1836 utkom Sophie von Knorrings mästerverk, Illusionerna. Romanen har ett modernt upplägg, den utspelar sig i verklig Stockholmsmiljö, men intrigerna och huvudpersonerna är påhittade. I vimlet träffar vi bland annat den då famösa författarinnan Madame de Stael (läs om henne!), som tillbringade en tid i Stockholm och vars liv var så rikt på kärlek och intriger att vilken roman som helst står sig slätt.

Huvudpersonen Ottilia är 17 år och uppvuxen på landet. Från den trygga miljön hos sin mormor, hämtas hon av sin faster Aline, som vill ha en verklig prydnad till sin salong. Den unga och vackra Ottilia kastas rakt in i det hektiska societetslivet, ett miljöombyte som blir ödesdigert. Ottilias unga och stilige kusin Otto är ormen i paradiset, bortlovad som han är åt den förmögna och bortskämda Malvina.

Naturligtvis handlar det om kärlek. Och som så ofta slutar det med döden.

Boken är uppbyggd kring de brev som Ottilia skrev till sin mormor, brev som hon lämnade efter sig vid sin död.  Språket är underbart, lätt och luftigt och person-och miljöskildringarna lysande. På det hela taget är det en alldeles utmärkt bok, som äntligen kommit i nyutgåva i pocketformat. Jag tycker mycket om den. Det finns också på litteraturbanken.se. Läs!

Ellen Key skrev en gång en bok om den på sin tid välkända Rachel Varnhhagen, författaren och salongsvärdinnan. Keys bok är inte alls dum och hennes egna reflektioner är värda att noteras. Läs t.ex. följande stycke.

Det finns andra former av ofrihet och osjälvständighet än dem som lag och sed skapa, nämligen de, som uppstå genom moderiktningar och tidsströmningar, av vilka människan drives bort från sitt djupaste väsen och förlorar förmågan av självbegränsning inom sitt väsentliga område.

Hon verkar ha varit en klok kvinna, Ellen Key. När jag läser texten tänker jag på hur lätt det kan vara, när man attraheras av tankar eller idéer, att köpa hela paketet, och inte endast det man ursprungligen fastnade för. Vissa personer verkar verkligen vilja tillhöra en grupp, kanske för att använda gruppen som ett alibi för att slippa vara nyanserad och att tänka själv

Bortsett från boken om Varnhagen har jag faktiskt inte läst någonting av Ellen Keys penna. Jag har heller aldrig besökt hennes Strand, men någon gång måste jag göra det. Vad jag kan förstå, är det ett mycket vackert hem hon lät bygga åt sig vid Vätterns strand.

Böcker om det oscarianska Stockholm kan rimligtvis inte vara dåliga. Annastina Alkmans barndomsskildring är heller inte så dum. Den är värd att läsas, utan att för den skulle vara helt omistlig. Dessutom är den illustrerad av Annastina själv.  Alkman föddes i en borgerlig familj som bodde på Grevgatan. Sängkammarinteriören var för den tiden högelegant med flammiga valnötssängar, skulpturerade druvklasar på gavlarna, och malakitgröna stoppade plyschmöbler. Tapeten var guld- och snusbrun, i fönstren låg fönsterdynor mot drag.

Annastina var mycket förtjust i sin far och vill helst bli pojke och sjökapten (som honom) när hon blir stor.
- Vill och vill och vill… gör’et min flicka, så får du väl se hur lätt det är, svarar fadern.

Mest underhållande i hela boken är tant Anna Hellberg som hade ett mycket rymligt hjärta. På badorten i Travemünde fick hon lägga sig sjuk  för att hon hade en så vansinnigt svartsjuk vän, en bankir som ägde större delen av badorten. Annastinas mamma vill också lägga sig sjuk, för att slippa tant Annas erotik. Tant Hellbergs man roar sig på egen hand i Stockholm.

På tal om oscarianer, så ber jag att får rekommendera Gurli Linders Sällskapsliv i Stockholm på 1880- och 90-talen. Jag har för mig att den gavs ut lagom till Carl laurins femtioårsdag 1918,men jag kan ha fel. Linder var kvinnosakskvinna, yrkeskvinna och författare. Hon umgicks i kretsarna kring Curmans (som bodde i Curmanska villan på Floragatan, Carl och Calla hette de, han lät bygga Sturebadet).

Sörmlandsslottet Hörningsholm har sedan 1700-talet tillhört släkten Bonde. På 20-talet moderniserades byggnaden och Carl Bonde med fru Ebba, född Wallenberg, flyttade in. Pietetsfull hade nog en annan innebörd på den tiden, men resultatet blev inte så tokigt med hjälp av 20-talets mer namnkunniga arkitekter och konstnärer (Ivar Tengbom och Fabian Månsson). Mer om detta vide ett annat tillfälle.

Fru Ebba hade en svaghet för kalas och många vänner inom scenens värld. Hon umgicks flitigt med Karl Gerhard och en kväll bjöd hon hem honom på ett parti schack. Jag citerar:

På biljardbordet hade hon rutat upp ett schackbräde. De sirliga elfenbenspjäser som ingår i detta spel hade permitterats. De var ersatta av vinbuteljer. Drottningens roll spelades av en flaska champagne, och konungen framställdes av en flaska gammal ädel bourgogne. Som torn och löpare uppträdde mosel- och vouvraybuteljer och i böndernas ställe hade en pluton pilsnerflaskor ställt upp. Vid vardera bordsände låg en korkskrup parat, ty den spelare som förlorade en pjäs var dömd att korka upp den och på stående fot tömma innehållet. Jag var oskicklig i schack och måste ge upp efter att ha halsat tre bönder och en halv flaska vouvray.

I många memoarer skrivna på 50-60-talen möter man Ebba Bonde, men jag har aldrig fått veta hur hennes liv slutade. Hon föddes 1896 och gifta sig med Carl Bonde i början av 20-talet. 1941 skildes de. Hennes sista år lär ha präglats av sjukdom och ensamhet. Som frånskild bodde hon i det då nyligen ombyggda huset i korsningen Östermalmstorg/Humlegårdsgatan, i en våning med en gigantisk terrass och ett lika rymligt vardagsrum.

Det är lördag och jag dricker konjak, jag förbereder mig. Och så lyssnar jag på Alphavilles debutskiva.

Jag har ett par böcker på nattduksbordet. Ola Hanssons Sensitiva amorosa har jag precis börjat på. Inledningsvis är den en smula fånig kan jag tycka, hur den utvecklar sig är det för tidigt att sia om. Men det finns en strof jag genast måste dela med mig av, man ryser av välbehag:

Ser du, där växer i det moderna samhällets överkultiverade jordmån en underlig och sällsam ört, som heter Sensitiva amorosa. Dess kronblads ådror äro fyllda av morbida oljor, dess doft har en sjuklig sötma, och dess kolorit är dämpad som dagern i ett sjukrum med nedrullade rullgardiner och skär som en döende aftonrodnad. Om du letar i ditt eget och dina vänners liv, skall du finna många skiftande varieteter av den; och vore jag som du skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget.

Jag är svag för verb i pluralis och jag är svag för poetiska formuleringar som är en aning dunkla.

Bok nummer två är D.J. Taylors Bright young people, the rise and fall of a generation 1918-1940. Den tycker jag mycket om. Dess stora fördel är att den inte är för sentimental och nostalgisk, istället en smula torr och mycket intressant. Det enda negativa jag har att säga är att texten är för liten och min engelska för dålig. Det sistnämnda är i ärlighetens namn inte författarens fel, snarare de förlag ännu inte låtit översätta den till svenskan. På bilden ovan ses Tallulah Bankhead längst fram och Stephen Tennant till vänster i nedre raden.

Och så läser jag en novell av Pontus Wikner, Filosofens morgondrömmar. Den är underhållande! Finns att läsa här.

Mina magplågor är inte tillända. Jag är matt och orkar endast med kortare förflyttningar. Jag läser diverse handböcker och s.k. skräplitteratur i form av en skildring i romanform av Madame du Barrys spännande liv.

Här bjuds glimtar från hennes händelserika liv och Paris hemtrevliga bordeller där Jeanne Bécu började sin bana innan hon blev Ludvig XV älskarinna. Greve du Barry såg hennes möjligheter och hans plan att göra Jeanne Bécu till kunglig älskarinna slog i hög grad an på den prakt- och njutningslystna gatslinkan (språket!). Eftersom du Barry redan var gift, fick Jeanne istället gifta sig med hans bror, Guillsume. Hon behövde nämligen en grevlig titel för att kunna avancera som mätress.

Som få andra kvinnor, lyckades Jeanne du Barry samla ädelstenar på hög. En smycke gick hon dock miste om och det var det famösa halsband som aldrig han förfärdigas av juveleraren innan kungens död. Det var detta halsband som spelade huvudrollen i halsbandsprocessen.

Efter kungens död var juveleraren angelägen om att bli av med detta kostbara smycke som värderades till 1,5 miljon livres, men Marie-Antoinette, den dåvarande drottningen, kunde inte, med tanke på de dåliga tiderna, köpa en sådan dyrbarhet. Grevinnan la Mothe insåg genast att det fanns en chans att komma över dyrbarheten; hon var av svindlarnatur och övertalade den enormt förmögne kardinal de Rohan att köpa detta smycke och ge det till drottningen vars gunst han förlorat. Så småningom nappade kardinalen, köpte smycket och överlämnade det en mörk kväll till en gatflicka, utklädd till Marie-Antoinette. Halsbandet var nu i grevinnan de Rohans ägo!

Läs mer om det intressanta brottet på Wikipedia. Inblandad i affären var även den ryktbare magikern greven Cagliostro.

Ur historisk perspektiv misstänker jag att serien Ryktbara mäns och kvinnors kärlek är av tvivelaktigaste slag (men så kostade häftet 50 öre i kiosker och tobaksaffärer när det gavs ut 1928).

(Vad det gäller populärhistoriska skildringar av sämre kvalité, kan jag tycka att dessa kan vara nog så njutbara. Jag kan inte låta bli att undra vad den förmodligen rätt obildade madame du Barry hade ansett om att lärda män ett århundrade efter hennes död ägnat så mycket tid i att forska om hennes kärleksaffärer och göra det med akademisk noggrannhet. )

Violet Trefusis och Nancy Cunard var båda födda i slutet av 1800-talet av mödrar som var välkända i socitetslivet. Violets mor var Alice Keppel, älskarinna till Edward VII under många år. Nancy i sin tur var dotter till Bache Cunard, arvtagare till Cunardlinjen,och hans hustru Maude Cunard. Maude flyttade senare ifrån sin man, bytte namn till Emerald och blev älskarinna åt dirigenten Sir Thomas Beecham, som gladeligen bedrog henne med diverse balettflickor.

Violet, född Keppel, blev förälskad i Vita Sackville-West och hade en omskriven romans med henne under åren 1918-1922. Vita var gift med författaren Harold Nicholson och bestämde sig till slut för att stanna hos sin man. Violet gifte sig med Denys Trefusis, men levda under många år tillsammans med Winnaretta de Policnac (dotter till Isaac Singer som tjänade storkovan på symaskiner).

Nancy Cunard var tämligen originell och synnerligen svår att ha att göra med. Hon skrev en del, slogs för kommunismen, hade ett litet boktryckeri som gav ut Samuel Beckets första bok, kämpade för de svartas rättigheter samt tryckte i sig mängder av cigaretter, alkohol och droger. Särskilt lycklig blev hon aldrig och när hon dog i Paris saknade hon i princip helt vänner.

Även Violet Trefusis liv blev en smula olyckligt. Hon stod ständigt i skuggan av sin mor Alice och kom aldrig över sin kärlek till Vita. Hon skrev en del, men blev aldrig framgångsrik. Till skillnad från sin mor, nöjde hon sig inte med att vara älskarinna, hon krävde mer för att blir riktigt lycklig.

Det var nog en hel del som försiggick bakom fasader under 1800- och 1900-talet. Kanske var det lättare att som Emerald och Alice ha sina affärer i bakgrunden och låta sig skyddas av den trygghet och status som deras respektive äktenskap gav, än att träda fram i offentlighetens ljus som deras döttrar gjorde och där bryta mot de lagar som hörde societetslivet till.

Läs: Mrs Keppel and her daughter av Diana Souhami, Nancy Cunard: Heiress, Muse, Political Idealist av Lois Gordon samt Rebel i grön hatt av Bertil Lagerström.

Strax innan tiden med fiket var över, fick jag en mycket fin present av en kund, som då skulle flytta från Stockholm till Malmö. Gåvan var den första svenska utgåvan av Raymond Radiguets Greve d’Orgels bal. Jag blev mycket rörd, för det är en mycket sällsynt utgåva och jag tyckte mycket om honom.

Raymond Radiguet var en författare som dog ung, mycket ung, bara 20 år. Hans sista roman, Greve d’Orgels bal utgavs först efter hans död 1923. Den unge huvudpersonen blir förälskad i den vackra grevinnan d’Orgel samtidigt som han är god vän med den aningslösa greven. Boken sägs vara något av en nyckelroman med Radiguet, Jean Cocteau och Thora von Dardel i huvudrollerna.

I sin bok om Dardel förnekar Thora det hela, men hon skriver också att hon inte visste om det var henne eller hennes man som den unge Radiguet dyrkade. Thoras syster Linde, skriver i sina minnen om Nils som en man som var allmän egendom, och inte bara Thoras, åtminstone när det gällde den äktenskapliga bädden. Hur som, boken är värd att läsas.

På bilden ovan ses Jean Cocteau, Georges Auric, Raymond Radiguet och John Russell.

Läs också: Med djävulen i blodet av Raymond Radiguet; Boken om Nils Dardel och Jag for till paris av Thora Dardel; På ritt genom livet av Linde Klinchowström-von Rosen. Eller läs mer om Dardel på Rävjägarn.

Jag hade turen att finna den första svenska utgåvan av Billie Holidays självbiografi, på engelskan Lady sings the blues, häromdagen. Den svenska titeln är dock inget mindre än Svart stjärna. Omslagetets illustration är, vad jag kan se, tecknat av David Stone Martin och förekommer på någon av hennes tidiga lp-skivor för Clef/Verve.

Boken är av det slag att den måste läsas. Holiday är slagfärdig och berättar om allt från våldtäkter och prostitution, till rasdiskriminering och narkotikamissbruk. Och naturligtvis musiken och sina kollegor. Och det gör hon bra (i samarbete med William Duffy), även om man kan misstänka att skildringen inte är den mest biografiskt riktiga.

Då boken är skriven på någon slags talspråk/slang, är det inte underligt om den svenska översättningen blir en smula lustig. Konferencier blir här komframochsäj. Ordet blatte, som jag trodde var av betydligt nyare datum förekommer på sina ställen. Lotus, som på sin tid var en benämning på lesbiska, är idag helt utdaterat.

Holiday gör också en iakttagelse som de flesta vita amerikaner verkar ha missat: hon drar nämligen paralleller mellan hur landets mörkhyade befolkning behandlades och hur judarna hade det i Tyskland.

Det är ingen mening med att citera väl valda delar av boken, ty då får man ta med nästintill hela boken. Låna den, köp den och LÄS den. Det är den värd.

Det är mörkt ute nu. Det är så tyst i mina rum. I matsalen doftar det av gardenia. I fönstret mellan balkongdörren och den öppna spisen har klockmalvan slagit ut. Den är orange och något av ett underverk. Jag lyssnar på Miles Davis sextett, Stella by starlight. Den är mycket vacker.

Hela eftermiddagen har jag läst Helena Henschens Hon älskade, boken om hennes farmor, Signe Thiel. Det är en bra bok, även om jag ibland kan tycka att den dialog som läggs i Signes och de övrigas mun, hör mer hemma i en roman, men så är också boken en roman, inte en biografi. Det måste jag förstå.

Det är en spännande bok. Ernest Thiel, Signes far, var en gång otroligt förmögen och byggde upp Thielska. Han dog utfattig. Två världskrig passerar och Signe engagerar sig för att hjälpa. Främst i det andra. Hon ingår två äktenskap och genomlider två skilsmässor och finner sedan lyckan i en gift man som hon periodvis lever samman med. Ménage à trois. Hon är ordförande i Fredrika Bremerförbundet och hon umgicks med Honorine Hermelin och Harriet Löwenhjelm.

Det var en lång resa. Från att ha varit välbeställd överklassflicka, till att engagera sig i Fredrika Bremerförbundet och hjälpa flyktingar från våra okuperade grannländer och Tyskland. Otäckt är det också, att veta att Signes andre man, gifte om sig med en tyska och gick med i Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.

Hon älskade, är en bok som jag tycker att man bör läsa, inte minst för att det är en viktigt del av vår historia som skildras.

Jag lyssnar på Japan, Life in Tokyo. Den gör sig bra även när man är lite ansatt. Jag undrar om 80-talet någonsin blev bättre? För ett par år sedan var jag något David Sylvian-liknande i en popvideo som inte blev helt lyckad (och är tackochlov bortplockad från YouTube). Men den riktige David Sylvian är dock alltid David Sylvian och helt utmärkt.

och så till dagens ämne, boken Män som vi ej skola gifta oss med av Reihold Gerling. Boken verkar ytterst ovanlig, men ProjektRuneberg har haft den goda smaken att digitalisera verket. Gerling, som kom från Posen (som jag tror var Polskt vid den tidpunkten), har i sin bok tämligen utförlig skildrat olika manstyper och vad man som kvinna bör tänka på, innan man ingår äktenskap. Bland annat berättar han att En Adonis kan vara en bra älskare, men sällan en god make och ger sig sedan in i en lång skildring av Den blonde och den mörklagde som så småningom följs av olika ansiktstyper och hur dessa påverkar karaktären.

Det är något speciellt med böcker som vänder sig till kvinnor och är skrivna av män.

Gerling höjer också ett varnande finger för Don Juanerna, Fruntimmerskarlarna och Syfilistiska män. Det är mycket de blivande fruarna bör se upp med! När jag läser texterna tänker jag på Ditt ödes bok, som också är en helt omodern skrift för kvinnor som vill ha de stora frågirna besvarade. Den volymen har dock ett större underhållningsvärde, och passar än i denna dag bra att förströ sig med, både till vardag och till fest.

Hela åkern var täckt med dimma innan mörkret la sig. Det var fuktigt och omkring nollan och inte vad man kallar för bra väder, men det var iallfall vår i luften och jag tyckte att det var vackert. Men nu är det mörkt och jag är mörbultad efter en dag i verkstaden och ligger nu till sängs med Min salig bror Jean Hendrich. Och det är ingen dålig bok det.

J H Kellgren var inte bara en vitter man, utan också en stor vän av me världsliga nöjem, läs kärleksaffärer. En av hans mer avhållna väninnor, är kryddkrämardottern Berg som första gången skänker sig åt skalden mitt bland kanel och kummin i faderns kryddbod i Klara. Det är i slutet av 1770-talet och Gustav den tredje sitter på tronen. Man roar sig på maskeradbaler på Börshuset och moralernas väktare får finna sig undanskuffade till ett hörn i farstun; till förmaken kommer de aldrig.

Carina Burman är en begåvad författare. Verkliga akademiker är sällan det kan jag tycka, men här forsar berättelsen fram och någon brist på fantasti står inte att finna. Preis som i fallet med Islandet rör det sig om en uppdiktad historia som baserar sig på verkliga karaktärer och händelser. Om det i Islandet rörde sig den ofullkomnade kärleken, där bara händer smekte händer, tillåts erotiken här att blomma ut för fullt, men så är det också en avsevärd skillnade mellan den gustavianska tiden och 1820-talets prältiga familjeliv i Uppsala. Men nog måste jag säga att känslorna var starkare i Islandet; vart och varannat blad där vibrerade där av åtrå och man blev som uppslokad av E G Geijer och Amalia von Helwigs spirande romans.