Visst är de vackra, Backström och Reinius punkthus från mitten av 40-talet som tronar högt uppe på Danviksklippan?

Det var i början av 40-talet som området fick sin stadsplan, men byggarbetet startade först vintern 44/45 och husen stod klara sommaren 1945. Byggherrar för de 6 första husen var advokat Helmer Persson, fru Annie Schönning och professor Nils Hast. De 3 sista husen låg advokat Carl Olof Frunck bakom. Som ni hör byggdes dessa hus på privat initiativ. Samtliga ritades dock av Backström och Reinius och parken anlades eftr ritningar av Walter Bauer. Här en vy över husen. Ytterligare exteriörbilder finns här.

Husen är generellt sett påkostade. De större lägenheterna har öppen spis och i vardagsrummen ligger parkett. Hallgolven är i sten och fönstren av panoramatyp. Vissa av balkongerna har fronter i råglas. De största lägenheterna är välplanerade 5-rummare med jungfrukammare. Från hallen kommer man rakt in i vardagsrummet som öppnar sig mot en generös matsal. Till höger ligger köksregionerna och till vänster tre sovrum med badrum och garderober. Den intresserade studerar lämpligen planritningarna lite noggrannare här.

Danviksklippans hus är idag rätt bortglömda tycker jag. de ligger på gränsen mellan innerstad och ytterstad och har med åren förfallit en smula. Vissa hus har dock reparerats och försetts med klumpiga balkonger och åtminstone ett hus har fått nya fönster. Jag tycker att man borde vårda kvalitetsbyggnader av denna kaliber på ett mer varsamt vis.

Några av husen är idag bostadsrätter. Sök på Booli och se vad som för tillfället finns till salu.

Ser ni, det är vit mosaik på Italienska kulturhusets ena fasad! denna eleganta byggnad ritatdes av Gio Ponti och som byggmästare anlitades Olle Engkvist.

Den vita mosaikfasaden är som ett skal på byggnaden som till viss del ter sig spolformad. jag tycker att detta hörn, eller snarare spets, är helt fantastiskt.

Det är inte många 90-gradiga vinklar på denna kåk. Fasadmaterialen varierar också. Baksidan, som vetter mot sportfältet, är spritputsad.

Jag är svag för asymmetrisk fönstersättning och finns där också perspektivfönster blir jag extra glad.

I det stora fönsterpartiet i anslutning till samlingssalen, har Ponti skapat en hylla för konsthantverk. Vackert och effektfullt en kall och snöig vinterdag som denna.

Detta är ett tak som jag fotograferat och underexponerat. I verkligheten är det ljust men jag tycker att det grafiska mönster som syns här är mer dekorativt.

På Johan Olof Wallins väg 6 i Solna ligger en riktig pärla till villa. När den såldes i höstas var den praktiskt taget i originalskick. Jag misstänker att till och med vissa tapeter var de ursprungliga. Vem som ritat huset vet jag dock inte, däremot att den byggdes för Torsten Gordh som avled 2010 nästan 103 år gammal.

Villan har en fasad av tegel och puts och vissa väggpartier är klädda med träpanel. Taket är belagt med skiffer och fönsterpartierna är på sina ställen mycket generösa.

Villans vackraste rum är det tudelade vardagsrummet med en säregen öppen spis och ett glasparti som avdelar de två rummen. Jag tog mig faktiskt friheten att spara ned mäklarens bilder och dem hittar ni här. Visst är det en fantastisk interiör? Särskilt svag är jag också för korridoren på övre botten, med garderober och syplats.

Trädgården verkade förvuxen den septemberdag jag passerade och passade på att ta några bilder. Jag ville inte tränga mig på, ty det lyste i köket och en några cyklar syntes.

Hur kommer huset att se ut efter de reparationer som den nya ägaren med största säkerhet kommer att företa? Vi vet iallafall hur den en gång tog sig ut och får trösta oss med det.

De flesta villorna i Södra Ängby har moderniserats rätt kraftigt genom åren, men just nu är en verklig pärla till salu på Martinvägen 2. Huset är till stora delar i ursprungligt skick, även om det säkert målats om några gånger. Jag misstänker att något mörkt tak, förmodligen i hallen, målats vitt.

Pärlan är dock köket som till stor del är ursprungligt. Spisen är naturligtvis bytt och troligtvis var den gamla bredare därför har en standardhurts monterats intill. Ovan spis och diskbänk har två köksskåp satts upp (det högra är äldst och det vänstra tror jag är från sent 50-tal) och specierifacken har bytts mot nya i plast. Notera också signaltavlan som talar om vart jungfrun skall styra sina steg!

Intill köket ligger en liten serveringsgång och en jungfrukammare. Serveringsgången verkar vara lite i knappaste laget kan jag tycka, precis som jungfrukammaren, men tjänstefolket fick å andra sidan verkligen tränga ihop sig på den tiden.

Från serveringsgången när man den fornhistoriska charmanthet som går under namnet matsal. När villan på Martinvägen hade man inte för vana att äta i köket, ej heller monterade man köksinredningen i det rum där måltiderna intogs. I fil med matsalen ligger vardagsrummet som har en öppen spis. Däremellan en stor skjutdörr.  Mellan vardagsrum och hall finns glasade pardörrar med spröjs.

Gästtoaletten är en pärla! Kan färgsättningen vara ursprunglig? Snygg som tusan är den i vart fall.

Från övre hallen nås toalett, badrum och de tre sovrummen. Två av dem har utgång till den stora terrassen, ett av dem öppen spis.

På det stora hela är det en fantastisk villa, även om jag inte är speciellt förtjust i den trista fönstersättningen. Vanliga tvåluftsfönster är inget jag uppskattar. Jag vill breda rutor med stora, obrutna glasytor. Det har de flesta villorna i Södra Ängby, men inte denna.

Runt 1939 uppfördes SAR Hans Westmans villa på Nationsgatan 3 i Professorsstaden i Lund. Huset byggnadsminnesförklarades 1994 och står kvar än idag (dock att jag inte får ihop ritningen med bilden). Fasaden är i gult tegel och vitmålad panel.

Byggnaden inrymde både privatbostad och arkitektkontor och dess verkliga pärla var vardagsrummet med en takhöjd på 4-5 meter. Sovrummen har dock en takhöjd på 2,13 meter.

Bostadsdelen var i två våningar och från entresollplanet nådde man de tre sovrummen. Som ni ser badar rummet i ljus från stora fönsterpartier.  Den låga fönsterbröstningen skapar en trivsam yta där man kan både sitta och ligga.

Invid trappan till övre botten, har en liten cosy corner anordnats framför den öppna spisen. En öppen spis finns även på våningen ovanför. När huset byggdes var det helt otänkbart att inte ha en eller flera eldstäder för trevnads skull.

Kontorsdelen består av 4 rum. En större ritsal, två små rum samt arkitektens eget rum. Notera de vackra perspektivfönstren.

Längs med en fönsterlös fasad leder en pergola från gatan till till entrén. Pergolan skymtar även till höger på denna bild som visar fasaden mot gården.

Studera gärna ritningarna till denna skånska praktvilla (bottenvåning och övre plan) och föreställ er den härliga atmosfär som följer av goda material och genomtänkt arkitektur.

Idag tänker jag inte klaga, istället visar jag ett nyrenoverat hyreshus (privatvärd) på Värtavägen i Stockholm vars fasad är helt nyrenoverad. Visst blev det bra? Det enda felet jag kan komma på är att balkongsidornas plåt är lite för tunn, vilket är en rätt försumbar detalj. Fanns det en 10-gradig skala skulle denna fasad få 9 och det är inte illa.

Hur såg det då ut innan renoveringen? Så här. Hur ser ett hus som är en verklig tiopoängare ut? Så här. Material och utförande lämnar inget att önska.Visst är det vackert? Både smäckert och solitt på en gång. Skall man vara riktigt petig skulle man kanske kunna anmärka på att balkongerna (troligtvis) inte är målade med linoljefärg. Trapphuset är dock riktigt fult p.g.a. att dörrarna bytts till riktigt fula säkerhetsdörrar som inte på något sätt påminner om de ursprungliga.

Apropå vackra detaljer så vad sägs om denna tvålkopp i ett hus på Rindögatan? I samma hus hittade jag också några lampor i entrén som undgått utbyte. Här en bild på en av dem.

Detta är vår loge hemma i Norrbotten. Den ser i stort sett fortfarande ut som på bilden med den skillnaden att taket numera är plåt. Uppfarten till den stora pardörren har dock försvunnit och trapporna till de små ruttnat bort. dessa skall dock ersättas med nya så snart jag lär mig hantera hammare och spik. Jag tror att byggnaden är uppförd på 30-talet men helt säker är jag ej. När jag växte upp användes den högra delen till kornbod. En trappa upp förvarades kornet och på entréplan stod en elektrisk kross som förvandlade kornen till platta gryn som korna åt med stor aptit. Numera gör diverse gammal utrustning krossen sällskap och det är ett helt fantastiskt litet rum. Övriga delar av logen används som förråd för möbler mm.

Jag älskar spåntak, men nog är det lite tidskrävande att lägga dem och dessutom måste de bytas med jämna mellanrum. Spånen spilkar man antingen för hand eller med en maskin. Eventuellt står det en maskin någonstans, men jag minns faktiskt inte.  Takspån har vi dock, men endast tillräckligt för ett mindre tak.

Jag tycker mycket om ekonomibyggnader. Ofta är de välbevarade och vackra. Arkitekturen är stram funktionalistiskt betonad. Gamla byggnadsdelar som dörrar och fönster har ofta återanvänts vid nybyggen och det tycker jag om.

Mot baksidan har ett dubbelgarage infogats och det någon gång på 50-60-talen. Även här gissar jag att en deldetaljer har återanvänts. På insidan är väggarna klädda med obehandlad masonit och längs med ena väggen står gamla burkar och flaskor uppradade. Det är ett fantastiskt rum!

Detta är resterna av Finnboda varv. Varvet byggdes ursprungligen av Bergsunds mekaniska som behövde utöka, men blev såsmåningom självständigt.

Idag återstår bara rester av byggnaderna och på området har moderna bostadsrätter växt upp.

Under 30-talet expanderade varvet kraftigt och jag antar att denna byggnad härrör från dessa år.

Jag känner inte till planerna för området närmast vattnet. Kanske byggs sjönära hyreskaserner i sjöstadsstil även här?

Synd på så rara ärtor skulle jag vilja utbrista. Till höger i bilden, syns rester av varvsverksamheten. Antar att den snart är som bortsopad.

Och denna byggnad med fönsterytor markerade i fasaden? Den verkar redan vara lite naggad i kanten.

Jag läste nyligen ett inlägg på Axessbloggensom handlade om Turebergskyrkan i Sollentuna (texten hittar ni här).  Jag vet inte riktigt vad som föll mig in, men jag skrev iallfall en smått fånig kommentar om att byggnader som är typiska för sin tid alltid är intressanta (läs den, unna er det nöjet). Sedan började jag funderar på varför jag försvarade den moderna arkitektur som jag vanligtvis tycker både si och så om. Var det kanske kombinationen av konservativ tidskrift och mitt mot-strömmen-beteende?

Efter ett tag började jag bildgoogla kyrkan och fann bl.a. bilden ni ser ovan (tack, Kyrkokartan). Jag tycker att kyrkan är snygg! Däremot är jag inte speciellt förtjust i de där brädorna som skall föreställa predikstol.

Förutom de riktigt gamla kyrkorna, sakrala i sin enkelhet, och de pampiga i gotisk still från sent 1800-tal, är jag svag för de kyrkorum som ritades på 60-talet. Den hantverksskicklighet som det inte fanns utrymme för i bostadsproduktionen kom här till användning. Min barndoms kyrka ritades under detta decennium och jag tycker att den är mycket fin. Det är klart att Torben Gruts nationalromantiska verkligen var vacker, men den brann upp 6-7 år innan jag döptes.

Vad hade hänt om jag läst en  konservativ text som sågat vår tids bostadsbyggande? Hade jag reagerat på samma sätt som jag gjorde idag? Kanske, men jag hoppas inte det. Kyrkan var ju trots allt intressant till skillnad från allt som går i sjöstadsstil (och jag är väl medveten om hur man hånade det som en gång gick under benämningen gärdesstil) och som uppförs idag. Jag kan dock inte riktigt bli  kvitt känslan av obehag. Kanske är det så att djupt inne i mig finns det en rädsla för det alltför konservativa. Ett alltför konservativt synsätt associeras nog, av mig, med en rädsla för förändringar, för andra kulturer. Med trångsynthet och med en längtan till något som inte längre finns. Jag har själv aldrig längtat tillbaka. Jag är en romantiker, och för mig duger nutiden utmärkt.

I våras besökte jag Uppsala ett par gånger för att leta efter hus som stadens dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche ritat. Det finns gott om dem och många är i utmärkt skick. På bilden ovan syns en byggnad som jag dock är osäker på om Leche är upphovsman till eller ej. De glasade (vädrings-)balkongerna är mycket elegant är inte alls av vanlig sort.

Mer konventionellt är detta Lechehus med klassiskt utkragade balkonger. Gavellägenheten, som troligtvis hör till de största i huset, har ett snyggt burspråk.

Denna ljusputsade fastighet med blå fönsterkarmar och balkonger är kanske inte så märkvärdig, men den utstrålar trots allt en enkel och solid charm. Bra material, en planterad förgård och en viss air av stram elegans gör dock detta till ett attraktivt boende. Eller åtminstone var det det en gång i tiden (man vet ju aldrig hur det ser ut på insidan idag).

För ett halvår sedan skrev jag om gamla kök (läs och kommentera!) på Byggfabrikens blogg. Fortfarande dimper det ned kommentarer, vilket tyder på att det är ett ämne som engagerar. Framförallt tror jag att det är kök från 30-60-tal som ligger i farozonen. Antingen anses de för omoderna eller alltför moderna för att passa ett gammalt torp eller en herrgård eller en våning. Att bygga nya kök i gammal stil är jag inte särdeles förtjust uti, och det främst för att man “återskapar” något som inte funnits och som framstår som lite kitschigt. 30-50-talsköken däremot, är strama och eleganta och jag tycker att de ofta passar mycket bra in i äldre miljöer. Att riva ut ett sådant kök, för att bygga ett lantligt kök i gammal stil finner jag helt förkastligt. men smaken är ju som bekant som baken, dvs delad.

Detta är mitt favorithus hör i stan. Tyvärr revs det på 60-talet och är numera ett minne blott. Det nordvästra hörnet av Karlavägen/Sturegatan både är och var ett utmärkt bostadsläge. Från fönstren sågs C W Scheele trona på toppen av Floras kulle. Samma kulle sprakade varje vår i blått från tusentals scillor. Utsikten är sig lik än idag, men några bostadsvåningar finns ej längre på Karlavägen 45.

Det som gör huset unikt är de generösa och påkostade balkongerna. Studera denna detaljbild så förstår ni vad jag menar. Både gjutjärn och puts. Och hur utsmyckad är inte fasaden!

Naturligtvis var även interiören av hög klass. Helfranska pardörrar, dörröverstycken uppburna av konsoler samt inåtgående fönster utan mittpost. Kakeulgnsfloran var ytterst rikhaltig och vad jag förstår hade fastigheten klarat sig från alltför hårdhänt renovering.

I huset fanns en portvakt. Vart tog hon vägen? Hon ser allt bra övergiven ut på denna bild.

Fler bilder som togs på detta hus strax innan rivningen finns på  Stockholmskällan. Missa inte den ståtliga kakelugnen!

Detta ombyggnadsförslag, signerat Gustaf Richert, Fredrik Enblom och Isak Gustaf Clason, presenterades år 1905 som en slutgiltig på slussenproblematiken. Aningens för nybarockt kan man tycka. Det hade varit klokare att välja ett gotiskt uttryck tycker jag. De två fyrtornen som signalerar farleden är mycket fina tycker jag. Till nackdelarna med förslaget hör att det gamla Södra Stadshuset, nuvarande Stadsmuseet, helt jämnats med marken.

Det ombyggnadsförslag som precis klubbats igenom känner jag mig lite kluven till. Jag är intesäker på att jag tycker att det är en fullkomlig katastrof, ej heller ligger det  mig särdeles varmt om hjärtat. Dagens sluss tycker jag om, även om den är nedgången. Till nackdelarna med den befintliga lösning hör dock att an alltför stor del av  vattenspegeln dolts.

Angående måndagskvällens omröstning, hänvisar jag till en artikel i SvD.

Dessa originella radhus stod klara i slutet av 30-talet. Dessas främsta karaktäristik är fasaderna av hyvlad ribbpanel i furu som behandlats med ofärgad Solignum. Vardagsrummen med öppen spis, som upptar en stor del av bottenplanen, har en generös fönstervägg mot den lilla täppan. De större husen har kök med jungfrukammare på nedre botten, de mindre bara kök. En trappa upp finns tre sovrum. Ett är så stort att det utan problem kan delas. Den intresserade studera planlösningen här.

Även balkongernas skärmar är av furu. En originell lösning som jag är osäker på om jag verkligen gillar. det vore intressant att se dem i verkligheten, om de nu finns kvar.

Entrésidan är vackert belägen mot skogssidan och ligger i en liten sluttning. De små fyrkantiga fönstren hör till kapprum och toalett. Badrummet ligger en trappa upp i anslutning till sovrummen.

Jag tycker att detta är både intressanta och unika radhus. Planlösningen är utmärkt och varje lägenhet har två balkonger samt uteplats. Enda bristen jag kan se är att det är för få inbyggda garderober, men det går ju lätt att ändra på. Jag undrar verkligen hur de ser ut idag.

Det är inte första gången detta vackra bruk figurerar här. Anläggningen har verkligen anor, men nybyggdes någon gång på 30-talet. Den är så vacker

Vitputsad fasad, ferrofönster och flacka tak är byggnadens främsta karaktäristik. I dess inre finns också ett vattenkraftverk och det är dess vattenkanal som ses till höger.

Allt är snyggt, se bara på dessa detaljer! Men så är jag också industriromantiker och gillar det som fått viss patina.

Strax norr om Finnspång ligger Borggårds bruk som är en mycket vacker anläggning. Troligtvis uppfördes merparten av de nya byggnaderna på 30-talet. De är otroligt strama och mycket vackra, vitputsade och försedda med järnfönster av den sort som bl.a. tillverkades av Götaverken och då under benämningen Ferrofönster. Visst är de vackra! Det finns faktiskt ett sent 20-talshus i Stockholm där vardagsrummens fönsterväggar försetts med denna mycket snygga konstruktion.

Byggnaden i fråga är den av Cyrillus Johansson ritade fastigheten på Eriksbergsgatan 6. Byggmästare var Olle Engkvist och tillsammans med Johansson skapade de en riktigt pärla bland det sena 20-talets annars rätt småtrista hus. Lägenheterna är påkostade och för ovanlighetens skull har man valt att lägga vardagsrummet mot den vackra och kuperade gården. Det finns både 3:or och 5:or, samtliga med jungfrukammare. Vardagsrummets fönster är av modell störst, något liknande har jag aldrig sett. Dessa ferrofönsterhar tack och lov bevarats åt eftervärlden.

men åter till industribyggnaderna. Finnboda varv är nedlagt sedan många år och idag återstår bara spillror av anläggningen. Denna byggnad står dock än så länge kvar och kanske kommer den bevaras för eftervärlden. De stora fönsterpartierna är även här av järn och utgör en avsevärd del av väggytan. Underhållet är tyvärr eftersatt, men skönheten finns fortfarande kvar.

På Gärdet, närmare bestämt på Värtavägen, uppfördes ett pampigt garage i slutet av 30-talet. Här fanns både oljebar och tennisbana på taket! Tanken var att man kunde fördriva tiden med en match tennis medan bilen rundsmordes. Byggnaden är mycket vacker, men har under årens lopp förfulats åtskilligt. Den fasad, som inte vetter mot gatan, är dock tämligen intakt. Från Furusundsgatan och Värtavägen leder bilramper till de fyra våningsplanen. Längst med finns en bensinstation som idag är obemannad.

I Frihamnen ligger en av Stockholms industrupärlor, den av Uno Åhrén ritade Fordfabriken. Komplexet är uppfört i två etapper, runt 1930 och 1949. Amerikanska fordbilar importerades i delar och sattes samman i fabriken. Anledningen till detta förfarande tror jag hade med tullen att göra (högre tull på monterad bil, lägre på delar). Svenskarna hade dessutom högre krav på finish jämfört med amerikanerna och av den anledningen var det klokt att göra montering, lack och tapetserararbete här. Inom parentes kan nämnas att amerikanska bilar ofta lackerades om när de kom till Sverige på 50-talet för att den ursprungliga lacken höll för låg kvalité. Jag älskar Fordfabriken och är mycket glad åt att man renoverade den på ett mycket pietetsfull sätt.

Detta nybygge gillar jag. Snygg fasad med rena linjer. Att materialet är detsamma som i våra svenska 10-kronor gör inte saken sämre.

Däremot ställer jag mig lite tveksam till huruvida det verkligen kommer in tillräcklig med ljus i lägenheterna med dessa balkonger eller om det månne är loftgångar?

Fasaden mot Vasaparken vetter dessutom mot norr så dit når knappast några solstrålar. Bygget är dock påkostat och konsthallens material och utförande är av ovanligt hög klass.

Men hur ser lägenheterna ut? Är de storslagna, eller mer modesta? Trivsamma eller avskalade?

Det klagas ofta på nybyggen, och det med all rätt, men vad är det egentligen som är felet? Det jag tror många saknar är det mänskliga, det som tyder på att en livs levande hand utfört någon form av arbete. Att vistas i en bostad bör också vara en taktil upplevelse.

Det är sällan en riktigt fin 1800-talsvåning är till salu men nu har det trots allt hänt och till råga på allt en fin 6:a på Östermalm. Huset är gulputsat och har en klassisk nyrenässansfasad. Just denna våning är riktigt ovanlig, ty samtliga fönster i hela våningen är de ursprungliga från byggnadsåren. Endast balkongdörren i köket är sekundär och av tämligen ful modell, men det må vara förlåtet. Fönstren har enkla bågar med lösa innanfönster. Studera denna bild och se hur smäckra fönsterkarmarna i salongen är. Glaset når nästan ut i fönstersmygen. Så vackert och så elegant!

Matsalen har kvar sin höga panel som verkar vara ådringsmålad. Även överstycken och lister är behandlade på samma sätt. Stuckaturen och taket kan dock ursprungligen ha varit målade i en annan färg. Matsalstak dekorerades ofta med hjälp av schabloner och var tämligen polykroma. Se bara på detta tak från Valhallavägen 108. Apropå panel så kallas panelen i matsalen för hög panel. Panel som bara går upp till fönsterbröstningen (fönstrets nedersta del) kallas däremot för bröstpanel. I övriga rum verkar sockelpanelen vara flitigt förekommande, se bara denna bild.

En intressant detalj med denna våning är att jungfrukammaren ligger åt gatan till (studera planritningen här – notera dock att jungfrukammaren apterats till badrum). Detta arrangemang är mycket ovanligt vid denna tid. Kök och jungfrukammare har av tradition och hävd alltid förlagts åt gården till, men när det gäller hörnvåningar blir lätt utrymmet åt gården i knappaste laget och då tvingas man ibland lägga domestikrummet åt gatan. Att förlägga även köket åt gatan förekommer i princip inte alls, om det inte gäller smålägenheter. Ser ni en skafferiventil i en gatufasad så vet nu att det med största sannolikhet finns gott om enrummare i den kåken.

Även köket har kvar åtskilligt av sin ursprungliga inredning. Möjligtvis har det tidigare funnits en vägg som avdelat köket i kök och serveringsrum. Den nuvarande balkongdörren har i så fall varit serveringsrummets fönster. Flera kakelugnar finns också kvar. I matsalen en pampig i grön majolika och i salongen en verkligt smakfull modell som även den den är av skänkmodell.

Nu hoppas jag bara att någon hostar upp 13 miljoner så att jag kan unna mig ett verkligt förstklassigt boende.

Kooperativa förbundets arkitektkontor hade i slutet av 20-talet och början av 30-talet några Sveriges mest funktionalistiskt sinnade arkitekter och stod för ett stort socialt engagemang. 1927 besökte Olof Thunström utställningen Weißenhofsiedlung i Stuttgart och inspirerad härav ritade han ett bostadsområde på Kvarnholmen i Stockholm som uppfördes 1928-30.

Särskilt intressanta är radhusen som ligger på sluttningen ned mot Saltsjön. Varje hus bestod av två rum och kök samt en väl tilltagen uteplats. För att vara arbetarbostäder är dessa lägenheter verkligen i en klass för sig.

Det är lätt att se de funktionalistiska influenserna: fönsterband, släta fasader och flacka tak. När husen stod klara hörde de till de allra första bostadshusen i den nya stilen här i stan (tillsammans med Markelius hus på Dalagatan och kåken i hörnan Katarina Bangata/Ljusterögatan). Några år senare skulle långa rader av strama funkiskåkar växa upp både inom och utanför tullarna.

Förutom radhusen byggdes också en trevåningslänga, ett smalhus, med mer ordinära lägenheter. Även dessa hade Thunström till upphovsman. På bilden ovan ses framsidan, som vetter mot radhusen och vattnet.

Tyvärr har den klantiga fastighetsägaren satt in nya, fula fönster i de befintliga karmarna. Snyggt är det inte, men i övrigt har de klarat sig hyfsat. Dock syn på en sådan unik bebyggelse. Observera att baksidan är mins lika elegant med sina smäckra vädringsbalkonger.

Till anläggningen hörde också en Konsumbutik med fyra lägenheter på övre botten. Idag är den naturligtvis stängd, men byggnaden står trots allt kvar i tämligen ursprungligt skick.

Säker är jag inte, men jag misstänker att även detta hus snart är ett minne blott. Vid Norra station skall Hagastaden byggas, den stadsdel som skall knyta samman Stockholm och Vasastan med Solna och Karolinska.

Nu är inte detta hus på något sätt helt unikt och jag kan förstå om man river det för att bättre kunna utnyttja tomten. Dock tycker jag att man alltid bör spara något från områdets tidigare liv. Gör man inte det, går man miste om dess historia och att skapa en ny tar många år.

Visst är entrén snygg? Både trappräcket och porten. Påkostad skulle jag säga om någon frågade.

Jag tycker att detta tyder på att den sista sucken är nära. Containrar och avspärrningar och några urtagna fönster. Om de åtminstone sparade porten!

Birgit Gejvalls 1800-talets stockholmsbostad var utkom för första gången 1954 och var hennes avhandling vid Stockholms högskola. Boken väckte ingen större entusiasm och blev inte särdeles uppskattad. 1987 kom verket i ny upplaga vilket var av största vikt, ty den ursprungliga upplagan var liten och allteftersom åren gått hade denna avhandling kommit att bli högt värderad.

Gejvalls bok behandlar främst de borgerliga bostäderna tyngdpunkten ligger på andra hälften av 1800-talet. Till grund för arbetet ligger främst ritningar från 1800-talets Stockholm och den undersökning Gjevall gjorde för Nordiska museets räkning 1951 och som behandlade bostadsvanorna under 1800-talet.

Efter en historik över byggandet presenterar Gjevall de två huvudtyperna av bostadsplaner som dominerade under denna tid: herrgårdsplanen och kontinentalplanen. Herrgårdsplanen är den äldsta och stammar från slottet Vaux le Vicomte som byggdes i slutet av 1650-talet (se en ritning här). Grunddragen i denna bostad var att planen delats i en dubbla rumsrader. I den ena filen utgjorde en stor salong mittpunkten och på var sin sida om detta rum låg antichambre, chambre och cabinet. Dessa två filer,som strålade samman i den stora salongen, utgjorde mannens, respektive kvinnans domäner. Den andra rumsraden innehöll mindre påkostade rum och det var dessa två rumsrader som låg till grund för slotten Sjöö, Salsta och Steninge som uppfördes här i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Detta sätt att bygga spred sig så småningom till Stockholm och stadens bättre bostäder. Planen förminskades dock oftast i omfång och inte sällan återstod endast ett herrum på ena sidan av salongen (som i Sverige kom att kallas salen) och på dessa andra sängkammaren. Ett exempel härpå är denna 7-rumsvåning med 4 rum i fil. Till vänster om den stora salen ligger sängkammaren. Till höger först ett förmak  (mot slutet av 1800-talet döptes detta rum om till salong) och sedan ett herrum. Mot gården ligger ett par kammare samt kök och domestikrum.

I mitten av 1800-talet nådde nya influenser från Paris och Berlin Stockholm. Att lägga alla representationsrum i en fil mot gatan betydde att det i många hus bara rymdes en flott lägenhet mot gatan. För att rymma fler lägenheter och därmed öka räntabiliteten, lät man införa en gårdsfil, som sträckte sig in i kvarteret. I dessa våningar lade man salen åt gården men lät salongen/förmaket, sängkammaren och herrummet ligga kvar åt gatan till. I vissa fall lät man även sängkammaren flytta till gårdssidan. Ett exempel på denna plan ses här. En 4- och en 6-rummaredelar här på den dyrbara gatufilen. I slutet av 1800-taletoch under 1900-talets första decennier växte gårdsflyglarna och utgjorde till sist en stor delav lägenhetens yta. Studera bara denna plan från en 90-talshus på Karlavägen. Salong och herrum ligger åt gatan, övriga rum, inklusive matsal, ligger åt gården. Då matsalen hörde till de representativa rummen, försågs vanligtvis fönsterglasen med färgade rutor för att man inte skulle behöva se det enkla gårdsutrymmet.

Gjevell beskriver också utförligt de olika rumstyper som hörde till dessa bostäder och utreder dess placering och användningsområde. Förutom de här nämnda, presenteras också vardagsrummet, kabinettet garderoben, budoiren och divanen. Gjevell konstaterar att salong och förmak i princip är samma typ av rum, men att salongen var mer anpassad efter sällskapslivets krav än förmaket som var familjens samlingsrum. Tack vare undersökningen för Nordiska museets räkning får vi också veta att förmaket ansågs ha en “mer borgerligt ålderdomlig prägel” och att salongen “verkade pretentiösare och gentilare”.

(Salong och förmak är egentligen två olika typer av rum. Förmak är det franska antichambre om jag inte har fel. Däremot har det rum som i Sverige tidigare gått under benämningen förmak bytt namn till salong och det skedde, enligt Gjevall, under slutet av 1800-talet. Inget hindrade dock att man i större våningar hade både förmak och salong, ibland flera förmak och salonger. Extra flott blir det om man även består sig med kabinett och divan.)

Mitt exemplar av detta intressanta verk fann jag på ett antikvariat som sålde obegagnade exemplar för ca 40-50 kronor. Det låg på Drottninggatan i Strindbergshuset eller strax intill. Med lite tur finns dee fortfarande i lager, ty någon rusning tycktes inte föreligga.

Stadsbyggnadskontoret verkar på fullt allvar tro att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna från funkiseran kan duga när det blir fråga om renovering. Icke! Dessutom har de uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar. Detta är helt olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar detta, här på Gärdet iallfall, nästan bara på vissa hus vid Rindö- och Brantingsgatorna  Vanligtvis visas hela balkongplattan alternativt döljs den helt av balkongfronten.

På 30-talet blev fasaderna helt släta och de dekorativa elementen kan sägas vara fönster, portar och balkonger. Av den anledningen är det extra viktigt att inte ersätta dessa element med standardkonstruktioner av idag, ty då försvinner byggnadens hela karaktär. Just balkongerna är i de flesta fall renoverade från 70-talet och framåt. Ett typexempel på denna sorts renovering ses på bilden ovan. Huset (i korsningen Villagatan/Östermalmsgatan) är från mitten av 30-taletoch har troligtvis renoverats på 70-talet. Tänk om det fått behålla sina ursprungliga balkonger som såg ut som de på bilden här inunder. Så luftigt och så elegant det då tett sig.

Notera att en stålbalk, en U-profil, går längs med betongplattans kant. Balkongfronten är fastsatt i balken m.h.a. så kallade droppnäsor. Både balk och platta är målad i fasadens färg. Huset intill är renoverat i samråd med Stadsbyggnadskontoret och det blev inte helt lyckat. Balken är ett minne blott och balkongfronten är fastbultad i betongplattan på klumpigast tänkbara vis. Denna bild illustrerar skillnaden de båda husen emellan.

Högst upp på De Geersgatan ligger ett mycket vackert hus, ovanligt såtillvida att det har en indragen våning högst upp (etagevåningar!). Här har föreningen gjort en fantastisk reparation och resultatet är perfekt. Strax intill, på Blanchegatan 18, har man inte lyckats lika bra, även om resultatet inte är förskräckligt. Jag kan inte låta bli att visa ytterligare en fasad, denna gång på Värtavägen, som till för ett par veckor sedan var i sin fulla glans. Hur den kommer att te sig efter reparationen kan man bara sia om, kanske blir det i stil med den nästintill identiska grannhuset.

I miljöprogrammet för Gärdet (Gärdet, tidig funktionalism – miljöprogram för att riksintressant område) ritning som i detalj visar hur balkongerna konstruerades vid denna tid. Denna skrift är helt utmärkt, men då byggnaderna inte är skyddade i lag (läs stadsplan) är det svårt att värna dess karaktäristik, även om de är grönklassade (husen på Gärdet är antingen gul- eller grönklassade och gult är den lägsta, inget bostadshus är mig veterligt blåklassat idag).

Rindögatan 19 hör till de fastigheter som nyligen renoverats och det på förtjänstfullast tänkbara sätt. Bostadsrättsföreningen är medveten om vilken pärla de sitter på och har därför valt att gå ytterst varsamt fram med sin Sture Frölén-ritade pärla. Ursprungligen fanns dessa eleganta balkonger även på Rindögatan 48, men där är de idag ett minne blott. Visst är de vackra?

Som jag nämnt tidigare, förändras balkongkonsten under 30-talet och om balkongfronterna var släta och strama under 30-talets första hälft, blir de livligare i sitt uttryck allteftersom tiden går. Balkongfronterna utförs i sinuskorrugerad plåt eller rutat trådnät. Fronterna kryper också längre ned och täcker hela eller delar av balkongplattan. Handledarna, som saknas på de tidigaste balkongerna dubbleras eller kommer i vissa fall tredubbla. Med tre handledare, kan  fronten göras låg och på så sätt kommer mer ljus in på balkongen och i våningen innanför.

När det är dags att renovera dessa balkonger med sinuskorrugerad plåt och flera handledare, är det vanligaste att man fastnar i budgetfällan och tar en standardbalkong (som byggfirman anser vara lämplig för 30-40-talshus) och monterar en extra handledare, Resultatet blir klumpigt och balkongerna förvandlas till lådor. Se bara på dessa fasader på Rindögatan. Den högra är nygjord och den vänstra i slitet originalskick. Inte lång därifrån finns denna kåk som är exemplariskt underhållen.

Uppe på övre Gärdet fanns ursprungligen en uppsjö av originella balkonger. Tyvärr är de allra flesta idag ett minne blott. Det är synd och det är bara att hoppas att de få som finns kvar bevaras och att man i framtiden kommer att återskapa de som gått förlorade. Det är min övertygelse att detta kommer att löna sig i längden ty vem vill inte bo i flottaste funkisstil?

En kväll promenerade jag runt kring Vasaparken och stannade till sist framför Eastmaninstitutet som jag anser vara en av Stockholms intressantaste byggnader. Runt om i världen finns Eastmaninstitut och mannen bakom dessa är George Eastman (som grundade Kodak ). Eastman ansåg att det skulle finnas bra tandvård även för mindre bemedlade barn och donerade ideligen pengar till detta ändamål.

1930 var det Stockholms tur och arkitekten Waldemar Johansson fick i uppdrag att rita den nya byggnaden i ett hörn av Vasaparken. Arkitekturen är funktionalistisk, men vissa klassicistiska drag dröjer fortfarande kvar.  Jag tycker att resultatet är fantastiskt (se bara dessa linjer) och ser vissa likheter med konserthuset.

Inne i byggnaden finns målningar av Einar Forseth och utanför entreen står en skulptur av Clarence Blum. I vestibulen finns ytterligare ett verk, statyn Moderslycka av Olof Ahlberg.

Idag är det en käck liten sak i DN om pågående rivningar i Stockholm. Förutom uttjänta kontorshus från 70-80-talen, är det också en och annan skolbyggnad som rivs på grund av fuktskador. Jag tror bestämt att det var på 60-talet som man så smått började bygga hus som inte kunde andas. Bygger man ett hus måste man vara medveten om att fukt alltid vandrar från insidan och ut. Är fasaden målad med en ogenomsläpplig färg, bildas mögel i den med tiden allt fuktigare byggnadsstommen. Jag minns en annons i en bostadsrättstidning för ett par år sedan. Det var en förening som målat sitt hus med en mycket bra färg. Dock hade det blivit några små hål i fasaden vilket gjort att vatten trängt in och förstört. Färgen var man dock helnöjd med och skulle använda den även vid denna fasadrenovering. Det var riktigt dålig copy! Orsaken var naturligtvis att färgen var för tät. I en artikel till höger om annonsen förklarades som av en slump detta problem.

På senare år har enstegstätade fasader dömts ut och viss risk finns att även detta byggnadssätt kommer att ställa till det i framtiden.

Men nu åter till rivningarna. Jag har inte speciellt mycket emot att dåligt byggda hus rivs, framförallt inte om det är fula och inte kan tjäna något syfte. Att däremot riva äldre byggnader, byggda innan man började bygga alltför dåligt och dessutom gjorda för att kunna underhållas på ett resurssnålt sätt, är allt annat än klokt. Exempel härpå är huset på Grev Turegatan som jag skrev om nyligen, punkthuset vid Karolinska, kontorshuset vid Liljeholmen och några smalhus från 40-talet i Mariehäll. Jag kan inte annat än plädera för ett hållbart byggande, ett byggande som bygger på att man inte byter ut detaljer, utan istället vårdar dem. Även detta skapar jobb och det har det fina med sig att man inte behöver tillverka energikrävande aluminium eller limfyllda spånskivor.

Nu är det dock dags för ytterligare ett nedslående yttrande i DN-artikeln och det är att vi kan förvänta oss att en del av 40-talets smalhus kommer att rivas och många områden förtätas. Det fanns en tanke när dessa byggdes och det var att erbjuda människorna ljus och luft och grönska. Just nu är inte detta högsta mode (YIMBY är t.ex. starkt emot), men det är på intet sätt ett bevis för att denna idé är felaktig Modets nycker ges så korta liv.

Jag är väldigt förtjust i de 40-talsområden som finns strax utanför tullarna. De är trevliga och välplanerade och mer hantverksmässigt byggda än 50-talskåkarna. Egentligen finns det inget större fel på dem alls, om man bara tar dem för vad de är. Badrummen är naturligtvis mindre och även köken kan vara små. Det tycker jag man får acceptera, ty det finns mängder av andra lägenhetstyper som saknar denna karakteristik, t.ex. de tidiga miljonprogrammets bostäder som presenterar både stora kök och badrum och som är riktigt bra bostäder, förutsatt att det eftersatta underhåll som många av husen dras med rättas till.

Nej, jag tycker vi skall förvalta vårt byggnadsbestånd på ett hållbart sätt och även försöka styra över byggproduktionen åt detta håll. Äldre byggnader kan, och ska, naturligtvis energieffektiviseras. det är på intet sätt omöjligt, men det gäller att göra det varsamt så att kvalitéer, såväl estetiska och byggnadstekniska, bibehålls.

När jag promenerar hem från jobbet passerar jag ofta Tegnérgatan 6 som är ett gammalt 80-talshus som helt omgestaltades i slutet av 30-talet. Entré och trapphus har getts viss konstnärlig utsmyckning av de ovanligare slaget. Jag tycker att resultatet är vackert och skulle gärna besöka några av lägenheterna.
Åtterligare ett par bilder: porten och en detalj av porten.

Vid Kronobergsparken på Kungsholmen finns några pampiga hus från sekelskiftet som fått en helt nya fasad på 30-talet och numera framstår som funktionalistiska pärlor. Genom att hyvla fasaden och sätta in moderna fönster samt montera balkonger fick fasaden ett helt modernt uttryck. Lägenheterna byggdes också om, men jag tror att stuckaturerna fick vara kvar. Kakelugnarna åkte dock all världens väg och ersattes i vissa fall med öppna spisar. Innan ombyggnaden såg huset ut så här. Här en närbild på fasaden idag.

Ännu modernare ter sig denna ståtliga byggnad med generösa hörnbalkonger och ett indraget våningsplan högst upp. I detta hus finns knappast en list bevarad, ty inredningen var helt up-to-date när ombyggnaden var klar i slutet av 30-talet. Resultatet är mycket bra tycker jag och jag kan inte tänka mig att de 1-3-rummare som ursprungligen fanns i huset var särdeles intressanta.

Även denna fastighet i jugend behövde ses över och på 40-talet slätades fasaden ut och nya fönster sattes in. Lite intetsägande, men rätt snygg kan jag tycka. Bättre en 40-talsrenovering än en trist dito från 70-talet och framåt.

Jag hade tänkt skriva lite om fönster och om fönsterbyten och insåg rätt snart att ämnen är ofantligt stort. Därför begränsar jag mig till åren innan sekelskiftet 1900, perioden innan de kopplade fönstren så sakteliga började slå igenom. Fönstren hör till fasadens viktigaste element och det är i princip omöjligt att bevara en fasad och man inte bevarar fönstren. Det går naturligtvis, men det blir mycket dyrt och dessutom är det helt onödigt, ty gamla fönster går alltid reparera och det är inga problem att göra dem energisnåla och bullerskyddande.

Det var först i början på 1800-talet som det blev vanligt att man satte in en extra glasruta som skydd mot vinterkylan, ty den tidens fönster hade bara en båge och i den satt endast ett glas. Dessa innanfönster monterades på hösten och togs bort på våren. Oftast skruvades de fast från insidan och gick därför inte att öppna. I efterhand är det inte ovanligt att man hängt dem på gångjärn för att lättare kunna öppna dem. Här en bild som visar konstruktionen. De yttre bågarna är utåtgående och fönstret har såväl tvär- som mittpost. För er som är osäkra på begreppen rekommenderar jag denna skiss som finns hos Wikipedia.

För att ytterligare begränsa mig, kommer denna text mestadels behandla fönster i staden, och då främst i Stockholm. Vissa regionala skillnader finns, men dem tar jag inte hänsyn till (en av de märkligast är den fönstertyp som jag tror stammar från Skellefteå och där innanfönstren monteras på utsidan!).

Traditionellt var fönstren under denna period utåtgående och försedda med korspost, dvs en tvär- och en mittpost. De övre rutorna var mindre och de nedre större, precis som på bilden högst upp i inlägget. Enligt byggnadsstadgarna var man dock tvungen att göra fönster på nedre botten inåtgående (jag minns inte den exakta höjden, men jag tror att bågarna måste sitta minst 1,5 meter ovan mark för att få vara utåtgående). Det fönster som ni ser högst upp är ett nedre botten-fönster och är därför inåtgående. I detta fall har det mittpost, men det var minst lika vanligt, ja snarare vanligare, att det inåtgående saknade mittpost. Här ett fönster av denna konstruktion i ett hus på Sibyllegatan i Stockholm byggt på 1890-talet.

På 1890-talet monterade man då och då i de mer påkostade husen inåtgående fönster på samtliga våningsplan. De inre bågarna, innanfönstren, hängdes även de på gångjärn och kunde därför sitta kvar på sommaren vilket var praktiskt, för att ta dän alla lösa bågar i en större lägenhet var ett drygt jobb att utföra varje vår. Och på hösten skulle de monteras tillbaka igen. Här en bild på hur dessa fönster kunde ta sig ut. Det “handtag” som sitter i mitten på både den inre och den yttre bågen hör till spanjoletten som man använder för att öppna och stänga fönstret med. I vissa fall var denna infälld i bågen och då satt där bara ett litet vred, ungefär som på moderna fönster.

Men åren har gått och fönstren har oftast bytts ut. De fönsterbyten som gjordes fram till och med 40-talet var oftast rätt lyckade, men de som gjordes på 70-talet och framåt desto värre, vilket oftast yttrar sig i en klumpig fönsterkarm. Denna gamla 90-talskåk har fått nya fönster under mellankrigstiden, men av någon anledning har man inte bytt det tredje fönstret från höger. Skillnaden är inte så stor. Lika lyckat blev det inte när en kåk på Valhallavägen renoverades. Här en bild på detta 1890-talshus där vissa fönster bytts ut och det i omgångar. Nedre botten och 1 tr har de ursprungliga kvar, men våningen 2 tr är mycket klumpigt fönsterbytt. Man har satt in fönster med grova karmar i den befintliga karmen och då minskar glasytan markant och rummet blir mörkare. Nästan lika illa är det på Linnégatan där ombyggnaden skedde på 70-talet. Vid Karlavägen har en 1880-talskåk fått nya rutor på 80-90-talen. Det är inte något skräckexempel, men särdeles snyggt är det heller inte. Framförallt måste de moderna handtagen och gångjärnen på insidan vara ytterst odekorativa.

Fönsterbyten har ofta gjorts i omgångar och vanligast har varit att man satt in ett nytt fönster, med karm och allt, i den befintliga karmen. Detta gick väl an om det gjordes på ett gammal 1800-talsfönster med lösa innanfönster (ty denna gamla konstruktion är tämligen tillåtande, se bara på detta fönster som är insatt på 30-talet i den befintliga karmen som i detta fall är brunmålad och skymtar mellan vägg och ny karm), men upprepar man sedan misstaget och sätter in ett nytt fönster med karm i ett fönster som redan har två karmar blir resultatet inget vidare. Titta bara på detta hus från åren runt 1900 som fått nya fönster på 30-talet. Karmen är lite grov, men resultatet är trots allt ok. Några år senare, närmare bestämt för ett eller två år senare, bytte man några fönster på nedre botten och då blev resultatet detta. Det är inte svårt att föreställa sig hur mycket mörkare detta rum blivit på 100 år. Byter man fönster måste man nästan alltid ta bort den befintliga karmen, åtminstone om bågarna är kopplade. Helst skall man inte byta dem alls, ty det går alltid att renovera och bättre energi- och bullervärden kan lätt erhållas genom att man monterar in lämpligt glas i den inre bågen.

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.

Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.

Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.

Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.

Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.

Studera denna vackra fasad och hur inbjudande det lyser från de helt uppglasade burspråken. Det var hit stadens emanciperade kvinnor flyttade i slutet av 30-talet. Kvinnor som kunde tänka sig att gå på restaurang tout seul, kvinnor som rökte cigaretter och som ansåg äktenskapet vara en mossig institution.

När de höga husen i kvarteret Diamanten stod klara, var tomten i kvarteret Smaragden ännu obebyggd. Det dröjde dock inte länge förrän fastighets AB Smaragden med byggmästare Olle Engkvist i spetsen uppförde Kvinnornas hus, en byggnad avsedd för självförsörjande kvinnor som ritats av arkitektduon Backström och Reinius som i samma veva ritade ett tegelhus med teakburspråk vid Nytorgsgatan. Kvinnornas hus måste ha varit deras första riktigt stora projekt.

Samtliga på de vanliga våningsplanen ligger längs med en lång korridor som går i vinkel, precis som huset. Lägenheternas dörrar är indragna i nischer som belyses med elektriskt ljus. Detta för att man inte skall behöva se en oändlig rad av dörrar. Studera ritningen över ett våningsplan.

Lägenheterna i huset är små och är främst ettor med kokvrå (här planlösningarna för de två huvudtyperna). De större har badrum, de mindre endast toalett. I gengäld har de små ett burspråk i glas. Ovan det vinklade burspråksfönstret sitter dubbla katedralglas, nedan vanligt fönsterglas och trådråglas. Det är lätt att tänka sig vilket vackert ljus det måste ha varit i dessa rum som vetter mot norr! Tyvärr är fönstren utbytta och glaset ovan och under delvis igensatt. Den ursprungliga konstruktionen framgår av denna skiss.

Huvudfasaden mot Kungsklippan ligger mot norr och den planterade gården badar i södersolen. Mot detta väderstreck har det uppglasade trapphuset förlagts “för att damerna skola få ett luftigt och glatt intryck när de på morgonen skynda till sitt arbete”. Trappan är gjuten i betong och spåren från gjutformen är icke utplånade.

Entrén är lika tjusig som trapphuset och vetter mot Kungsklippan. På ömse sidor om porten ligger butikslokaler och de har separata ingångar.

Högst upp i huset, i en indragen våning, ligger matsal, klubbrum, kök, solterrass och gymnastiksal. Matsalen är ljus och takhöjden är stor. Utsikten är dessutom i toppklass, ty detta höga hus ligger på en av stans högsta punkter.

Intill matsalen finns ett intimt klubbrum försett med öppen spis. Väggpartiet och dörrarna är glasade för att ljuset skall nå in i korridoren utanför. Möblerna i detta rum, matsalen och huvudentrén har ritats av Oscar Nilsson.

Detta är nog den finaste detaljen: expeditionsdisken med servettfack för samtliga boende i huset. Tänk, det var på den tiden när pappersservetter inte kom på fråga!

Övrigt värt att nämnas, är att ventilationen byggde på övertryck. Ventilerad och konditionerad luft blåstes in och den gamla, skämda sögs ut. Praktiskt på många sätt, inte minst är drag från fönster och dörrar inte längre ett problem.

Slutligen en nytagen digital färgbild.

Sista skriket på rivningsfronten är ett elegant funkishus som stod klart 1938 och som ritats av arkitekt Jean Adrian. Vad jag kan erinra mig, är det det enda hus i stan som har balkonger av natursten. En liknande, men balkonglös fastighet, finns på Linnégatan 3 (ritat av Wolter Gahn). Jag förundras verkligen över att inte Stadsmuseet skyddat den ovanliga fasaden och tycker att det är verkligt synd att man inte river grannhuset istället, det fula komplex som man uppförde efter att ha rivit Cedergrenska huset (läs om det här). dn.se har en bild på hur nybygget skall se ut. Jag vet inte riktigt vad man skall säga om det.

Det befintliga huset är enligt fastighetsägaren i dåligt skick, vilket bör kunna utläsas som mycket välbevarat, men i behov av stambyte, nytt tak och översyn av elen samt ommålning av ytskikten. Jag tycker faktiskt att det är synd att man river gamla hus som är byggda av sunda material och som man vet håller i hundratals år. Detta är murat i tegel och sedan beklätt med sten och det är inte annat än att betrakta rivningen som rent resursslöseri.

Här ytterligare en bild, tagen i februari förra året. Elegant värre! Men vad är fasaden klädd med, marmor?