Rävjägarn

Det underhållsfria är inte klimatsmart

Plåtrenovering

Att spara energi för att leva upp till klimatmålen är en av vår tids största utmaningar. Denna besparing påverkar i hög grad våra bostäder och för att för att lyckas med den omställningen är det viktigt att verkligen tänka långsiktigt och inte bara se till de besparingar som kan göras på kort sikt.

Fram till 1960-talet uppfördes mängder av byggnader i Sverige, både villor och flerfamiljshus, som höll en hög kvalité. De byggdes till stora delar av bra material med ett minimum av gifter och dessutom var det så finurligt ordnat, att underhöll man dem regelbundet, kunde de praktiskt taget står för evigt. Som bekant har idealen en tendens att skifta med åren och idag anses dessa byggnader helt passé då de inte är underhållsfria och som om inte det vore nog är de heller inte tillräckligt energisnåla. För att klara klimatmålen, måste dessa gamla hus byggas om och anpassas efter dagens energikrav. Den observante anar här en motsägelse eftersom allt som nytillverkas ger upphov till nya utsläpp och det är inte alls säkert att bytet verkligen lönar sig. Jag skall förklara hur och varför.

I mitt jobb träffar jag då och då på hus som hårdhänt renoverats under 1980-talet och fått nya fönster, portar och i värsta fall även en modern plåtfasad. Dessa behöver nu återigen renoveras och till skillnad från sina välbevarade grannhus, kommer det kosta en bra slant eftersom det mesta måste bytas ut än en gång.

Att underhålla en byggnad kostar pengar och av den orsaken anses underhållsfria material vara att föredra. Nackdelen, som dessvärre allt för sällan uppmärksammas, är att underhållsfria material inte kan underhållas och därför måste bytas ut med jämna mellanrum och det kostar, både på kassan och på miljön. Utan att vara alltför pessimistiskt lagd är det inte orimligt att anta att råvarukostnaden kommer att öka i framtiden, när energipriserna går upp och råvarorna börjar sina. Detta kommer inte att gynna det underhållsfria konceptet.

Att spara energi är naturligtvis bra och något vi bör sträva efter, men det måste göras på rätt sätt för att vara lönsamt, både för ekonomi och klimatet. Byter man ut något för att spara energi, så lönar sig inte denna besparing förrän förrän man tjänat in den kostnad som bytet gett upphov till. Ser man till klimatnyttan så måste den besparing som görs både täcka de utsläpp som den ursprungliga byggnadsdetaljer gett upphov till och den nya. Att regelbundet, till exempel var 30:e eller 40:e år, byta ut dörrar, fönster, ytterpanel, tak m.m. blir med detta synsätt mycket svårt att räkna hem.

Låt oss ta ett exempel: ett hus byggt 1920 med vanliga 2-glasfönster tillverkade av virke av hög kvalitet. Dessa släpper ut en hel del av den värme som tillförs huset, även om vi naturligtvis skall ta i åtanke att det troligtvis finns större energitjuvar. Byter vi ut dessa fönster mot nya, underhållsfria med en utmärkt isoleringsförmåga, sparar vi visserligen energi, men det komme att ta tid innan besparingen kan räknas hem ekonomiskt. Efter 30-40 år är det dags att byta dessa fönster igen och redan innan dess kan de ha tappat åtskilligt av sin isolerande förmåga eftersom de isolerglaskassetter som sitter i energieffektiva fönster förr eller senare börjar läcka med försämrade energivärde som följd (en garantitid över 15 år är sällsynt). För varje byte som görs, belastas naturen med ökade utsläpp i samband med tillverkningen.

Hade vi istället behållit de ursprungliga fönstren, renoverat och tätat dem och satt in ett extra glas, ett energiglas eller en isolerglaskassett, hade det dels blivit billigare och dels belastat miljön mindre. Underhåller man sedan fönstret med jämna mellanrum, förslagsvis med en linoljebaserad färg, blir miljöbelastningen ringa och fönstrets prestanda kan förbättras i takt med glasteknikens framsteg, förutsatt att det verkligen lönar sig att byta glas.

Detta sätt att tänka går ypperligt att applicera på andra byggnadsdetaljer som går att underhålla. Behåll allt som är ursprungligt och av hög kvalité och anpassa det efter nya behov. Kommande generationer kommer att bli tacksamma, då de slipper de kostnader som är förknippade med att än en gång byta ut det underhållsfria. Som en välkommen bonus bevaras dessutom byggnadernas särart vilket gör dem värdefulla.

Riktigt vackert badrum från 30-talet

Badrum från sent 30-tal

Idag är e ovanliga, de gröna och blågröna halvkaklade badrummen som var så vanliga under 1930-talet. På bilden, som är tagen i Ekhagen, syns ett elegant som även har bidé. Ingång finns både från vardagsrum och sovrum. Toalett saknas och finns i ett separat utrymme intill kapprummet. Visst är det vackert med halvkaklade badrum! Oljemålad puts och kakel är en mycket tilltalande kombination. Även handfatet är snyggt och har kvar sina kranar, precis som badkaret. En ovanlig syn idag och jag gissar att även detta badrum är stambytt idag.

Så tätade jag dörren mot vinterkylan

Dörr från insidan

Som ni minns har jag satt in dem gamla pardörren. Säga vad man vill om den men särskit varm och tät är den inte. När huset var nytt var hallen, eller snarare förstugan, kall och om det drog lite och kylde så var inte det hela världen. Idag är hallen lite varmare, även om den ofta varit rätt kall vintertid när temperaturen närmare sig – 40 grader. Jag ville ha en så varm dörr som möjligt, utan att för den skull förstöra dörren, eftersom det bara är tunna dörrar mot omgivande rum och kylan därför lätt sprider sig.

Påbyggd dörr

Efter mycket funderande, bland annat hade jag en tanke om att bygga ett vindfång på insidan men det hade ätit upp stora delar av den fina hallen, beslutade jag att bygga på dörren insida lite. Jag har lagt på knappt 3 cm genom att bygga på ett ramverk som spikats med klen spik i dörren. Inte idealiskt, men hålen går att sätta igen. Fyllningen är Rockwoll tror jag och något som fanns kvar efter att en maskinhall restes på 70-talet. Det är inget trevligt material, men när det ändå fanns till hands tyckte jag att det var lika bra att använda det. Sist ett lager masonit som jag målat men som skall målas klart nästa år och då stöpplas som väggarna i hallen i övrigt. Det tror jag blir väldigt fint. 1800-tal på utsidan och 60-tal på insidan (hall och två rum är 60-talsrenoverade – två mer orörda).

Påbyggnad utsida

För att få dörren tät fick jag fundera lite. Först monterade jag konventionella lister av textil men det blev inte riktigt tätt. Dörren har sina skavanker och är inte helt slät, något som jag heller inte ville göra något åt. Istället spikade jag en kant av 20×20 mm fyrkantsstav runt karmen (som är nybyggd).

Påbyggnad insida

På stavens insida monterade jag dubbla rader md tätningslister som klarar springer av storleken 1-7 mm. På dessa sätt blir det faktiskt tätt utan några problem. Och vill jag tar bort detta nytillskott så är det mycket enkelt.

Nu återstår bara att se hur det blir i vinter. Det som jag misstänker kan ställa till det är snö och is i tätningslisterna, men hur det egentligen kommer bli vet jag först i vår.

Ingrid Löndahl ritade hus i Fruängen

Fruängen

Jag har skrivit om Fruängen tidigare, förorten i södra Stockholm vars namn och kvarter helt har sin koppling till kända kvinnor och kvinnliga attribut. En av alla de arkitekter som ritade Fruängen var Ingrid Löndahl, då anställd vid Archibald Frids arkitektkontor i Stockholm. Att leta information om arkitekter som inte gått till arkitekthistorien är inte lätt, oavsett om de är män eller kvinnor. Följande fann jag dock på Kulturnav:

Utbildning: Studentexamen i Stockholm 1944.
KTH 1944-1948, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.
Verksamhet: Anställd på stadsarkitektkontoret i Stadshuset i Stockholm på 1950-talet, vid Stockholms stads stadsbyggnadskontor, 1:e byråarkitekt, på 1960-talet.
Medlemskap: SAR, t o m 1965, Svenska Arkitekters Riksförbund.
FSS från 1960, Föreningen Sveriges Stadsarkitekter.’

Jag har tyvärr inte hittat Ingrid Löndahl i Bebyggelseregistet, däremot fann jag henne när jag gick igenom ritningarna för husen i Fruängen. Hennes namn finns bland annat i kvarteren Stråhatten 2 (1955), Mannekängen 1 (1957) och Mannekängen 3 (1965). I samtliga fall har hon ritat fört Archibald Frids arkitektkontor. Hur det kommer sig att varken hennes namn eller Archibald Frids finns i bebyggelseregistret på någon av dessa fastigheter begriper jag dock inte.

Av informationen att döma verkar dock Ingrid Löndahl ha gjort karriär och kanske ägnat mer tid åt administrativa sysslor än åt att rita hus. De fastigheter hon ritat i Fruängen avviker inte från gängse typer och är planerade som de flesta andra lägenheter från tiden. Jag gissar att man som arkitekt var tämligen styrd av beställaren och regelverk. Det vore dock roligt att veta mer om Ingrid Lindahl och om hon hade fler kvinnliga kollegor i arbetet md att rita Stockholms 50-talsförorter.

Hyreshusen i Vällingby, Stockholm

Hus i Vällingby

Dessa enkla 3-våningslängor i Vällingby tycker jag är särdeles eleganta. Trapphusens fönster har vinklats ut från fasaden och kök- och badrumsfönster är de övriga rutor som syns. Tittar ni noga ser ni skafferiventilerna också. Deras höjd indikerar att det är skafferier mot yttervägg. Detta hus har haft tur ty de ursprungliga portarna finns kvar och likaså fönstren, även o med kan vara inklädda i aluminiumplåt, jag minns inte. På det stora hela är de iallfall sig lika.

Stockholms förorter, och många andra städer, är fulla av 3-våningslängor. Många rejält ombyggda, kanske redan under 80-talets ROT-yra. Det är synd, ty detta är i grunden förstklassiga bostäder.