Rävjägarn

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Bröllop på Ekered

I mitten av september, efter den händelserika sommaren i Stockholm då Angela hade en romans med Thomas Meller som nu lämnat landet och återförenats med sin hustru, reser fröknarna von Pahlen tillbaka till Eka. När vagnen stannar på gårdsplanen märker de hur hela herrgården strålar, ty där har installerats elektriskt ljus. Salens mörka vrår är numera upplysta och något av den gamla charmen har gått förlorad.

Angela väntar nu ett litet barn, men än syns inga spår av graviditeten. Däremot besväras hon av yrsel och illamående vilket den nyfikna Adele snart observerar och bjuder därför ständigt över fröknarnas  jungfru på en liten sladderstund. På Ekered styr och ställer numera Gottard och hans mor Betty får för sig att Angela är förtjust i sonen, ty hon vet inget om Angelas kärlekshistoria.

Stellan von pahlen för ett erbjudande han ej kan motstå. han får en vacker slant för att gifta sig med Frideborg som väntar barn med löjtnant Landborg. Greve Gusten har friat till Ada och nu planerar de för dubbelbröllop. Lilian von Pahlen vill inte att festen skall hållas i Stockhom, ty att sonen äktar hennes före detta hus är mer än hon kan tåla. Betty, som känner sig ensam på Ekered, erbjuder sig att hålla bröllopet på Ekered och hela sällskapet åker ned till Småland.

I och med denna volym är fröknarna tillbaka på Eka där de kommer att stanna romansviten ut. Genom graviditeten svetsas Angela och Petra samman. De syr och stickar åt det väntade barnet och höstens skuggor faller än en gång. Det lugna livet på landet avbryts dock när gästerna från Stockholm anländer. Även Alexandra Vind-Frijs och Josef Wahlbohm reser ned, för att sedan följa greve Gusten och hans anhang ned till Berlin där de skall starta kabaré Svenska Lösen. Det är en brokig skara som stör den stilla friden på gamla Eka gård, men när volymen är slut, sänker sig återigen lugnet över fröknarna von Pahlens hem.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Porten vid Johannes

Fjärde delen av Fröknarna von Pahlen tar sin början nyåret 1914. Petra och Angela promenerar hem till porten vid Johannes och på gatan skymtar Petra Thomas Meller som återvänt till Sverige.

Petra har inte glömt Thomas Meller, men hans kärlek skall hon aldrig återfå. Istället blir det Angela, som påminner om den unga Petra, som Meller förälskar sig och som besvarar hans kärlek. Petra ger sig i förtvivlan till Tage Ehrencreutz som under en kort tid funderar på att skiljas från sin rika hustru, men återgår raskt till henne när han inser att hon inte kommer ge honom några pengar vis en skilsmässa.

Kretsen kring greve Gusten Värnamo af Sauss, Stellan von Pahlen, Kiss Nilsson och Elias Vanselin, blir en del av den värld som är fröknarnas. Dessa degenererade unga män är alla slavar under den italienska lasten och intresserar sig inte nämnvärt för unga fröknar, om de inte får tillfälle att låna något ur deras garderob vill säga.

Våren närmar sig så sakteliga och Angelas lycka stegras. Hans von Pahlen, som behandlas för en kräftsvulst, tynar så sakteliga bort och skjuter sig till sist i sitt rum i den lilla våning som han delar med sin dotter Edla på Sibyllegatan. När boken slutar, står sommaren för dörren och den skildras i Älskande par, som är den volym där mycket av det som byggts upp under tidigare böcker kulminerar.

Porten vid Johannes är en problematisk volym. von Krusenstjernas samarbetade sedan änge med sin make David Sprengel. Vanligtvis gjorde hon klart ett manuskript som hon sedan lät renskriva på maskin i tre exemplar. Ett av dem behöll hon, ett annat fick Sprengel. I dessa införde de sina ändringar som hon sedan införde i det tredje exemplaret och skickade till förlaget. Sprengel var mycket duktig på att sätta färg på sin hustrus ord. Hade hon skrivit “bed för mig” ändrade han till “bed för en ångrande synderska, goda pastorn”. “En notarie vid rådhuset i en norrländsk stad”, blir “kammarskrivare vid tullen i en norrländsk stapelstad”. Detta samarbete var ett gott samarbete som utvecklade von Krusenstjernas romankonst.

I Porten vid Johannes har dock Sprengel gjort mer än smärre ändringar, ty han anses ligga bakom ungefär bakom 55 av bokens 408 sidor och det är inte helt lyckat. Det långa avsnittet om Bodendetåget är helt Sprengels verk och hoppas med fördel över. Kotteriet kring de unga målarna Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson är visserligen inte helt Sprengels verk, men han passar verkligen på att ge Nils Dardel och hans anhang en dolkstöt.

Porten vid Johannes ä en alldeles utmärkt bok, men man bör inte dra sig för att bläddra förbi de sidor som tråkar ut en.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Höstens skuggor

Efter sommaren på Prästkragens hushållsskola är Angela åter hos Petra på Eka gård i Småland. Dagarna blir kortare och höstens skuggor blir allt längre.

En predikant kommer till bygden och när han stämmer upp sin klara röst är det som om Vår Herre stigit ner i den småländska myllan. Adèle, arrendatorns hustru, kan inte motstå dessa vackra ord och inleder efter en tid en affär med predikanten som inkvarterat sig i arrendatorbostadens vindskammare som Adèle omsorgsfullt pyntat. Iklädd endast en tunn penjoar tänder hon en kvällsbrasa i Josef Wallboms gästrum och snart flammar elden varje natt i arrendatorsbostaden.

Tord Holmström åser med viss glädje hustruns intresse för predikanten, ty hans eget liv blir lugnare då Adèle har någon annan att ägna sig åt. En dag i parken på Eka förälskar han sig i Petra som också faller för den stiliga arrendatorn. Tillsammans reser de in till staden och övernattar på ett hotell.

Höstens skuggor är en mycket vacker bok. Livet på landet, som Agnes von Krusenstjerna inte visste mycket om, skildras med de vackraste ord. Vinden viner, löven faller. Frosten nyper astrarna i kronbladen. Den första snön täcker den svarta myllan. Det är så vackert, men av jungfrur och jordbruksarbetare syns knappast ens ett spår.

Tidningen som prasslade i Petras hand förde varje dag budskap från en värld, vilken Petra egentligen intresserade sig bra litet för. Där var politiken, som hon inte begrep mycket av, och kritik av konserter och operor, som hon inte kunde gå på.

Det är något med Petra von Pahlens ointresse för omvärlden som känns mycket tilltalande.

Nils Dardel i Kiss Nilssons skepnad

Den doende dandyn

Litteraturen är fylld av mer eller mindre kamouflerade porträtt av verkliga personer. Ett av de mindre smickrande står att finna i Agnes von Krusenstjerns romansviten Fröknarna von Pahlen som utgavs 1930-1935.

I kretsen kring Petra och Angela von Pahlen möter vi de modernistiska målarna Stellan von Pahlen och Kiss Nilsson som tillsammans med dansaren Elias Vanselin och Tage Ehrencreutz hör till den perverterade kretsen kring greve Gusten Värnamo af Sauss. Både von Pahlen och Nilsson är utpräglat fruntimmersaktiga och skildras av Agnes von Krusenstjerna med stort löje. Kiss Nilsson har en ateljé vid Blasieholmstorg, en före detta damfrisering under takåsarna som bekostas av greve Gusten. I den fjärde boken, Porten vid Johannes, kliver dessa unga män på allvar in i fröknarnas värld.

En dag är greve Gusten uppe hos Kiss. Han har gripits av ruelse över sitt depraverade liv och läser högt för Kiss ur psalmboken.

Kiss släppte sina manikyrpinnar, höll bägge händerna för öronen och skrek med ett uttryck av rädsla i sitt fjunlösa ansikte:
– Å, håll mun, är du hygglig! Det där att vi skola bli jord igen är för gräsligt.

Den upprörde Kiss får dock ett uppslag (en bild från boken).

I detsamma flög motivet till en tavla genom hans huvud: en döende dandy försjunken i åskådandet av sina egna naglar. Det skulle vara ett slags nytt Narcissus. Ypperligt! Han steg visslande upp och började strutta omkring i rummet med den lilla runda baken insvept i den praktfulla nattrocken som en juvel i sitt etui. 

Att lasta Agnes von Krusenstjerna för detta är dock att gå lite för långt. Porten vid Johannes är på sitt sätt en problematisk volym. von Krusenstjernas make, David Sprengel, som i mer eller mindre hög grad bidrog till sin hustrus författarskap, antas i just denna volym ligga bakom 55 av de 408 sidorna. Sprengel drevs sedan 1919 av ett starkt hat mot Svenska baletten, Rolf de Maré och Nils Dardel. Olof Lagercrantz skriver i sin bok om Anges von Krusenstjerna att Sprengel var påtänkt att hjälpa de Maré att sätta upp Svenska baletten, men en brytning mellan dem kom till stånd. I samma veva publicerades en smädlig artikel om Nils Dardel i Fäderneslandet, en tidskrift som var sin tids främsta sensationsblaska. Texten ansågs vara skriven av Sprengel men detta har aldrig kunnat styrkas. I Anna Williams bok om von K hävdar hon att Bödeln eller Svenska Balettens triumf är Dardels hämnd, ty den man som där ligger död är ingen mindre än David Sprengel.

Fröknarna von Pahlens första  tre delar utkom på Bonniers, men när Porten vid Johannes och Älskande par sändes in till förlaget vägrade de att ge ut dem. I ett brev till Karl Otto Bonnier förnekade von K att böckerna var nyckelromaner men medger att Kiss Nilssons läspning hade hämtats hos Dardel och att Stellan von Pahlen till utseendet liknade Einar Jolin. Likadant är det med kopplingen mellan Jean Börlin och Elias Vanselin. Till förebild för porträttet av greve Gusten har hon dock en verklig person och det är greve Gösta Patrik Hamilton som rörde sig i samma kretsar som Dardel och de Maré.

Oavsett vad von K säger och huruvida hon själv eller maken roat sig med att göra narr av människorna kring Svenska Baletten så är det bara att konstatera att även von Pahlensvitens greve tar med sig sina skyddslingar till utlandet, i detta fall till Berlin där kabarén Svenska Lösen startar, ett projekt som inte lyckas allt för väl och vars repertoar är av det mustiga slaget.

Ytterligare en pikant detalj: I 11:e kapitlet i Porten vid Johannes, ett kapitel som Sprengel helt och hållet författat själv, låter han greve Gustens fader, en pinnstolsfabrikör som upphöjts till adlig värdighet, förlora förmågan till all sammanhängande tankeverksamhet och därefter sadla om till konsthistoriker!

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Kvinnogatan

Andra delen i von Pahlen-sviten utspelar sig några år senare. Adèle Holmström, arrendatorns hustru, har kommit upp till Stockholm, dit Petra och Angela flyttat, för att besöka kvinnoläkaren Jakob Levin, bror till Betty på Ekered. Adèles barn är emellertid dött och hon tvingas föda fram sitt döda barn på “Barnens Väl”, ett tämligen ruskigt förlossningshem som styrs av fröken Åderman som inte hyser något större intresse för sina medmänniskor, däremot tycker hon mycket om de två stora rum, fyllda av antikviteter, som hon bebor i förlossningshemmets byggnad. Skildringen av detta kvinnopalats är måhända inte upplyftande, men mycket fint gjord.

Efter ett par år i en flickskola i Stockholm, skall Angela avsluta sina studier med en kurs vid Prästkragens hushållsskola utanför Stockholm. Under båtresan blir Angela bekant med Stanny Landborg, dotter till en rik bankir och en tysksinnad finska med stor erotisk aptit. Stanny blir Angelas första riktiga vän och de blir oskiljaktiga under tiden på hushållsskolan.

I en gammal villa invid Mälaren härskar de två ogifta fröknarna Strussenhielm som startat Prästkragen när deras ärvda pengar smultit samman. Tillsammans driver de skolan med hjälp av lärarinnan Bell von Wenden, en guldblond dam med smak för unga, vackra flickor. Denna last är dock inget som systrarna Strussenhielm känner till,  däremot blir Angela varse lärarinnans dunkla drifter när hon bjuds upp till hennes vindsrum som doftar starkt av exotisk rökelse.

I Kvinnogatan möter Angela vuxenvärlden och hon får en vän. I denna nya värld är, precis som på Eka, icke alla goda. Borta är de sorglösa dagarna på gården som passerade i ett nästa romantiskt skimmer. Jag saknar dem, precis som Angela, men sådan är å andra sidan tidens gång.

Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen: Den blå rullgardinen

Jag läser om Fröknarna von Pahlen igen och är verkligen förtjust! Denna första del, i en svit om sju, börjar med att Petra von Pahlen på Eka gård i Småland, tar till sig sin avlidne brors dotter, Angela von Pahlen. Det är få svenska författare som har ett sådant vackert språk som Agnes von Krusenstjerna. Sida upp och sida ner är fyllda av det vackraste språk som tänkas kan. Hon har en otrolig känsla för naturen och är dessutom ytterst klarsynd när det kommer till den mänskliga naturen. Det är en verklig njutning att läsa igenom denna första om de två fröknarna von Pahlen.

Förutom Petra och Angela möter vi Petras bror Hans och hans familj, släktingen Johan von Pahlen som inte anses vara riktigt otillräknelig och till sist den frånstötande arrendatorsfrun Adèle Holmström som är en kvinna vars livselixir är att behandla sina medmänniskor illa. Alla dessa karaktärer står så klart och lysande för en när man löst igenom de drygt 250 sidorna.

I bokens inledande kapitel står Petra i ett fönster hemma på Eka och blickar ute över gårdsplanen där hennes två bröder vistas:

Utanför fönstret låg gårdsplanen belyst av den starka solen. Den vita huskatten kom smygande. Plötsligt tumlade den på rygg och gned sig mot sanden med kisande och gnistrande ögon. Så smög den sig åter bort. Det var en härlig dag. Parkens tunga lövmassor gungade lätt av en vind, och grönaktiga skuggor spredos över gräsmattor och gångar. En doft av mognande sädesåkrar och söta klövervallar slog in genom fönstren. Det var augusti.

Dessa enkla meningar, så elegant formulerade och så vackra. Inga ord eller uttryck som skaver eller stör, bara ren skönhet. Lika vackert rä språket i hela denna volym. Även när allvarligare ämnen avhandlas, som när Adèle ger Johan von Pahlen det vin som orsakar hans död, är språket  enkelt och koncist utan att för den skull bli torrt och tråkigt.

Johan gick ett par steg bort. Buteljen satt ännu mellan hans fingrar. Den brände honom. Han tyckte sig instängd i den dunkla källaren med den onda Adèle. Hade då trollen lurat honom hit ned?

I Den blå rullgardinen finns det naturligtvis också kärlek. Petra förälskar sig i den unge och vackre Tage Ehrencreutz som gästar Johan von Pahlen, precis som Hans och Bettys son Sven som åtrår den vackra tjänsteflickan Ada. Guvernanten Elsa, som redan nu vet att hon aldrig kommer att få uppleva den fullkomliga kärleken i fysisk form, anförtror Petra att hon varit förälskad i hennes döda broder Hugo, Angelas fader. Väl installerad hos Betty och Hans på Ekered, upprepar sig historien men naturligtvis i mycket kysk form.

Den blå rullgardinen, finns precis som hela sviten, tillgänglig på Projekt Runeberg. Den finns också att beställa på Bokus i pocket. Läs den i sommar!

Angela och Stanny på hushållsskola

Bell och Angela

Jag återvänder till fröknarna von Pahlen.

Det är sommar när Angela anländer till Prästkragens hushållsskola i krokarna av Strängnäs för att förkovra sig i de sysslor som hör kvinnan till. Skolan styrs med järnhand av fröknarna Strussenhielm som saknar egentligt handlag med unga kvinnor; ett betydligt större intresse för dessa vackra varelser har lärarinnan Bell von Wenden vars ögon smeksamt beundrar den vackra Angela.

Volym nummer två i Fröknarna von Pahlen-sviten utspelar sig till stor del på denna hushållsskola där Angela möter Stanny Landborg som blir hennes första riktiga väninna. Angela och Stanny vandrar tidigt på morgnar omkring i den vackra naturen när dimman lättar över de välskötta gräsmattorna, de gömmer sig för de andra flickorna uppe på torkvinden och de delar förtroligheter som tidigare aldrig lämnat deras läppar.

En dag blir Angela bjuden upp till Bell von Wendens vindskammare där rökelsedoften ligger tung. Bell visar henne en bild på den vackra Cecilia som hon höll så kär, men som sorgligt nog dog ifrån henne. Bells intresse koncentreras nu på Angelas blonda och undersköna gestalt och stämningen blir laddad.

Denna andra volym, Kvinnogatan, utkom 1930 i anslutning till Den blå rullgardinen som är svitens första del. Naturen är inte riktigt lika närvarande som i del ett och den efterföljande volymen, Höstens skuggor. Framförallt är det Angela och hennes vandring från flicka till ung kvinna som påbörjas för att sedan kulminera i de följande volymerna.

Bilden ovan är från Mai Zetterlings filmatisering av böckerna, Älskande par, och föreställer Angela och Bell.

Krusenstjerna, von Pahlen, Sprengel

Agnes von Krusenstjerna fotograferad av Anna Riwkin“Agnes von Krusenstjerna sådan jag såg henne på Karlavägen 1937 var en ganska liten dam, rätt bred över höfterna. Händer och fötter var påfallande små och fint tecknade. Hennes ringar, som jag sett efter hennes död, är så små att man skulle tro att de tillhört sagans prinsessa, ett luftigt eteriskt väsen. Ansiktet dominerades av de stora blå ögonen som var kraftigt markerade av svarta breda ögonbryn. Hennes mun var bred och hela ansiktet ganska brett. Håret var mörkt. Det fanns i hennes ansikte något som förde tankarna till en svensk herrgård. Hon var älskvärd och en smula världsdamsmässig men samtidigt oskyldigt flickaktig, skygg, blyg.” Så beskriver Olof lagercrantz sin bild av den drygt 40-åriga Agnes von Krusenstjerna som han lär känna år 1937.

Gång efter gång kan man läsa von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen. Säkerligen finns det bättre böcker, men aldrig har jag läst sju böcker som fångat mig så och som gjort ett sådant outplånligt uttryck. Hennes böcker är alls inte realistiska, vilket inte hindrar henne från att prestera några av de bästa personskildringar jag någonsin läst. Hon är en lyriker, en diktare.

Avsikten med von Pahlensviten var enligt von Krusenstjerna att skildra “detta upprepande av två levnadsöden [som] i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt”. I den första volymen kommer Petra von Pahlens brorsdotter Angela till herrgården Eka och får där sitt nya hem sedan hennes båda föräldrar avlidit. Petra har som ung haft en kärleksaffär med en man vid namn Thomas Meller som numera bor utomlands. När Angela vuxit upp hon och Petra bor vid Johannes kyrkogård, återkommer Meller till Stockholm och denna gång är det Angela som väcker hans åtrå.

Få personer i detta epos är vad man brukar kalla för goda människor. De allra flesta ha något form av lyte som får läsaren att känna avsmak. Adèle Holmström, född Silfverstjerna, är en kvinna som helt saknar goda egenskaper. Elak, girig och missunnsam gör hon sitt bästa för att förstöra för sina medmänniskor. Endast i skadeglädjen finner hon njutning. I skarp kontrast mot Adèle står den blida Angela, men henne kommer man egentligen aldrig in på livet. Angela är ett med naturen, hon är vacker och god och hon är fylld av kärlek, både till människor och naturen.

Storheten med Agnes von Krusenstjerna är för mig främst hennes inlevelsefulla och så helt träffande personskildringar samt hennes känsla för naturen och erotiken. Erotisk naturlyrik skulle man kunna kalla de passager som så helt skildra människans innersta och dess förhållande till vår herres natur.

När Angela träffat Thomas Meller liknar hon denna kärlekens hemlighet med “en skön blomma, osynlig för andra”. von Krusenstjerna fortsätter: “Men ibland tyckte hon att blomman öppnaade sin kalk, omslöt hela jorden. Hon vandrade liten och ödmjuk bland dess violetta ståndare och pistiller som reste sig som pelare omkring henne. Och dör inne i blommans djupvioletta kalk tyckte hon sig möta andra varelser, med hemligheter som hon och förseglade läppar. De nickade åt henne, unga flickor med tindrande ögon, gamla kvinnor med visdomens repor i huden, men med något tindrande också de inne i de svarta pupillerna. De hörde samman med Angela, dessa kvinnor, unga och gamla, ett mystiskt band förenade dem. Hon var en nykomling bland dem. Kanske de gärna hade velat viska något i hennes öra, men de närmade sig bara och hon flydde undan igen. Hon skulle finna ut det själv. ”

von Krusenstjernas författarskap tog fart på allvar sedan hon träffat sin make David Sprengel och tillsammans skapade de Fröknarna von Pahlen. Agnes började med att skriva ner romanen och lät sedan renskriva 3 kopior av manuset. David tar den ena kopian och gör ändringar och tillägg. Han ändrar “utsökt kopparstick” till “franskt 1700-talsstick”, han ger Karl XV epitetet Djurgårdscasanova och låter Josef Wahlbom säga “Ack, tvisten icke” istället för Anges ursprungliga “Gräla inte”. Allt för att göra språket distinktare och mer sprakande. I vissa fall går han så långt att han inför längre avsnitt som är att betrakta som smärre essäer. När detta arbete är klar, inför Agnes ändringarna i en annan av kopiorna och skickar in till förlaget. Det var därför omöjligt för förlaget att veta om, och i vilken omfattning, David Sprengel hjälpte sin hustru.

När makarnas äktenskap var nytt fanns erotiken som en reell komponent i deras förhållande, men efter ett par år upphörde samlivet på detta plan. Istället förenades de av samarbetet med Agnes författarskap, en allians som pågick livet ut. Ett visst mått av erotisk närvaro krävdes dock och i von Krusenstjernas fall löstes detta genom att de “valde sina hembiträden med stor omsorg, men ej frågade så mycket efter betyg och duglighet som efter skönhet och behag”, allt enligt Olof Lagercrantz i hans utmärkta von Krusenstjerna-biografi.

Fröknarna von Pahlen är en svit som bör läsas, ty det är ett förunderligt verk och läsaren belönas rikligt genom att införas i en värld som saknar motstycke.

Adolf Hallmans Krusenstjerna-omslag

Adolf Hallman var illustratör och skribent är nog idag mest känd för att ha illustrerat ett antal böcker under 30-talet, bl.a. Bertil Malmbergs “Åke och hans värld” och Söderbergs “Förvillelser” (1938 års upplaga).

Hallman gjorde också omslaget till 4 av Agnes von Krusenstjernas böcker. Åt Bonniers blev det Delat rum på Kammakaregatan och Ung dam far till Djurgårdsbrunn och åt Spektrum Porten vid Johannes (intill) och Älskande par. von K:s ordinarie förlag var Bonniers men från och med del 4 av von Pahlen-sviten vägrade de att trycka hennes böcker. De resterande 4 utgavs på Spektrum och två fick som nämnts Hallmanillustrationer.

Hallmans von Pahlenomslag är mycket stiliga. Visserligen passar de inte särdeles bra till den tid när romanerna utspelar sig, men däremot passar de 30-talet och andan i böckerna. De två huvudpersonerna i von Pahlensviten, Petra och Angela, får väl på sitt sätt sägas vara obefläckade, men det hindrade inte att de långtifrån var av konventionellt snitt.

Hallman föddes i en arbetarfamilj i Göteborg men fick möjlighet att studera vid Valands målarskola under åren 1914-1916. Han kom sedan att verka i både Stockholm, Köpenhamn, Paris  och New York. Han var radikal och uppskattade anarkisternas idéer. Han gav ut ett par böcker runt 1930 där han i ord och bilder skildrade livet i kontinentens storstäder. Doh gjorde han Rom 1968.

von Krusenstjerna och en ny biografi

Eftersom Agnes von Krusenstjerna hör till mina favoriter är jag mycket glad åt den nya biografi som Anna Williams skrivit om den intressanta författarinnan. Det har naturligtvis funnits bättre författare än von Krusenstjerna, men det innebär inte jag inte sätter henne högt, tvärtom, ty även om hennes böcker har sina brister är de stundtals lysande och hennes berättarkonst är i en klass för sig. Kanske är det de av maken, David Sprengel, infogade partierna som tar ner helhetsintrycket.

Fröknarna von Pahlen hör till de bokverk som jag sätter mycket högt. Berättelsen om Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela och deras liv är fullkomligt trollbindande. I den 5:e volymen, Älskande par, kulminerar dramat och Angela förälskar sig, och ger sig, åt Petras ungdomskärlek. Den levnadsglada fru Landborg förför Stellan von Pahlen vilket von Krusenstjerna skildrar på ett fullkomligt lysande sätt. Stanny Landborg, Angelas väninna, har en fäbless för sin bror och under den midsommarhelg som till stor del utgör boken inträffar en stor tragedi. Mitt i alla känslor och ett brokigt persongalleri smälter natur och erotik samman och bildar en fast och livsduglig ram till berättelsen.

Har ni inte läst Fröknarna von Pahlen, gör det i sommar. Vet ni med er att ni har svårt att fångas av en 7 delar lång släktkrönika, börja med del 4, Porten vid Johannes och fortsätt sedan med Älskande par och ta därefter de inledande 3 böckerna. Skildringen av bondeupproret i Porten vid Johannes kan ni gott hoppa över.

Anges och David framför kakelugnen

Jag vet inte när bilden är tagen, men jag gissar på andra halvan av 30-talet. En jungfru serverar cocktails framför kakelugnen i salongen. Agnes von Krusenstjernas Fattigadel hade sålt bra och hon och David Sprengel hade fått en rätt så tjusig våning vid Karlavägen, en våning som blev deras sista hem. I mars 1940 dog hon efter en operation som föranletts av den hjärntumör som upptäckts ett par månader tidigare.

Om man fått veta något om deras vardagsliv! Olof Lagercratz, vars mor var kusin med Agnes, berättar i korta ordalag om sina möten med henne sin bok från 1951 (Agnes von Krusenstjerna, Bonniers – läs den!). Sinnessjukdomen, som låg i släkten, präglade till stor del hennes liv. Hon drack periodvis för mycket, missbrukade tabletter. von Pahlen-fejden i mitten av 30-talet tog hårt på hennes krafter, men de framgångar som följde med Fattigadel etablerade henne som en av våra främsta författare under denna tid och det gladde henne säker. De sista åren hölls sig dock makarna mest för sig själva. Stellan Mörner och Eva De Geer (barndomsvän) blev dock nära vänner.

Huset på Karlavägen revs på 50-talet och ersattes av en ståtlig byggnad med en stor våning per plan. Högst upp en flott lägenhet i etage. En allt annan än varsam renovering har dock till stor del utplånad husets charm.

Agda och Angela höll sig inte tillbaka

Detta måste bara repriseras. En svensk litterär klassiker skapade Agnes von Krusenstjerna med sin von Pahlen-svit. Stundtals är detta verk alltför skabröst, men ofta är det litteratur av mycket hög klass.

En av mina favoritavsnitt är när Angela och Ada sitter på förmakssoffan på Eka i Småland. Jag har på eget bevåg gjort sammandrag, förkortat, men ordalydelsen är oförändrad. Skildringen av deras åtrå är så fin: orden, meningarna och erotiken. Och att de inte håller sig tillbaka. Den är en av de svenska texter jag sätter högst.

Agda hjälpte också Angela att ändra hennes klänningar. Hade hon haft tyg till reds skulle hon gärna sy kläder åt dem allesammans. Agda lade sig på knä på golvet och fäste kjolen runt Angelas svällande höfter. Kjolen var ännu för trång. Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Agda och Angela höllo sig inte tillbaka. De kysste varandra. I deras kyssar låg älskares glöd. De blevo virriga av det.

Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som hon endast väntat på detta pressade då Agda sitt ena ben in mellan Angelas. Extasen kom för dem båda samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra. Deras kroppar brände. Deras ögon strålade. De hade en underligt ljuv hemlighet som ingen annan visste.

Jag läser åter Fröknarna von Pahlen

Agnes von Krusenstjerna på Regeringsgatan 95 aÅr 2002 läste jag för första gången Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, en romansvit som består av 7 vackra volymer, i mitt fall halvfranska med grön marmorering. Böckerna gjorde ett mycket starkt intryck på mig och jag har alltsedan dess satt dem högt. Förra veckan stiftade jag på nytt bekantskap med Petra och Angela von Pahlen när jag plockade fram den första volymen i serien: Den blå rullgardinen.

Som jag älskar Agnes von Krusenstjerna! Hon har en förmåga att beskriva människorna och deras karaktärer på det mest övertygande sätt och hon är en naturromantiker utan dess like. Men det är också en bok som får en att tänka och som emellanåt kan vara upprivande, ty den framkallar starka känslor.

När jag läser den känner jag mig stundtals som ett med naturen. I lördags, till exempel, lade jag mig i skymningen i det fuktiga gräset uppe på Floras kulle där jag några timmar tidigare hade legat i solen, läsandes. Jag rörde mina armar och kände hur de fina gröna stråna smekte min hud. Ovanför mig silade ljuset ner genom den kraftiga trädkronan.

Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den. Ibland omvärvdes Angela plötsligt av en ljum luftvåg, det var på de ställen av sandgången, där solstrålarna redan hunnit värma från solens uppgång. Då stod hon stilla, häpen, och så tog hon med återhållen andedräkt ett par hastiga steg framåt igen och kylan och skuggan slogo ett par kalla vingar omkring henne.

Agnes von Krusenstjerna är långt ifrån bortglömd idag, men jag tycker mig märka att hennes namn sällan nämns när våra stora författare dryftas. Hon är en särling som dessutom är en verklig poet. von Pahlensviten må ha sina svackor, men till stor del är skildringen av Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela fullkomligt lysande.

I sin disposition skriver von Krusenstjerna om romanens essens: Detta upprepande av två levnadsöden i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt. Ett ständigt upprepande. Som ung förälskar sig nämligen Petra i Thomas Meller, en man som flyttar utomlands för att sedan vända åter och då finna Angela som är en avbild av sin faster. Angela blir förälskad, ger sig åt honom, men han lämnar än en gång sin kärlek och den gravida Angela finner till sist sin stora kärlek i en vacker kvinna med svart, lockigt hår.

På bilden ovan syns von Krusenstjerna i sitt hem på Regeringsgatan 95 a där hon bott ett par år. Jungfrun serverar henne te och tillbehören står uppdukade. von Krusenstjernas var kända för att ha vackra hembiträden. Här ser vi henne med maken David Sprengel i det nya hemmet på Karlavägen 67 med ytterligare en vacker flicka. Våningen på Karlavägen blev hennes sista hem. År 1940 avled Agnes von Krusenstjerna av en tumör i hjärnan orsakad av en cancersvulst i äggstockarna och maken följde knappt ett år senare henne i döden. Huset är idag rivet, men jag tänker ofta på henne när jag passerar utanför.

Mai Zetterlingkväll på Cinemateket

Mai Zetterling1946 kom Driver dagg faller regn, en filmatisering av Margit Söderholms roman som kom ett par år tidigare. I denna allmogemiljö, där hon spelade Marit Germundsdotter, fick Mai Zetterling sitt verkligt stora genombrott. 18 år senare har Älskande par premiär. Den är Zetterlings första långfilm i egen regi. Däremellan tillbringade hon många år i England som blond starlet.

Igår gick starten för Cinematekets Zetterlingserie och som första punkt var ett samtal mellan ett antal inbjudna personer, däribland Christina Olofson, Jan Lumholdt och Inga Landgré och ett par utspridda röster ute i publiken. Trots Jannike Åhlund som en inte helt idealisk moderator, var det en intressant tillställning, ty jag tycker alltid att det är roligt att höra människor prata och ge sin bild av en person. Desto bättre om de inte riktigt överensstämmer. Lumholdts utläggning och danska och norska regissörer var verkligt intressant, precis som Landgrés minnesbilder av Zetterlings oavslutade projekt.

Jag tycker att man bör passa på att se Zetterlings filmer. Älskande par är en vacker och dynamisk filmatisering av Krusenstjernas von Pahlensvit. Krusenstjernas intresse för naturen och erotiken tas väl om hand och Eva Dahlbecks porträtt  av den levnadsglada fru Landborg är en pärla (det är fru L som “kan roa sig i cellen” när hon låses fast mellan Tage Ehrencreutz lår). Nattlek och Doktor glas har jag inte sett, dem är jag mycket nyfiken på, precis som Amorosa, filmen om von Krusenstjerna från 1986.

Den verkliga porten vid Johannes

I Agnes von Krusenstjernas svit Fröknarna von Pahlen är Petra och Angelas vinterhem en våning vid Johannes, närmare bestämt i huset Kammakaregatan 4. Sommartid är det på den gamla herrgården Eka som de två kvinnorna vistas, men även våningen i stan präglas av den svenska herrgårdstraditionen.

I Svenska hem i ord och i bilder hittade jag i årgång 1925 en serie bilder från generalmajoren och friherrinan Tolls hem, vars våning överensstämmer med fröknarna von Pahlens. Det är en stor våning, närmare 300 kvadratmeter, och dess inredning liknar, anser jag, den bild som förmedlas i böckerna. Tidsperioden är också ungefär densamma, ty generalmajoren och hans frus hem är också inrett med gamla släktklenoder och en ljus och lantlig känsla kan spåras även här.

Ytterligare ett par bilder: salongen ur en annan vinkel och kabinettet.

Mai Zetterling filmar Älskande par

Häromdagen skulle jag och GBS fira hennes senaste mästerverk. Vad passar då bättre än en hemlagad hollandaisesås, en brasa, några bra skivor och som grädde på moset: Älskande par, Mai Zetterlings filmatisering av Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit.

Här möts man av Lissie Alandhs lesbiska Bell von Wenden som förför den unga Angela von Pahlen spelad av Gio Petré. Harriet Andersson är det levnadsglada hembiträdet som finner kärleken i Angela på förmakssoffan på herrgården Eka. Eva Dahlbeck, av Bergman kallad pansarskeppet kvinnligheten, är den erotiska fru Landborg som, i boken, just då inte kunde tala när hon sitter försjunken med ansiktet i Tage Ehrencreutz mer privata delar.

Av det manliga gardet märks främst Gunnar Björnstrand och de unga eleganterna Jan Malmsjö och Heinz Hopf som Stellan von Pahlen och Bernhard Landborg. Heinz Hopf är överlägset bäst som den unge löjtnanten som förför sin syster. Han har en sällan skådad utstrålning den mannen.

Agnes von K hade en viss fäbless för naturen och i hennes texter blandas det vällustiga med naturbilder; förstärks och blir till ett. Det hela är mycket effektfullt. Detsamma kan sägas om filmen som lyckas bra även på detta område.

Älskande par och ytterligare två filmer av Mai Zetterling finns för en spottstyver på Discshop. Unna er!!! (jag passade på att beställa Flicka och hyacinter på samma gång)

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (17) (17) (16) (16) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8)

Litteratur