Rävjägarn

Sara Lidmans älskare i Johannesburg

1960 reste Sara Lidman till Sydafrika och träffade där en exotisk man, vilket resulterade i att hon så småningom utvisades pga brott mot raslagarna. En mycket tråkig historia. Framförallt var Lidman rädd för det öde som väntade hennes mörkyade vän, berättar hon i en artikel i Vecko-Journalen där hon intervjuas av sin goda vän, Barbro Alving, som hon under 50-talet samarbetat med i AMSA (Auktionsgruppen mot svensk atombomb).

Bilden, tagen av Lars Swanberg, är helt enkelt fantastisk. Frisyren, ansiktsuttrycket och tröjan. Man kan inte annat än älska henne och gripas av sympati för den belägenhet som hon hamnat i och skuldkänslorna gentemot hennes käre vän. Har man läst hennes böcker, som är berättande i klass med Selma Lagerlöfs, känner man sig en smula rörd, särskilt med tanke på hur fint men sorgligt hon skildrar den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder i romanen Bära mistel.

Att Sara Lidman var bördig från Västerbotten, närmare bestämt från Missenträsk, ett litet samhälle som egentligen bara är känt på grund av henne, gör inte saken sämre. Jag har ännu inte varit där, men jag funderar på att åka dit en dag.

Och jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att Vecko-Journalen under Gustaf von Platens ledning är den utmärktaste av tidskrifter.

I’m in the mood for sommarferier, 17

Medevi Brunn 1962, foto Anders Engman

Jag har precis kommit tillbaka från en tur till Östergötland och närmare bestämt trakterna strax norr om Finspång. En verklig favorit där i krokarna Sonstorps bruk som var en fantastisk anläggning med ett tjusigt slott och en hel del byggnader kvar från bruksepoken. Men det var inte Sonstorp jag hade tänkt berätta om utan Medevi brunn. År 1962 gjorde Barbro Alving med fotografen Anders Engman ett besök på denna gamla brunnsort. Reportaget kan livligt rekommenderas och jag har skrivit om det här. Läs och se en vacker bild!

Nästan 50 år senare är Medevi brunn tämligen sig likt, ja på många sätt har tiden stått helt still. Tyvärr har vissa moderniseringar gjorts. De vackra rummen på Brunnshotellet har fått eldstäderna igenmurade, en del möbler verkar ha försvunnit och några av husen har fått nya fönster, men i övrigt är allt sig likt och det är en helt underbar miljö! Stora brunnssalongen är ett av områdets finaste byggnader, framförallt interiört. Salen, uppförd på 1700-talet, är gigantisk och rikt bemålad. I dess ena ände står en gigantisk öppen spis. Det är svårt att beskriva känslan i denna svala byggnad med sin lite råa och fuktiga luft.

Min favorit blev snabbt det gamla badhuset som just nu står tillbommat och förfallet. En viss upprustning har påbörjats och tanken är att det skall återställas. Byggnaden är stor och har även två flyglar som är ihopbyggda med huvudbyggnaden. Den ena flygeln har en stor skorsten. Här fanns aldrig någon bassäng, istället var det kur- och karbar som stod på schemat. Gyttjan till de undergörande gyttjebaden togs från marken intill.

Idag ägs Medevi brunn av familjen Gemzell och anläggningen drivs inte längre som en brunnsort, men man kan dricka av det berömda vattnet och hyra rum i de vackra envåningshusen längs huvudgatan. Annat var det förr i tiden när Medevi brunn var en kurort. Verksamheten var uppdelad i två delar. Till den ena kom betalande gäster, till den andra fick man remiss. Varje vår var det stort tryck på sjukhuset i Motala, ty förvånansvärt många ansåg sig vara i skriande behov av en behandling i denna sköna miljö, berättade en rar dam på Intresseföreningen. Det är denna ideella organisation som äger inventarierna och som värnar om traditionerna i denna unika miljö.

Det enda jag inte riktigt förstår är varför inte Medevi brunn är ständigt fullbelagt av stormförtjusta besökande, ty en mer fridfull och skön miljö är svår att uppbringa. Läget är heller inte tokigt, ty brunnen ligger strax norr om Motala på vägen upp mot Askersund. Jag skulle hemskt gärna tillbringa en dag eller två där när höstens löv börjar gulna.

Eugene, Posse och att våga stå upp

gerhard_eugene_posse_grunewaldBilden här intill är fin. Från höger till vänster ses Karl Gerhard, Prins Eugen, Amelie Posse och Isaac Grünewald, samtliga i sällskapet var personer som rakryggat stod för sina åsikter, inte minst under 30-talet när tyskvänligheten bredde ut sig, framförallt i den övre societeten.

I dagens SvD tecknades ett utmärkt porträtt av prins Eugen. Det mesta jag vet om honom har jag läst i Amelie Posses bok Åtskilligt kan nu sägas (en volym där hon skriver om Tisdagsklubbens verksamhet, en verksamhet som var en slags antinazistisk motståndsrörelse). Läs texten om prinsen här. Vad jag kan förstå, var han en sällsynt och bra person.

Igår satt jag på KB och läste ur några böcker om Barbro Alving som inte ingår i mitt bibliotek. Hon var också en rättskaffens människa som stod för vad hon tyckte. Säkerligen tog hon fel ibland, men hon hade iallfall ideal och höll fast vid dem. Hon engagerade sig t.ex. i AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb) och sade sedan upp sig från DN när tidningens chefredaktör, Tingsten, offentligt förordade atombomb. Bra gjort!

Apropå Amelie Posse, tecknade hon en gång ett porträtt av Colette. Läs om det här (och se det fina fotografiet!).

Barbro Alving jubilerar

DN har en artikel om hundraårsjubilaren Bang där man faktiskt berättar att hon slutade på DN på grund av tidningens positiva hållning till svensk atombomb. Bang och de andra i AMSA, bland andra Lilal Lidman, höll inte med och i slutet av femtiotalet vände opinionen, till Tingstens förtret.

Men nu är det alltså 100-årsjubileum som skall firas. Själv bor jag mittemot Bangs hem under stora delar av 40-50-talen och brukar då och då titta upp mot hennes fönster. Kärringen mot strömmen började jag läsa för en 10 år sedan och de volymerna gjorde mig bekant med den lustiga lilla familjen med bara fruar: Bang, Loyse, dottern och hembiträdet. Lesbisk familjelycka i Veckojournalen! Allt hon skrev under denna signatur är inte bra, men mycket är både otroligt roligt och mycket intelligent. Särskilt gillar jag det kåseri som handlar om vita och gråluddiga lögner, där hon uppmanar dottern att spara lögnerna till dess att de verkligen behövs och sedan hålla fast vid dem.

En bok i Bangs produktion som jag verkligen gillar, är Dagbok från Långholmen. På grund av civilförsvarsvägran, sattes hon i fängelse och avtjänade ett par veckor i cellen. Hennes tankar under den tiden finns samlade i en volym som jag tycker att man bör läsa, inte minst för de rörande skildringarna av medfångarna.

Rekommenderas bör också dagböckerna. Här får man en fin bild av Bangs privatliv som var fyllt av en ständig känsla av att inte räcka till, som till viss del berodde på ett pressat arbetsschema. Tack och lova, hade hon den förträffliga, och mycket stiliga, Loyse Sjöcrona vid sin sida. Hon hade tur och fann kärleken i en mycket snäll och strukturerad person.

Men det är klart att man också måste LYSSNA på Bang! Det gör man lämpligast på Sveriges radio och det på momangen. Den myndiga och mycket empatiska stämman, är en upplevelse. Särskilt rekommenderar jag klippen från Spanska inbördeskriget och Ungern 1956.

Läs mer om Barbro Alving på Rävjägarn, eller ta en titt på svd.se.

Alving på Medevi brunn anno 1962

Ja, egentligen är det kanske lite dumt att ha Veckojournalens utgåvor från 50-talet fram till tidigt 60-tal som ett slags rättesnöre när det gäller veckotidningar, men så är det. Jag läste ett finfint reportage om Medevi brunn från 1962. Det är tidningens Barbro Alving som gästar den gamla klassiska brunnsorten. En välskriven artikel med bilder av Anders Engman som är en utmärkt fotograf som i detta reportage presterar många riktigt bra bilder.

Medevi Brunn har gamla anor. Det var i slutet av 1679-talet som Urban Hjärne fann ortens brunnsvatten så utomordentligt och fullt av mineraler, att han introducerade den på kontinenten populära vanan att dricka brunn. Medevi blev snart ett av överklassens populäraste sommarnöjen.

De rum som stod gästerna till förfogande när Bang var på besök var verkligen något extra. Tapeter i milda grå ränder med blekskära blombuketter, en svartmålad byrå i senempire, en smultronröd divansoffa av turkisk läggning och en ljummen kakelugn. Bättre kan man knappast bo. Åtminstone är det så jag skulle vilja bo, när jag dricker brunn.

Bang, DN och atombomben

Idag fann jag av en slump en essä av Maj Wechselmann i söndagens DN. Den är inte alls dumt skriven och den handlar om Barbro Alvings (Bang) resa i Asien i slutet av 40-talet. Tyvärr finns där ett faktafel som är både fatalt och en smula underligt.

Wechselmann skriver att orsaken till Bangs fängelsevistelse 1957 var hennes protest mot planerna på svensk atombomb. Den verkliga orsaken till straffet var dock Bangs vägran att fullfölja sina plikter inom civilförsvaret. Atombomben var hon naturligtvis också motståndare till, vilket DN inte var. Dåvarande chefredaktören Herbert Tingsten var en stor vän av bomb vilket fick till följd att Bang lämnade DN för att istället skriva i Veckojournalen.

Tillsammans med bla Sara Lidman och Per-Andres Fogelström bildade Bang AMSA (auktionsgruppen mot svensk atombomb). Deras arbete gav utdelning och opinionen som tidigare hade varit för svängde och Sverige beslöt att inte skaffa atombomb.

För övrigt är även årtalet för fängelsevistelsen fel. Det var inte 1957, utan det var i januari 1956 (närmare bestämt den 3 januari och en månad fram). Med tanke på att Maj är i full fart med en dokumentär om Barbro Alving är dessa misstag märkliga, hon borde helt enkelt vara bättre påläst.

Tillägg:
Enligt de publicerade dagböckerna volym 1950-59 föreslår Bang att hon skall slippa civilförsvarsarbetet och istället får ägna sig åt fredsarbete. Ett uppslag som rätten inte gillade.

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (13) (12) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur