Är den inte fantastisk bilden ovan? Jag fann den i Skansenboken från 1930. Precis som i den vackra volymen I svenska marker är trycket i denna utgåva något enastående. Fotografierna är naturligtvis också mycket bra: stort skärpedjup, skarpa men inte obehagligt skarpa och välkomponerade i största allmänhet.  Men vad hjälper allt detta om inte trycket är förstklassigt? Jag är ingen expert på området och gissar därför på att det förfarande som använts är djuptryck, en teknik som vad jag förstår gör det möjligt att variera den svarta färgens intensitet och därmed åstadkomma ett praktfullt resultat. Hur tråkigt är det inte att dagens tryck och papper håller så pass låg kvalité!

Skansenboken är en tämligen tunn utgåva, men utförandet är som sagt helt förstklassigt. Pärmarna har en slags marmorering med stänkmönster. Friluftsmuseet grundades som bekant av Arthur Hazelius och hans barndomshem, ett 1700-talshus som ursprungligen stod vid Surbrunnsgatan, har flyttats till museiområdet. I ett av rummen har man inrett ett minnesrum med möbler och ting från hans egen bostad på Skansen. Det är en vacker borgarmiljö av det slog som jag tycker mycket om. Se bilden här.

Hur mycket sorg och melankoli finns det inte i En förlorad värld? Åtskilligt säger jag, ty just  nu läser jag Evelyn Waughs roman, som jag redan läst ett par gånger men för många år sedan. Eftersom utgåvan är så fin, läser jag den med extra stor andakt. Som om det vore första gången. Lite plågsamt är det allt, ty det är så vackert i början och man vet att den skenbara idyllen kommer att krackelera och allt bli svart. Nå, gråluddigt och trist om inte annat. En vardag som man helst vill slippa.

Men i början skiner solen. Charles och Sebastian vandrar omkring i det rent fantastiska slott som är hem för familjen Flyte. De besöker kapellet, solbadar på taket  och dricker vin. Charles börjar dekorera ett gammal arbetsrum och Sebastian njuter av trädgården och nanny Hawkins.

Det finns dialoger som jag älskar. Som denna, när Sebastian berättar om sin tro. Dag kan så väl förstå honom och den hör till mina favoritpassager i boken. Naivt kan man tycka, men jag håller inte med.  Det finns naturligtvis en anledning till att tro kallas för just tro:

- Men, snälla Sebastian, inte kan du på allvar tro på allt det där?
-Kan jag inte?
-Jag menar allt det där om julen och stjärnan och de tre konungarna och oxen och åsnan.
-Jo, då. Visst tror jag det. Det är ju en förtjusande tanke.
-Men man kan väl inte tro på någonting, bara för att det är en förtjusande tanke!
-Jamen det gör jag. Det är så jag tror.

Efter vår och sommar kommer höst. Liksom höstlöven gulna, ändras Charles och Sebastians liv.Festerna och de glada upptågen klingar bort och de umgås mest med varandra. Anthony Blanche har lämnat skolan och etablerat ett förhållande med en konstapel i München och därmed har kretsen kring honom skingrats. Jag undrar om Blanche är den sortens figur som saknar verkligt nära vänner och helt koncentrerar sig på sina passioner, som vanligtvis är flyktiga. Sådana människor blir ofta väldigt ensamma.

Denna höst kommer Lady Marchmain på besök till Oxford och därmed beseglas ödet för Charles och Sebastians vänskap. Det är knappt så att man förmår sig att vända sidorna hädanefter!

Jag måste  berätta om Patricia Highsmith roman Carol, eller som den hette när den först gavs ut 1953: The price of salt. Huvudpersonen är den unga Therese Belivet som träffar den vackra Carol som ligger i skilsmässa. Therese skickar ett julkort till Carol som svarar med att bjuda på lunch och så är kärleksaffären i full gång.

Man kan inte annat än att älska romanen med sin New York-miljö, replikerna och människorna och det faktum att Therese lyssnar på Easy living hemma hos Carol och inser att sången handlar om henne och Carol:

Living for you is easy living
Its easy to live when youre in love
And Im so in love
There is nothing in life but you

Naturligtvis finns det ormar i paradiset; Carols man har anlitat en privatdetektiv för att ensam få vårdnaden om deras gemensamma barn. Hennes affär med Therese är precis vad han behöver.

Spring genast iväg och köp den. Den finns utgiven på Normal förlag.

Mina kunskaper om mellanöstern är verkligen under all kritik så av den anledningen var Sigrid Kahles självbiografiska volym något av en nödvändighet. Bortser man från detta faktum, kan man också konstatera att denna uppriktiga skildring är både välskriven och intressant, ty Kahles första fyrtio år i livet, den tid som boken omspänner, var ytterst händelserika.

Uppvuxen  i Uppsala med en far som var orientalist och sedermera medlem av De aderton, gifte sig Sigrid Nyberg med tysken John Kahle, vars familj tvingats fly till England i slutet av 30-talet av den absurda anledningen att Kahles mor hjälpt en  judisk kvinna under kristallnatten. Att få möjligheten läsa om detta förunderliga öde i nazismens skugga,  är egentligen tillräckligt för att rekommendera Jag valde mitt liv.

John Kahle var diplomat och under 50-60-talen lever familjen sitt liv i Karachi  och i Bagdad för att så småningom, efter några jobbiga år i Bonn, tillbringa ett år i Cambridge. Tiden i Bagdad är den mest spännande i min ögon, förmodligen för att jag finner den arabiska kulturen intressant och det faktum att Kahle ger en balanserad bild av konflikten mellan de muslimska länderna och Israel.

Jag valde mitt liv är också en bok om hur det är att vara kvinna under en tid när en diplomathustru förväntas ägna merparten av sin tid åt att sköta hem och barn och inte skaffa sig en egen karriär. Sigrid Kahle har läst teatervetenskap och har ett stort intresse för denna konstart. I Karachi bildar hon ett teatersällskap som blir mycket framgångsrikt och  under åren i Bagdad, början hon skriva och gör till och med en dokumentärfilm. Efter hemkonsten till Bonn, kommer hon mer och mer att arbeta som journalist och publicerar regelbundet Under streckare i SvD.

Jag tycker mycket om denna bok, inte minst för att Kahle så öppenhjärtigt skildrar hur jobbigt det är att lära sig handskas med sig själv och att  finna sin plats i livet. Dessutom ger den en initierad inblick i många omvälvande världshändelser. Läs den, men var beredd på att den tar sin tid att avverka, ty de drygt 700 sidorna är späckade med historiska fakta och jag tycker att boken ger mer om man fördjupar sig i de händelser som skildras.

Tänk vilket fynd jag gjorde en dag när jag hittade denna vackra förstautgåva av Evelyn Waughs En förlorad värld. Volymen är häftad och har kvar sitt skyddsomslag. Den kom ut 1946 och förlaget heter Ljus (och var en del av Norstedts). Och så vacker den är! Jag skall ta och läsa om den i sommar och se vad jag tycker om den. Sedan får jag nog se om TV-serien som jag älskar. Tänk, att sitta inne, elda en brasa och höra regnet falla och samtidigt se Brideshead. Vilken lycka!

Ljus gav ut flera av Waughs böcker, t.ex. En handfull stoft och Press-stop (Scoop). Snygg och förmodligen tämligen svåra att få tag i. Jag är själv väldigt förtjust i de häftade utgåvorna, en slags gammaldags pocket som dessutom måste sprättas.

Ytterligare ett bra köp var Famous sporting prints. Det är en utgåva från 1929 med påkostade tryck av Henry Alkens vackra målningar. Sportiga unga män jagar räv, fiskar eller gör något annat som är förknippat med friluftsliv. Mycket tjusigt och förmodligen en rätt eftersökt liten utgåva.

År 1924 utkom Maria Sandels Droppar i folkhavet, skildringen av den unga fabriksarbeterskan Gerda Spants liv. Det är en lättläst liten bok som faktiskt stimulerar, inte minst för att den är så ljus, trots allt elände som Gerda råkar ut för. Att livet trots allt artar sig att bli så bra, är inte minst den godhjärtade fru Häggs förtjänst.

Gerda Spant träffar Ulrik Isberg på en parkbänk och han tror sig i henne se en möjlighet att göra sin broder illa. Isberg är en obehaglig karl, skildrad utan några som helst positiva drag. När Gerda nått botten i sitt förhållande med Isberg, har hon turen att bli inneboende hos fru Hägg och hennes snälle, men lungsjuke och alkoholiserade son. I fastigheten bor också änkan Bina Tjäder som är en överdängare på att utnyttja in fattigdom bästa sätt och på det hela en verklig karaktär om önskar att hon en dag skall bli frälst – endast för att hon tror att de kommer att ge henne bättre ekonomi.

Två av bifigurerna i Droppar i folkhavet är gatflickorna Naima och Sonja som lever tillsammans i en välordnad liten våning.För försörjningens skull ligger de med karlar, men för sitt nöjes skull älskar de varandra. Naima är något av en slarver, Sonja däremot, kommer från en bättre familj och har andra pretentioner.

Maria Sandel (1870-1927) hade kraftigt nedsatt syn och blev redan i 30-årsåldern döv. Hon började sin litterära bana med att publicera dikter och noveller i arbetarpressen. Hennes första bok kom 1908. Droppar i folkhavet är hennes mest kända bok och den kan jag rekommendera.

Jag fick en mycket fin volym i present på min födelsedag för ett par år sedan, ett vinrött band med turkos rygg och guldskrift. Det var Edith Södergrans brev till Hagar Olsson, utgivna på Bonniers 1955. Det fina med utgåvan är att mellan vart och vartannat brev har Hagar skrivit några stycken där hon infogar sina egna minnen och tankar – hennes egna brev, svaren på Ediths, är sedan länge borta, vilket gör dessa kommentarer än mer värdefulla.

Ibland är Edith en mycket krävande vän – väninnorna träffas inte särskilt ofta, ty Edith bor på landsbygden, i Karelen nära ryska gränsen, och Hagar i stan där hon jobbar för Hufvudstadsbladet. Detta avspeglar sig tydligt i denna formulering i ett brev i början av deras vänskap: Om Ni lössliter er för 4 dagar t.e. är jag beredd att mottaga Er vilket ögonblick som helst. Vägrar Ni att göra det, önskar jag bryta med Er för all tid, ty jag är de oåterkalleliga beslutens människa.

Som vanligt är i privata brev, blandas privatlivets bekymmer med arbetslivets dito; i Ediths fall är det ingen brist på förtretligheter i form av sjukdom, fattigdom och bristande uppskattning för den utgiva lyriken. Även utan någon större kännedom om Edith är detta en mycket läsvärd och fin bok som förtjänas att läsas, inte minst för Hagar Olssons fina kommentarer.

Proletärförfattare, ja arbetarklassen överhuvudtaget, upptäckte jag tämligen sent ty klassamhället hade gått mig mer eller mindre förbi. Det är klart att jag visste att alla inte hade det lika bra, men att skillnaderna en gång i tiden var så oerhörda var något jag inte ägnat några djupare tankar.

När jag väl blivit medveten om detta, blev jag nyfiken på den generation som så kraftfullt strävade mot något bättre, mot en vettig ekonomi, bildning och kultur. Kontrasterna gentemot dagens arbetarklass, som tyvärr ofta nöjer sig med att konsumera, är i mina ögon stor.

Jag försökte mig på att läsa om Kata Dahlström, men tvingades ge upp, ty den universitetsavhandling som var bokens kärna, var alltför illa skriven. Jag läste Jan Fridegårds Offer, men bläddrade förbi åtskilliga sidor, ty berättelsen var alltför hemsk.

Nu sitter jag med Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Det är en fin bok och allra bäst tycker jag om den poetiska inledningen om mor Sofi och Fredrika som gör något mycket uppseendeväckande: de badar varje fredag i bykstugan.

Moa Martinson var både läst och omtalad när jag växte upp, ty det var under dessa år som hon återupptäcktes av en ny generation. Idag är Martinson åter en smula bortglömd och det skall bli intressant att se vad jag tycker om hennes gärning, när jag läst ut denna bok och ytterligare ett par ur hennes efterlämnade produktion.

Berit Spongs Kråknatten hör till de böcker som jag misstänker ingen läser idag. En gång i tiden var Spong en författare som det nästintill hörde till allmänbildningen att ha läst. Kråknatten hör till hennes senare alster och utgavs 1963. Den utspelar sig på gården Wädla som styrs av den åldrade Frua som i sin tur har mamsell Veronika till sällskapsdam. Veronikas känslor är väl dolda, men det hindrar inte att där långt inne brinner en eld.

Gårdens torpare lever i fattigdom och Frua låter både gården och torpen förfalla, vilket så småningom väcker deras lust att göra uppror. Åsikten att gård och torp behöver repareras delas också av unge herr Edvard som är arvinge till gården. I köket, som styrs av Betty och Tilda, möts de över- och underlydandes åsikter och man anar att detta kan inte sluta väl.

Nyårsnatten blir dramatisk och på det nya året krossas mamsell Veronikas illusioner och drömmar. Sorgligt och även vackert på något vis. Jag kände igen mig och kröp tidigt till sängs. Jag kan rekommendera Kråknatten.

Jag har precis läst Lena Ebervall och Per E Samulesons intressanta, men ack så taffligt skrivna roman Ers Majestäts olyckliga Kurt. Historien om Kurt Haijby, född Johansson, och hans romans med gamle kungens farfar, Gustav V, är dock synnerligen intressant och då får man stå ut med att utförandet är i klassiskt kvällstidningsmaner. Istället för att förfasas av detta, är det lika bra att njuta av pärlor som denna formidabla mening: “Fåglarna, som inte visste att de var tyska och att det snart skulle bli krig, kvillrade och jublade i alla de ljusgröna lindar, som ännu kantade Berlins gator”.

Kurt Haijby inledde på 30-talet en relation med Gustav V, en relation som visade sig bli ytterst lukrativ för den elegante men tämligen arbetsskygge mannen. Så småningom tröttnade hovet på de ständiga utbetalningarna och med hjälp av överståthållare och polis, fick man Haijby intagen på sinnessjukhus, skickade honom till Tyskland och försökte til sist få honom satt i koncentrationsläger. Huruvida detta verkligen är sant är svårt att veta, ty boken är, som redan nämnts utförd, i romanens bedrägliga form. De bifogade dokument som återfinns i slutet av boken styrker åtminstone en del av detta.

Kurt Haijby återvände i början av 40-talet till Sverige och kändes sig med rätta kränkt av den behandling som han utsatts för. Han skrev en bok om sin affär med majestätet och gjorde allt för att uppmärksamma massmedia på detta. Boken inköptes av polisen och Kurts öde förblev okänt fram till början av femtiotalet. I samband med Kejneaffären kom även Haijbys öde att bli känt men det blev inte till hans fördel, som han så naivt hoppats på. Resultatet blev istället att han åtalades för utpressning av Gustav V och dömdes till fängelse.

Historien om Kurt Haijby är berättelsen om en mycket märklig och självupptagen man. Trots att boken är både spekulativ och taffligt skriven, kan jag rekommendera den. Det är ett stycke av vårt lands historia som tidigare varit tämligen höjd i dunkel, som nu för första gången ägnas en utförlig presentation.

Maria Langs Vem väntar på värdshuset utspelar sig på Kolbäcks gästgivaregård som på den  tiden drevs av Kaare Melin. I boken med det tämligen fåniga namnet Pojkarna kokbok viks ett antal sidor åt denne på sin tid tämligen välkände krögare. Bilden ovan är tagen i Melins eget hem efter att han sålt gästgiveriet.

Här ett recept från boken, Artistsmörgås. Namnen kommer sig av att Hjördis Petterson var mycket förtjust i denna tämligen enkla anrättning. En stor skiva kavring smöras, Ett lager skivad kall kokt potatis och därefter  inlagd sill och rikligt med strimlad rödlök. Garnera med hjärtblad av sallad, en äggklyfta, en tomatklyfta samt en dillvippa.

1836 utkom Sophie von Knorrings mästerverk, Illusionerna. Romanen har ett modernt upplägg, den utspelar sig i verklig Stockholmsmiljö, men intrigerna och huvudpersonerna är påhittade. I vimlet träffar vi bland annat den då famösa författarinnan Madame de Stael (läs om henne!), som tillbringade en tid i Stockholm och vars liv var så rikt på kärlek och intriger att vilken roman som helst står sig slätt.

Huvudpersonen Ottilia är 17 år och uppvuxen på landet. Från den trygga miljön hos sin mormor, hämtas hon av sin faster Aline, som vill ha en verklig prydnad till sin salong. Den unga och vackra Ottilia kastas rakt in i det hektiska societetslivet, ett miljöombyte som blir ödesdigert. Ottilias unga och stilige kusin Otto är ormen i paradiset, bortlovad som han är åt den förmögna och bortskämda Malvina.

Naturligtvis handlar det om kärlek. Och som så ofta slutar det med döden.

Boken är uppbyggd kring de brev som Ottilia skrev till sin mormor, brev som hon lämnade efter sig vid sin död.  Språket är underbart, lätt och luftigt och person-och miljöskildringarna lysande. På det hela taget är det en alldeles utmärkt bok, som äntligen kommit i nyutgåva i pocketformat. Jag tycker mycket om den. Det finns också på litteraturbanken.se. Läs!

Ellen Key skrev en gång en bok om den på sin tid välkända Rachel Varnhhagen, författaren och salongsvärdinnan. Keys bok är inte alls dum och hennes egna reflektioner är värda att noteras. Läs t.ex. följande stycke.

Det finns andra former av ofrihet och osjälvständighet än dem som lag och sed skapa, nämligen de, som uppstå genom moderiktningar och tidsströmningar, av vilka människan drives bort från sitt djupaste väsen och förlorar förmågan av självbegränsning inom sitt väsentliga område.

Hon verkar ha varit en klok kvinna, Ellen Key. När jag läser texten tänker jag på hur lätt det kan vara, när man attraheras av tankar eller idéer, att köpa hela paketet, och inte endast det man ursprungligen fastnade för. Vissa personer verkar verkligen vilja tillhöra en grupp, kanske för att använda gruppen som ett alibi för att slippa vara nyanserad och att tänka själv

Bortsett från boken om Varnhagen har jag faktiskt inte läst någonting av Ellen Keys penna. Jag har heller aldrig besökt hennes Strand, men någon gång måste jag göra det. Vad jag kan förstå, är det ett mycket vackert hem hon lät bygga åt sig vid Vätterns strand.

Böcker om det oscarianska Stockholm kan rimligtvis inte vara dåliga. Annastina Alkmans barndomsskildring är heller inte så dum. Den är värd att läsas, utan att för den skulle vara helt omistlig. Dessutom är den illustrerad av Annastina själv.  Alkman föddes i en borgerlig familj som bodde på Grevgatan. Sängkammarinteriören var för den tiden högelegant med flammiga valnötssängar, skulpturerade druvklasar på gavlarna, och malakitgröna stoppade plyschmöbler. Tapeten var guld- och snusbrun, i fönstren låg fönsterdynor mot drag.

Annastina var mycket förtjust i sin far och vill helst bli pojke och sjökapten (som honom) när hon blir stor.
- Vill och vill och vill… gör’et min flicka, så får du väl se hur lätt det är, svarar fadern.

Mest underhållande i hela boken är tant Anna Hellberg som hade ett mycket rymligt hjärta. På badorten i Travemünde fick hon lägga sig sjuk  för att hon hade en så vansinnigt svartsjuk vän, en bankir som ägde större delen av badorten. Annastinas mamma vill också lägga sig sjuk, för att slippa tant Annas erotik. Tant Hellbergs man roar sig på egen hand i Stockholm.

På tal om oscarianer, så ber jag att får rekommendera Gurli Linders Sällskapsliv i Stockholm på 1880- och 90-talen. Jag har för mig att den gavs ut lagom till Carl laurins femtioårsdag 1918,men jag kan ha fel. Linder var kvinnosakskvinna, yrkeskvinna och författare. Hon umgicks i kretsarna kring Curmans (som bodde i Curmanska villan på Floragatan, Carl och Calla hette de, han lät bygga Sturebadet).

Sörmlandsslottet Hörningsholm har sedan 1700-talet tillhört släkten Bonde. På 20-talet moderniserades byggnaden och Carl Bonde med fru Ebba, född Wallenberg, flyttade in. Pietetsfull hade nog en annan innebörd på den tiden, men resultatet blev inte så tokigt med hjälp av 20-talets mer namnkunniga arkitekter och konstnärer (Ivar Tengbom och Fabian Månsson). Mer om detta vide ett annat tillfälle.

Fru Ebba hade en svaghet för kalas och många vänner inom scenens värld. Hon umgicks flitigt med Karl Gerhard och en kväll bjöd hon hem honom på ett parti schack. Jag citerar:

På biljardbordet hade hon rutat upp ett schackbräde. De sirliga elfenbenspjäser som ingår i detta spel hade permitterats. De var ersatta av vinbuteljer. Drottningens roll spelades av en flaska champagne, och konungen framställdes av en flaska gammal ädel bourgogne. Som torn och löpare uppträdde mosel- och vouvraybuteljer och i böndernas ställe hade en pluton pilsnerflaskor ställt upp. Vid vardera bordsände låg en korkskrup parat, ty den spelare som förlorade en pjäs var dömd att korka upp den och på stående fot tömma innehållet. Jag var oskicklig i schack och måste ge upp efter att ha halsat tre bönder och en halv flaska vouvray.

I många memoarer skrivna på 50-60-talen möter man Ebba Bonde, men jag har aldrig fått veta hur hennes liv slutade. Hon föddes 1896 och gifta sig med Carl Bonde i början av 20-talet. 1941 skildes de. Hennes sista år lär ha präglats av sjukdom och ensamhet. Som frånskild bodde hon i det då nyligen ombyggda huset i korsningen Östermalmstorg/Humlegårdsgatan, i en våning med en gigantisk terrass och ett lika rymligt vardagsrum.