dokumentär på SVT för länge sedan som visade ryska affärskvinnor. Deras stil var helt obetalbar, ty den gick inte att skilja från den extraordinära gatflickans. Det var ingen hejd på alla blonda lockar, minimala kjolar och gigantiska pälsar. Ytterligare en form av maktmode, men som kanske inte fungerar så bra i västvärlden.

Kay Pollak filmar Jersilds Barnens ö

Barnens ö

Filmatiseringen av P C Jersilds roman Barnens ö gick upp på biograferna 1980 och visas nu på Cinemateket i Stockholm. Jag hade inte sett filmen tidigare och hade för mig att det var en småtrevlig och tidstypisk skildring av en ung pojke som driver omkring i Stockholm under några veckor. Det var en mörk film, upptäckte jag snart, och dessutom stundtals rätt otäck. En film för barn är jag inte riktigt säker på om man kan kalla den. Däremot är den en film med en helt lysande skådespelare i huvudrollen, den unge Tomas Fryk, utan vilken filmen inte hade kunnat göras.

Reine lever med sin mor och undrar vem som är hans far. Modern ligger med Stig som Reine inte tycker om. Det kan man förstå. För att slippa åka ut till kollot Barnens ö, ser Reine till att modern försover sig och på så sätt lyckas han smita från bussen som går ut till kolonin. Sommaren tillhör nu honom och han har staden för sig själv.

Så småningom hittar Reine upp till Olgas atelier vid Vasagatan, en helt fantastisk och lätt surrealistisk firma vars lätt alkoholiserade innehavare spelas av Hjördis Pettersson. I ateljén arbetar också sanningssägaren fru Bergman-Ritz och den rullstolsburna Helen. De spelas av Sif Ruud och Lena Granhagen och tillsammans med Pettersson hör de till filmens höjdpunkter.  Trapphuset i den gamla jugendfastigheten där ateljén är inrymd har verkligen utnyttjats på ett mycket effektfullt sätt, inte minst i scenen där Olga rånas av sin son som behöver pengar till avbetalningen på den Cadillac från 1959 som han nyligen köpt.

Sommaren fortsätter och Reine möter nya människor och miljöer. Mestadels blir han sviken och får vandra vidare, det är det som gör filmen så mörk. Jag skall inte avslöja mer av handlingen utan rekommenderar ett besök på Cinemateket den 22:a då den visas ytterligare en gång. Vad som dock verkligen förvånade mig, var det flitiga exponerandet av Reines kön, i alla tänkbara tillstånd. Jag undrar om man hade kunnat filma något sådant idag? Jag tror inte det.

À coeur joie, en septemberhyllning

2 weeks in september

Brigitte Bardots och Laurent Terzieffs sensommarromans under två veckor i september resulterade i filmen À coeur joie.  Här ytterligare en bild från filmen. September är en alldeles förträfflig månad ty då kan man plocka sommarens sista ros, fånga morgonsolens solglitter i den fuktiga växtligheten och flanera i Humlegården, i den lövsal där ljuset är milt och marken nu börjar täckas av gulnande blad.

Igår promenerade jag från Söders höjder hem till Gärdet. Jag hjälper till att reparera en gammal tobaksaffär som nu skall tjäna till kontor/ateljé och fann det klokt med en stärkande promenad. Vad det är vackert vid Karl XII:s torg! Kungsträdgården vore en underbar plats om det inte var för alla förskräckliga evenemang. De har inget där att göra! Jag är svag för fasaderna vid Kungsträdgårdsgatan, Jakobs kyrka och backen upp mot Västra trädgårdsgatan. Västra trädgårdsgatan förresten, där låg det De Geerska fideikommisset, på den plats där nu Tändsticksbolagets ståtliga byggnad ligger. Grannhuset, som också hörde till De Geers egendom, finns fortfarande kvar, men det är inte privatbostad längre.

Det fanns en tid när Sveriges förnämsta familjer hade sin hem på denna gata, men den är förbi!

Men åter till september. Vi lyssnar på Frankie Vallis September Rain.

How I remember loving you, that’s September love we knew, when the leafs got loved to. Gone are the golden days we shared, when I held you, when you cared, all have vanished in the air.

Vänder vi på singeln får vi lyssna på I make a fool of myself.

When I away from you
I know what to say and do
But every time you’re near
My courage disappears

The words are on my lips
When my composure slips
While you’re collected and cool
I make a fool of myself

Kanske får det vara nog med septemberromantik för denna gång. Om inte, lyssna på The things we did last summer.

The boat rides we would take, the moonlight on the lake,
The way we danced and hummed our fav’rite song,
The things we did last summer, I’ll remember all winter long.

Highsmiths Den amerikanske vännen

Dennis Hopper i Den amerikanske vännen

Den 20 september visas Den amerikanske vännen på Cinemateket i Stockholm och jag rekommenderar, ja nästan kräver att ni går dit.

Wim Wenders filmatisering av Patricia Highsmiths Ripley’s game (En man med onda avsikter) är en mycket bra film; den är långsam, vacker och melankolisk. Den dödsdömnde Jonathan Zimmerman har en ramverkstad i Hamburg och får en dag ett erbjudande om en större summa pengar mot att han mördar en man i Paris.  Beställaren, Raul Minot, hävdar att Zimmermans blodvärden snabbt försämras och att detta är en chans för honom att snabbt skrapa ihop en liten förmögenhet att lämna efter sig till fru och barn.

I samma veva stiger Tom Ripley, i Dennis Hoppers skepnad, in i Zimmermans ramverkstad. Ripley är en amerikan i exil som ägnar sig åt att sälja förfalskningar med stor förtjänst. Ripley må vara skurk, men han är samtidigt en högst förtjusande och mycket sympatisk man, ja, han har en sådan utstrålning att man genast vill ha honom till sin vän och hans hem är särdeles vackert, framförallt den röda säng där han i en scen ligger med kassettbandspelaren i hand och talar in sin dagbok.

Zimmerman erbjuds att besöka en specialist i Paris för att undersöka sina blodvärden ytterligare en gång och resultatet visar naturligtvis att döden är nära förestående. Därmed blir han en mördare som följer efter sitt offer i Paris tunnelbana, lätt omtöcknad av den  lugnande tablett som Minot gett honom så att hans nerver skall klara av att begå dådet.

Den amerikanske vännen är en mycket bra filmatisering av Highsmiths roman och tillika ett verk som står helt på egna ben. Manuset är nämligen helt löst baserat på den litterära förlagan. Det tycker jag bara är en fördel, ty stämningen och Tom Ripley är precis vad Highsmith eftersträvade i sina romaner.

Mumin och havet med Tove Jansson

Tuulikki Tove Ham

Häromdagen visade SVT en av de bättre dokumentärer jag sett och nu finns den på SVT Play. Den heter Mumin och havet och skildrar Tove Jansson under några dagar på hennes ö i den yttersta finska skärgården. Fotot är mycket vackert och bilderna lätt överexponerade. Jansson själv är oerhört stilig och verkar så opåverkad av tidens tand, trots att hon var 54 år när inspelningen gjordes. Och vilken utstrålning! Medverkar gör också hennes mor, Signe Hammarsten-Jansson, och frun, Tuulikki Pietilä. Rekommenderas å det varmaste!

Claire Denis vackra J’ai pas sommeil

J'ai pas sommeil

Under åren 1984 till 1987 mördades minst 19 äldre kvinnor i Paris. Den skyldige var Thierry Paulin som samvetslöst tog damerna av daga för att finansiera sitt slösaktiga leverne. 1994 var Claire Denis klar med sin film J’ai pas sommeil, som bygger historien om den fruktade seriemördaren. Och det är en mycket bra film!

Fotot av Agnès Godard är så vackert att man endast behöver se bilderna för att bli hänförd. Berättelsen som dramatiserats av Denis är lysande; enkelt, svalt och samtidigt kraftfullt får vi ta del av de inblandades liv. I Denis berättelse möter vi också lettiska Daiga som kommer till Paris för att söka upp en teaterregissör, som hon troligtvis har en erotiskt förflutet med. Till Paris tar hon sig i en gammal skraltig bil, som egentligen är något för vacker, framförallt i filmens inledande scener när hon kör in i Paris och lyssnar på gammal fransk 40-50-talsmusik.

Det är Daigas liv som blir en parallell historia, ty hon hamnar, via en gammal släkting, på Ninos hotell där också seriemördaren Camille, som han heter i filmen, bor. Värdinnan, Ninon, engagerar sig för att skydda traktens gamla damer och lär ut självförsvar, omedveten om att mördaren bor på hennes hotell.

Jag blev så förtjust i alla filmens karaktärer, ty oavsett om de kan sägas vara onda eller goda, skildras de med kärlek vilket passar utmärkt i denna film. Trots att filmen handlar om en seriemördare, kan man inte låta bli att fyllas av värme. Det tycker jag är ett bra betyg.

J’ai pas sommeil går ytterligare en gång på Cinemateket, på torsdag. Jag kan verkligen rekommendera den å det varmaste. Den är en verklig liten pärla.

Jean-Pierre Melvilles Le cercle rouge

Delon i Den röda cirkeln

Jean-Pierre Melville hann inte med att göra speciellt många filmer, men han gjorde iallafall Le Samouraï och Le cercle rouge. I båda filmerna spelar Alain Delon huvudrollen och han går runt i en grådaskig halvdager som får mig att tänka på engelsk diskbänksrealism, även om miljöerna i dessa filmer stundtals är verkligt mondäna. En slags film noir i färg skulle man kunna säga. Båda filmerna är verkligen Delons, men nog är hans karaktär mer självlysande i Le Samouraï där han gestaltar yrkesmördaren som med hatt och cigarett åker omkring i en Citroen DS.

Men åter till Den röda cirkeln vars titel syftar på den röda cirkel där gangsters till slut, förr eller senare, kommer att mötas om ödet får råda. Delon, som precis har släppts ut ur fängelset, träffar en kollega, Vogel, som precis rymt ur fängelset. Tillsammans planerar de en kupp ihop och tar hjälp av Jansen som spelas av Yves Montand. Tillsammans planerar dessa tre herrar den perfekta juvelkuppen.

Alain Delon slog igenom i filmatiseringen av Patricia Highsmiths The Talented Mr. Ripley som på svenskan fick namnet Het sol. I denna vackra färgfilm som till stor del utspelar sig på sjön, går Delon mestadels dekorativt lättklädd och brunbränd. Samma år spelar han in Rocco och hans bröder med Visconti som regissör och det är verkligen en mycket bra, och tillika helt otäck film. Så rullar åren på och när Den röda cirkeln går upp på biograferna 1970 är Delon en av de allra största stjärnorna.

Luchino Viscontis Ludwig av Bayern

Venusgrottan i Schloss Neuschwanstein

1972 kom Luchino Viscontis film Ludwig som skildrar en av Tysklands mest excentriska män, Ludwig II av Bayern. Redan som 18-åring ärvde Ludwig tronen och han blev snabbt populär. Wagner var kungens favoritkompositör och till hans ära lät Ludwig bygga en Venusgrotta under slottet Schloss Linderhof där han själv kunde flyta omkring i ett snäckformat flytetyg och lyssna på Wagners operor. Tänk om man haft Ludwigs resurser, vad allt hade man inte då kunnat hitta på!

År 1886 blev Ludwig avsatt, ty hans ansågs för excentrisk. Han fördes psykiatern till Bernhard von Gudden och två dagar senare hittades de båda döda i Starnbergsjön vid Guddens slott Berg. Vad som egentligen hände, är helt höljt i dunkel.

Här en trailer för Viscontis film. Jag kan verkligen rekommendera den.

Mai Zetterlingkväll på Cinemateket

Mai Zetterling1946 kom Driver dagg faller regn, en filmatisering av Margit Söderholms roman som kom ett par år tidigare. I denna allmogemiljö, där hon spelade Marit Germundsdotter, fick Mai Zetterling sitt verkligt stora genombrott. 18 år senare har Älskande par premiär. Den är Zetterlings första långfilm i egen regi. Däremellan tillbringade hon många år i England som blond starlet.

Igår gick starten för Cinematekets Zetterlingserie och som första punkt var ett samtal mellan ett antal inbjudna personer, däribland Christina Olofson, Jan Lumholdt och Inga Landgré och ett par utspridda röster ute i publiken. Trots Jannike Åhlund som en inte helt idealisk moderator, var det en intressant tillställning, ty jag tycker alltid att det är roligt att höra människor prata och ge sin bild av en person. Desto bättre om de inte riktigt överensstämmer. Lumholdts utläggning och danska och norska regissörer var verkligt intressant, precis som Landgrés minnesbilder av Zetterlings oavslutade projekt.

Jag tycker att man bör passa på att se Zetterlings filmer. Älskande par är en vacker och dynamisk filmatisering av Krusenstjernas von Pahlensvit. Krusenstjernas intresse för naturen och erotiken tas väl om hand och Eva Dahlbecks porträtt  av den levnadsglada fru Landborg är en pärla (det är fru L som “kan roa sig i cellen” när hon låses fast mellan Tage Ehrencreutz lår). Nattlek och Doktor glas har jag inte sett, dem är jag mycket nyfiken på, precis som Amorosa, filmen om von Krusenstjerna från 1986.

Guy Francis de Moncy Burgess, spion

Guy Francis de Moncy Burgess var en av “The Oxford five”, Oxfordstudenterna som blev löpsedelsstoff när de avslöjades att de var spioner. Mest känd av dem alla är nog Kim Philby .

I filmen Another Country skildras Guy Francis de Moncy Burgess under den tid han tillbringade vid en brittisk internatskola, en upplevelse som får honom att hata sitt fosterland och gör honom redo att förråda det. Det är en mycket vacker film, inte minst kläderna är fullkomligt oslagbara. Filmen är också outsägligt sorglig. Jag kan verkligen rekommendera den.

Burgess arbetade under en följd av år på ambassaderna i både England och USA och kunde skicka en stor mängd information till KBG. 1951 blev han upptäckt men hann fly till Sovjetunionen. Där levde han, mycket alkoholiserad och olycklig, tills dess att han dog 1963.

Gustav Molanders Förseglade läppar

Förseglade läppar

Cinemateket har den goda smaken att visa en serie stumfilmer denna vår. Naturligtvis hade man önskat sig ökenromantik med Valentino och Negri, men Gustav Molanders Förseglade läppar var verkligen mycket sevärd den med.

Intrigen i denna vackra film kretsar kring den föräldralösa och bildsköna Angela som vuxit upp i ett italienskt kloster, beskyddad av den rara syster Scolastica som spelas av den trinda och mycket roliga Stina Berg. Scolastica tar sig gärna en snus, ty, som hon säger, hon tjänar vår herre med sitt hjärta, inte med näsan (detta var på doftsnusets dagar).  En dag är det emellertid dags för Angela att åka ut i stora världen, d.v.s.  till tant Peppinas osteria i en närbelägen stad. Det dröjer inte länge förrän Angela stiftat bekantskap med både kärleken och erotiken i form av bildskön konstnär och tant Peppinas slampige äkta  man (eldigt spelad av Edvin Adolphson).

Intrigen är kanske en smula banal, men bilderna är vackra och det dröjer inte länge förrän man sugs in i den relativt stillsamma, men ändock dramatiska handlingen. Särskilt gripande är scenerna från konstnärens engelska hem där hans invalidiserade hustru framlever sina dagar.

Och de talade replikerna? Dem saknar man inte det minsta. Vill man se mer stumfilm, beger man sig lämpligen till filmhuset ikväll och tittar på Karin Swanströms filmatisering av Hjalmar Bergmans Flickan i frack.

Filmen om Messaure och faster Rut

Grävskopan Marion

På SVT Play finns just nu filmen om Messaure, det lilla samhälle som växte upp vid kraftdammsbygget och sedan försvann. Se den, den är verkligen intressant och ett fint dokument över efterkrigstidens nybyggaranda. Det fanns många samhällen som växte upp och blomstrade under dessa år och som numera står halvt övergivna. Av Messaure finns dock i princip inte ett spår bevarat. Förutom filmen kan jag rekommendera byns egen webbplats, det rä där jag hittat bilden på den stora grävmaskinen Marion.

Strax söder om Messarue ligger en liten, liten by, Soubattselet. Här bodde en av min mors farfars systrar under många år.  Syskonen brevväxlade och när mors farfar dog i början av 50-talet, blev det mormor som fortsatte att skriva. Tyvärr finns inga brev kvar idag, ty vardagliga skrifter ansågs inte värda att sparas. Synd, annars hade jag kunnat läsa om Messaures uppgång och fall.

Min mors faster Rut blev mycket gammal och därför minns jag henne väl. Hon var född vid förra sekelskiftet, klotrund och mycket livlig. Jag har henne på smalfilm någonstans, men vet inte på vilken rulle. Som ung tjänade hon under en tid hos sin släkting i Soubattselet och på gamla dagar pratade hon ofta om tiden där. Det var en vacker plats vid Luleälven berättade hon. När hon var i 90-årsåldern kom hon sig äntligen dit upp igen, vilket gladde henne mycket. Tyvärr följde jag inte med på den resan, men min moster fotograferade.

Någon gång, kanske i sommar, skall jag bege mig norrut och inåt landet, ty jag är mycket nyfiken på dessa trakter inte minst efter dokumentären och Messaure.

Citizen Schein på nya Cinemateket

Harry Schein

Av någon anledning har jag alltid gillat Harry Schein, precis som jag under alla år haft mycket svårt för Ingmar Bergman. För länge sedan läste jag den memoar som Schein gav ut 1980, ett par år efter att han petats från sin post på Svenska Filminstututet.  Schein var begåvad, rolig, kokett, elegant, och maskulin. En något ovanlig kombination, åtminstone på 60-70-talen. Det är inte utan orsak som DN drar parallellen till Mad Men i sin recension av det nya praktverket Citizen Schein som ges ut av Kungliga Biblioteket, ty Schein hade sidor som var mindre smickrande. Han älskade makten och var kanhända lite inställsam mot den socialdemokratiska makteliten samtidigt som han var en verklig elitist. I boken Schein skriver han dock, apropå demokratin och att det finns en viss nackdel med majoritetsvälden, att “Långt viktigare är demokratin som ett skydd för minoriteterna”.

På Filmhuset var torsdagskvällen vikt till ett evenemang om Schein med anledning av den nya boken om Schein. Programmet var innehållsrikt och kompakt och upplägget verkligt bra. Intressant var att höra Theodor Kallifatides och Jonas Sima berätta om sin vän respektive kombatant. Sima verkade fortfarande vara rätt irriterad på den ofta så arrogante Schein, vilket man kan förstå, ty Simas personlighet påminner en smula om Scheins: slagkraftig och inställd på debatt.

Schein var österrikare men kom till Sverige strax innan kriget, ty han var jude och i Österrike hade förföljelserna tagit ordentlig fart, vilket gjorde det säkrast att fly. Efter att ha studerat till ingenjör och bott i kollektiv på Wallingatan, startade Schein vattenreningsföretaget Mibis som han så småningom sålde och blev ekonomiskt oberoende och på allvar kunde ägna sig åt det som intresserade honom allra mest: film och politik.

Resten av hans liv är välkänt. Han grundade och basade över filminstitutet, var med om att ta fram filmreformen och fick till sist, 1978, avgå från sin post. Han var under många år gift med Ingrid Thulin, men de levde för det mesta åtskillda, hon i Italien och han i Sverige. Och så drack han whisky och rökte som en borstbindare.

In i det sista fick Schein rubriker, ty det blev strid om hans testamente. En f.d. kollega, äldre och inte tappad bakom en vagn, insinuerade att Schein medvetet bidragit till dessa stridigheter genom att tejpa fast det “okända” testamentet under köksbordet. Vad vet jag, det skulle dock inte förvåna mig.

Läs DN:s och SvD:s recensioner av boken Citizen Schein. Min kommer förhoppningsvis vad det lider.

För det är flottans glada kavaljerer

Storängsbotten

Här en bild från förra året. Jag kom mig inte för att ta slut på rullen förrän nu och i förrgår lät jag framkalla den. Oväntat vacker tycker jag den  är för jag knäppte den på väg till PrisXtra när jag skulle handla en grå vårvinterdag.

Tänk, filmen var allt bra annorlunda förritin. Jag såg Flottans kavaljerer, en musikalliknande historia inspelad 1948. Hade man hade tagit på sig glasögon känsliga för queer, hade man förvisso häpnat, men nu gjorde man inte det. Istället föll det sig helt naturligt att krigsfartyget Fylgias trivselassistent, som plötsligt uppenbarade sig i en vit fotsid dress som mer liknade en aftonklänning, svingade sig upp på en kanonpipa som han vant gränslade. Allt till tonerna av uppsluppen musik som ett gäng balettflickor steppade till.

Ibland önskar jag att livet var mer musikalartat. Nej, inte den där trista Göta Lejonvarianten. Nej,  lyx, stor orkester och vacker sång skall det vara.

Det är roligt att gå på Cinemateket och det är roligt att återuppliva formatet  4:3 som idag är praktiskt taget utdött. Det har sina fördelar med höga bilder, något som jag också noterade på  Lee Miller-utställningen där flertalet bilder var kvadratiska. När jag filmar super-8 blir resultatet 4:3 vilket jag beklagat, men att bygga om kameran till 16:9 blir för dyrt.  Nu är jag beredd att ompröva min åsikt.