Rävjägarn

Höst och snart är julen åter här igen

Jag är rätt förtjust i iPhoneappen CrossProcess som simulerar s.k. vänddiabilder. Den har verkligen sina begränsningar men rätt använd blir bilderna utmärkt. Motljus fungerar överlag inte alls bra med iPhonens kamera och detsamma gäller CrossProcess. Är ljuset däremot gott blir resultatet som ovan och det tycker jag är bra. Särskilt gillar jag att just rallarrosens skarpa färg kommer så till sin rätt. Det är nämligen inte alltid som en bra kamera ger det resultat som man vill nå fram till och då kan en dålig vara ett bra alternativ. Roligast är det naturligtvis med gamla analoga, men billiga digitala bilder som framkallas på stubben har också sin charm.

Vilket trist söndagsväder det var! Visserligen gjorde det detsamma eftersom jag var trött och tillbringade mycket tid i sängen (pga fest i Gamla Stan). Att lyssna på regnet smatter har dock sin charm. Men jag längtar efter snö! Bor man på landet är snö utmärkt. Det blir ljust på nätterna och så kan man skotta grunden så att den täcks helt av snö vilket ger en ypperlig isolering mot den stränga kyla som för eller senare kommer på besök. Jag hoppas på snö och åtminstone några minusgrader över julhelgen när jag reser norröver. Med mig i bagaget hade jag tänkt mig ta en bunt jazzplattor (som jag letat fram på ebay och för tillfället kalkylerar hur många jag har råd med vilket i sin tur beror på frakten). Jag har också köpt två nya pickuper som jag skall installera i min skivspelare där uppe. Jag har nämligen två gamla apparater är uppe. Dels en Elac Miracord PW6 som är kopplad till en flott blaupunktradio och dels Telefunkens flaggskepp från 1956, Opus 6 sekretär, som är en präktig möbel. Båda har gamla kristallpickuper och dessa förstörs med tiden. Jag har köpt några modernare av keramisk typ som står sig bättre och som klarar stereoskivor. Jag tror att det blir bra.

Berättade jag förresten att jag såg Faust på Cinemateket för knappt två veckor sedan? Det var den klassiska tyska versionen från 1926 med Gösta Ekman i huvudrollen. Den var helt fascinerande! Allt var inspelat i studio och kulisser och modeller var mycket teatrala. Fotot var vackert och välkomponerat. Naturligtvis bjöds det musik därtill, Matti Bye ackompanjerade. Filmen rekommenderas och finns på youtube.

(Resultatet av min nät-shopping blev följande long-plays:
HANK MOBLEY Thinking Of Home
HANK MOBLEY Workout
CLIFF JORDAN Cliff Craft
WAYNE SHORTER Night Dreamer
THE HORACE SILVER QUINTET Song For My Father
FREDDIE HUBBARD Open Sesame
LEE MORGAN The Cooker
SONNY CLARK Cool Struttin
KENNY DORHAM Whistle Stop
WAYNE SHORTER The All Seeing Eye)

 

Oh yeah, helg och lördag och Jaakko Eino Kalevi spelade på Renseriet

Tänk, nu har det varit helg igen! Och som jag har jobbat. I fredags kväll som vanligt och på lördagen hela dagen, från halv åtta till halv tio. Jag har börjat på ytterligare ett företag och har nu tänkt jobba lite mer för att få mer pengar. Samariten lön är snålt tilltagen.

När klockan slagit halv tio sker på helgerna ett smärre förvandlingsnummer och jag förvandlas till vinsamarit och jag skänker glädje och lycka åt stadens nöjeslystna. Är Vår herre riktigt god, anordnas det kalas på Renseriet och lyckan är därmed gjord och det var precis vad som var fallet i lördags.

Efter några timmar i Björns kök, framför rökbordet och fåtöljen (i dessa tider av trångboddhet har en del av köket apterats till herrum) tutade vi efter viss förhandling med diverse chaufförer iväg till Renseriet. Och vem var där om inte finske Jaakko Eino Kalevi! hade varken hört hans namn eller musik, men konserten var helt fantastisk. Med sig hade han en saxofonist. Åh, så bra! Lyssna på Flexible heart på hans MySpace. Och så snyggt hade de gjort det i stora rummet med tunna tygsjok som hängde ner från taket. Och @jobbastadado jobbade i baren och var verkligt dekorativ. Det är milt uttryckt stans bästa klubb det där.

Och på söndagen var det åter dags att sprida glädje bland stans åldringar. Lite ansatt var jag verkligen, ty det blev rätt sent och det tar sin tid att pallra sig hem i natten. Kallt var det också och jag hade bara ett tunt linne på mig under jackan (samt en gardinsnodd med tillhörande tofs men den var rent dekorativ och värmde ej). Nå, roligt var det iallfall att gå genom staden och göra hembesök. Min vän överkonstapeln berättade som vanligt roliga historier från sitt liv som polis i Stockholm alltsedan slutet av 40-talet. Han borde verkligen skriva sina memoarer! En tant, gammal och lite dement hade fått hem HSB-tidningen och var så förtjust i Adam Tensta och tyckte att han var en “så rar liten svarting”. En annan tant hade kokat korv och bjöd på smörgåsar med räksallad och ost och kex. Jag har det mycket bra.

Den assnygga bilden från Renseriet har tagits av Sofia Runarsdotter. Visst är det vackert utanför? Jag har beskurit för att jag tyckte att den blev för liten om jag lagt in den i stående format. Här kan man dock se den i ursprunglig komposition.

Until the real thing comes along

Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.

I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.

Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.

I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along

Until the real thing comes along

I cover the waterfront

Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!

Ma maison est un mélange glorieux

Minsann, är det icke ett hemma hos-reportage! Våningen ifråga, som jag bebor, är en tvåa byggd 1940 vars rum är disponerade på detta vis. Bilderna är enkla snap-shots i befintligt ljus och rätt usla. På sätt känns det hela inte alltför utelämnande.

Mitt hems största rum är vardagsrummet och det är egentligen indelat i en öppen hall, ett vardagsrum och en matsal. På bilden ovan ses vardagsrummets inre del. Sommaren 2007 fick jag för mig att köpa en ny soffa när jag hittade denna historia i nyrokoko. Egentligen är inte detta min favoritstil, men det var intressant att byta sittmöbel och iaktta hur livet förändras när man inte kan slänga sig i soffan som jag brukar göra i den modernare möbel jag tidigare ägde.

Ovanför den stora buketten med praktmalva hänger en Edvard Bergh-reproduktion (100 kr på Hötorget). Den är fin och har blivit patinerad med åren. Under jugenduret som tillhört min mormor och morfar, hänger Gustav V i yngre dagar och intill en teckning av Berta Hansson, “Maj Bring poserar”. I hörnet står en stor och mycket påkostad radio, en Philips B7X63A från 1956. Mycket välljudande, även med moderna mått mätt! Tyvärr har den precis gått sönder och måste repareras. På radion står en servis i pläter och på bordet en elektrisk samovar.

Armaturerna är från 30-talet och tämligen påkostade.

Framme vid fönstret står den öppna spisen. På golvet ligger en kohud (döpt efter Iris som var frun till bonden som vi köpte kalven av) och på den en Pastilli av Eero Aarnio. Runt spisen klänger en Gullranka och i fönstret två Hibiskusar. På golvet tronar en Nerium som börjar bli rätt stor. Längst till vänster skymtar en bokhylla full med skivor. Den stod vid en återvinningsstation vid Hornstull och passade mig perfekt så jag tog med mig den hem.

Matsalen är en stramare historia. På golvet en matta som jag fann i grovsoprummet, nytvättad och fortfarande inplastad. Stolarna är de klassiska 7:an i teak och bordet ett fynd från Myrorna. Det är mycket praktiskt, ty de har två utdragsskivor som sitter fast under bordet och de kan därför inte slarvas bort. Till vänster skymtar två Dual 1019 (skivspelare) och till höger en av två Carlsson OA5 (högtalare). Förstärkaren är en Harman Kardon 330 A. Skrivbordslampan är troligtvis från 70-talet och har skärm i plast, vilket gör att den lyser mycket vackert när den tänds.

I hallen har jag ett praktfullt barskåp i jakaranda som jag tror är från 30-talet. Intill står ett nätt litet bord som jag fann i soprummet. Ovanpå ligger ett par kameror. Till höger i bild skymtar den största av hemmets skivhyllor. På golvet en fin rya från återvinningsbutiken i Luleå. På väggen syns också delar av en handduk med “Vi som går köksvägen” broderat.

Mitt kök är mycket vacker. Bänkarna är av massiv teak och skåpluckorna ljust gröna. Ovanför diskbänken sitter två specerihyllor från BOET. I fönstret syns bl.a. en Cyklamen som jag haft i många år och som ofta blommar. Längst till höger en Blomsterlönn (Klockmalva) som jag tror är av äldre modell.

I sovrummet har jag mina böcker. Bokhyllan blir alltid full, även om jag hela tiden bygger ut den. I bildens mitt syns ett antal inbundna årgångar av tidskriften Byggmästaren (sedermera Arkitektur). Till höger ses det lilla minimala serveringsrum som tjänar till sluss mellan vardagsrummets hall, kök och sovrum. Det är fyllt av garderober och mycket praktiskt.

Så småningom skall tyngdlagen segra

Nu har jag gjort något så originellt som att fylla år och till råga på köpet (älskar det uttrycket – felaktigt och allt) firat eländet.  Det var jämt och mycket och jag har svårt för mina egna födelsedagskalas. Detta blev dock mycket lyckat.

När jag vaknade på lördagen, som var den stora dagen, var jag helt ansatt. Inte underligt, om man kommer i säng vid sexsnåret i sällskap med en 200-grammare. Kvällen innan hade jag anlänt Stockholm vid halv elva och sedan jobbat kväll för att vid tiotiden gå på Babylon och sedan vidare till Absolut Roma. Det blev dans och mycket uppsluppet och kalaset fortsatte hemma hos Björn och tog som ni förstår inte slut i brårasket.

Efter att ha tänkt på fräschören promenerade jag på lördagseftermiddagen ned till Konserthuset för att där mötas av GBS på trappan vid fontänen. Blommor och något stärkande väntade och sedan en tur till David Bagares gata och Stuckatörens våning, den museivåning som Stadsmuseet disponerar och som numera är reparerad och återställd till sin forna glans. Axel Notini sparade inte på krutet när han dekorerade sitt hem, ty han ville visa upp sitt stora kunnande. I de två rummen som utgjorde gatuenfiladen samt matsalen som låg åt gården till, härskade en dämpad halvdager. Att promenera omkring där var som att röra sig i en verklig demi monde. Mot gården låg dock ett ljust och fint sovrum samt ett fantastiskt kök med skafferi och jungfrukammare. Där hade jag gärna utfört hushållsnära tjänster.

Etapp två var en middag i en kolonistuga vid Tantolunden. Vädret var utmärkt så det var klart att även denna del blev lyckad.

Avslutningsvis blev det fest hos Björn som sanerat våningen efter fredagens kalas. När jag sent omsider begav mig hem, upptäckte jag att jag tappat mina nycklar. Att leta rätt på dem orkade jag ej, istället tog jag en bit från en byggnadsställning och tog mig in via balkongen. Sådan tur att jag lämnat dörren på glänt!

En avbruten långfärd till glesbygden

Nej, jag har inte slutat fotografera analogt. Däremot har jag slutat framkalla filmen pga att jag inte har råd just nu. Av den anledningen blir det en hel del bilder tagna med mobiltelefonens kamera och CrossProcess. Vad det lider kommer dock sommarens analoga bildskatt att presenteras. Roligt skall det bli, ty jag har glömt merparten av vad jag fotograferade. Spänningen!

Som ni ser av dessa bilder har jag befunnit mig på en biltur. Lördagen för en vecka sedan satte jag mig i bilen för att köra norrut. Anledningen till detta var att jag bestämt mig för att förvara bilen där uppe i ett par år. Den är helt enkelt för dyr för en stackars samarit. Ungefär 90 mil lång skulle färden bli. Vädret var utmärkt och det var mycket vackert, framförallt mellan Hudiksvall och Sundsvall. Tyvärr började automatlådan läcka i höjd med Sundsvall och jag fick avbryta färden.

Dessvärre var felet lätt att laga, ty det var bara packningen mellan oljetråg och själva automaten som falerade. En av två fläktremmar behövdes också bytas så jag lämnade bilen hos North Car som så lägligt låg invid E4:an strax norr om Sundsvalls centrum. De lovade att åtgärda bilen när verkstaden öppnade på måndagen.  Och så tog jag tåget hem. Jag var inte på något vidare humör.

I onsdags tog jag tåget upp till Sundsvall för att hämta bilen som nu var lagad. North Car låg en bit utanför city så jag gick in på turistbyrån för att få hjälp med vilken lokalbuss jag skulle åka. Det var en utmärkt turistbyrå och vips satt jag på en buss som bara kostade 25 kronor! Dessutom kunde jag betala med kort på bussen!

Tyvärr var vädret usel och stundtals hällregnade det när jag fortsatte färden norrut. Äta kunde jag inte, ty jag var alldeles för nervös för att det skulle bli något annat trubbel och jag skulle bli stående i regnet. Det blev det dock inte och bilen är mycket vilsam att köra. Det finns gott om plats och stolarna är ett under av komfort. Med ett rymligt minneskort i stereon led jag heller ingen brist på musik.

På bilden ovan ses den nya Höga kusten-bron. Helt magnifik dök den upp i regnet och dimman. Jag hann precis ta en bild.

Vid halv åttatiden anlände jag GBS i den lilla västerbottniska byn. Jag hade först tänkt köra hela vägen hem, men det dåliga vädret gjorde att jag inte ville hålla hög fart och jag insåg att jag inte skulle hinna fram innan mörkrets inbrott. Då mina ögon är för dåliga för mörkerkörning i regnväder, fann jag det klokt att njuta av mat och spisvärme hos GBS. Till på köpet fick jag se den svenska filmen Tärningen är kastad. En deckare som utspelade sig i Gamla Stan och tv-branschen.

På torsdagen fortsatte min färd. Det var ömsom regn och ömsom solsken. Stundtals var det mycket vackert. Naturen har till viss del antagit en höstlik ton, men det är ännu några veckor kvar innan höstlöven försvinner i en färgexplosion.

I Piteå stannade jag till för att köpa smörjfett. Lantmännen heter numera Granngården och butiken är helt ombyggd. När jag var liten huserade farbror Lasse på kontoret. Han dog i somras. Mannen i kassan hade dock honom i minnet, ty han hade arbetat där i fyrtio år. Det kändes vemodigt att vara där igen, ty det var länge sedan sist och som barn var det något av en fest att åka på Lantmanna och se hur farbror Lasse sina kataloger för att hitta den reservdel som man sökte.

Slutligen var jag hemma! Solen sken och det var tämligen varmt och fuktigt. Någon frost hade ännu inte tagit kål på blommorna. Jag packade ur bilen (bl.a. 30 årgångar av Ord och bild t.o.m. 1929) och åt lunch. När jag sedan rundsmorde bilen passade jag på att inspektera motorn och fann att verkstaden glömt att skruva fast generatorn ordentligt. Med lite otur hade den kunnat lossna! Vilken tur att jag inte märkte det när jag hämtade den på verkstaden, då hade jag inte litat på deras översyn av automaten och heller inte vågat köra vidare.

Och ja, så kom Bonn-Karl på besök och påstod att smörjfettshotness är den bästa formen av hotness!

Hot news från modeveckan norröver

När Rävjägarns utsända anländer glesbygden är allt förträffligt ordnat. Här och där längst med de smala grusvägarna har speciella platser för oss modemänniskor anordnats. Det är bara att hålla utkik efter de med skylten M försedda platserna om man är ute efter något moderelaterat. På andra ställen, uppmärkta med SM, ställer man sig när det är dags att nyttja sociala medier, ty i dessa områden är det sällan det ordinarie 3G-nätet fungerar. Här är det “smalband” som gäller.

Okunniga människor tror att den nordsvenska ungdomen klär sig i folkdräkt, men så är faktiskt inte fallet. På bilden ovan ses den västerbottniska modellen Laila Loales i en praktisk stickad långkofta. Garnet är växtfärgat med för området typiska örter. De långa strumporna har importerats av en thailändska i trakten, precis som skorna. Snyggt, enkelt och praktiskt.

Höstens storsäljare väntas på denna näverkeps som är helt omöjlig att motstå. Den är så piffig att det runt juletid knappast lär finnas en enda ogift bonde kvar i hela vårt land. Med största sannolikhet är den lika användbar för de stockholmare som besöker Slakthuset eller Riche.

Åtskilliga är de evenemang som anordnas i byarna. Ånäset, till exempel, har slagit på stort och ordnar visning i hembygdsgården Galgbacken. Icke moderiktiga besökare avrättas utan pardon och de mer trendriktiga får gå på fest på Royal. Hårt, men rättvist.

Glesbygdsbonden, i blåställ och med reklamkepa, har blivit något av en sällsynthet och detta borgar för hans snara återkomst på modescenen. I byarna längs med Ratan kan man redan nu märka att blåställen blir en allt vanligare syn. Likadant är det med de förr så förkättrade fruklänningarna som nu börjar synas på Golfrestaurangen i Robertsfors. Det om något, är ett säkert tecken!

När BM Victor kompade dragspelarna

Bolinder-Munktells traktor 230 Victor kan användas till mycket. Denna maskin, med en tvåcylindrig diselmotor av utomordentlig kvalité (god segdragningsförmåga och mycket slitstark), har även en distinkt tomgång som håller sig på ett konstant varvtal och som därför lämpar sig för att ackompanjera smärre orkestrar. På Höslaget i den Norrbottniska byn Avan strax norr om Luleå, hade man dagen till ära placerat en mikrofon vid nämnda traktors avgasrör och lät sedan två dragspelare “riva av” Ain’t she sweet och Lady be good. Naturligtvis filmade jag tilldragelsen och ni kan se hela klippet här. Det hela är tämligen oslagbart.

Höslaget är en populär byafest som går av stapeln andra lördagen i augusti, när höet är bärgat och det finns tid för förströelser. Längs byagatan står mängder av stånd och på åkar och gårdsplaner finns diverse utställningar. Jag passade på att titta på gamla traktorer och veteranbilar. En Chrysler av årsmodell 1960 och en Cadillac Eldorado från slutet av 60-talet fångade mitt intresse. Chryslern från detta år är verkligen snygg! Eleganta linjer och en fantastisk instrumentpanel. Elodradon är intressant, framhjulsdriven och med trångt baksäte. Dock väldigt snygg.

Av någon anledning stod det en helikopter på en åker i Avan. Varför vet jag ej, men den såg så snygg ut där den stod på åkern, lite övergiven i ett hörn.

Avan är en trevlig by, idylliskt belägen vid Lule älv och aningens konservativ vilket ibland har sina poänger. Förra sommaren anordnades där en veterantraktorutflykt till Selets bruk. Det var en upplevelse!  De har även en egen tidning, Av och an. Den hittar man här. Jag gillar byar som inte avfolkats och vars invånare inte bara går omkring och gnäller över att de inte får tillräckligt med bidrag.

Herrens organiskt arrangerade förfall

Var gång jag passerar förfallna byggnader vars nock inte längre är en rak linje och vars väggar betänkligt buktar inåt eller utåt, tänker jag på Le Corbusiers Notre Dame du Haut. Det finns en likhet mellan de organiska formerna i hans vackra byggnad och de ekonomibyggnader som drabbats hårdast av landsbygdens pågående förfall.

Spända, nästan till bristningsgränsen, håller några glesa och lätt murknade plankor upp ladas sydöstra hörn. Jag vet att de snart måste brista och att detta är dess sista sommar.

Genom ingången kan jag se in i en annan värld. Kanske är det porten till förritin, eller till en trollkarlsvärld?

You’ve got your hands and got your feet to plow your land and cut your wheat. Raise your head when night is done shout your thanks up to the sun

Detta är ett kyrkstall. Något ansatt av tidens tand och numera placerat en liten bit från gården. En gång i tiden stod det i närheten av kyrkstugan, ty även hästarna måste ha någonstans att övernatta.

Jag tänker på hur det var förr, när man lämnade landsbygden för att flytta in till stan och ta jobb i en fabrik, på ett kontor eller i en affär. Det är klart att alla inte var hemmansägare med möjlighet att försörja sig på landet, men nog kan man, åtminstone i efterhand, tycka att det knappast kan ha varit så mycket bättre att hamna i ett hyreshus i en förort. Modernt visserligen, men naturen och friheten flög allt sin kos.

Misstänker dock att den stora omflyttningen påverkades av den politik som fördes.

Jag hör till dem som tycker att det är lätt att känna sig fast och förslavad om man sitter framför en dator och producerar. Ett nytt slags löpande band skulle jag vilja säga. Annorlunda faller det sig om man påtar i sin egen jord. Kanske inte så väl betalt, men man är iallfall sin egen.

This is heaven to me

Och nu får det vara nog med konservativa ord för idag.

Volvo T31, en fotogendriven traktor

När Volvos T30-serie lanserades 1949 blev T31:an den mest populära och inte undra på det, ty den kunde också köras på fotogen! Detta drivmedel, som inte är identiskt med lampfotogen, även om produkterna verkligen är besläktade, var skattebefriat och därför ett utmärkt drivmedel för böndernas nya arbetshäst. Det är bara att beklaga er alla som inte känt doften från en fotogenosande traktor. Alla gillade den inte, men jag var mycket förtjust däruti.

Denna T31 är apterad till traktorgrävare och har därför ett grävaggregat bakom sig. Bakom förarstolen, en enkel sittplats på aggregatet, sätter man sig när man skall använda denna eftersökta funktion. Framför sig har man då ett batteri av skapar som kontrollerar hur skopan rör sig. Det finns en smal skopa för dikning, och en bredare skopa för grävning. Längst fram på traktorn kan man montera ett schaktblad. Vill man, kan man även förvandla apparaten till en bandtraktor genom att sätta gigantiska metallband.

Som liten älskade jag denna roliga tingest och njöt att fotogendoften. Traktorn startades alltid på bensin, men så snart den blivit varm, kunde man köra den på fotogen. Omkopplingen mellan de två tankarna skedde medelst en spak. I övrigt var det ganska klent med reglagen. Det fanns en handgas, en chock, ett tändningsreglage, och en nyckel för att bryta strömmen. Motorn var utrustad med magnettändning, så den stannade inte när man vred av strömmen, utan endast när man bröt tändningen. Denna urmodiga konstruktion är inte så dum, ty det krävs inget batteri för att traktorn skall gå att köra.

Varje gång traktorn skulle tas i bruk, och det var inte varje år, fick vi skruva dän glaskupan över bensinfiltret, ta bort den gamla nylonstrumpan och sätta dit en ny, ty att hitta ett korrekt filter att montera var inte det lättaste. Lite märkligt, jag vet, men funkade gjorde det iallfall. Förgasaren var också en källa till bekymmer, inte minst pga läckande packningar, och jag minns hur vi skar ut nya det packningspapper som vi hade hemma.

Idag startade jag åter traktorn vilket gick över förväntan. Jag testade hydrauliken  och även den fungerade, men nog tror jag det läcker lite i alla gamla slangar som hör till grävaggregatet. Nästa sommar skall jag gå igenom traktorn, byta olja, slangar och allt annat som tidens tand har förtärt.

Sedan kan jag ta mig ut igen, schakta och gräva!

Här ett fint YouTube-klipp som visar en Volvo T31 försedd med snöslunga (men utan grävare). Lyssna på det klassiska ljudet av en seg 6volts-startmotor! Men startar, det gör den ändå, även om kylan är sträng.

När Gustaf Adolf Lysholm var 15 år

Längs med Östermalms gator vandrar den unge Gustaf Adolf Lysholm. Från hemmet på Skepparegatan i höjd med Linnégatan/Kommendersgatan till Komediteatern vid Engelbrektsplan styr han stegen. Kors och tvärs, norr och syd om Karlavägen springer han ärenden åt fru Jönssons tvättinrättning

Han älskar sina böcker och ger inte mycket för mänskligt sällskap. Och han älskar sjön; båtarna, äventyret och de vackra sjömansgossarna. Han älskar även en och annan äldre fru, kanske en skepparänka, som skänker honom sin åldrade kropp.

På Komediteatern, som drivs av Ernst Eklund, har han anställning som konfektpojke och bjuder där ut sina sötsaker klädd i vinrött livré.

Lysholm arbetade under merparten av sitt liv som servitör och en stor del av dessa år på Östra stations bekanta funkisservering. När han tecknar sina ungdomsminnen har han passerat de sextio och minns med välbehag sin ungdom. Han minns hur han med förfäran såg den nya tiden an, ty han var ett helt igenom konservativt barn, och jag undrar om det kanske är den åldrade Lysholm som sörjer sin förlorade ungdomsvärld som han ser krossas när “kavalleriofficerare, och dragoner och hästar inom kort skulle sopas bort av beskäftiga och inskränkta politiker”.

Lysholm hör inte till de största bland svenska författare, men han har onekligen talang och hans ungdomsminnen är av det ovanligare slaget. Vissa partier är rent poetiska i sin brinnande enkelhet. Och han skildrar puberteten på ett sätt som känns både uppriktigt och modernt, utan att för den skulle bli alltför intimt.

I den blå skymningen under träden iakttog en skägglös herre i trettioårsåldern leende mitt rosiga och runda ansikte. Sedan frågade han mig rakt på sak, om jag ville bli hans påskpojke. Jag gav den vänligt leende mannen en mönstrande blick, varefter jag följde med honom hem. Jag hade ju inte gått till Kungsträdgården för att titta på statyerna där och Molins fontän, utan för att få uppleva någonting spännande och hemlighetsfullt och intressant. Den trista långfredagskvällen ville jag göra så behaglig som möjligt. Jag hade behov att bli älskad i ett mörkt och mystiskt sovrum. Av ett banalt kärleksäventyr med en ung flicka hade jag ärligt talat inget intresse.

Nothing left to make me feel small

Den här bilden älskar jag. Klockan var halv ett när vi rasade ut ur taxin vid Renseriet för att möta upp några andra och gå vidare till Slakthuset. De breda gatorna låg öde och starkt ljus lyste upp den slitna asfalten. En skylt förkunnade att vi var i Slakthusområdet. Vi rusade fram, dansade lite och jag hade min telefon som en bergsprängare på ena axeln och spelade Billy Idols Hot in the city.

Men mest tänker jag att den där stunden var som en bild på ett innersleeve till en Spandau Ballet-platta. Lite halvgalet och för korta shorts.

Lyssna på Gold med Spandau Ballet.

Finnboda varv som blev Docklands

Jag tog en oväntat lång promenad igår. Målet var Kvarnholmen och jag hade tänkt åka buss, men då vädret var bra och skorna hela, promenerade jag förbi Fotografiska, Danvikstull och Danviksklippan och hamnade slutligen vid Finnboda varv som blivit med dyra bostadsrätter. Säkert bor här en och annan som en gång på 90-talet knaparade några piller och begav sig ut på dans i sina bästa kläder från jus. Tiden går som ni vet.

Men så vackert resterna av varvet är! Antar att även denna ypperliga byggnad med ferrofönster snart är ett minne blott. Jag tog en hel del bilder, mestadels analoga, men även ett par med telefonen och det är dem jag visar nu.

På Kvarnholmen, en gång i tiden ägd av KF. Här fanns kvarnen Tre Kronor, en mannagrynskvarn, en havrekvarn och diverse andra anläggningar, inte minst de berömda radhusen, ritade av Olof Thunström, som uppfördes 1928-30. Mer om den en annan gång! På bilden ovan ses en kvarn. Frågan är vilken. Skitsnygg i vilket fall.

Tinnar och torn mot en ljus himmel

Augustikvällar! När staden mörknar, är himmelen fortfarande ljus och tinnar och torn framträder mot den blånande sky som är månadens mest intagande kännetecken. Ibland kan jag tycka att naturen är som människor eller vice versa. Som vackrast innan den vissnar ned.

Ikväll har jag, hör och häpna, besökt Pride. Vanligtvis är av ungefär samma åsikt som Maj-Britt  Hagberg som på frågan om hon hade för avsikt att besöka festivalen som det året gick av stapeln vid Sjöhistoriska (eller något i den stilen) svarade följande: klicka här.

Nå, jag hamnade i en varm källare på söder och fick mig Homokulturens ABC till livs. Denna kultur bestod till stor del av en sak och det var sex, vilket fick samtliga inblandade att mysa. Jag blev rätt irriterad när Anna-Maria Sörberg (dåligt val av intervjuare!) sa till Birgitta Stenberg (som f.ö. gjorde mycket bra ifrån sig): “du har ju skrivit mycket om sex”. Det tyckte inte Stenberg och inte jag heller. Nog för att hennes böcker innehåller sex, men inte är de som dagens s.k. HBTQ-litteratur som praktiskt taget är smaklöst snuskig utan att för den skull vara upphetsande. Stenberg skriver som sina upplevelser utan att för den skull bli billig och osmaklig, istället förmedlar hon i sina böcker både livsglädje och förfall på ett mycket engagerande vis.

Min favorit under kvällen var Kolbeinn Karlsson som skrivit boken Trollkungen. Han framstod som ytterst sympatisk och dessutom egensinnig på ett tilltalande tillbakadraget vis.

Nu var det inte alls meningen att såga den föreställning, på det stora hela var det en intressant kväll.

När jag promenerade hem gick jag bland annat Nybrogatan och passerade dörren till det fantastiska Hotel Örnskiöld. En 30-talsidyll som är behagligt patinerad.

Och vips! var väggen nästan som ny

Jag har lagat en vägg, den där väggen jag skrev om förra veckan om ni kommer ihåg. Panelens nedre del var helt slut och isoleringen i form av sågspån var på väg att rinna ut. Hade jag varit en ordentlig människa, hade jag försiktigt plockat ner hela panelen, avlägsnat pappen och tömt konstruktionen på sågspån. Efter detta förarbete, hade jag bytt allt ruttet trä, spikat på ny papp och fyllt på nytt sågspån och sedan återmonterat vad som gått att använda av panelen och ersatt resten med nytt.

Men det gjorde jag inte. Istället petade jag inte lite ny papp längst ned, spikade fast en liten bräda där det fattades trä, sågade av de smala ribborna på panelen och satte sedan upp en liggande panel som blev tre plankor hög. Längst upp hamnade en liten dropplist. Rätt snyggt faktiskt och jag är nöjd, men det är likväl ett hastjobb. I kombination med dränering tror jag att detta kommer hålla i åtskilliga år.

Denna sommar har jag bjudit på te

Denna sommar har jag bjudit på te. Det är sällan folk har “vägarna förbi” när man befinner sig i glesbygden, men i år har jag redan haft två celebra besök och jag dukade därför vackert i min kammare.

Sofia Runarsdotter var blondin nummer ett att bänka sig i en ådringsmålade gamla förmaksgrupp som min morfar snickrat (eller om det var någon annan, snygg och enkel är den i vart fall). Tyvärr syns inte de skira gardiner som hänger i fönstren, vackra och lite ansatta av tidens tand. Sofia hör också till de människor som fotograferar med Polaroids legendariska film 669 som snart är ett minne blott.

Blondin nummer två var min finska samaritkollega, som dock kommit sig sig upp och numera jobbar på ett borgerligt hem för samhällets mer bemedlade medborgare. Hon var på väg från Rovaniemi och stannade för lite förplägnad i form av smörgåsar och kakor.

Pour parcourir le chemin vers l’avant

Besöker paltservering på Ottergården

Rubriken må inte vara något mästerverk, men nog har de sin charm med alla dessa sommarserveringar som poppar upp så snart det blir semestertider. För att inte tala om alla vackra hembygdsgårdar som drivs av entusiaster som mestadels arbetar helt ideellt.

Föreningen som drivet Ottergården har lärt sig att det som lönar sig allra bäst är att ställa till med paltservering varje vecka under juli månad. Gården, som är en gammal Norrbottensgård, en parstuga med ytterligare två kamrar vid sidan om köket, är vacker med ursprungliga fönster och en fin och prestigelös inredning. Rejäla tanter står för paltkokningen och deras män skalar potatisen som är grunden till denna goda skapelse som fylls med fläsk och serveras med smör och lingon.

En bedagad garagevägg invid logen

Alla har vi våra preferenser när det kommer till underhåll och förnyelse. Ni som gillar gipsskivor och modern standard, slutar läsa här och byter lämpligen till någon förbannad hemmafixarblogg.

På bilden ovan ses dörren till kvarnrummen i logen. Dörren är lappad och lagad och grönmålad. Att den är grön beror nog på att farfar kom över grön färg någonstans och sedan har det fått förbli grön (vilket får mig att tänka på kvinnan som alltid hög av steken i ändar för att hennes mor hade gjort det och hennes mor gjorde det för att hennes mor i sin tur gjort det pga liten ugn). Hur som har den gröna dörren lappat och lagats allt sedan den monterades när byggnaden uppfördes på 30-talet. Det är dock inte säkert att dörren verkligen var ny då. Ofta återanvände man det som gick att återanvända.

Ihopbyggt med logen finns ett garage av senare datum. Jag misstänker att även det är förfärdigat av hopplockade delar. Östfasadens panel har dock börjat ruttna då dess brädor har kommit i kontakt med marken som sakta men säkert höjt sig. Jag tog en spade och grävde bort all jord och mossa och frilade på så sätt betongen som garaget vilar på. Som ni ser är panelen inte någon vacker syn. De 3 nedersta decimeterna är tämligen uppruttnade. Bakom finns papp och sågspån. Innanmätet verkar tack och lov vara oskadat, men på något sätt måste fasaden åtgärdas.

För att förhindra ytterligare förfall, grävde jag som sagt ett dräneringsdike som jag sedan fyllde med grus för att regn- och smältvatten inte skall fortsätta att skada byggnaden. Frågan är dock vad jag skall göra med panelen? Jag AVSKYR ny panel. Panel bör vara gammal och patinerad för att jag skall gilla den. Dock helst hel.

Jag funderar på att antingen byta ut panelens nedre del, eller att bara ta bort locken och istället spika liggande plankor likt en hög sockel som skydd för den förstörda nedre delen. Kanske inte helt snyggt, men jag gillar trots allt när man lappar och lagar istället för att byta ut. Väggen är dessutom att betrakta som en baksida så det gör i ärlighetens namn inget om det är lite si och så med estetiken.

Tryckande hetta och rödrosa rallarros

Inte ens de lysande rallarrosorna förmår att ge färg åt de trötta polaroidbilderna.

Jag har anlänt Den glesa bygden. Det är varmt, ja faktiskt tryckande, och överallt grönskar det. Längs dikesrenarna blomstrar rallarrosorna, den växt som vi kallade för mjölkört när jag växte upp.

Så snart jag var framme monterade jag radion i bilen, ty vintertid tycker jag att det är klokare att förvara den inomhus, inte ute i den 30-gradiga kylan där bilen står. Jag sköt in en skiva i skivspelaren och körde iväg längs med byavägen. jag älskar att sitta i den mjuka bilsoffan när solen gassar och varm luft strömmar in från de öppna ventilationsrutorna. Och att se solglittret dansa i kromet på instrumentbräda och ratt. Vägen är mestadels smal, men med jämna mellanrum vidgar den sig lite för att ge plats åt möte vilket signaleras med en slokande M-skylt.

Jag stannade till 0ch pratade med en grannfru som vistades i trädgården. Hon är dotter till min favorittant som dog för fyra år sedan. Hon berättade att farbror Josef sagt att det kanske skulle komma regn idag. Nyheterna sprider sig här på vischan, även om man saknar facebook och twitter.

När jag var yngre tyckte jag inte alls om att tillbringa tid här uppe. Nu är det tvärtom, även om jag knappast tror att jag skulle trivas med att bli bofast. Här finns inget som distraherar och dagarna går och solen har sin gång. Det luktar gott av varm jord och gräset ger mig utslag på benen. Jag hade aldrig tänkt mig att ta över en gård här uppe, men nu verkar det bli så. Man vet aldrig vad ödet har på lut. Och jag som varken behärskar skogsskötsel eller åkerbruk. Men det finns vackra miljöer här; inte minst min favorit,  den stora, luftiga höskullen vars en vägg man kan öppna upp och på så sätt erhålla en storslagen scen ut mot gårdsplanen.

Östermalms tvättsalong, Sturegatan

I hörnet Sturegatan/Östermalms- gatan ligger denna anrika inrättning. Älskar skylten och att dylika tvättsalongen faktiskt finns kvar.

För 4-5 år började Östermalm förändras. Dahlboms kontorsmaskiner på Sibyllegatan klappade igen och ersattes av en hemsk inredningsbutik och på Karlavägen och Linnégatan poppade kaféer och trendiga butiker upp. Lite förvånande får man säga, ty tidigare har de mer konservativa butikerna dominerat.  Vad sägs om First and second häst? Egentligen började förvandlingen ännu tidigare, när en del av Tösse avyttrades och blev till Cafe Foam som öppnade 1997 med helt galen inredning av London W8. Lustigt nog, är inredningen fortfarande rätt intakt. Hoppas den blir kvar 30 år till, då kommer den att vara helt unik och en sevärdhet i klass med Valands.

Även uppe på Gärdet har den nya tiden brutit in. Antalet hundfrissor har minskat och på Furusundsgatan har en kaffebar, som även serverar mackor på surdegsbröd, öppnat i närlivsens gamla lokaler (färskpressad juice finns också att tillgå). Den klassiska restaurangen Funkis är numera asiatisk restaurang och Stickans mat-café har blivit vedugnspizzeria.

Charles Aznavour: Yesterday when I was young.

Jazz Selection-vax på grammofonen

Min skivväxlarpinne har varit trasig ett tag. En av de tre plastpiggarna hade blivit utsliten vilket fick till följd att samtliga plattor släpptes ned, inte bara den första, en understa. Igår kom jag mig äntligen för att reparera den och nu kan jag återigen spela skivor utan att behöva byta var tredje minut. 10 skivor kan man lägga på och det blir ungefär en halvtimmes musik om man spelar 3-minuterslåtar. Lägger man på 10 lp-skovor, klarar man sig några timmar.  (här ett YouTube-klipp som förklarar funktionen )

Jag la samman en bunt med 9 skivor från det svenska bolaget Jazz Selection som gav ut skivor från bl.a. amerikanska Dial och franska Vouge (vissa Vougeutgåvor tror jag från början var amerikanska original). För er som undrarvad jag satt samman, har jag även skapat en Spotify-playlist med samma melodier. Lyssna! Dock tycker jag att mina skivor låter bättre än det sunkiga ljudet från gratisversionen. Plattorna från tidigt 50-tal har ofta utmärkt ljud om de inte är sönderspelade.

Cause the night has a thousand eyes

Jag tycker att CrossProcess-appen är riktigt bra, framförallt nu när jag endast har 31 exponeringar kvar av den gamla Polaroid 669-filmen som slutade tillverkas 2008 (om jag inte minns fel). Jag undrar vad jag egentligen borde fotografera med så unik film? Några slaskbilder får det naturligtvis inte bli. Kommer inte på fråga!

Jag har köpt några rullar smalfilm för sommaren. Då Kodachrome somnat in, blev det Ektachrome 100D som sägs vara en helt fantastisk film. Det får man verkligen hoppas på. Även här är frågan vad man skall föreviga när man använder sig av ett så dyrbart medium som super 8-film.

Har jag berättat att jag läser Palme-biografin som kom i våras? Den är bra och sidorna vänder sig nästan av sig själva. Jag tror faktiskt att den hör till de bättre biografierna jag läst på senare år. Tjock är den också, så att den räcker hela sommaren. Under min uppväxt stod inte Palme högt i kurs, man skulle faktiskt kunna säga att han var tämligen avskydd. Därför är det intressant att få en mer nyanserad bild av mannen som var en av våra allra främsta politiker under 1900-talet. Att dessutom lära sig något om efterkrigstidens politiska spel är dessutom bra för mig som inte alls är insatt på området.

Apropå sommar: har ni sett videon till Bobby Vees The night has a thousand eyes? Bobby är på stranden mitt i natten och får både en blondin och två badpojkar med sig hem. Avancerat!

 

En något bedagad Lincoln Continental

När jag gick hem från jobbet passerade jag en något sliten Lincoln Continental av den där 60-talsmodellen som Kennedy blev skjuten i (dock att den var en cabriolet).  Den är rätt snygg och dessutom speciell, ty dels har den  självbärande kaross och dels är bakdörrarna hängda i bakkant så att man kan öppna dem under färd och lätt fånga in gångtrafikant.

Gångtrafikant, är det inte härlig att vi alla är trafikanter även om vi inte äger ett fordon!