Rävjägarn

Och en bit bort ligger slåttarstugorna

Slåttarstugas stall

Varje sommar när jag kommer hem, sätter jag mig på cykeln och far till farbror Odals gamla slåttarstuga. Inte för att jag brukar hans mark eller har en nyckel att tillgå, nej bara för att jag tycker mycket om platsen för sin stillhets skull och för att tiden alltjämt där står still. Farbror Odal är dessutom död, så honom kan jag inte längre hälsa på.

Slåttarstugorna

Huvudbyggnaden består av kök och kammare och har delvis försetts med panel. Under huset finns en matkällare som åtminstone från utsidan är mycket dekorativ, men jag misstänker att det var länge sedan här förvarades något ätbart. redan på 70-talet hade stugan till stor del spelat ut sin roll.
Slåttarstugorna

Förutom en liten, liten ladugård med tillhörande lider, finns här lador att förvara hö uti, ty det var orsaken till att slåttarstugorna en gång restes. När markerna inne i byn, inte räckte till, fick man söka sig längre bort från hemmet och eftersom det blev för tidsödande att färdas så långt varje dag under slåttern, lät man bygga enkla stugor där man kunde bo under den tid det tog att slå och torka höet.

Slåttarstugorna

Idag är jag osäker på om några av markerna överhuvud slås. Byggnaderna finns iallfall kvar och de är inte särdeles förfallna. Timret glänser i silver och svart endast en humlas surrande stör idyllen.

Slåttarstugorna

I lidret fann jag en gammal slåtterbalk. Sedan länge pensionerad men till synes i fullgott skick, åtminstone efter en omgång med olja och fett. Det är inte svårt att tänka sig revolutionen som den orsakade, att inte längre behöva gå med liar utan istället koppla denna apparat efter hästen och raskt slå en hel åker. Kompletterande man sedan med självbindare för spannmålet, behövdes inte lägre lika mycket arbetskraft.

Ugglevikreservoaren i Lill-Jansskogen

Vattentornet

År 1935 stod Paul Hedqvists vattenreservoar på toppen av Kattrumpsbacken. Betongkonstruktionen vilar på 64 pelare och är både brutal och elegant på samma gång. När man promenerar längs med Lidingövägen ser man dess tjusiga siluett.

Vattentornet

Jag gick ut en kväll när regnet hängde i luften, ty jag kände för att fotografera. Vid reservoaren var det öde och lite kusligt, men den mörknande himlen blev den vackraste bakgrund och genom pelarna lyste kvällens sista strålar från den orangeröda solen.

Den fula randenpå bilderna härrör från inscanningen.Jag borde genast gå tillbaka och klaga, men drar mig, ty jag har redan klagat en gång. När jag fick tillbaka bilderna, var de inte inscannade, utan istället hade jag fått råkopior.

Midsommarnatten den ljusa, sköna

Midsommar

Midsommarkvällen var varm och ljus och solen strålade på den lilla lunden vid gården invid Rickeleån. Det krävdes en hatt för att skydda sig mot aftonens starka ljus.

Midsommar

Lite senare hade en lätt skymning börjat sänka sig över den vackra naturen där djuren fortfarande betar och håller marken bar. Terrängen är kuperad, ty gården ligger på en höjd med en förförisk utsikt.

Midsommar

Åt andra hållet breder markerna ut sig och en liten byaväg slingrar sig fram. I åns blanka vatten speglar sig midsommarnattens prunkande natur oblygt och en smula kokett.

Midsommar

Åker efter åker breder ut sig, men det är inga stora obrutna arealer, ty de är uppdelade och skiljs åt av några träd eller en liten lund. Det är vackert med en växlande natur.

Midsommar

När det till sist börjar bli en aning skumt är det svårt att inte tyst beundra naturens skönhet med den vackert tecknade himlen ovanför.  Så vackert och så stramt.

Midsommar

På sina ställen kommer urberget i dager och omges av betat gräs. Det var så här naturen såg ut på den tiden när Sveriges folk i till största delen bestod av bönder.

Svartvita cisterner vid hamnvägen

Cisterner

Längs med Norra hamnvägen ligger cisternerna på rad; silverglänsande, strama och ståtliga. Det pulserar i rör och ledningar och ur ventilerna strömmar ånga och gas. När sommarhettan ligger tung är här gudagott att vara. Men denna dag är himlen grå.

Cisterner

Det sägs att en av dessa cisterner är kopplade till en ledning som går till jordens medelpunkt. Hittar man bara rätt och vrider på ett särskilt reglage, kan man stiga ner till det rike som Orfeus med så föga framgång besökte för att återföra sin älskade Eurydike.

Cisterner

En gång på 20-talet, innan cisterner kantade Norra hamnvägen, vandrade här ensamma själar. Det var människor som  färdats genom öppnas städer, längs med nöjen utan mål. Livet gav dem här ännu några år.

En solig tur med cykeln genom byn

Cykeltur genom byn

Soliga sommarkvällar åker jag gärna runt på cykel med kameran om min hals. Solen står lågt och naturens färger gnistrar, vilket inte hindrar mig från att fotografera svartvitt. Denna spruckna ladugårdsvägg har tillhört tant Anna och farbror Ivar och den är fortfarande en vacker, men de tu  är numera döda.

Cykeltur genom byn

Farbror Ivar hade en volvotraktor av modell T 31. Den hade ett behagligt ljud och den kunde köras på fotogen. Varje vår kom han med traktor och potatissättningsapparat, varje vår for min far med traktor och kogödsel till tant Anna. Byteshandel.

Cykeltur genom byn

En bit ifrån ligger ett verkligt ödehus som naturen är på väg att ta tillbaka. Alldeles intill står en mycket förfallen ladugård där endast ruiner finnes kvar. Men nog är den vacker där den står i kvällssolen omgiven av högt gräs.

Med ett kök, en sal och tre kammare

flarkhus_1

Här tänker jag mig bo, ja, jag har praktiskt taget redan flyttat in i den ståtliga Västerbottensgården. Mina saker, som tidigare stod likt ett gigantiskt berg på gårdsplanen, har jag redan burit in i den nyskurade byggnaden som stått oförändrad i över hundra år.

flarkhus_2

Här finns både en rymlig sal, ett rejält kök, två hörnkammare och en farstukammare. Farstukammaren är behagligt liten och i ena hörnet finns en vit, enkel kakelugn. Tapeterna är brunmurriga, ty här var man först med det senaste en gång på 20-talet. Här inne här det varmt även de kallaste vinterdagar.

flarkhus_3

I uthuset har jag parkerat min traktor. Kanske är den en Volvo, en T 31:a som jag kan köra på fotogen. Doften!

I uthuset är insidan helt obehandlat och virket har mörknat och antagit en tilltalande ton. De grova plankorna har nötts och bär spår av tidens tand. Överallt är kraftiga spikar inslagna, spikar på vilka det hänger allt mellan himmel och jord.  Här finns verktyg, remmar, selar, registreringsskyltar och en uttjänt fågelholk. Precis som det skall vara i äldre uthus.

Filmhusets obestridliga betongcharm

Filmhuset

Många finner Filmhuset  vara en grå och tråkig betongbunker, men jag tycker om denna koloss som tronar på Gärdesfältet strax intill Hakberget och gamla Konstfack. För mig är filmhuset film, ty här har jag sett så många filmer att jag inte kan räkna dem alla. Därför är det en plats fylld av liv.Och fasaden med sina likt filmremsor perforerade betongblock tycker jag är vacker.

Filmhuset

Filmhuset ritades av Peter Celsing och började byggas i slutet av 60-talet och stod klart 1970. Invigningen skedde i januari 1971 och i Filmarkivet finns en film som dokumenterar denna. Det var Harry Schein, dåvarande chef för SFI, som låg bakom bygget. Ventilationen i salongerna är god, enligt skrönan beroende på att Scheins rökning låg till grund för beräkningarna när  ventilationen skulle dimensioneras.

En ödslig ladugård i en Norrlandsby

Ladugård

Utan djur är en ladugård ödslig och tom. Ljuden och värmen, som är så intimt förknippade med denna livliga salong, har försvunnit. Till sist lämnar också doften dessa vackra rum. Bara skönheten blir kvar.

Ladugård

Och skyltarna hänger intill taket, de svarta tavlor där kornas namn och nummer omsorgsfullt textades för att ingen sammanblandning skulle ske. Det var inte av nöden tvunget, ty sina kor känner en bonde utan och innan och då spelade skylten mindre roll. Den hängde nog mest där för regelverkets skull.

Ladugård

Lysrörsarmaturerna var enklast tänkbara och så vackra i sin stramhet. När endast det funktionella får råda kan mycken elegans spira. Särskilt när åren gått och patinan lämnat sitt ovärderliga bidrag.

Ladugård

Spången, som gick parallellt med utgödslingen, är sedan länge försvunnen. Dörren leder rakt ut i luften och intill syns den lilla lucka där gödseln passerade på sin plåt på väg ut mot gödselstack och skrapa för att så småningom återbördas till jorden och kretsloppen slutas.

Norrbotten, en gråmulen augustidag

Byn en mulen dag 1

En sommardag i augusti 2010. Jag var uppe i norr och det var året innan det blev aktuellt att jag skulle ta över gården vilket skedde först vid årsskiften 2011/2012.  Det var denna sommar som jag började fotografera med  småformatskamera, en Canon AE-1. Jag åkte runt en hel del och tog många bilder som jag är mycket glad åt idag. Framförallt använde jag svartvit film, Kodaks klassiska Tri-X. Lite kornig är den allt om man förstorar den, men jag tycker om den. När man redigerar bilderna digitalt är det viktigt att man inte ger dem för stor kontrast, ty då försvinner bildernas skönhet.

Byn en mulen dag 2

Det är bara tre år sedan bilden togs, men nu är asfalten ny och rönnen till höger har växt åtskilligt. Gatlampan till höger har ersatts av en ny och ledningen är numera nedgrävd. Snart försvinner nog telefonledningen till vänster, för vi har fått bredband i hela byn.

Byn en mulen dag 3

Det finns en brunn till vänster i bild. Endast locket syns vilket beror på att mekanismen för att fira ned en hämtade tagits bort. Nästa sommar har jag för avsikt att bygga en ny. Det ser faktiskt rätt eländigt ut när den lilla detaljen saknas.

Byn en mulen dag 4

En syn som snart är ett minne blott! Luftburna ledningar grävs ned och landskapet förlorar den detalj som gör det så tacksamt att ta bilder i små byar. Kanske inte så mycket att sörja, men nog kommer jag att sakna dem.

Praktiskt taget en biltur till Tyskland

På tur till Tyskland 1

Det var en molnig dag sommaren 2010 och jag åkte praktiskt taget till Tyskland, åtminstone så nära man kan komma detta land om man befinner sig i Norrbotten. I Karlshäll, vid den gamla hamnen och med utsikt mot Luleå centrum, ligger de stora magasin som under krigsåren användes av tyskarna för att mellanlagra förnödenheter till de stridande trupperna längre norrut. Om etta skvallrar inte mycket dag, endast några gamla järnvägsvagnar finns kvar och en handmålad skylt med texten RAUCHEN VERBOTEN!

På tur till Tyskland 2

Skönheten i denna bild går knappast att beskriva. En kustremsa, ett magasin och den friska tallskogen i bakgrunden. Denan del av stadens utkanter är nästan helt täckt av sand och ogräset lyser med sin frånvaro, istället doftar det frisk av tall.

På tur till Tyskland 3

Att man inte uppskattat dess byggnader till fullo står klart när man träder in i någon av de två byggnaderna. Ljuset silar behagligt in genom de glesa plankväggarna och här och där kan man skymta stadens siluett. Vilken utomordentlig konsertlokal detta vore om akustiken skulle tillåta det!

Kvällens skuggor falla i trånsjuk stad

Humlegården

Jag är som bekant barnsligt förtjust i Karlavägen och Carl Wilhelm Scheele så därför ligger denna bild av Floras kulle mig varmt och hjärtat. Ser ni de underbara träden vars jätteblad blir osynliga om natten, men då ritar istället billyktornas röda sken linjer i mörkret. Där uppe på höjden är det vanligtvis ganska tyst, men i fjärran hörs sus och dus från trakterna kring Stureplan.

Champagnedrömmar, flöto i strömmar… Vad beskriver väl bättre känslan av storstadsnatt än denna vackra sång?

När kvällens skuggor falla, runt kring en trånsjuk stad, och nattens fåglar alla, gå ut i full parad. Då vaknar i mitt hjärta, en syndfull lust och brand, till ljus och färger bjärta, mitt Samarkand

Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn, jag spinner mina garn, det är mitt liv. Det är, vad skall jag göra, just mitt ödes lott, jag kan ju älska blott, det är mitt liv. Som fjärilen bränner sin vinge tunn och skör, så skövlas vart hjärta, vad rår jag väl därför.

På Medevi brunn i mitten av augusti

Medevi brunn

Den gamla högbrunnen i Medevi brunn uppfördes år 1809 och är en stram och elegant historia där man än idag kan dricka brunn. Dessvärre ur plastmugg.

Medevi brunn

Längs med Stora gången i Medevi ligger de små stugor som innehåller brunnshotellets rum. Husen är antingen faluröda, ljust gulbeige eller reverterade och avfärgade i vitt.

Medevi brunn

På farstukvisten satt det alltid äldre damer längre bak i tiden. Idag leker endast ett och annat barn, ty den brunnsdrickande generationen har gått ur tiden.

Medevi brunn

Stora brunnssalongen är sammanfogad med den lägre bebyggelsen medelst ett avtrappande tak. Dekorativt och ändamålsenligt.

Medevi brunn

Inne i salongen är det fuktigt och en smula kallt. Ljuset silar in genom de höga fönstren. Fondväggen upptas av en stor målning som tvärs över salen kontrasterar mot en av de största öppna spisar jag någonsin sett.

Medevi brunn

Förfallen och nästintill bortglömd, tronar i ett hörn av området det gamla badhuset. Tacket är renoverat, men sedan tog pengarna slut så interiören väntar fortfarande på att väckas ur sin slummer. Även utvändigt behöver reparationer företas och grönskan intill måste tämjas, så att inte byggnaden helt växer igen likt ett törnrosslott.

Än i dag gamla spinnrocken spinner

Påskfirande

Än i dag gamla spinnrocken spinner, spinner drömmar om lyckan en gång om två hjärtan som slog för varandra och som vigdes vid klockornas sång.

Stora Skuggan på norra Djurgården

Vid Skuggan på norra Djurgården

Ute vid Stora Skuggan möter man ofta kungens får, men just denna dag var det endast några tjurar som strosade omkring i det grå vårvädret. Jag tycker om att köra bil här ute på de smala vägarna, ty här är naturen vacker och med lite tur är man helt ensam på vägarna.

Vid Skuggan på norra Djurgården

Den dag jag var där ute blommade vitsipporna och träden hade precis börjat veckla ut sina löv. Några tyska turister promenerade omkring med sina barn  och tittade på de stora tjurar som betade.

Vid Skuggan på norra Djurgården

Vid Stora Skuggan ligger Engelska villan som har ett elegant 8-kantigt orangeri som jag inte lyckades fotografera. Området är på sina ställen mycket kuperat, vilket syns på bilden ovan.

En bro uppe i den ljusa oändligheten

Järnvägsbron i Sikfors

Det var en varm dag då solen gassade och fukten på allvar erövrat sommaren. Det var alldeles i början av augusti och jag skulle snart bege mig söderut, ta tåget hem till Stockholm. I bilen fläktade det behagligt, ty jag hade ställt ventilationsrutan på vid gavel så att den varma luften pressades in i kupén med hög kraft och virvlade runt, svalkade. Kromet glänste på instrumentbrädan. Från högtalaren strömmade Be my baby. Jag var på väg till Arnemark för att återse byn där min mormor och hennes systrar växt upp. Arnemark stod det efter ett par mil på skylten när landskapet öppnade sig. Jag slogs av hur fult det lät. På dialekt sa man alltid Annmark, och det är mycket vackrare.

Det måste ha varit en fin by en gång i tiden, men idag finns inte mycket kvar av den lantliga skönheten, ty de allra flesta hus har ombyggts i modern och praktisk villastil. Endast en skolbyggnad har viss bevarad charm. Dessa turer i ett skövlat Norrbotten gör mig alltid lika besviken och får mig att önska att jag istället växt upp i Västerbotten, ty där lever skönheten fortfarande kvar.

Jag körde vidare. Skogen var gles och bevuxen med tallar. Tallarna stod i rena rama sandmarken och inget ogräs syntes, bara mossa och lav. Jag älskar dessa marker som doftar så friskt och ger ett så hygieniskt intryck. Jag förknippar dem med bad. Med insjöar, badhytter, kottar och  något förbjudet. Jag borde ha stannat bilen och vandrat omkring.

Jag körde in i ytterligare ett samhälle, beläget högt ovan den stillsamma men kraftfulla Piteåälven. Mellan den täta grönskan skymtade vattnet som sakta flöt fram. En brant väg ledde ner till en campingpalts där jag stannade bilen och promenerade till vattnet. Här, strax efter dammen, var vattnet grunt. På andra sidan stod det gamla kraftverket som numera är museum. Det var en vacker, vitputsad byggnad.

Jag körde vidare mot kraftverksdammen som låg en bit längre upp och klev än en gång ur bilen. Det dånade av forsande vatten och solen stekte både mig och betongkonstruktionen. Jag vågade mig inte ut på den smala bro som gör över dammen och där bilarna inte kan mötas. Jag var rädd för vattnets enorma kraft. På brons ena sida var vattnet djupt och stilla, förrädiskt. På dess andra sida såg jag luckorna och långt där nere såg jag det vita skum som red på det brusande vattnet. Det var så vackert, men jag blir alltid så rädd att dö när jag ser kraftfulla anläggningar.

Jag vände blicken uppåt och såg rakt in i en järnvägsbro vars kraftiga stålkonstruktion såg ut att leda rakt in i oändligheten.

Kaminrören som talade om natten

Lärarinnans köksbord

Med ingång från hallen ligger ett litet kök med järnspis och skafferi. Utanför fönstret, genom de tunna gardinerna, skymtar landsvägen som stryker tätt intill skolbyggnaden. Här vid köksbordet tillbringade småskollärarinnan sina lediga timmar.

Inne i den rymliga skolsalen står en stor kamin. Bakom kaminen, i den murade nischen, går rören runt som i en labyrint för att så mycket av värmen som möjligt skall komma rummet till godo. Nischen är svart att sot, ty rören håller inte riktigt tätt och kaminen eldas ständigt på veckorna. Vintrarna här uppe är stränga och köldknäpparna kan hålla i sig i veckor.

Det är något magiskt över dessa plåtrör som rödglödgade sprider värme. Ställer man sig tätt intill kan man höra de förunderligaste läten. Sena kvällar händer det att vår herre hörs förkunna de sällsammaste berättelser i dessa sotsvarta rör. En natt är det sagan om Noak och hans ark, en annan hörs skrönan om de tre vise männen som fullastade med gåvor gästade ett nyfött jesusbarn.

Men dessa sagor är bara för dem som vet att lyssna. Vanliga människor hör bara hur det knakar i trästommen i det gamla huset när temperaturen närmar sig 35 graders kyla och kaminrören sedan länga svalnat.

Djupt in i skogen vid en sagans flark

Flarken

När jag växte upp var Flarken något exotiskt, något otillgängligt som vi sällan färdades till. En flark finns på många ställen i vårt land och just denna undanskymda plats ligger längst vid en skogsväg som oftast spärrades med en bom för att inte obehöriga skall få tillträde. Område hade en gång varit fullt av slåttarstugor, som till viss del finns kvar än i dag, men de är oftast förfallna eller apterade till fritidshus. Av vissa finns inte ett spår. De marker som med mycket möda odlats upp, har mestadels fått växa igen och är återigen skog.

Flarken

Men här och där finns det öppna platser där gräset fortfarande har övertaget. Likt oaser i den täta skogen öppnar de sig för den entusiastiske besökaren som på sin cykel letar efter minnesbilder som i de flesta fall flytt.

Flarken

I en av alla de stugor som kantar skogsvägen, bodde en vän eller släkting till familjen. Här hade han sitt sommarhem, en boning som var alldeles full av skrot. Ordning och reda var nog det enda som han inte hade i sina välfyllda hus. Ett av husen brann upp i samband med att han skulle reparera en gammal moped. Benin antändes och huset var med ens ett minne blott. Mitt klaraste minne var från auktionen av hans dödsbo när all denna bråte släpades fram och försåldes. Så mycket skrot hade jag aldrig sett och ni kan tänka er vilket intryck det gjorde!

Flarken

När jag på nytt tar mig till denna undanskymda plats, inser jag att minnet är för blekt och att jag aldrig kommer att känna igen den plats där mannen hade sitt hus. 30 år är lång tid, inte minst med tanke på hur naturen förändras om den får frodas i full frihet. Ett par stugor fotograferar jag, andra låter jag bara passera. Jag får nöja mig med det minne som för gott skall finnas av denna brandomssagas flark.

Hur långsamt tiden tingens väsen tär

Hemmavid

Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha…
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.

Hemmavid

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fångna träden
och tröstar dem ibland.

Hemmavid

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
jag måste vänta på den milda döden
och bringar frihet åt min själ!

Hemmavid

Det gamla huset av Edith Södergran från Dikter 1916.

Huset som naturen snart tar tillbaka

Ödehus

Ett hus som snart ej finnes mer. Den bedrägliga takpappen håller inte längre tätt och fukten har samlat sig i bjälklaget ovan köket vilket fått kökstaket att ge vika. Som en ung fattig flicka från förr böjer det sig underdånigt ned.

Ödehus

I farstun hänger ännu ett kvarglömt plagg. Här är torrt och en blommig tapet välkomnar mig som gäst, trots att jag objuden lossade på den ståltråd som förseglade ytterdörren. Till höger leder vindstrappen en våning upp, till vänster ligger köket med sin murade spis.

Ödehus

Inne i kammaren står fortfarande några möbler kvar. Skamfilad, javisst, men intill tronar en glänsande chiffonjé.

Norrut, med bil längs med Lule älvdal

Ödehus

Jag var på väg upp mot Niemisel på en nöjestur en varm dag, men hade inte hunnit långt alls, ty det var ännu ett par mil kvar upp till Boden och vägen var precis så lappad och lagad som en inte alltför trafikerad norrländsk väg brukar vara. Jag passerade ett ortsnamn och vid skylten fanns ett hus. Det var byns ena hus som låg där. Jag bromsade in, backade tillbaka och klev ur bilen. Där stod en vitmålad byggnad med rödmålade fönsterbågar omgiven av diverse uthus. Allt var tyst och öde, men några maskiner på tomten skvallrade om att gården används som upplagsplats. När jag tittade in igenom köksfönstret förstod jag att här satte man sig ibland för att äta medhavd proviant. Kanske ägdes fastigheten nu av det militära.

Ödehus

Ladugårdens tak var en något sviktande historia, men på det stora hela var det beklätt med plåt. Inget förstår ett hus så snabbt som ett läckande tak, ty dy samlas fukten, åsarna ruttnar och fukten tynger ner hela konstruktionen så att den rasar in. Här fick man intrycket att mark och grund sviktat och dragit hela ladugården med sig. Husets nock följde en intressant kurva.

Ödehus

Jag hade parkerat invid ett gammal uthus som låg intill ett gammal militärt förråd. I trakterna av Boden var, och är fortfarande i viss mån, det militära alltid närvarande. Min pappa köpte då och utrangerade saker som vårt försvar inte längre hade användning för. En liten, liten militärgrön vagn brukade vi löva och sedan koppla bakom traktorn när vi skulle åka bort på midsommar. Annars var det mestadels elmotorer och vinschverk som fångade pappas intresse. Han hade nämligen själv byggt gårdens utgödslingsanläggningar av dessa tingestar.

Ödehus

Vid sidan av min parkeringsplats stod bakom en byggnad gamla oljefat. Standard stod det på ett par av dem. Den typen av fat är icke av modernaste snitt, men de är mycket vackra. De fanns när jag växte upp, men jag tror att de var gamla redan då. Jag minns att jag fick en gammal oljebehållare, någon typ av kanna, av en granne som barn. Den var vit och hade BP-loggan på. Jag har för mig att man kunde pumpa ut innehållet på något vis. Snygg, men inte så användbar. Nu ligger den säkert på skroten.

Damerna bjuder kyrkmarknadskaffe

Mamma och Sanny

Varje år är det kyrkmarknad i Öjebyn och då är det icke få som passar på att hålla öppet hus i sina kyrkstugor. I denna stuga, hos Sanny och Thyra, bjöds det på de godaste av kakor. Sällan har jag ätit så fulländade bakverk. Det var skurna ingefärspepparkakor smaksatta med rivet citronskal, det var finska pinnar, anisbröd, bullar och ytterligare småkakor. Och allt var så gott att jag inte kunde sluta att äta. Någon lunch blev det inte den dagen.

Thyra

Stugans ägare, fru Thyra, har gott om energi, men till sist sjunker hon ner på en stol och börjar demonstrera alla gamla ting på väggar och skänk. Nämnda möbel är snickrad av hennes bror och konstfullt ådringsmålad. På dess ovansida står bilder från 40-talet när de två systrarna var nyexaminerade och reda för yrkeslivet.

Påskmiddag med granne som gäst

Påsk för några år sedan. Middag i all enkelhet i köket. Notera tramporgeln och bröllopsfotografierna.

Även enkla påskmiddagar skapar disk. Notera skärbrädan mellan första och andra lådan – en perfekt arbetsplats om man vill sitta ner när man arbetar. Köket handikappanpassades när det snickrades 1965 därav spishäll och inbyggnadsugn på bekväm ugn (den syns inte i bild), ty min farmor hade dåliga höfter.

Även enkla påskmiddagar kräver gäster vars uppmärksamhet kräver telefon. Alla i byn har samma första siffror i sina nummer, bara de två sista skiljer, vilket gör det enkelt att minnas dem. Notera tavlan på Konserthuset inne i kammaren.

Jag rymmer, tar ett tåg någonstans

Tåg

Jag tycker verkligen om att åka tåg och att resa genom natten, se skymningen sänka sig ner och vakna av att dagen åter gryr. Och sommarnätterna som aldrig blir riktigt mörka, nätter då den mörkt klarblå natten står som bakgrund till avsomnade bangårdar någonstans i nedre Norrland.

I natt jag drömde
att vi var tillsammans igen
vi hade all tid i världen
och var ute och gick vid vattnet
och ville aldrig gå hem

Tåg

På nätterna är det ödsligt i korridorerna och att då känna vinddraget i ansiktet när man lutar sig ut genom fönstret är underbart. Och att känna tåget bromsa in, accelerera och stå still i den tysta natten.

Jag sa vi borde åka bort du och jag
men du log och sa
“det är ingen idé, det finns inget att se”

Tåg

En gång reste jag genom ett översvämmat landskap och rälsen gick tätt inpå en sjö som antagit ansenliga proportioner. Vagnarna speglade sig i det klara, stillastående vattnet. Det långa tågsättet ringade in den spegelblanka ytan som med ens var fast

Men jag tar ett tåg någonstans
ja, jag rymmer med mig själv
jag tänker aldrig bli som dom där
jag har sett här varje dag
i sin lilla värld, dom är fast
och dom kommer aldrig ut
men jag skickar dig ett kort
när min resa är slut.

Bonn-Karl och livet på landet förritin

Bonn-Karl

Dags för en repris, den första Bonn-Karl-episoden från sommaren 2010!

Bonn-Karl är en dryg jävel som ger inte många ruttna lingon för moderniteter och framåtskridande. Nej, envist står han kvar i sin mörka ladugård klädd i farfaderns gamla ullbyxor.

Bonn-Karl

Nog  har Volvo BM gjort många traktorer de senaste 50 åren, men  ingen går upp mot T-31:an som kan köras på både bensin och fotogen. Fotogendoften är precis i Bonn-Karls smak, så han reparerar ihärdigt sin gamla klenod.

Bonn-Karl

Har man inte häst, får man dra räfsan själ, resonerar Bonn-Karl, nöjd och belåten med sin seniga kropp.

Bonn-Karl

Vår herres upplagsplats för järnskrot, är en verklig tillgång för en händig karl som Bonn-Karl. Ett par rejäla järnjul blir aldrig omoderna.

När dagen flyr, jag ej honom finner

Var är den vän

Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger:
Min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
Intill hans sköte!

Johan Olof Wallin 1818

Den förfallna skönheten i Alterdalen

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen i Alterälven bodde för många år sedan fru Lundström och hon var av en alldeles speciell kvalisort. En dag när maken inte kommit in för middag ropade hon “Axel, min make, var är du? Är du bland vågorna så svara mig!”

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen ligger också en gammal vattenkvarn som på senare år elektrifierades. In på 80-talet tror jag att den var i bruk, men nu har förfallet tagit vid.

Kvarnen i Alterdalen

Över dammen går en bro och inunder finns två tunga dammluckor av stål. En tredje, gammal och skör i ruttnat trä, leder vattnet in i rännan under kvarnen.

Kvarnen i Alterdalen

När man stiger in i dessa övergivna rum kan man inte annat än stå alldeles tyst inför denna orörda skönhet där tiden så länge stått still.

Kvarnen i Alterdalen

Genom fönstren, som saknar glas i sina bågar, fläktar det behagligt. På golvet står några papperssäckar med kraftfoder, ty kvarnen har till viss del blivit ett upplag för sådant som inte får plats någon annanstans.

Kvarnen i Alterdalen

En trappa ner vågar jag inte gå, ty syllstockarna är ruttna och jag fruktar att det gamla huset skall ramla ned i forsen och då vill jag inte följa med. Där ner fanns en gång turbinhjulen som drev kvarnens alla apparater.

Kvarnen i Alterdalen

Fortfarande finns remmar och reglage. Allt ser ut att i all hast än en gång tas i bruk.

Kvarnen

Längs med en vägg finns ett litet förråd av allt som behövs för att sköta och vårda en kvarn. Men det var länge sedan någon rörde dessa attiraljer.

I traktorkaravan upp till Selets bruk

Traktorutflykt

Som jag tidigare berättade, har jag åkt traktorkaravan upp till Selets bruk en sommarkväll i juni. Vädret var inte det bästa, men det var något av ett äventyr att åka på ett flak bakom en gammal Fordson-traktor. Det luktade av regn och bensin, av diesel och av olja. Det var en av sommarens allra bästa kvällar.

Traktorprat

Färden gick till Selets bruk och så snart vi kom fram, blev det demonstration av samtliga traktorer. I Avan, som är en relativt liten men konservativ by, äger många gamla traktorer som än i dag är i bruk. Totalt finns där inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara. Många har gått i arv i generationer och fungerar fortfarande mycket tillfredsställande.

Fordson Major Diesel

Här en Fordson Major i dieselutförande. Innan dieseln slog igenom, körde man mestadels på fotogen, inte vanlig lysfotogen, utan en annan variant som var en restprodukt från lysfotogenstillverkningen. Dessa traktorer krävde dock bensin för att kunna startas och jag minns när jag var lite och körde vår gamla Volvo BM T 31:a vars sits var gjord i plåt. För att starta den, vred man först på tändningen, ställde bränslereglaget i läge bensin och tryckte sedan på startknappen på  golvet. Startmotorn drog runt den tunga motorn och med lite tur hoppade den genast igång. Så snart motorn hade uppnått full temperatur, vred man om bränslekranen så att motorn fick fotogen. Som det doftade sedan när man satt på traktorsitsen och kände ångorna från fotogen och olja! Jag kan ännu känna doften och jag saknar den.

Diskussion

En av de populäraste traktorerna genom tiderna är Fergusons modell TE20 som går under namnet Grålle på grund av sin grå lackering. Modellen är av en gedigen konstruktion och var försedd med hydraulik så att man kunde koppla jordbruksredskap bakom traktorn, t.ex. plog, harv och självbindare. Det finns  fortfarande många Grållar i bruk, ty de är små och nätta och tar sig fram även där de är trångt. Dessutom är de slitstarka.

Spelman på traktor

När utflykten var klar och vi återvänt till byahuset blev det en liten klarinettkonsert med ackompanjemang av Pärs BM-traktor som har ett mycket jämnt och lågt tomgångsvarvtal som gör sig mycket bra när man saknar trummor och bas.

Tyskmagasinen ståtar med skammen

Tyskmagasinen

Mörka nätter la tyska fartyg till vid den smala kajen utanför de stora magasinen i Karlshäll, ty i dessa stora och nästintill sakrala salar hängde grisarna i långa rader inunder taken i väntan på järnvägstransport till styrkorna i Norge.

Tyskmagasinen

Genom de glesa plankväggarna avtecknar sig siluetten av Notvikens gamla järnvägsverkstäder. Måhända var det många nyfikna ögon som glimmade i mörkret på andra sidan viken; en främmande makts skumraskaffärer måste ha varit en pikant inslag i vardagslivet för arbetarna på notviksfabriken.

Tyskmagasinen

Idag ligger magasinet öde och dess stora yta påminner mig om en sedan länge övergiven danslokal, en loge där hundratals människor dansat på ojämna tiljor under uppsluppna sommarmånader i utkanten av staden. I ett område där ordningsmakten sällan gjorde några besök.

Tyskmagasinen

Fasaden är märkvärdigt välbevarad och i relativt gott skick. Någon modernisering har inte aldrig kommit till stånd, endast ett sparsamt underhåll har utförts. Det skall vi vara tacksamma för.

Läs också en artikel i Norrbottens-Kuriren där Betty Blom berättar om de år hon arbetade under den tyske kommendanten Walter Sindel i dessa historiska byggnader.

Sommarkaffe i kyrkstugan i Öjebyn

Kusinträff

Varje sommar är det kusinträff och då kommer flickorna från Tvärån till gamla mosters Ebbas kyrkstuga (som jag numera är ägare till) för att dricka kaffe och äta kakor. Samt för att prata.

kyrkstugan_2

Bordet är dukat med moster Ebbas gamla vaxduk och kakfatet har två våningar. Ovanför soffan hänger några tavlor som minner om Vår herre. Jag tycker att de är vackra.

Kusinträff

I det lilla rummets ena hörn står en liten järnspis där två elektriska plattor placerats. Köksutrustningen är sparsam, men så är det endast enklare matlagning som förekommer här. Oftast inget mer avancerat än kaffe- och tevatten.

Kusinträff

Invid fönstret står ett skåp med två lådor och pardörrar, det är kyrkstugans serveringsskåp som innehåller allt från gamla torkade våtservetter till blommigt porslin. Genom det spröjsade enkelfönstret silar ljuset in, dämpat genom björkarna grönska och alltid tämligen svagt.

På spaning efter Svensbylidjas charm

Svensbylidja

Otaliga äro de hembygdsgårdar som växt upp i vårt land de senaste 100 åren. Var och varannan by med anor, har samlat ihop spillrorna efter den tid som flytt och på så sätt försökt återskapa allt det som modernismen utplånade. Jag må vara en stor vän av just modernismen, men å andra sidan är inget så förödande för gammal nordsvensk bebyggelse som efterkrigsårens moderniseringar. Strama och stolta stodo Norrbottensgårdarna i början av seklet; idag bevarar endast ett fåtal av dem något av den ursprungliga karaktären. Sorgligt, ty dessa byggnader utstråla den enda form av  minimalism som jag finner tilltalande. Se bara på detta strålande exempel.

Svensbylidja är en hembygdsgård som icke saknar charm och som ligger ytterst naturskönt belägen invid ett litet vattendrag i den bördiga älvdalen. Se bara den vackra bilden ovan! Manbyggnaden har verkligt gamla anor och bedårande enkel inredning. Kök, sal och kammare är fyllda av ting från olika perioder och skapar därför en verklighetstrogen miljö. Tyngdpunkten ligger dock på 1800-tal.

Svensbylidja

I salen står en gammal tramporgel. Gammal och gammal, från förra seklets början kan tänkas. Det dröjde länga innan dessa urmodiga instrument fick gå i pension. Ännu under min småskoletid, under andra halvan av 70-talet, spelade lärarna på tramporgel när det skulle sjungas i klassrummet ocg det i en skola som uppfördes under 50-talet!

Svensbylidja

I såväl kök som sal står ett sängskåp, den möbel som var mer eller mindre oundviklig innan centralvärmen och kakelugnarna gjorde entré i bondehemmen. Dessa tjänade som sovplatser för familjemedlemmarna och gjorde att de klarade natten utan att helt förfrysa under kalla vintermånader. På senare tid, ansågs tuberkulosen och andra baciller frodas bland bolstren bakom de stängda dörrarna vilket gjorde att få av dessa praktmöbler bevarats åt eftervärlden.

I köken fanns ofta en möbel där man förvarade mjölk i avlånga tråg. Varje morgon skummade man av grädden som sedan kunde förvandlas till välbehövligt smör, både för eget bruk och för försäljning.

På bilden här intill syns vävstolen i manbyggnadens kök. Att väva var något viktigt, vad skulle man annars ha på sig och vad skulle man smycka möbler och väggar med? Av fårens ull kunde man  åstadkomma varma plagg, och kom man sedan över lin- eller bomullsgarn, blev möjligheterna än större. Under andra halvan av 1800-talet blev trasmattorna vanliga och dessa vävdes enkelt av utrangerade textilier, en tradition som än i denna dag lever kvar på sina ställen. Min mor gjorde mig precis en matta med inslag anpassat efter mitt ljusgröna kök. Ty det är fördelen med trasmattan: man kan lätt komponera en matta som passar till en specifik miljö.

Svensbylidja

Innanför farstun ligger kammaren och den var något av en pärla med sina ljusa, schablonmålade väggar. Jag undrar om något rum är så saknat som just kammaren? Inget är väl så intetsägande och tråkigt som ett ordinärt sovrum? Detsamma kan knappast sägas om den ombonade och vackra kammaren. Det är något för modernismens och nutidens arkitekter att lägga på minnet.

Bonn-Karl med motorolja och svett

Bonn-Karl och oljebytet

Varje år måste oljan i bilen bytas. Kvällen är ljus och solen gassar fortfarande när Bonn-Karl försiktigt lossar på pluggen i oljetråget och vrider några varv på oljefiltret, innan han varmkör motorn. Sedan är det bara att skruva ur pluggen helt och hållet, och låta den varma oljan rinna ner i uppsamlingskärlet. Det doftar så gott av värmen, oljan och gruset.

Bonn-Karl och oljebytet

Efter en stund har all olja runnit ut. Bonn-Karl svettas där han står framför verkstaden och fyller oljefiltret med lite olja innan han sätter det på plats. Pluggen i oljetråget dras sedan fast och motorn fylls med ny, ren olja.

Bonn-Karl och oljebytet

Bonn-Karl skruvar på locket i ventilkåpan och kontrollerar att inget läckage sker. Kvällen är ännu ung när bilen är klar för sommarens strapatser. Belåten sätter han sig bakom ratten och dammar iväg längs med de smala grusvägarna.

Svenska flaggans dag i Norrbotten

Sedan några år tillbaka firas Svenska flaggans dag i den lilla Norrbottensbyn medelst tårtbuffé i byaskolan.

Till denna tillställning kommer folk från när och fjärran; ja till och med från grannbyn som representeras av tant Ebba som är elegant som en riktig prästfru,

Resterna kan man naturligtvis lika gärna ta hem. Och kanske äta en annan dag. Om andan skulle falla på.

Kärleken, min mörkögda augustinatt

Mörkögda augustinatt

Något vackrare eller för den delen sorgligare än den mörknande augustinatten står knappt att finna. Planteringarna står i full blom, men det är inte ungdomens oerfarna och livsglada växter som slösar med den mest sprakande färgprakt. Nej, det är blomster som snart skall gå in i den långa vilan, eller förmultna och dö.

Men än är inte hösten och den klara luften här, de svala nätter när parkernas lyktor drunknar i det kompakta mörker som faller redan tidigt på kvällen. Det är vägen dit som är så svår att gå, ty augusti lär oss att vi är som vackrast strax innan vi börjar att vissnar.

Nu öppnar nattglim sin krona i åkrarnas yviga korn,
och älgtjuren söker den hona han vann med sitt stridbara horn,
nu teckna slåtterblomma och glimtande ögontröst
den skymningsväg jag vill komma som förr till min älskades bröst.

Högt ropar knarren, min sträva, men eldiga näktergal,
och månjungfrun tömmer sin stäva i purpurn från dagens pokal.
Jag stiger mot vreten, som rundar behagligt sin slumrande barm.
Då kommer ur dalar och lundar min älskade lidelse varm.

På hösläden lägret jag reder av jungfru Marie halm.
Där vill jag hos dig sjunka neder i hässjornas ångande kvalm –
en jordson, stark och härdig fast ljuvligt berusad och matt,
din rika kärlek värdig, mörkögda augustinatt.

Erik Axel Karlfeldt. Publicerades i Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim 1901.

Det betar kor i Vår herres gröna hage

Visst är det vackra, korna i Vår herres hage? Jag var ute och körde någonstans nordöst om Boden och hade valt en liten väg.Det är inte så ofta man ser en så fridfull och lantlig syn. I fonden ett gammalt ödehus med vackra proportioner och en farstukvist i smäcker snickarglädje.

Jag är inte särdeles förtjust i dagens anläggningar där hundratals kor krävs för att det skall vara någon ekonomi att tala om. Trist, och inte är jag säker på att det är lika tillfredsställande att vara mjölkbonde med så många djur. Till fördelarna hör naturligtvis att djurhållningen blir rationellare och kostnaden lägre. Den ökade importen av framförallt nöt- och gris-kött gör mig också ont. Svenska bönder får svårt att konkurrera och tvingas lägga ner verksamheten med igenväxta marker som följd. Tänk er det svenska landskapet utan åkrar och med skog i deras ställe. Det är något helt annat! Dessutom är det dumt att transportera kött och mjölk kors och tvärs över jordklotet. Nej, ät hellre svenskt kött. Visserligen är det dyrare, men det är bara bra att äta kött mer sällan.

Efterskörd. Bilder som jag tog förra sommaren men inte publicerade då.

Köksbord

Bordet höll på att dukas till min ära, ty jag gästade GBS i hennes sommardröm.

Flarken

Borta i Västbyn detta övergivna hus. Så vackert med sina strama fönsteröverliggare och utsmyckade knutar.

Med barnbarn

Att spela på tramporgel är naturligtvis det bästa, men nog kan man snegla på televisionen ibland.

Borggård

Det vackra 30-talet i sin stramaste form! En fabriksbyggnad i Östergötland.