Publicerat

Th. Sparre om De unga baronerna

De unga baronernaDen borgerligt betonade kärleksromanen är knappast den mest gångbara av genrer idag och utspelar den sig i svunnen tid och dessutom handlar om flickan av folket och mannen av börd kan det nog vara svårt för författaren att bli utgiven. Birgit Th. Sparre var en dam som skrev åtskilligt med historiska kärleksromaner och på sin tid sålde de som smör i solsken.

De unga baronerna (1950), en volym som ingår i sviten om Glimringe glasbruk och som utspelar sig vid 1800-talets mitt. Serien bygger delvis på autentiskt material från Limmareds glasbruk i Södra Åsarps socken som ägdes av en släkting till Sparre. Den unga, vackra och fattiga Edita blir kär i den undersköne baron Viggo. Lagom till bröllopet kommer Viggos attraktive bror Max på besök och Edita inser att hon valt fel make.

Sparre är en god berättare och skildrar en brokig skara människor av olika samhällsklasser, dock främst de övre skiktet. Har man läst någon av Sparres självbiografiska volymer, där hon berättar om sin bardom och alla original i trakten, är det lätt att känna igen sig. Den tidens människor var inte direkt strömlinjeformade och trodde dessutom på skrock och folktro, precis som allt annat som idag vädrats ut ur garderoben.

De unga baronerna är en lättläst och underhållande roman som med fördel kan användas för att få en stunds förströelse. Dessutom lär man sig åtskilligt om livet vid ett glasbruk vid 1800-talets mitt när fotogenlampsglasen orsakar hausse på marknaden. Sparres efterforskningar var grundliga och hon hade god hjälp av sin mor som var en entusiastisk amatörfolklivsforskare.

Publicerat

Birgit Th. Sparre om Ivar Kreuger

I  Solen och sjön, en slags memoar som utkom 1961, skriver Birgit Th.Sparre om sitt möte med Ivar Kreuger. Hennes porträtt av den världskända finansmannen är mycket fint. De två lärde känna varandra genom en slump runt 1920 när Sparre lästa sista året på Franska skolan och bodde hos ett gammalt syskonpar som hade en 12-rumsvåning vis Stureplan. Eleonore och Carl von Schultzenheim hette de två och de hade flyttat in en hel herrgård i stadsvåningen vilket gjort den överfull av antikviteter. Eleonore von S var starkt engagerad i hjälparbete och en dag hade hon fått en packe antika broderier som en baltisk baron önskade få sålda för att kunna klara sig ytterligare några månader. Hon hade också kontaktat en herre som ”jonglerade med miljoner” som kunde vara intresserad av textilierna. Det blev Birgit Sparres uppgift att besöka honom och visa upp varorna. Hon begav sig upp till Villagatan och tog hissen upp till översta etagen.

”Det fanns ingenting imponerande i hans yttre. Han såg mest ut som en förvuxen skolpojke, med tunga drag och egendomligt färglösa ögon. Han verkade påfallande blyg; han hade en sober smak, var en stor skönhetsälskare och em ännu större blomstervän. Han hade ett sätt att smeka blommor och var barnsligt stolt över sina kamelior och doftande gardenior”.

Uppe i våningen var de stora rummen glest möblerade men blomsterprakten var överdådig. I hallen hängde John Bauers akvareller till Tomtar och troll. I biblioteket fanns ett stort barockbord och florentinska stolar. I hans samling fanns många vackra band och dessutom en imponerande samling brev från Napoleon och hans familj.

En våning upp fanns ett glasövertäckt trädgårdsrum med bekväma bambustolar och fontän samt ett överdåd av de vita och blekrosa kamelior som var Kreugers älsklingsblommor. I detta lilla paradis med utsikt över hela Stockholm drack Ivar och Birgit kaffe efter de söndagsmiddagar som han fick för vana att bjuda in henne till. Det var inga stora tillställningar, utan endast de två. Det förekom ingen romantik, men däremot läste Birgit Sparre ofta Bertel Gripenberg eller någon annan modern lyrik. Klockan nio var hon tillbaka på Stureplan, dit hon eskorterats av Kreuger.

Publicerat

Från svenska slott och herresäten

I mitten av 70-talet fick Hemmets Veckotidnings medarbetare Gunilla Wärle den brilljanta idén att åka landet runt för att samla ihop de bästa recepten från svenska slott och herresäten. Det var förmodligen i grevens tid, ty den generation som då bebodde många av dessa gårdar var av de årgångar som hade upplevt den gamla tiden, uppväxta innan eller under första världskriget.

En verklig guldgruva är den, boken, för alla som gillar bättre bakverk och inte drar sig för lite hemarbete (fru Stephens hör dock till dem som ”låter baka”). Här finns mängder av smaskiga sötsaker, då det främst är kakor och tårtor som presenteras. Smaskigast verkar nog Hofdalatårtan från godset med samma namn.

Bilderna ovan föreställer Birgit Th Sparre från Sjöred, Mary Stephens på Torne gård samt Friherinnan Erna af Ugglas på Skönabäck. Boken heter De bästa recepten från svenska slott och herresäten och är utgiven 1979 på Förlaget Tifa.

Publicerat

Det inmurade rummet på Stenhuset

Vid sjön Åsunden i Sjuhäradsbyggden ligger många gamla vackra gårdar. äldst av dem alla, är Torpa Stenhus med anor från 1400-talet. Det är en underdrift att säga att jag är förtjust i livet vid gårdarna runt Åsunden vid förra sekelskiftet.

Hilma, den gamla kammarjungfrun på Torpa, var god vän med alla anrika spöken i den gamla medeltidsborgen, berättar Birgit Th. Sparre memoarvolymen Gäst i det förgångna. I Stenhuset finns ett rum som i många år hade varit igenmurat, och detta, berättade Hilma, var en mycket tragisk historia. En av de gamla Torpagrevarna hade en ung dotter som besökt sina släktingar i Danmark. Skeppet hon färdades med misstänktes vara pestsmittat, vilket gjorde hennes far orolig. När hon anlände Torpa, bjöds hon på en välkomstbägare med förgiftat kryddvin. Vallmogiftet gjorde henne genast omtöcknad och hon föll i djup sömn. Fadern lät mura igen fönsterglugg och dörr för att undvika att resten av familjen skulle bli smittad. Under många dagar hördes det förtvivlade skriket från det förseglade rummet. En dag tystnade det och fadern blev den förste att insjukna i pesten, som sedan drabbade hela trakten.

Hilma visste att berätta, och när hon såg hur den unga Birgit storgråtandes bad att för höra mer, plockade hon fram en annan variant. Denna gång hade den unga och vackra dottern förälskat sig i en ung man utan vare sig pengar eller börd. Fadern överraskade dem i en öm scen och befallde att de unga tu skulle muras, slagna i järn och utan möjlighet att vidröra varandra. Den vackre väpnaren hördes sjunga för sin mö, men så småningom blev det tyst i tillslutna rummet.

Många år senare, vid förra sekelskiftet, beslöt greve Erik Sparre att låta bryta förseglingen. Efter många om och men fick han tag i en man som var villig att ta på sig detta uppdrag. Mannen rispade sig på bräckjärnet och drabbades av blodförgiftning och några dagar senare var han död. Någon gång på 20-30-talet var det dags igen. En konservator hade anlitats för en reparation och han beslöt sig för att forcera murverket, ty han hoppades på att det fanns en skattgömma därinne. Samma dag som de skulle bryta sig in, föll konservatorn utför trappan och bröt benet. Rummet fick stå orört.

Publicerat

Mer om mor Tilda på Fågelsången

Jag har slukat ytterligare en volym av Birgit Th Sparres självbiografiska böcker från 60-talet. Denna volym, Gäst i det förgångna, är verkligen lyckad och fylld med genomgående fina berätelser om traktens original. Men så är jag svag för denna sorts skildringar. Naturligtvis möter man mor Tilda på Fågelsången och alla andra lite enklare bonde- eller statarfamiler, förutom Herrgårdsfamiljerna på Sjöred, Torpa och Arnäsholm.

Alla gårdar har fina namn; förutom Fågelsången fanns där Hjärtslaget, Gurklisten, Stöket och Hunnahagen. På Gurklisten bor Gusten, på Hjärtslaget Hjalmar och på Stöket mor Stava. Märkligt nog, är alla riktiga original; tydligen frodas karaktärerna och blir verkligt vildvuxna på landsbygden. För att inte tala om skrocken och alla tomtar och troll.

En dråplig historia är den när det skall byggas bastu på Sjöred. En bastu blir det, men badandet tar ända med förskräckelse när hela byggnaden exploderar. Lika galet blir det när Köks-Emelie skall sätta dit Höghatten – istället blir det biskopen som får smaka på hennes galenskaper.

På bilden ovan ser ni Birgit med sina föräldrar i ett av rummen på Sjöred i början av 1900-talet.

Publicerat

Birgit Th. Sparres Solen och sjön

Jag har precis läst ut Solen och sjön, en av Birgit Th. Sparres självbiografiska böcker som är full med skildringar av livet i trakterna kring sjön Åsunden i närheten av Ulricehamn. Birgit växte upp på gården Sjöred under tidigt 1900-tal, i en herrgårdsmiljö där hon fick uppleva de mest originella människor, precis som det oftast var fallet på landsbygden på den tiden. Min favorit bland dem alla är gamla mor Tilda på Fågelsången, kanske mest för det fantastiska namnet.På 20-talet kom Birgit till Stockholm och tog teaterlektioner för Anders de Wahl, eller snarare: han reciterade och agerade och Birgit satt mest och lyssnade. Han var inte lite självupptagen den mannen. Efter de Wahl blev det lektioner hos Karin Swanström, den roligaste tanten av dem alla under 20-30-talen (bilden härintill). Karin var konstnärlig ledare på SF, pedagog och gift med SF:s direktör, Stellan Claesson.

Det är faktiskt en mycket bra bok på alla de sätt. Underhållande och faktiskt tänkvärd, ty den utspelar sig på den tiden när det fanns gott om verkliga original och när skrock och legender fortfarande var en del av livet.