Vid sjön Åsunden i Sjuhäradsbyggden ligger många gamla vackra gårdar. äldst av dem alla, är Torpa Stenhus med anor från 1400-talet. Det är en underdrift att säga att jag är förtjust i livet vid gårdarna runt Åsunden vid förra sekelskiftet.

Hilma, den gamla kammarjungfrun på Torpa, var god vän med alla anrika spöken i den gamla medeltidsborgen, berättar Birgit Th. Sparre memoarvolymen Gäst i det förgångna. I Stenhuset finns ett rum som i många år hade varit igenmurat, och detta, berättade Hilma, var en mycket tragisk historia. En av de gamla Torpagrevarna hade en ung dotter som besökt sina släktingar i Danmark. Skeppet hon färdades med misstänktes vara pestsmittat, vilket gjorde hennes far orolig. När hon anlände Torpa, bjöds hon på en välkomstbägare med förgiftat kryddvin. Vallmogiftet gjorde henne genast omtöcknad och hon föll i djup sömn. Fadern lät mura igen fönsterglugg och dörr för att undvika att resten av familjen skulle bli smittad. Under många dagar hördes det förtvivlade skriket från det förseglade rummet. En dag tystnade det och fadern blev den förste att insjukna i pesten, som sedan drabbade hela trakten.

Hilma visste att berätta, och när hon såg hur den unga Birgit storgråtandes bad att för höra mer, plockade hon fram en annan variant. Denna gång hade den unga och vackra dottern förälskat sig i en ung man utan vare sig pengar eller börd. Fadern överraskade dem i en öm scen och befallde att de unga tu skulle muras, slagna i järn och utan möjlighet att vidröra varandra. Den vackre väpnaren hördes sjunga för sin mö, men så småningom blev det tyst i tillslutna rummet.

Många år senare, vid förra sekelskiftet, beslöt greve Erik Sparre att låta bryta förseglingen. Efter många om och men fick han tag i en man som var villig att ta på sig detta uppdrag. Mannen rispade sig på bräckjärnet och drabbades av blodförgiftning och några dagar senare var han död. Någon gång på 20-30-talet var det dags igen. En konservator hade anlitats för en reparation och han beslöt sig för att forcera murverket, ty han hoppades på att det fanns en skattgömma därinne. Samma dag som de skulle bryta sig in, föll konservatorn utför trappan och bröt benet. Rummet fick stå orört.

Jag har slukat ytterligare en volym av Birgit Th Sparres självbiografiska böcker från 60-talet. Denna volym, Gäst i det förgångna, är verkligen lyckad och fylld med genomgående fina berätelser om traktens original. Men så är jag svag för denna sorts skildringar. Naturligtvis möter man mor Tilda på Fågelsången och alla andra lite enklare bonde- eller statarfamiler, förutom Herrgårdsfamiljerna på Sjöred, Torpa och Arnäsholm.

Alla gårdar har fina namn; förutom Fågelsången fanns där Hjärtslaget, Gurklisten, Stöket och Hunnahagen. På Gurklisten bor Gusten, på Hjärtslaget Hjalmar och på Stöket mor Stava. Märkligt nog, är alla riktiga original; tydligen frodas karaktärerna och blir verkligt vildvuxna på landsbygden. För att inte tala om skrocken och alla tomtar och troll.

En dråplig historia är den när det skall byggas bastu på Sjöred. En bastu blir det, men badandet tar ända med förskräckelse när hela byggnaden exploderar. Lika galet blir det när Köks-Emelie skall sätta dit Höghatten – istället blir det biskopen som får smaka på hennes galenskaper.

På bilden ovan ser ni Birgit med sina föräldrar i ett av rummen på Sjöred i början av 1900-talet.

Jag har precis läst ut Solen och sjön, en av Birgit Th. Sparres självbiografiska böcker som är full med skildringar av livet i trakterna kring sjön Åsunden i närheten av Ulricehamn. Birgit växte upp på gården Sjöred under tidigt 1900-tal, i en herrgårdsmiljö där hon fick uppleva de mest originella människor, precis som det oftast var fallet på landsbygden på den tiden. Min favorit bland dem alla är Tilda på Fågelsången, kanske mest för det fantastiska namnet.

På 20-talet kom Birgit till Stockholm och tog teaterlektioner för Anders de Wahl, eller snarare: han reciterade och agerade och Birgit satt mest och lyssnade. Han var inte lite självupptagen den mannen. Efter de Wahl blev det lektioner hos Karin Swanström, den roligaste tanten av dem alla under 20-30-talen (bilden härintill). Karin var konstnärlig ledare på SF, pedagog och gift med SF:s direktör, Stellan Claesson.

Det är faktiskt en mycket bra bok på alla de sätt. Underhållande och faktiskt tänkvärd, ty den utspelar sig på den tiden när det fanns gott om verkliga original och när skrock och legender fortfarande var en del av livet.

April 22nd, 2008 | No Comments »