Arkitektur – Rävjägarn

Om 1800-talets borgerliga bostad

Detta är en av de intressantaste böcker jag köpt, åtminstone inom ämnet arkitektur och byggande före 1900-talet. Visserligen är det ett antal böcker som jag ännu inte har läst, ty på min lista av bevakningar hos Bokbörsen ligger även Gösta Sellings Svenska Herrgårdshem under 1700-talet och Gamla svenska allmogehem av Gustaf Carlsson.

Birgit Gejvalls 1800-talets stockholmsbostad var utkom för första gången 1954 och var hennes avhandling vid Stockholms högskola. Boken väckte ingen större entusiasm och blev inte särdeles uppskattad. 1987 kom verket i ny upplaga vilket var av största vikt, ty den ursprungliga upplagan var liten och allteftersom åren gått hade denna avhandling kommit att bli högt värderad.

Gejvalls bok behandlar främst de borgerliga bostäderna tyngdpunkten ligger på andra hälften av 1800-talet. Till grund för arbetet ligger främst ritningar från 1800-talets Stockholm och den undersökning Gjevall gjorde för Nordiska museets räkning 1951 och som behandlade bostadsvanorna under 1800-talet.

Efter en historik över byggandet presenterar Gjevall de två huvudtyperna av bostadsplaner som dominerade under denna tid: herrgårdsplanen och kontinentalplanen. Herrgårdsplanen är den äldsta och stammar från slottet Vaux le Vicomte som byggdes i slutet av 1650-talet (se en ritning här). Grunddragen i denna bostad var att planen delats i en dubbla rumsrader. I den ena filen utgjorde en stor salong mittpunkten och på var sin sida om detta rum låg antichambre, chambre och cabinet. Dessa två filer,som strålade samman i den stora salongen, utgjorde mannens, respektive kvinnans domäner. Den andra rumsraden innehöll mindre påkostade rum och det var dessa två rumsrader som låg till grund för slotten Sjöö, Salsta och Steninge som uppfördes här i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Detta sätt att bygga spred sig så småningom till Stockholm och stadens bättre bostäder. Planen förminskades dock oftast i omfång och inte sällan återstod endast ett herrum på ena sidan av salongen (som i Sverige kom att kallas salen) och på dessa andra sängkammaren. Ett exempel härpå är denna 7-rumsvåning med 4 rum i fil. Till vänster om den stora salen ligger sängkammaren. Till höger först ett förmak (mot slutet av 1800-talet döptes detta rum om till salong) och sedan ett herrum. Mot gården ligger ett par kammare samt kök och domestikrum.

I mitten av 1800-talet nådde nya influenser från Paris och Berlin Stockholm. Att lägga alla representationsrum i en fil mot gatan betydde att det i många hus bara rymdes en flott lägenhet mot gatan. För att rymma fler lägenheter och därmed öka räntabiliteten, lät man införa en gårdsfil, som sträckte sig in i kvarteret. I dessa våningar lade man salen åt gården men lät salongen/förmaket, sängkammaren och herrummet ligga kvar åt gatan till. I vissa fall lät man även sängkammaren flytta till gårdssidan. Ett exempel på denna plan ses här. En 4- och en 6-rummaredelar här på den dyrbara gatufilen. I slutet av 1800-taletoch under 1900-talets första decennier växte gårdsflyglarna och utgjorde till sist en stor delav lägenhetens yta. Studera bara denna plan från en 90-talshus på Karlavägen. Salong och herrum ligger åt gatan, övriga rum, inklusive matsal, ligger åt gården. Då matsalen hörde till de representativa rummen, försågs vanligtvis fönsterglasen med färgade rutor för att man inte skulle behöva se det enkla gårdsutrymmet.

Gjevell beskriver också utförligt de olika rumstyper som hörde till dessa bostäder och utreder dess placering och användningsområde. Förutom de här nämnda, presenteras också vardagsrummet, kabinettet garderoben, budoiren och divanen. Gjevell konstaterar att salong och förmak i princip är samma typ av rum, men att salongen var mer anpassad efter sällskapslivets krav än förmaket som var familjens samlingsrum. Tack vare undersökningen för Nordiska museets räkning får vi också veta att förmaket ansågs ha en “mer borgerligt ålderdomlig prägel” och att salongen “verkade pretentiösare och gentilare”.

(Salong och förmak är egentligen två olika typer av rum. Förmak är det franska antichambre om jag inte har fel. Däremot har det rum som i Sverige tidigare gått under benämningen förmak bytt namn till salong och det skedde, enligt Gjevall, under slutet av 1800-talet. Inget hindrade dock att man i större våningar hade både förmak och salong, ibland flera förmak och salonger. Extra flott blir det om man även består sig med kabinett och divan.)

Mitt exemplar av detta intressanta verk fann jag på ett antikvariat som sålde obegagnade exemplar för ca 40-50 kronor. Det låg på Drottninggatan i Strindbergshuset eller strax intill. Med lite tur finns dee fortfarande i lager, ty någon rusning tycktes inte föreligga.

October 5th, 2011 | 4 Comments »

Om 30-talets eleganta balkonger och hur de (tyvärr) kan ta sig ut idag

Åtskilliga är de gånger jag bråkat med Stadsbyggnadskontoret, ty Stadsbyggnadskontoret är inom vissa områden helt inkompetenta. De, eller snarare vissa handläggare, saknar pietet inom området 30-talsbalkonger. Smidesbalkonger från 20-talet förstår de sig på, men när det gäller smäckra skapelser i plåt står de helt handfallna. Det är pinsamt, att en lekman skall bara bättre bevandrad på detta område.

Stadsbyggnadskontoret verkar på fullt allvar tro att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna från funkiseran kan duga när det blir fråga om renovering. Icke! Dessutom har de uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar. Detta är helt olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar detta, här på Gärdet iallfall, nästan bara på vissa hus vid Rindö- och Brantingsgatorna Vanligtvis visas hela balkongplattan alternativt döljs den helt av balkongfronten.

På 30-talet blev fasaderna helt släta och de dekorativa elementen kan sägas vara fönster, portar och balkonger. Av den anledningen är det extra viktigt att inte ersätta dessa element med standardkonstruktioner av idag, ty då försvinner byggnadens hela karaktär. Just balkongerna är i de flesta fall renoverade från 70-talet och framåt. Ett typexempel på denna sorts renovering ses på bilden ovan. Huset (i korsningen Villagatan/Östermalmsgatan) är från mitten av 30-taletoch har troligtvis renoverats på 70-talet. Tänk om det fått behålla sina ursprungliga balkonger som såg ut som de på bilden här inunder. Så luftigt och så elegant det då tett sig.

Notera att en stålbalk, en U-profil, går längs med betongplattans kant. Balkongfronten är fastsatt i balken m.h.a. så kallade droppnäsor. Både balk och platta är målad i fasadens färg. Huset intill är renoverat i samråd med Stadsbyggnadskontoret och det blev inte helt lyckat. Balken är ett minne blott och balkongfronten är fastbultad i betongplattan på klumpigast tänkbara vis. Denna bild illustrerar skillnaden de båda husen emellan.

Högst upp på De Geersgatan ligger ett mycket vackert hus, ovanligt såtillvida att det har en indragen våning högst upp (etagevåningar!). Här har föreningen gjort en fantastisk reparation och resultatet är perfekt. Strax intill, på Blanchegatan 18, har man inte lyckats lika bra, även om resultatet inte är förskräckligt. Jag kan inte låta bli att visa ytterligare en fasad, denna gång på Värtavägen, som till för ett par veckor sedan var i sin fulla glans. Hur den kommer att te sig efter reparationen kan man bara sia om, kanske blir det i stil med den nästintill identiska grannhuset.

I miljöprogrammet för Gärdet (Gärdet, tidig funktionalism – miljöprogram för att riksintressant område) ritning som i detalj visar hur balkongerna konstruerades vid denna tid. Denna skrift är helt utmärkt, men då byggnaderna inte är skyddade i lag (läs stadsplan) är det svårt att värna dess karaktäristik, även om de är grönklassade (husen på Gärdet är antingen gul- eller grönklassade och gult är den lägsta, inget bostadshus är mig veterligt blåklassat idag).

Rindögatan 19 hör till de fastigheter som nyligen renoverats och det på förtjänstfullast tänkbara sätt. Bostadsrättsföreningen är medveten om vilken pärla de sitter på och har därför valt att gå ytterst varsamt fram med sin Sture Frölén-ritade pärla. Ursprungligen fanns dessa eleganta balkonger även på Rindögatan 48, men där är de idag ett minne blott. Visst är de vackra?

Som jag nämnt tidigare, förändras balkongkonsten under 30-talet och om balkongfronterna var släta och strama under 30-talets första hälft, blir de livligare i sitt uttryck allteftersom tiden går. Balkongfronterna utförs i sinuskorrugerad plåt eller rutat trådnät. Fronterna kryper också längre ned och täcker hela eller delar av balkongplattan. Handledarna, som saknas på de tidigaste balkongerna dubbleras eller kommer i vissa fall tredubbla. Med tre handledare, kan fronten göras låg och på så sätt kommer mer ljus in på balkongen och i våningen innanför.

När det är dags att renovera dessa balkonger med sinuskorrugerad plåt och flera handledare, är det vanligaste att man fastnar i budgetfällan och tar en standardbalkong (som byggfirman anser vara lämplig för 30-40-talshus) och monterar en extra handledare, Resultatet blir klumpigt och balkongerna förvandlas till lådor. Se bara på dessa fasader på Rindögatan. Den högra är nygjord och den vänstra i slitet originalskick. Inte lång därifrån finns denna kåk som är exemplariskt underhållen.

Uppe på övre Gärdet fanns ursprungligen en uppsjö av originella balkonger. Tyvärr är de allra flesta idag ett minne blott. Det är synd och det är bara att hoppas att de få som finns kvar bevaras och att man i framtiden kommer att återskapa de som gått förlorade. Det är min övertygelse att detta kommer att löna sig i längden ty vem vill inte bo i flottaste funkisstil?

September 26th, 2011 | 4 Comments »

Waldemar Johanssons Eastmanistitut

En kväll promenerade jag runt kring Vasaparken och stannade till sist framför Eastmaninstitutet som jag anser vara en av Stockholms intressantaste byggnader. Runt om i världen finns Eastmaninstitut och mannen bakom dessa är George Eastman (som grundade Kodak ). Eastman ansåg att det skulle finnas bra tandvård även för mindre bemedlade barn och donerade ideligen pengar till detta ändamål.

1930 var det Stockholms tur och arkitekten Waldemar Johansson fick i uppdrag att rita den nya byggnaden i ett hörn av Vasaparken. Arkitekturen är funktionalistisk, men vissa klassicistiska drag dröjer fortfarande kvar. Jag tycker att resultatet är fantastiskt (se bara dessa linjer) och ser vissa likheter med konserthuset.

Inne i byggnaden finns målningar av Einar Forseth och utanför entreen står en skulptur av Clarence Blum. I vestibulen finns ytterligare ett verk, statyn Moderslycka av Olof Ahlberg.

September 23rd, 2011 | 3 Comments »

Om rivning och om smalhusområden

Idag är det en käck liten sak i DN om pågående rivningar i Stockholm. Förutom uttjänta kontorshus från 70-80-talen, är det också en och annan skolbyggnad som rivs på grund av fuktskador. Jag tror bestämt att det var på 60-talet som man så smått började bygga hus som inte kunde andas. Bygger man ett hus måste man vara medveten om att fukt alltid vandrar från insidan och ut. Är fasaden målad med en ogenomsläpplig färg, bildas mögel i den med tiden allt fuktigare byggnadsstommen. Jag minns en annons i en bostadsrättstidning för ett par år sedan. Det var en förening som målat sitt hus med en mycket bra färg. Dock hade det blivit några små hål i fasaden vilket gjort att vatten trängt in och förstört. Färgen var man dock helnöjd med och skulle använda den även vid denna fasadrenovering. Det var riktigt dålig copy! Orsaken var naturligtvis att färgen var för tät. I en artikel till höger om annonsen förklarades som av en slump detta problem.

På senare år har enstegstätade fasader dömts ut och viss risk finns att även detta byggnadssätt kommer att ställa till det i framtiden.

Men nu åter till rivningarna. Jag har inte speciellt mycket emot att dåligt byggda hus rivs, framförallt inte om det är fula och inte kan tjäna något syfte. Att däremot riva äldre byggnader, byggda innan man började bygga alltför dåligt och dessutom gjorda för att kunna underhållas på ett resurssnålt sätt, är allt annat än klokt. Exempel härpå är huset på Grev Turegatan som jag skrev om nyligen, punkthuset vid Karolinska, kontorshuset vid Liljeholmen och några smalhus från 40-talet i Mariehäll. Jag kan inte annat än plädera för ett hållbart byggande, ett byggande som bygger på att man inte byter ut detaljer, utan istället vårdar dem. Även detta skapar jobb och det har det fina med sig att man inte behöver tillverka energikrävande aluminium eller limfyllda spånskivor.

Nu är det dock dags för ytterligare ett nedslående yttrande i DN-artikeln och det är att vi kan förvänta oss att en del av 40-talets smalhus kommer att rivas och många områden förtätas. Det fanns en tanke när dessa byggdes och det var att erbjuda människorna ljus och luft och grönska. Just nu är inte detta högsta mode (YIMBY är t.ex. starkt emot), men det är på intet sätt ett bevis för att denna idé är felaktig Modets nycker ges så korta liv.

Jag är väldigt förtjust i de 40-talsområden som finns strax utanför tullarna. De är trevliga och välplanerade och mer hantverksmässigt byggda än 50-talskåkarna. Egentligen finns det inget större fel på dem alls, om man bara tar dem för vad de är. Badrummen är naturligtvis mindre och även köken kan vara små. Det tycker jag man får acceptera, ty det finns mängder av andra lägenhetstyper som saknar denna karakteristik, t.ex. de tidiga miljonprogrammets bostäder som presenterar både stora kök och badrum och som är riktigt bra bostäder, förutsatt att det eftersatta underhåll som många av husen dras med rättas till.

Nej, jag tycker vi skall förvalta vårt byggnadsbestånd på ett hållbart sätt och även försöka styra över byggproduktionen åt detta håll. Äldre byggnader kan, och ska, naturligtvis energieffektiviseras. det är på intet sätt omöjligt, men det gäller att göra det varsamt så att kvalitéer, såväl estetiska och byggnadstekniska, bibehålls.

September 20th, 2011 | 6 Comments »

Ett helt ombyggt hus på Tegnérgatan

När jag promenerar hem från jobbet passerar jag ofta Tegnérgatan 6 som är ett gammalt 80-talshus som helt omgestaltades i slutet av 30-talet. Entré och trapphus har getts viss konstnärlig utsmyckning av de ovanligare slaget. Jag tycker att resultatet är vackert och skulle gärna besöka några av lägenheterna.
Åtterligare ett par bilder: porten och en detalj av porten.

September 11th, 2011 | No Comments »

Sekelskifte i modern funkistappning

Vid Kronobergsparken på Kungsholmen finns några pampiga hus från sekelskiftet som fått en helt nya fasad på 30-talet och numera framstår som funktionalistiska pärlor. Genom att hyvla fasaden och sätta in moderna fönster samt montera balkonger fick fasaden ett helt modernt uttryck. Lägenheterna byggdes också om, men jag tror att stuckaturerna fick vara kvar. Kakelugnarna åkte dock all världens väg och ersattes i vissa fall med öppna spisar. Innan ombyggnaden såg huset ut så här. Här en närbild på fasaden idag.

Ännu modernare ter sig denna ståtliga byggnad med generösa hörnbalkonger och ett indraget våningsplan högst upp. I detta hus finns knappast en list bevarad, ty inredningen var helt up-to-date när ombyggnaden var klar i slutet av 30-talet. Resultatet är mycket bra tycker jag och jag kan inte tänka mig att de 1-3-rummare som ursprungligen fanns i huset var särdeles intressanta.

Även denna fastighet i jugend behövde ses över och på 40-talet slätades fasaden ut och nya fönster sattes in. Lite intetsägande, men rätt snygg kan jag tycka. Bättre en 40-talsrenovering än en trist dito från 70-talet och framåt.

September 8th, 2011 | 2 Comments »

Fönster och fönsterbyten, 1880-1900

Jag hade tänkt skriva lite om fönster och om fönsterbyten och insåg rätt snart att ämnen är ofantligt stort. Därför begränsar jag mig till åren innan sekelskiftet 1900, perioden innan de kopplade fönstren så sakteliga började slå igenom. Fönstren hör till fasadens viktigaste element och det är i princip omöjligt att bevara en fasad och man inte bevarar fönstren. Det går naturligtvis, men det blir mycket dyrt och dessutom är det helt onödigt, ty gamla fönster går alltid reparera och det är inga problem att göra dem energisnåla och bullerskyddande.

Det var först i början på 1800-talet som det blev vanligt att man satte in en extra glasruta som skydd mot vinterkylan, ty den tidens fönster hade bara en båge och i den satt endast ett glas. Dessa innanfönster monterades på hösten och togs bort på våren. Oftast skruvades de fast från insidan och gick därför inte att öppna. I efterhand är det inte ovanligt att man hängt dem på gångjärn för att lättare kunna öppna dem. Här en bild som visar konstruktionen. De yttre bågarna är utåtgående och fönstret har såväl tvär- som mittpost. För er som är osäkra på begreppen rekommenderar jag denna skiss som finns hos Wikipedia.

För att ytterligare begränsa mig, kommer denna text mestadels behandla fönster i staden, och då främst i Stockholm. Vissa regionala skillnader finns, men dem tar jag inte hänsyn till (en av de märkligast är den fönstertyp som jag tror stammar från Skellefteå och där innanfönstren monteras på utsidan!).

Traditionellt var fönstren under denna period utåtgående och försedda med korspost, dvs en tvär- och en mittpost. De övre rutorna var mindre och de nedre större, precis som på bilden högst upp i inlägget. Enligt byggnadsstadgarna var man dock tvungen att göra fönster på nedre botten inåtgående (jag minns inte den exakta höjden, men jag tror att bågarna måste sitta minst 1,5 meter ovan mark för att få vara utåtgående). Det fönster som ni ser högst upp är ett nedre botten-fönster och är därför inåtgående. I detta fall har det mittpost, men det var minst lika vanligt, ja snarare vanligare, att det inåtgående saknade mittpost. Här ett fönster av denna konstruktion i ett hus på Sibyllegatan i Stockholm byggt på 1890-talet.

På 1890-talet monterade man då och då i de mer påkostade husen inåtgående fönster på samtliga våningsplan. De inre bågarna, innanfönstren, hängdes även de på gångjärn och kunde därför sitta kvar på sommaren vilket var praktiskt, för att ta dän alla lösa bågar i en större lägenhet var ett drygt jobb att utföra varje vår. Och på hösten skulle de monteras tillbaka igen. Här en bild på hur dessa fönster kunde ta sig ut. Det “handtag” som sitter i mitten på både den inre och den yttre bågen hör till spanjoletten som man använder för att öppna och stänga fönstret med. I vissa fall var denna infälld i bågen och då satt där bara ett litet vred, ungefär som på moderna fönster.

Men åren har gått och fönstren har oftast bytts ut. De fönsterbyten som gjordes fram till och med 40-talet var oftast rätt lyckade, men de som gjordes på 70-talet och framåt desto värre, vilket oftast yttrar sig i en klumpig fönsterkarm. Denna gamla 90-talskåk har fått nya fönster under mellankrigstiden, men av någon anledning har man inte bytt det tredje fönstret från höger. Skillnaden är inte så stor. Lika lyckat blev det inte när en kåk på Valhallavägen renoverades. Här en bild på detta 1890-talshus där vissa fönster bytts ut och det i omgångar. Nedre botten och 1 tr har de ursprungliga kvar, men våningen 2 tr är mycket klumpigt fönsterbytt. Man har satt in fönster med grova karmar i den befintliga karmen och då minskar glasytan markant och rummet blir mörkare. Nästan lika illa är det på Linnégatan där ombyggnaden skedde på 70-talet. Vid Karlavägen har en 1880-talskåk fått nya rutor på 80-90-talen. Det är inte något skräckexempel, men särdeles snyggt är det heller inte. Framförallt måste de moderna handtagen och gångjärnen på insidan vara ytterst odekorativa.

Fönsterbyten har ofta gjorts i omgångar och vanligast har varit att man satt in ett nytt fönster, med karm och allt, i den befintliga karmen. Detta gick väl an om det gjordes på ett gammal 1800-talsfönster med lösa innanfönster (ty denna gamla konstruktion är tämligen tillåtande, se bara på detta fönster som är insatt på 30-talet i den befintliga karmen som i detta fall är brunmålad och skymtar mellan vägg och ny karm), men upprepar man sedan misstaget och sätter in ett nytt fönster med karm i ett fönster som redan har två karmar blir resultatet inget vidare. Titta bara på detta hus från åren runt 1900 som fått nya fönster på 30-talet. Karmen är lite grov, men resultatet är trots allt ok. Några år senare, närmare bestämt för ett eller två år senare, bytte man några fönster på nedre botten och då blev resultatet detta. Det är inte svårt att föreställa sig hur mycket mörkare detta rum blivit på 100 år. Byter man fönster måste man nästan alltid ta bort den befintliga karmen, åtminstone om bågarna är kopplade. Helst skall man inte byta dem alls, ty det går alltid att renovera och bättre energi- och bullervärden kan lätt erhållas genom att man monterar in lämpligt glas i den inre bågen.

September 7th, 2011 | 4 Comments »

Det har rivits åtskilligt vid Hornsberg

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.

Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.

Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.

Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.

Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.

September 5th, 2011 | 5 Comments »

Kvinnornas hus där på Kungsklippan

Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.

När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.

Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.

Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.

Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts “för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.

Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.

Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.

Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.

Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!

Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.

Slutligen en nytagen digital färgbild.

August 31st, 2011 | 9 Comments »

Stenbalkonger på Grev Turegatan 8

Sista skriket på rivningsfronten är ett elegant funkishus som stod klart 1938 och som ritats av arkitekt Jean Adrian. Vad jag kan erinra mig, är det det enda hus i stan som har balkonger av natursten. En liknande, men balkonglös fastighet, finns på Linnégatan 3 (ritat av Wolter Gahn). Jag förundras verkligen över att inte Stadsmuseet skyddat den ovanliga fasaden och tycker att det är verkligt synd att man inte river grannhuset istället, det fula komplex som man uppförde efter att ha rivit Cedergrenska huset (läs om det här). dn.se har en bild på hur nybygget skall se ut. Jag vet inte riktigt vad man skall säga om det.

Det befintliga huset är enligt fastighetsägaren i dåligt skick, vilket bör kunna utläsas som mycket välbevarat, men i behov av stambyte, nytt tak och översyn av elen samt ommålning av ytskikten. Jag tycker faktiskt att det är synd att man river gamla hus som är byggda av sunda material och som man vet håller i hundratals år. Detta är murat i tegel och sedan beklätt med sten och det är inte annat än att betrakta rivningen som rent resursslöseri.

Här ytterligare en bild, tagen i februari förra året. Elegant värre! Men vad är fasaden klädd med, marmor?

August 29th, 2011 | 7 Comments »

Jordberga herresäte i elegant nygotik

Baron Carl-Adam von Nolcken blev år 1834 ägare till Jordberga herräsäte och till de byggnader som uppförts av Ivar Krabbe och Karin Marsvin på 1650-talet. Nolcken var emellertid “starkt gripen av tidens götiska svärmeri och beundran för medeltiden” och fann de befintliga byggnaderna urtrista. För att råda bot på detta, kontaktade han dåtidens arkitekt på modet, Carl Georg Brunius. Brunius tog sig raskt an uppgiften och omdanade helt huvudbyggnaden enligt bilden ovan.

Näst i tur stod en ny ladugård och även den skulle naturligtvis uppföras i nygotik. Viktigt var också att djuren fick tillräckligt med ljus och att ventilationen var god. Nolcken var nämligen en driftig jordbruksreformator. Resultatet blev inte alls dumt och Nolcken bad därefter Brunius ta itu med den gamla 1600-talsladugården och omdana den gamla gråstensbyggnaden till en nygotisk loge. Resultatet blir verkligen intressant och en riktig stilkrock, vilket framgår av denna bild.

När detta är avklarat, reses ett orangeri, en brunnsöverbyggnad och en smedja och sedan står turen till Källstorps församlingskyrka. Även denna omdanas i “ren medeltidsstil” och när detta är avklarat byggs en skola intill i samma trivsamma stil. Vi det laget var Jordeberga en tämligen komplett gotisk anläggning som väckte stor beundran.

I början av 1900-talet var det dags för Nolckens dotter att göra något åt den omoderna nygotiken och och vad var väl lämpligare än stilen på modet: nybarocken! Av faders gamla anläggning finns idag bara den gamla gråstensladugården som förvandlades till nygotisk loge.

Ännu en rest fanns dock kvar i mitten av 40-talet när Ord och bild besökte Jordberga och det var det bibliotek som Brunius ritade inredningen till. Hyllor, bord, fåtöljer och en stege i gotisk stil tronade alltjämt i det gamla rummet. Hur det är idag, kan jag dock inte yttra mig om.

August 26th, 2011 | 7 Comments »

Bo bättre på Norra Guldheden 1945

1945 anordnades hemutställningen Bo bättre på Norra Guldheden i Göteborg. Initiativet till denna milstolpe togs av Erik Wihlborg och Gotthard Johansson efter en lunch på Operakällaren i Stockholm hösten 1943. Wihlborg ville skapa ett modernt bostadsområde som skulle “utnyttja alla rationaliseringsmöjligheter och tillgodogöra sig de senaste resultaten av forsknings- och utredningsarbetet på bostadsområdet”. Johansson, som vid denna tidpunkt var ledare för Svenska arkitekters riksförbund (SAR) och Svenska slöjdföreningens bostadsutredning, nappade på förslaget och knappt två år senare stod bostadsområdet så gott som klart och utställningen kund öppna den 17:e augusti.

I mitten av 40-talet utgjorde enrumslägenheterna ungefär 50% av det totala bostadsbeståndet i Göteborg och trångboddheten var därför något som behövde åtgärdas. Med hjälp av rationalisering standardisering och forskning ansåg man att billigare och bättre bostäder skulle kunna skapas. Förmånliga lån av stat eller kommun var också något som visste med sig var avgörande för en rimlig hyra. Vad det gällde Norra Guldheden blev tvårummarna cirka 55 kvm, treorna 65 och fyrorna runt 77 kvm. Fyror med matrum (91 kvm) fanns också och dessa hör till de mer attraktiva våningar jag sett. En öppen spis, luftig plan och mycket generösa förvaringsmöjligheter

När utställningen öppnade bar det sig inte bättre än att lägenheterna blev kritiserade för att vara små och med snålt tilltagna ytor. Jag tycker dock inte att våningarna är trängre än likvärdiga från den tiden och dessutom har de sådana kvalitéer som man bara kan drömma om idag. Köken är mycket rejält utrustade och med skåp i dubbla rader. I hallen finns ofta stengolv och fönsterbänkarna är i marmor. Golven är av parkett eller linoleum och fönstren av traditionell modell eller panoramatyp. Det finns mängder av garderober, linneskåp och klädkammare. Att både bygga stora och väl inredda lägenheter var väl helt enkelt inte möjligt.

Då det är praktiska familjevåningar som dominerar, är det klart att man kan sakna spatiösa lägenheter i Guldheden är. Men det är klart att det finns större våningar, det gör det, och vissa har faktiskt öppen spis (till exempel tidigare nämnda fyror). Högst upp i punkthusen har man dessutom terrass (se bilden ovan!). De allra flesta är dock två- eller trerummare och exempel på hur dessa ser ut finner ni här och här. Tyvärr har jag inte hittat några interiörbilder från utställningen. Använd därför Booli eller liknande för att se hur lägenheterna tar sig ut.

Förutom punkt- och smalhus, uppförde man ett litet centrum med en restaurang, en länga för butiker och små ettor med kokvrå för områdets hembiträden. Dessa jungfrur organiserades av en av arbetsförmedlingen anordnad byrå dit även fruar med tid över kunde anmäla sitt intresse. En större tvättstuga fanns också och den skötes av en föreståndarinna som hjälpte fruarna att använda de nya maskinerna.

En ovanlig detalj under dessa år var att samtliga lägenheter hade individuell mätning av varmvatten- och värmeförbrukning för att på så sätt hålla förbrukningen nere. Detta är egentligen inget nytt, ty tekniken fanns redan på 20-talet. Dock tror jag att det är först idag som detta förfarande blivit mer utbrett.

Idag kritiseras många av efterkrigstidens område för att de saknar intimitet. Det är inte svårt att förstå hur attraktivt det måste ha varit med all ljus och all luft i dessa bostäder. Idag, när den gamla bebyggelsen sanerats och kvartersstaden på nytt blivit attraktiv, kan dessa luftiga och glest bebyggda bostadsområden ödsliga, inte minst för att det bor så få personer i de lägenheter som förr rymde stora familjer. Jag är lite kritisk till att många anser att förtätning är det enda som kan lösa dessa problem. Riktigt så enkelt tror jag inte det är och dessutom förstör man lätt de kvalitéer som inte just nu efterfrågas men säkerligen snart får sin renässans.

August 22nd, 2011 | 9 Comments »

Grå punkthus på Södra Guldheden

I början av femtiotalet stod de grå punkthusen på Södra Guldheden klara. De hör i mitt tycke till de bästa i genren som någonsin byggts. Dels är de mycket vackert inpassade i terrängen och den befintliga grönskan, dels rör det sig om ett kvalitetsbygge med många intressanta detaljer.

Det var arkitekterna Sven Brolid och Jan Wallinder som skapade denna pendang till husen på Norra Guldheden, det område som presenterades i och med utställningen Bo Bättre 1945. Fasaderna är som sagt grå men balkongerna har målats i olika färger för att skapa liv och rytm. Huskropparna består av två skivor som, ej helt parallellt, sammanfogats med ett uppglasat trapphus. I anslutning till byggnaderna finns en stor grönyta som var tänkt att användas som lekplats för barnen i området. Situationsplanen visar husens placering.

Planlösningarna är i mitt tycke mycket lyckade och erbjuder båda öppna ytor och skyddade vrår. Kök, vardagsrum och matplats ligger i en halvt öppen planlösning intill varandra men med god möjlighet att hålla matoset i köksregionerna. Det är samtidigt lätt att öppna upp skjutluckorna mellan kök och matvrå. Lägenheternas balkonger ligger i anslutning till vardagsrummet och utanför badrummet. En praktisk lösning.

I trapphuset finns två lägenheter per halvtrappa, vilket gjort det lätt att anordna ett elegant dörrparti i mahogny med både brevlåda och varulucka. Lika elegant är entrén som är generöst uppglasad. Tänk om man byggde höghus på detta sätt även idag!

Avslutningsvis en bild på Södra Guldheden by night.

August 16th, 2011 | 2 Comments »

Jacobsens semesterparadis Bellavista

Sommaren 2003 semestrade jag i Malmö och en dag besökte vi Danmark och körde Strandvejen söderut. Vi besökte Louisiana och vi passerade Strandvejen 419-443, det lägenhetskomplex som ritades av Arne Jacobsen och uppfördes i mitten av 30-talet. Här kunde välbeställda danskar skaffa sig det perfekta sommarboendet.

Till anläggningen hörde även ett strandbad och en teater, Bellevueteatern. Tillsammans utgör dessa byggnader något av det bästa som byggdes under 30-talet. Rena, strama linjer och ett helt betagande läge invid vattnet.

Notera de smäckra fönstren (1-glas tror jag – komplexet var som sagt avsett för sommarferier), de linjesköna balkongerna och det öppna skärmtaket ovanför balkongerna som skapar en slags pergola.

Hade jag gott om pengar, köpte jag mig med glädje en lägenhet i Bellavista och tillbringade några sommarveckor där.

Bilderna hittade jag på arkitekturbilleder.dk.

July 31st, 2011 | 5 Comments »

Serveringsrummet, stramt vackra

Jag är svag för serveringsrum. Mitt eget är alldeles för liten, bara en liten smatt, utanvare sig avställningsytor eller slask. Här hittade jag ett alldeles förträffligt serveringsrum i en tidig 1900-talsvåning. Rummet är beläget mellan kök och matsal, dvs precis där det skall ligga.

Ibland är serveringsrummet en lång, smal gång vars väggar är täckta av skåp. Här är man helt skyddad från insyn och den höga takhöjden, som förstärks av passagens ringa vidd, ger enspeciell känsla. Dagens genomtrista lägenheter saknar helt denna finess.

July 28th, 2011 | No Comments »

Villan som modernisterna gav till oss

Gruppbebyggelse kan ge god samverkan mellan de enskilda husen och deras tomter samt vegetation och gaturum.

Vad de är vackra, villorna från åren kring 1960. Eleganta, välbyggda och så luftiga och välplanerade. En bostadsmaskinell dröm kan jag tycka. Knappast har bättre bostäder skapats, om man med bra bostäder menar, ljusa, luftiga och väldisponerade hem. Jag är dock inte helt säker på att jag själv skulle välja att bo i en sådan villa, men visst är de vackra att se på.

I småhuset direkt på mark kan man åstadkomma intim kontakt mellan ett trivsamt uterum och bostadens övriga delar.

En kringbyggd gård! En sådan skulle jag verkligen mer än gärna äga. Tänk, vad man skulle kunna odla under så skyddade betingelser som en dylik konstruktion erbjuder.

De förföriska färgbilderna har jag hämtat från Svenskt familjebibliotek med stora hemboken. I volymen Bostad och bohag finns mängder av bra artiklar som förklarar det mesta som har med byggnadskonstruktion att göra. Dessutom hittar man där möbleringsförslag, ombyggnadsråd och färgtips. Det är ett praktverk värt att införskaffa.

July 25th, 2011 | 3 Comments »

Nej, jag är inte någon vän av YIMBY

Detta är mitt otidsenliga, men mycket trevliga skrivbord som jag skriver vid just nu.

Med jämna mellanrum läser jag http://www.yimby.se och det gör jag främst för att finna en anledning till att irritera mig, för irriterat mig på dem har jag gjort i flera år nu. Det finns två saker som gör att jag inte gillar YIMBY: deras bristande förståelse för att man bör bevara gamla miljöer på ett pietetsfullt sätt och deras förakt för modernistisk bebyggelse. Läs detta inlägg, förfasa er och njut av de förskräckliga bilder som illustrerar en ny och skön YIMBY-värld! Vissa har smak, andra saknar den. Vi skall dock vara glada åt att de finns, ty även tomma, skramlande tunnor kan ha sitt berättigande.

“Det är klart att vi skall bevara den där gamla kåken, men det får inte bli ett museum”. Hur ofta hör man inte den repliken? Att bevara på ett pietetsfullt sätt att behålla ursprungliga detaljer och inte uppgradera till modern standard, vilket för många är detsamma som att skapa en museal miljö som inte passar nutidsmänniskan. Om jag kunde begripa vad som är så eftersträvansvärt med modern standard! Jag har inget emot varmvatten och centralvärme, men treglasfönster och ett fult standardkök hör knappast till de detaljer som förgyller tillvaron. En levande miljö skapas av människor, och framförallt av människor som interagerar med varandra. En levande miljö är betydligt svårare att erhålla i en värld där individerna är oberoende av varandra, och just oberoendet av andra och beroendet av staten har, framförallt sedan 50-talet, varit framtidens melodi. Av den anledningen har jag mycket svårt för att köpa argumentet att det är något fel med en “museal” miljö.

För något år sedan skrev jag om Trygg-Hansa-komplexet på Kungsholmen som är en verkligt helgjuten miljö. Detta verkar inte YIMBY förstå, ty i deras värld är förtätning ett mantra, och motsätter man sig detta vill man inte ha en levande stad. Jag har inget emot förtätning och tycker till exempel att bebyggelsen vid Torsgatan/Norra bantorget skapat en mycket bättre rumskänsla även om de flesta husen är rätt trista, ja viss är rentutav riktigt fula. Att däremot förstöra något så unikt som Trygg-Hansas anläggning med sin vackra park och perfekt avvägda proportioner är dock ren dumhet. Att YIMBY inte har större förståelse för det halvgamla säger åtskilligt om deras bristande kompetens på området. När det gäller arkitektur, måste man måste dessutom se till helheten vilket inte skall inte uppfattas som att allt måste se enhetligt ut. Vissa miljöer bör bevaras, andra kan med fördel förtätas.

Nej, jag tror inte att strävan efter en höjd standard gör oss lyckligare. Jag tror heller inte att man alltid måste anpassa gamla hus efter nutiden. Jag tror faktiskt att motsatsen kan vara minst lika verkningsfull. Jag tycker också att man bör vara rädd om allt det vackra som redan finns och att man inte skall vara så ängslig när man bygger nytt, men däremot tror jag på ett mer hantverksmässigt byggande som skapar miljöer som går att underhålla under hundratals år.

Jag försöker sätta fingret på varför jag inte gillar YIMBY och tänker att det kanske beror på att jag upplever dem som obildade ångvältar som varken drivs patos eller estetiska ideal.

July 13th, 2011 | 6 Comments »

P O Hallman och den intima staden

Blivande stadsplanedirektören Per Olof Hallman som ung

1889 gav Camillo Sitte ut verket Der Städtebau nach seinen künstlerischen Grundsätzen där han kritiserade sin tids stadsplanering; de snörräta gatorna och de massiva hyreskasernerna med sina ohygieniska gårdsrum. Sitte var en verklig estet och en medeltidsromantiker och för honom var ett av de grundläggande felen bristen på enhetlighet (vilket inte skall jämföras med upprepningens monotoni). I sin skrift utgår han från att det är det praktiska livets funktioner som skall forma staden; görs det misstag så rättas dessa till under århundradens gång. Han formulerar också ett antal riktlinjer som han menade var viktiga för att komma till rätta med problemen. Bland dessa märks torgets slutenhet, djup- och breddplatser (djupa torg skall ha en hög fondbyggnad och vice versa), oregelbundenhet, anpassning till terrängen (inte tvärtom som blivit allt vanligare vid denna tid).

1895 publicerades ett föredrag som hållits av Per Olof Hallman, då nyutexaminerad arkitekter och biträde åt stadsarkitekten i Stockholm, Kasper Sahlin. Hallman propagerade för att staden vid sidan av det praktiska, borde ta hänsyn till det estetiska och låta gaturummet blir mer pittoreskt: “man skall bygga en stad så att invånarna bo trefligt, ej så att turisterna skola ha det beqvämt att hitta der”. Några år senare, 1901, gick Gävle Teknikermöte av stapeln och där utvecklade Hallman sina idéer som till stor del färgats av hans fäbless för Sitte.

Det viktigast av allt var, enligt Hallman, “att man bevarade naturen, dess topografiska särdrag, vattendrag, skogsdungar och hänsynen till redan befintliga byggnader av värde såsom historiska minnesmärken”. Vi denna tid gjorde man inga nivåplaner, utan la bara ut gatorna som man fann lämpligt på ett tvådimensionellt papper. Dynamiten var uppfunnen och man sprängde med glädje bort alla hinder. Hallman föredrog som ni förstår den orörda naturen framför den strikt planerade parken.

För Hallman var det estetiska intrycket av största vikt och även här var hänsynen till naturen och omväxling de hjälpmedel som stod till buds för att skapa det pittoreska. Han ansåg också att de städer där man inte haft råd att genomföra de nya, rätvinkliga planerna nu kunde stå som modell för ett nytt stadsplanerande. Som ett svenskt exempel härpå nämner han Sigtuna. Hallmans idéer fick stort genomslag och under de år han var verksam som vice stadsarkitekt i Stockholm (1913-1921) samt som chef för stadsplanekontoret (1921-27) skapades områden som Röda Bergen, Lärkstaden, Eriksbergsområdet, Helgalunden, Skinnarviksbergen m.m. Efter 1927 förlängdes inte hans förordnande och de nya, funktionalistiska vindarna blåste in över Sverige och Stockholm.

Lärkstaden

Bland mina personliga favoriter bland Hallmans stadsplaner märks Lärkstaden och det område vid Upplandsgatans slut som innefattar kvarteren Motorn och Vingen samt den intilliggande platsen Tre liljor där en s.k. “sunken garden” anlagts. På bilden ovan ses Lärkstaden och Bragevägen med Engelbrektskyrkan i fonden. Lars Israel Wahlmans vackra kyrka är pärlan i detta område som innehåller både flerfamiljshus och stadsvillor. Skalan varierar; allt från 6 våningar höga kaserner vid Karlavägen, till de småskaliga husen med planterade förgårdar vid Bragevägen. På höjden ovan Östermalmsgatan står de praktfulla enfamiljshus som hör till Stockholms mest attraktiva byggnader. Mellan Östermalsgatan och denna höjd finns en naturlig nivåskillnad som idag påminner om en vildvuxen park där vildrosorna blommar.

Kvarteret Motorns gård

Vid Upplandsgatans slut byggde SKB två kvarter med öppna gårdar. Fasaderna är i tegel och fönstren är småspröjsade och vitmålade. Överallt breder grönskan ut sig och i slutet på maj dominerar syrenen med sin tunga doft. Kvarteret Motorns öppna gård är upphöjd och en verklig oas. Detaljerna är påkostade och röjer inte att detta är ett område med små lägenheter, ettor och tvåor. Åtminstone Motorns våningar var tämligen omoderna redan när de byggdes, ty de saknade centralvärme, vilket installerades först i mitten av 30-talet då även bad inreddes i kvarteret.

Jag försöker tänka mig 30-talets funkiskvarter, anlagda efter Hallmans devis. Vilka fantastiska miljöer det kunnat bli! Men då Hallman strävade efter det pittoreska, det småskaliga, hade dessa ideal krockat med den nya tidens allt större skala. När det kommer till att bebygga storstäder, blir det lätt en oöverstiglig lyx att bygga 3-våningshus med generösa gårdar. Samtidigt tycker jag inte att en större skala behöver beröva ett område sin intimitet och sin enhetlighet, de faktorer som Hallman satte så högt.

Kanske är det i de två bröderna Jan och Krister Berggren produktion som vi idag kan söka Hallmans efterträdare, ty Jakriborg i Hjärup har vissa av de kvalitéer som han eftersträvade, även om utförandet och förutsättningarna (den platta slätten) skiljer sig från vårt svenska 10-20-tal.

June 26th, 2011 | No Comments »

Engkvists Villa Eldtomta av Markelius

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Sven Markelius ritade i slutet av 20-talet en villa i Eldtomta åt byggmästaren Olle Engkvist. Huset, som främst var avsett för sommarbruk, hade en fasad som utförd i liggande panel och ett entresollerat vardagsrum. Det är en mycket intressant villa som det är ytterst svårt att hitta bilder på och dessa hör inte till de allra bästa. Dock bättre än inga alls.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

För ungefär 10 år sedan har jag för mig att huset var till salu, men dum som jag var, sparade jag inte ned bilderna. Då hans hustru Signhild dog först 2001 i hög ålder, är det troligt att det var då försäljningen ägde rum. Vad jag minns, var det mesta bevarat i originalskick. En tillbyggnad gjordes dock, och jag tror att det var i samband med Engkvists 60-årsdag, ty som present ritade Sven Markelius till ett bibliotek av tämligen rejäla dimensioner.

Husets verkliga slagnummer är det entresolerade vardagsrummet med ett stort fönsterparti som vetter ut mot trädgården. Rummet påminner om de lösningar som presenterade på Stockholmsutställningen året därpå. Här en bild på entresolplanet och en på fönsterpartiet och flygeln.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Fru Signhild hade ett eget sovrum med balkong. Inredningen är enkel och ger ett intryck av att vara ändamålsenlig. Någon braskande lyx är det inte tal om, men man får förmoda, att material och utförande är av hög klass. Engkvist värnade om gamla traditioner när det gällde byggande och hantverk.

Engkvists villa i Eldtomta ritad av Sven Markelius

Byggmästaren hade ett eget snickarrum med hyvelbänk och skrivbord. Vad jag kan förstå, låg detta rum på nedre botten. Sovrummen låg en trappa upp.

Den som är intresserad av planritningar hittar här nedre och övre botten.

June 15th, 2011 | No Comments »

Thorildsplans gymnasium av Hedqvist

Thorildsplans gymnasium

Här en präktig efterkrigsskola av Paul Hedkvist! Jag tycker att dessa byggnader hör till de bästa skolor som uppförts. Relativt moderna, linjesköna och utmärkta material. En ny byggnad av denna klass är svårt att tänka sig.

Thorildsplans gymnasium

På bilderna ovan ser vi huvudfasaden mot Drottningholmsvägen. Monotonin tillåts inte slå rot tack vare att vissa fönstergrupper fått en omfattning i tegel. Till höger i bild ses också en sorts flygelbyggnad som också den vetter åt den numera mycket trafikerade motorleden.

Thorildsplans gymnasium

Mot gårdssidan breder lugnet ut sig, ty hit in når inte trafikbruset. Fönstren är genomgående av perspektivtyp och förutom mot gatan, är det de ursprungliga som fortfarande är i gott skick.

Thorildsplans gymnasium

Mot gården ligger också en fristående byggnad som jag tror är ägnad åt idrotten. kanske har jag fel, det kan lika väl vara en aula eller en matsal.

Thorildsplans gymnasium

Här syns de smäckra fönsterbågarna. Hedkvist var noga med fönster och nöjde sig inte med de billigaste i standardutförande.

Thorildsplans gymnasium

Mot Essingeleden ses västfasaden som vänder de uppglasade korridorsluten mot en grönska som ej längre finns kvar.

June 12th, 2011 | 1 Comment »

Olle Engkvists Hässelby Familjehotell

Hässelby Familjehotell

1956 stod Hässelby familjehotell färdigt. Anläggningen hör till Olle Engkvist sista stora satsningar och är ett stort komplex med fyra punkthus som sammanbinds med en trevåningslänga som även bildar 4 avskilda gårdar (se en plan över anläggningen här). Lägenheterna fanns i storlekar från enkelrum till etagevåningar med takterrass i höghusens översta plan.

Hässelby Familjehotell

Komplexet innehöll ursprungligen snabbköp, garage, tvättservice, kapell, frisör, ungdomslokaler, daghem samt restaurangbyggnad med matsal och festvåning. Det är för övrigt denna sistnämnda del som syns mellan de två höghusen närmast i bild. Studera dess fasad mot gården och mot gatan. Även kapellet är värt att beundras, ty det är ett fint kyrkorum i den tidens anda.

Låghuslängans fasader är mestadels putsade, förutom gavlarna som är i tegel. Butikshuset däremot, har en uppglasad fasad och inrymmer även entresollerade dubbletter som är tänkta att användas som ateljéer. Vilka förträffliga bostäder för unga konstnärer! Här en skiss på dessa lägenheter. se också några av planlösningarna i låghusen och höghusen.

Slutligen ett par bilder på stora matsalen, del av restaurangen och dörren mellan kök och matsal.

Det är en imponerande anläggning som Engkvist lätt bygga. Ursprungligen var tanken, som ni förstår, att man skulle äta middagen i den gemensamma restaurangen och låta tvättservicen sköta tvätten. Så småningom har den kollektiva verksamheten avvecklats, idag återstår bara servering i den lilla matsalen och den mat som serveras tillreds på ideell basis av ett matlag. Det gamla kapellet är apterat till barnhem och den stora matsalen är numera skola. Fasaderna verkar fortfarande vara intakta och på det stora hela är det en imponerande anläggning, även om tiden har sprungit ifrån den ursprungliga idén. Dock undrar jag om inte de grundläggande tankarna om närservice är på väg att åter bli moderna.

June 7th, 2011 | 8 Comments »

En Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Lennart Tham är ingen känd arkitekt idag, trots att han ritat mängder av hus. Ett par av dem ligger vid Klarabergsgatan och gränsar mot Klara kyrka. De är fina representanter för en den eleganta 50-talsarkitekturen.

Tham titade också åtskilliga villor och bland annan denna flotta skapelse som ligger på en höjd vid Vätterns strand. Fasaden är putsad och taket belagt med eternitskiffer. Som ni ser är delar av fasaden helt uppglasad.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Mot gatan däremot, är intrycket ett annat. Fönstren är små och sparsamt utplacerade. Fasaden påminner om en mur, men ger ett tilltalande intryck tack vare det asymmetriska utförandet som förstärker tomtens ojämnhet.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Inne i vardagsrummet har en öppen spis placerats vid fönsterväggen. Vardagsrummet är det rum som syns längst till höger på bilden högst upp. Notera också de svävande fönsterbänkarna som monterats på två olika höjder.

Jönköpingsvilla av Lennart Tham

Matsalen ligger intill vardagsrummet och dessa rum förbinds med en trappa, ett galleri, och det arbetsrum som syns i bildens fond. Taket i sällskapsrummen är i vitkalkad, ohyvlad furu. Golvet i vardagsrummet av grå kalksten, i galleri och entré av bonat tegel samt i matsalen av grå glasmosaik med tegelfris.

Ytterligare en trappa finns i villan och den går upp till sovrumsvåningen. Här en bild som visar på det dekorativa trappsmidet, “Domaredansen”, av skulptör Niklas Göran. Avslutningsvis planritningen på denna småländska praktvilla (observera det välplanerade/välplacerade serveringsrummet!).

June 1st, 2011 | 6 Comments »

Gunnar Leches fina funkis i Luthagen

Gunnar Leches Uppsala

Under åren 1920–1954 var Gunnar Leche stadsarkitekt i Uppsala vilket gjorde att hans inflytande över staden var stort. Längs med Luthagensesplandenen i stadsdelen Luthagen finns några av de främsta exemplen på Leches funkiskonst, inte minst de vackra balkonger som prydde en stor del av produktionen under andra halvan av 30-talet. Se hur smäcker konstruktionen är och hur de dubbla handledarna kragar ut. Notera också den planterade förgården!

Gunnar Leches Uppsala

Vid samma gata finns denna gårdsfasad som där balkongerna lyser med sin frånvaro. Istället är trapphuset ordentligt uppglasat mot gårdens lummiga grönska, en grönska som är rikligt förekommande och ger området sin karaktär.

Gunnar Leches Uppsala

Mellan esplanaden och Skolparken fann jag detta hus som verka innehålla både små ettor och lite större våningar. Notera trapphusets fönster!

Gunnar Leches Uppsala

Börjegårdarna heter detta stora komplex vid Skolparken och Börjeplan. Byggnaden uppfördes av byggmästare Anders Diös och är det allra finaste exemplet på Leches funkisarkitektur. Sockeln är i svart skiffer och fasaden går i grått och grönt. Balkongerna är eleganta och fönstrens utformning varierar på ett ypperligt sätt. Jag tycker mycket om detta komplex!

Gunnar Leches Uppsala

På Luthagen finns det även en del enklare hus som denna byggnad i 3 våningar med delvis inredd vind i form av en attikavåning (man skulle också kunna kalla det för en frontepis ). Arrangemanget är inte alls tokigt, men ovanligt på hus från denna period. Här är balkongerna lite enklare, men då de är ur de ursprungliga (eller identiska) ger de likväl ett mycket tilltalande uttryck.

May 30th, 2011 | 10 Comments »

Stockholms hospital för sinnessjuka

Konradsberg

Jag tror att det var år 1861 som Stockholms hospital för sinnessjuka invigdes i den vackra parken vid Konradsberg på Kungsholmen. Precis som vid många andra mentalsjukhus, fick de intagna hjälpa till med praktiska sysslor, ty det sågs som en del av behandlingen. Eftersom självhushåll till stor del rådde, fanns det gott om arbetsuppgifter.

Konradsberg

Doktor Ludwig Scholz och Axel Enwall sammanfattade skötarnas riktlinjer som följer:

Skötaren bör alltså lära sig ge akt på sig och att icke glömma, att hvarje menniska under sjukdomens dagar är ömtåligare och känsligare än under helsans, och därför måste behandlas dubbelt så grannlaga och hänsynsfullt. Arbetet är ett läke- och eller hjälpmedel till bibehållande af ännu förefintliga själskrafter och tillika ett medel att lugna och välgörande afleda från sjukliga tankar och drifter.

Konradsberg

I mitten av 90-talet lades Konradsbergs mentalsjukhus ned och in flyttade Lärarhögskolan. Idag är både parken med sina vackra byggnader något av en sevärdhet. Trots närheten till Drottningholmsvägen är detta en verklig oas som är värd ett besök. Särskilt lugna sommarkvällar när studenterna lyser med sin frånvaro.

Stockholms hospital för sinnessjuka

May 28th, 2011 | No Comments »

Fredhälls solbestrålade lyxkaserner

Fredhäll

Fredhäll må vara något av Stockholms riviera, ty här badar de funktionalistiska lyxkasernerna i solljus. Lyx var kanske att ta i, ty de flesta våningar på denna adress är 1:or och 2:or. Den balkongkonst som i vissa fall finns bevarad och de strama, ljusputsade fasaderna gör dock att området framstår som betydligt tjusigare än det egentligen är.

Fredhäll

Se bara på dessa balkonger, vars rundade front skjuter ut från söderfasaden för att komma så nära vattnet som möjligt.

Fredhäll

Tydligare än så här kan väl knappast en balkong från 30-talets senare mitt illustreras. En enkel infästning i stålbalken som omger betongplattan fixerar den sinuskorrugerade balkongfronten ,ed en enkel överliggare. Dock verkar plattan vara renoverad och dessvärre inte målad i fasadens färg. Men nog är de vackra, de stora hörnbalkongerna som får huset att påminna om en atlantångare.

Fredhäll

Bakom Atterbomsvägen ligger Stagneliusvägen och där tronar detta stora och nyrenoverade hus. Mot söder finns några av områdets större lägenheter som jag gärna skulle lägga vantar på om jag hade möjlighet. Det är sällan man ser så lyckade fasadrenoveringar som detta hus har beståtts med. Det är bara att önska att fler fastighetsägare gör på detta sätt (om inte som HSB gjort med sina f.d. vackra kåkar i området).

May 25th, 2011 | 5 Comments »

Ryska ambassaden, en helt linjeskön betongkoloss gömd i lugna Marieberg

Ryska ambassaden

I Marieberg, intill DN-komplexet, ligger sedan början av 70-talet Ryska ambassaden. Ni som avskyr betong kan sluta läsa nu, ni andra kastar längtansfulla blickar mot den stora sal som ligger till vänster i bild, högst upp i huset. Stora fönster, från golv till tak och något som jag misstänker är eloxerad aluminium. Snyggt!

Ryska ambassaden

Ser nu betongglaset som lagts in i fasaden och som kanhända markerar ett trapphus? Putsen är ljusrosa och är så ljus i solskenet att den blivit överexponerad.

Ryska ambassaden

Här ses tydligt glasbetongen. Arkitekturen är, med västerländska mått, inte särdeles representativ för sin tid, tidigt 70-tal. Jag tycker om den ändå. Och hur fint är det inte med våren skira grönska som senare på sommaren döljer än mer av denna tämligen okända ambassadkoloss.

Ryska ambassaden

Mot söder finns balkonger omväxlande med fönster. Denna del är dock rätt dold bakom grönskan, men jag antar att man har en flott utsikt över Mälarens vatten.

Ryska ambassaden

Här en detaljbild av balkongerna som vetter åt nordväst. Skarpskurna och nästan guldfärgade. Brons är nog en mer korrekt benämning, men å andra sidan är det lätt att associera guld med Ryssland.

Ryska ambassaden

Ytterligare en vy. Skuggorna är långa, ty solen står redan lågt. Jag tycker det är så vackert med de skarpa vinklarna, den ljusrosa putsen och det eloxerade.

Men vem var arkitekten? Jag har försökt ta reda på det, men helt misslyckats.

May 19th, 2011 | 2 Comments »

Stadsbyggnadskontoret tar tid på sig

Fasad Rindögatan 8 Jag fick ett mail häromdagen som gällde en klagoskrivelse jag skickat till Stadsbyggnadskontoret (SBK) och som var dem till handa den 6/10 2009. Först den 16/5 2011 gjordes en inspektion och beslut fattades. 1 år och sju månader senare, det får man säga är en rundligt tilltagen handläggningstid! Orsaken till min skrivelse var att ett av få helt välbevarade och tillika väl underhållna hus på Rindögatan skulle få sina fönster utbytta mot nytillverkade dito i aluminium. Då Gärdet är klassat som riksintresse och samtliga hus är grön- eller gulklassade, skulle man kunna förvänta sig att detta borde ogillas av SBK.

Men icke! Istället konstaterar handläggaren att “de nya fönstren överensstämmer med de ursprungliga och inte kan anses ha påverkat byggnaden yttre utseende avsevärt i plan- och bygglagens (PBL) mening”. Här går våra åsikter isär. De ursprungliga karmarna och bågarna var utförda i trä, smäckra och utan mittpost (här en bild på ett identiskt fönster). De nya är i metall, har klumpiga bågar och mittpost. Grönklassade byggnader på Gärdet, får, enligt PLB 12§, inte förvanskas. I 13§ förklaras detta närmare: “Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär”. Det berörda huset är tyvärr bara gulklassat, vilket innebär att 12§ endast är delvis tillämplig enligt regelverket och jag antar att det är detta som SBK gått på. Tyvärr är det så att av husen norr om Askrikegatan, är det endast 7 som grönklassats. Vad det beror på vet jag inte, men kanske har det att göra med att det var över 20 år sedan detta gjordes.

Jag misstänker att det är helt lönlöst att överklaga och skulle verkligen önska att regelverket vore strängare. Det hela är dock en smula problemetiskt, ty jag kan tycka att man som fastighetsägare borde ha friheten att förvalta sin byggnad efter eget tycke och smak och jag är inte säker på hur jag skall resonera mig ut ur denna logiska knipa. Frihet kontra regelverk är en knepig historia. Dock kan jag tycka, att så länge man reparerar sin fastighet på ett icke estetiskt tilltalande vis, och dessutom slösar med resurser (istället för att måla om och ev sätt in ett energiglas i inre bågen!), bör man räkna med att få smäll på fingrarna. Att äga och förvalta ett vackert Gärdeshus är verkligen ett privilegium och med det följer vissa plikter.

May 17th, 2011 | 8 Comments »

Lars Israel Wahlmans vackra kyrka!

Engelbrektskyrkan

Engelbrektskyrkan! Arkitekten bakom denna helt utomordentligt vackra kyrka, är Israël Laurentius Wahlman, mer känd som Lars Israel Wahlman.

Engelbrektskyrkan

Wahlmans nationalromantiska byggnader hittar vi både här och där, men frågan är om inte Engelbrektskyrkan är hans allra bästa verk. Inte minst läget är tacksamt, det vill säga på klipporna högt över Karlavägen.

May 15th, 2011 | 2 Comments »

Interiör lyx på Valhallavägen 94-96

Valhallavägen 94-96

Stadsmuseets faktarum kan verkligen rekommenderas, ty där finns mängder av bilder och inte minst de fullständiga inventeringarna av innerstaden. I en av dessa inventeringar fann jag dessa bilder tagna i slutet av 70-talet. Bilderna är fantastiska tidsdokument då de visar hur det faktiskt såg ut hemma hos gemene man i vardagslag.

På bilden ovan ses tobaksaffärens interiör i fastigheten Valhallavägen 94-96, en interiör som idag är ett minne blott.

Valhallavägen 94-96

Huset på Valhallavägen renoverades och ombyggdes en smula 1928, men dedan dess har inga större ändringar gjort. Badrum och kök har dock i viss mån förbättras och i vissa fall moderniserats helt, men många kök hade åtminstome för 30 år sedan kvar mycket av sin ursprungliga inredning. Är det inte vackert! Tyvärr skall lägenheterna renoveras inom en snar framtid så att de boende får modern standard och marknadsmässiga hyror.

Valhallavägen 94-96

Detta måste vara ett ungdomsrum! Kakelugnen verkar sekundär, ty den är inte någon representant för 1880-talets renässansstil. Observera också affischen på David Bowie, den öppna byrån och stereoanläggningen.

Valhallavägen 94-96

Hörnlägenheterna på framförallt 2-3 trappor har de mest elegant rum som tänkas kan, ty de är försedda med en liten burspråksliknande utbyggnad (minns ej termen!). Framför detta utrymme står en eldskärm, troligtvis med broderi i petit-point.

Här en detaljerad bild på detta vackra utrymme som jag skulle förvandla till vinterträdgård om jag hade mitt hem i den våningen. Med en glasad dörr, bleve vintertemperaturen i detta utrymme helt perfekt för ömtåliga medelhavsväxter. Vackert är det också med sina helfranska paneler och sitt kupollika tak.

Valhallavägen 94-96

Vad sägs om detta rum med sina rent groteska överliggare? Det är nästan så att man blir rädd och i svagt kvällsljus måste skuggorna kasta de mest skräckinjagande skuggor över väggar och golv.

Valhallavägen 94-96

Slutligen en matsalsinteriör som uppenbarligen befriats från sina dörröverstycken. Den tidstypiska renässanskakelugnen i matsalsupplaga är dock intakt, precis som den höga panelen och stjärnparketten. ett vackert rum!

http://www.ravjagarn.se/blogg/wp-content/uploads/valhallavägen_94-96_11.jpg

May 10th, 2011 | No Comments »

Markelius presenterar Sweden speaks på New York World’s Fair anno 1939

Sweden speaks på New York World's Fair 1939

När New York World’s Fair anordnades 1939 blev Sverige erbjudna ett stort område på 4500 kvm och på detta område uppfördes efter arkitekt Sven Markelius ritningar eleganta paviljonger. “Sweden speaks, of present achievements and future aspirations” var det motto utställningskommittén valt och man får nog säga att det politiska inslaget var märkbart. Se bara på denna vy som visar “den svenska demokratins sociala strävanden”.

Markelius byggnader var låga, 4-6 meter, och förlades till tomtens yttergränser och på så sätt skapades en öppen gård med planteringar och trivsamma sittgrupper. Byggnaderna uppfördes i trä men den bärande konstruktionen var av stål. Ytskikten kläddes med gipsskivor (“gypsum board”) och taket med aluminiumpapp. Takets undersida kläddes utomhus med fernissad furupanel. Områdets plan kan i detalj studeras här och sektion och detaljer här.

För den konstnärliga utsmyckningen stod Bibbi Lindström och Anders Beckman (mannen med mustach som startade Beckmans tillsammans med Göta Trädgårdh). Lindström var en av Sveriges mest anlitade filmarkitekter och var under åren 1932-1962 enormt produktiv. En av hennes sista jobb var som scenograf för tv-serien Den vita stenen. Tillsammans med Markelius skapade de intressant miljö som visade olika delar av Sverige. Man får säga att utställningen blev riktigt snygg, även om har ett visst propagandatråkigt skimmer över sig i vissa presentationsdetaljer.

För att ytterligare belysa utställningen kommer här en svit av bilder. Här turistbaren alldeles innanför entrén. Kartan i bakgrunden är försedd med nummer och slår man detta på någon av de telefoner som står på disken får man höra en redogörelse för den traktens historia. Skogsindustrin presenteras i en egen sektion och mannen mellan trädstammarna berättar om hur “skogen utnyttjas och återväxten tryggas”. Även järnet fick sin beskärda del av uppmärksamhet på denna utställning.

Lite festligare blir det när vi kommer över till den konstindustriella avdelningen. Här diverse keramik. Glas och andra bruksföremål exponerades på detta piffiga sätt och konstglaset gavs gott om utrymme. Slutligen fick även de ädla metallerna komma med på ett hörn, ty de försågs en egen silverkammare vars väggar var fanerade med naturfärgad björk.

May 4th, 2011 | No Comments »

Mogens Mogensens villa i Tågaborg

40-talets skånska arkitekt på modet var Mogens Mogensen, åtminstone om man får tro Svenska hem i ord och i bilder. Hans eget hem låg på Johan Banérsgatan i Helsingborg och var en elegant villa som bl.a. koketterade med öppen spis på takterrassen som för övrigt var avsedd för solbad.

Paradrummet är vardagsrummet vars kombinerade fönster och vinterträdgård ses på bilden ovan. Mellan de båda glasen har en trädgård skapats och detta är verkligt effektfullt. En en annan vrå av detta stora rum, som går tvärs igenom villan, finns en spiselvrå med två stora fåtöljer som Mogensen ritat och som klätts av Elsa Gullberg. Ytterligare en sittplats är anordnad vid dörrarna ut till trädgården. Här ett par Bruno Mathsson-fåtöljer i vitt fårskinn samt en ljusgrön flossamatta.

Intill vardagsrummet ligger matsalen som också är generöst uppglasad. Inredningen är mestadels klassisk med två tunga malmljusstakar och ett par stolar nyrokoko (tror jag iallfall). Ytterligare ett sällskapsrum är den övre hallen vars golv är klätt med kalksten. Jag misstänker att väggarna är klädda med stavfanér i ädelfuru, precis som detta lilla rum.

Mogensen studerade vid KHT och Konsthögskolan och jobbade bl.a. hos Kooperativa förbundet samt ritade hus för Stockholmsutställningen innan han fick jobbet som kontrollant vid bygget av Helsingborgs konserthus, en byggnad som ritades av Markelius. Så småningom blev han en av de mer inflytelserika arkitekterna i denna del av Sverige och 1941 stod det vackra Simhallsbadet i Helsingborg klart.

April 11th, 2011 | No Comments »

Abessinien i Hjorthagen, Djurgården

Hjorthagen

Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.

Hjorthagen

Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.

I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.

Hjorthagen

Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.

Hjorthagen

Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.

April 7th, 2011 | 4 Comments »

Ralph Erskines villa vid Drottningholm

För ett par veckor sedan besökte jag Ralph Erskines villa vid Drottningholm. Huset, som stod klart 1963, är uppfört i lättbetong, siporex, och får betraktas som brutalistiskt. Fönstren är i teak och skänker en viss värme åt fasaden. Trädgården är uppbyggd i terrasser och mycket stram såhär på vårvintern. Sommartid ger den dock ett helt annat intryck.

Det var intressant att gå omkring i huset och studera alla detaljer. Även 60-talshus av bra kvalitet får en vacker patina med åren. Serveringsluckorna i vardagsrummet går dels till arbetsbänken och dels till köksskåp. Dessa luckor har gångjärn som fästs rakt i betongen vilket gör ett märkvärdigt intryck, ty betonghålets kanter är inte helt perfekt raka (det vore omöjligt). Ett sådant utförande skulle ha varit otänkbart ett par decennier tidigare, det hade verkat alltför taffligt. På 60-talet blev dock idéerna ibland viktigare än ett perfekt genomförande (sett ur ett traditionellt perspektiv).

Villan står idag som när Erskine lämnade jordelivet och det är bara att hoppas att den kan bevaras i detta skick, precis som hans önskan var. Den är ett utmärkt dokument från sin tid och ett monument över en av våra mest välkända arkitekter.

Det var inte helt lätt att fotografera under visningen, ty det var nästan fullsatt i huset och jag valde därför att fokusera på begränsade delar av interiören. En generell överblick saknas därför (se gärna Wikipedia för fler bilder). Jag misslyckade tämligen kapitalt med köket som var en dröm i teak. Samtliga bilder tog i befintligt ljus, ty denna soliga dag behövdes ingen högkänslig film för att fotografera på fri hand. Jag tog totalt 25 bilder som faktiskt alla blev tämligen bra. Här publicerar jag bara ett urval som förhoppningsvis ger en hyfsad bild av Villa Erskine.

Villa Erskine

March 27th, 2011 | 8 Comments »

Ingrid Wallberg ritade en Örgrytevilla

Ingrid Wallbergs villa i Örgryte

Jag bläddrade nyligen i Ingrid Sommars bok Funkis: Stilen som byggde Sverige på KB för att lära mig mer om arkitekten Ingrid Vallberg vars funkisvilla i Örgryte hör till de mer spektakulära byggena från 30-talet. Tyvärr fanns inga bilder på de byggnader hon ritat och texten var i knapphändigaste laget. På bilden ovan syns den villa som Wallberg ritade 1932, men som kunde byggas först 1935 efter att grannarna gjort sitt bästa för att förhindra bygget. Huset finns kvar än i dag och verkar vara i gott skick.

Planlösningen på nedre botten är verkligen öppen, endast kök och jungfrukammare har avgränsats från den stora sällskapsdelen. En trappa upp finns fyra sovrum och ett badrum. Det kan skulle kunna anmärka på är att köket är lite i minsta laget och garderoberna för få. Men å andra sidan är vardagsrummet med sin stora fönstervägg helt underbart och exteriören helt linjeskön och nästintill fulländad.

Wallberg, som var född i Halmstad i en välbärgad familj, kom så småningom till Paris och praktiserade hos Le Corbusier. Tillsammans med Schweizaren Alfred Roth flyttade hon till Göteborg och startade där arkitektkontoret R&W som snabbt blev uppmärksammade. Efter två år återvände Roth till sitt hemland och Wallberg fortsatte verksamheten i Göteborgsområdet. I mitten av 30-talet, i samma veva som villan ovan byggdes, ritade hon ett radhusområde i Örgryte som uppfördes 1934-35.

Radhusen i Örgryte består av två längor (den västra ses till vänster på bilden och den östra till höger). Den stora skillnaden mellan längorna är att den östra har entrén förlagd till suterrängvåningen. Här planlösningarna för den västra respektive den östra. Husen är på intet sätt helt unika, men de har en klar stramhet och är fint utformade vilket gör dem värdefulla ur estetisk synpunkt. Ytterligare en bild på exteriören finns här och ett par bilder från interiören här, här och här.

Läs mer om Ingrid Wallberg här. Det är en utomordentligt intressant artikel om hennes liv, även om man skulle önska en fylligare presentation av hennes arkitektoniska gärning.

March 21st, 2011 | No Comments »

Sven Markelius flotta villa i Kevinge

Sven Markelius villa i Kevinge

1930 byggde Sven Markelius en flott villa i Nockeby. Byggnaden gick helt i funktionalistisk stil och var på det hela mycket tjusig. År 1938, i samband med skilsmässan från första frun, flyttade han in i en etagelägenhet i det av honom ritade kollektivhuset vid John Ericssongatan. Våningen blev dock snart för trång för Markelius och hans nya familj (han gifte sig med Karin (“Ka”) Simon) vilket gjorde det nödvändigt för honom att bygga en ny villa, denna gång i Kevinge vid Norrvikens strand.

Villan är i ett plan och av det generösare slaget, vilket framgår av planlösningen. Entrén ligger mot gatan och fasaden är där nästan helt sluten. Mot gården är det däremot gott om fönster som släpper in solen från söder. Här har också en damm anlagts.

Vardagsrum och matsal ligger intill varandra och planlösningen är helt öppen. Dock finns det en möjlighet att medelst draperier, avskärma matsalen om man vid en bättre middag, vill ha möjlighet att duka ostört. Från vardagsrummet kommer man också ut på terrassen, som är är stensatt och badar i ljus.

I husets flygelbyggnad finns Markelius arbetsrum, ett gästrum samt bastu och redskapsbod. I arbetsrummet finn en öppen spis och fönsterdörrar ut till gården. Här samlas ibland hela familjen för att njuta av en kvällsbrasa.

Som ni ser av bilderna, är också inredningen av påkostat slag. Här finns bl.a. Frank, Svedberg, Saarinen, Breuer, och Edna Martin representerade. Bland konsten märks verk av Leander Ensgtröm, AndersBbeckman, Stig Blomberg samt Arne Jacobsen. Uppvärmningensker medelst golvvärme och inblåst, konditionerad luft. Villan är på det hela taget strålande och ett goee exempel påden nya stil som utvecklades efter 2:a världskriget.

March 13th, 2011 | 6 Comments »