I mjölkrummet finns mjölkmaskinen och den  tarvar sitt dagliga underhåll. Spengummin skall rengöras och anslutningar kontrolleras. Som ett vitt lödder åker tvättmedelslösningen omkring i rörmjölkningssystemets genomskinliga kanaler. Men det är bestämt något som felas!

Inne i maskinrummet står kompressorn och mycket riktigt, när Bonn-Karl lägger handen på elmotorn förnimmer han vibrationer och dissonans. Något är i olag och inte längre i balans. Det är dags för en översyn, men först måste Blenda undersökas, ty hon verkar inte vara riktigt kry.

Säkerligen, tänker Bonn-Karl, är det frågan om kalkbrist, denna lömska fara som kan ge Blenda kalvförlamning vid nästa nedkomst. En spruta finns alltid till hands och Bonn-Karl suger upp en dos av den livsviktiga medicinen. Noggrant kontrollerar han att det inte finns några luftbubblor, innan han injicerar lösningen i kon.

Hit går jag alltid på promenad när tillfälle ges, ty jag kan inte slita mig från det vackra huset som ligger invid de stora åkrarna.

Plåttaket har börjat rosta, men fasaden är skön. Övre botten kröns av en pampig frontespis på den traditionella Västerbottensgården. På gårdsplanen trängs gräs och ogräs i den karga jorden.

Bakom huset brer en nysådd åker ut sig och snart spirar här grödan för att i augusti vara klar för skörd. Från salens fönster har man en utsikt som man inte kan vara annat än lycklig för.

Uthuset följer naturens organiska former och vilar som en flygel invid huvudbyggnadens vänstra del. Här vill jag bo!

Den snaskigaste och mest underhållande av alla böcker om forna tiders Hollywood är Kenneth Angers Hollywood Babylon. Fylld av de snaskigaste av skandaler, är den ett måste för den som prioriterar en bra historia framför absolut sanning. i själva verket sägs de flesta historier ha mycket lite med sanningen att göra men det gör dem inte på något sätt sämre.

Kenneth Anger var  independentfilmare och gjorde ett antal kortfilmer med början år 1947. Dem mest kända, och i mitt tycke bästa, är Scorpio Rising från tidigt 60-at. Förutom dessa verk sammanställde han allt skvaller han hört om forna tiders Hollywood och dessa rader gavs för första gången ut i Frankrike 1959. Det var först 1965 som volymen kom ut i  USA och då blev den såpass kritiserad att det dröjde in på 70-talet innan den gavs ut igen.

En av de bästa historierna i boken, och tillika en av dem som innehåller endast små, små korn av sanning, är den om Rudolph Valentino och Ramon Novarro. Enligt legenden gav Valention en Art Decó-dildo till Novarro som minne av deras romans. När sedan Novarro hittades död långt senare, rånmördad i slutet av 60-talet, var dildon nedtryckt i hans strupe. Onekligen rätt pikant,  men kanske inte så sant.

Seså, beställ genast ett exemplar av Hollywood Babylon på Adlibris. Det är en perfekt bok för mörka höstkvällar och den blir inte sämre av en brasa och en flaska konjak.

Jag har varit på utflykt idag och fått mig en demonstration av Ales gamla byahus och skola! Naturligtvis tog jag många bilder, men som vanligt dröjer det innan de är framkallade och därför nöjer jag mig med att visa en simpel digitalbild från byaföreningens utställningsmaterial.

Det fanns en tid när ungdomen såg medlemskapet i Hoppets här eller Blåbandsföreningarna som det enda rätta. Ännu på 30-talet var det vanligt att nästintill hela byar var blåbandister. Hoppets här, som är den äldsta av sammanslutningarna, verkade för nykterhet och hade kristna värderingar. Den bildades 1876 men blev inte speciellt långlivad, ty när Godtemplar- och Blåbands-föreningarna växter fram i slutet på 1800-talet valde medlemmarna att pö om pö ansluta sig till dessa nya rörelser.

Damen som demonstrerade samlingarna för mig, änkefru Rehnman, var själv Blåbandist när hon var liten flicka på 30-talet. Föreningen hette Åblomman och hade ett mycket tjusigt standar (bilden är inte så bra, men det är en vacker tingest). På bilden ovan ses i nedre högra hörnet ett foto på samma bys Hoppets här anno 1910. Jag gillar både bilden och att någon översatt det amerikanska “Band of hope” till något så pampigt som Hoppets här. Bättre och mindre krigiskt i jämförelse med Frälsningsarmén.

Strax intill bilden på Hoppets här ses ett av de vackraste bröllopsfoton jag någonsin sett. Släkt och vänner har radat upp sig framför en pampig Norrbottensgård av rejäla dimensioner. Vilken atmosfär!

Denna byggnad, så vackert inpassad i en skogsdunge, var en gång hem åt doktor Walter Risinger med fru Gerda. Risinger var överläkare vid Solhems Barnsjukhus utanför Borås och villan var hans tjänstebostad. Fasaden, som är utförd i brunbetsad panel, berättar inte mycket om de moderna interiörer som möter besökaren innanför entrédörren.

Husets paradnummer är vardagsrummet och matsalen som är förenade i ett, men lik väl två skilda rum. Vardagsrummet har ett mycket stort fönsterparti ut mot den grönskande skogstomten. En enormt elegant och stram öppen spis är placerad i anslutning till det draperi som kan tjäna som avdelare gentemot matsalen. Inredningen är i övrigt inte särdeles avskräckande modern, utan snarare en blandning av nytt och gammalt. Här ytterligare en bild av vardagsrummet där matsalen skymtar bakom hörnet.

År 1934 stiftades Samfundet Manhem, ett “Opolitiskt samfund för svenskhetens bevarande i Sverige”. Bland de 184 grundarna fanns Walter Risinger. Manhem var en organisation som verkade för folkbildning inom områdena rasteori och antisemitism och de var överlag mycket tyskvänliga. Under de första krigsåren hade man åtskilliga föreläsningar där just rasfrågan och judeproblematiken dryftades, ty man var mycket mån om att bevara den ädla svenska rasen. År 1944 upphörde Manhem, troligtvis på grund av det politiska läget. Den gode barnläkaren föredrog tydligen att behandla ariska barn. En intressant text om Samfundet Manhem hittade jag hos Vetenskapsrådet.

Jag var ute i trädgårdslandet idag. Ärtorna hade rasat ner från sitt nät och dillen stod rank och hög, krönt av stora kronor. Praktmalva och ringblommor böjde sig tungt av pärlande fukt från morgonens regn. Deras tid är strax ute och man bör taga vara på prakten och fylla var vas.

Jag stod på bron idag och tittade in i super-8-kamerans sökare med sin kraftiga zoom. Jag fångade min farbror som stillsamt gick runt nere vid vägen. Han stannade, såg sig om, tog ytterligare några steg och beskådade de gula kornfälten och alla uthusen. Naturen var kall och fuktig och inne i kammaren sprakade brasan. Han bökade lite med käppen. Jag kunde se hans anletsdrag. Melankoli och med ett stänk av en slags förnöjsamhet. Kanske visste han inte ens var han var och att detta var hans barndomshem. Filmen är gammal och dess bästföredatum sedan länge passerat. Kanske blir det inte något alls när jag framkallar den.

Jag har återvänt hit upp för att sommaren skall få ett avslut.

År 1810 bildades Norrbottens län och detta firades i Residensparken i Luleå en dag i början av juli. Ursprungligen tillhörde Norrbotten Västerbottens län, men då man förlorat Finland, insåg man att det var av största vikt att den nordligaste delen av Sverige blev ordentligt skött och därför avdelades den nordliga halvan och det nya länet Norrbotten såg dagens ljus.

Den 4 juli äntrade nuvarande landshövdingen Per-Ola Eriksson den scen som ställts upp invid residenset i parkens fond för att inviga 200-årsjubileet. Den vackra residensbyggnaden med sin måttliga snickarglädje och drag av empir, utgjorde en lämplig bakgrund till landshövdingens tal om Norrbottens som ett län med goda förutsättningar och som dessutom framfött många begåvade människor. Det är inget fel i att vara stolt. Jag skulle faktisk önska att det funnits mer av stolthet i Norrbotten de senaste 100 åren, ty jag tror att det gör individen trygg och därmed ödmjukare inför sina medmänniskor.

Efter välkomsttalet  var det dags för underhållning och kaffe med dopp. Tårtan var av modell prinsess och alltför söt. Bullarna var av helt annat karaktär, ty de hade bakats av den duktiga husfru som hjälper Landshövdingskan och hennes man med representationen. Till skillnad från kronprinsessbröllopets undermåliga underhållning, bjöd länsstyrelsen på mer avancerade tongångar, bland annat en aria ur Puccinis La boheme. Sångerskan var Carina Stenberg som ackompanierades av Britt Wennberg. Denna klassiska musik varvades med riksspelmannen Svante Lindqvists fiolspel och det väckte minnen.

Lindkvist berättade om en gammal spelman han känd under 30 år men som nu var död. Detta väckte minnen. Halvard Blomkvist hette han och han var en vän till familjen. Otaliga var de gånger vi åkte till Södra Sunderbyn där han och hans ampra fru Nancy hade sitt hem. Dessa två saknade inte stil, även om ursprunget var enkelt. Halvard var den spralligare av dem. Min far spelade regelbundet tillsammans med Halvard och hans två bröder, därav de täta besöken. Då och då anslöt “Hyllfarbrorn” som bodde i Boden. Han snidade elegant hyllor avsedda för prydnadssaker och hans fru hade migrän. Den komposition som Lindkvist och  hans moatjé Ulf B Jonsson spelade, har jag själv framfört en gång i mitten av 80-talet.

Lagom till evenemangets slut kom regnet och paraplyerna åkte fram. När vi körde hem hade vindtorkarna ett digert jobb att utföra.

Sena nätter i början av 40-talet samlades New Yorks musiker för ett par timmars after-hours jam sessions på Minton’s playhouse eller Clark Monroe’s Uptown house som båda låg i Harlem. Det var under dessa år som den nya be-bop-jazzen växte fram, i skuggan av den då så väl etablerade swingen.

I kretsen av unga musiker som lekte med harmonier och rytm, fanns Dizzy Gillespie, Thelonius Monk, Kenny Clark, Charlie Parker och Charlie Christian. Christian spelade elgitarr i Benny Goodmans band och anses vara en verklig föregångare inom be-bop. Dessvärre dog han redan 1942, så det finns inte mycket bevarat på skiva, förutom de inspelningar som han gjorde med Benny Goodman.

Men! En ung student, Jerry Newman, som hade tillgång till en portabel inspelningsapparat (den graverade 16-tums 78-varvsskivor) brukade hänga på Minton’s och han fångade några lite längre jam sessions på skiva och dessa gavs så småningom ut i ett album av skivbolaget Vox (jag köpte en gång ett exemplar på Ebay, men skivorna anlände krossade). Det rör sig om två melodier: Charlie’s choice (även kallad Swing to bop) och Stompin’ at the Savoy. Medverkar gör Thelonius Monk, Kenny Clark, Joe Guy, Nick Fenton och Charlie Christian.

Några år senare, från mitten av 40-talet och ett par år framåt, gjordes några av de allra bästa jazzinspelningar som någonsin gjorts. Lyssna till exmpel på Charlie Parkers lover man (som dock spelades in på västkusten i den Hollywoodstudio som Dial hyrt).

Red Norvo var en annan musiker som tidigt tog intryck av den nya rörelsen. Läs mer om hans Improvisations.

Bilden föreställer en fransk Vouge-lp med inspelningarna från Minton’s som gavs ut i mitten av 50-talet. Snygg!

Häromdagen visade SVT en av de bättre dokumentärer jag sett och nu finns den på SVT Play. Den heter Mumin och havet och skildrar Tove Jansson under några dagar på hennes ö i den yttersta finska skärgården. Fotot är mycket vackert och bilderna lätt överexponerade. Jansson själv är oerhört stilig och verkar så opåverkad av tidens tand, trots att hon var 54 år när inspelningen gjordes. Och vilken utstrålning! Medverkar gör också hennes mor, Signe Hammarsten-Jansson, och frun, Tuulikki Pietilä. Rekommenderas å det varmaste!

Under åren 1984 till 1987 mördades minst 19 äldre kvinnor i Paris. Den skyldige var Thierry Paulin som samvetslöst tog damerna av daga för att finansiera sitt slösaktiga leverne. 1994 var Claire Denis klar med sin film J’ai pas sommeil, som bygger historien om den fruktade seriemördaren. Och det är en mycket bra film!

Fotot av Agnès Godard är så vackert att man endast behöver se bilderna för att bli hänförd. Berättelsen som dramatiserats av Denis är lysande; enkelt, svalt och samtidigt kraftfullt får vi ta del av de inblandades liv. I Denis berättelse möter vi också lettiska Daiga som kommer till Paris för att söka upp en teaterregissör, som hon troligtvis har en erotiskt förflutet med. Till Paris tar hon sig i en gammal skraltig bil, som egentligen är något för vacker, framförallt i filmens inledande scener när hon kör in i Paris och lyssnar på gammal fransk 40-50-talsmusik.

Det är Daigas liv som blir en parallell historia, ty hon hamnar, via en gammal släkting, på Ninos hotell där också seriemördaren Camille, som han heter i filmen, bor. Värdinnan, Ninon, engagerar sig för att skydda traktens gamla damer och lär ut självförsvar, omedveten om att mördaren bor på hennes hotell.

Jag blev så förtjust i alla filmens karaktärer, ty oavsett om de kan sägas vara onda eller goda, skildras de med kärlek vilket passar utmärkt i denna film. Trots att filmen handlar om en seriemördare, kan man inte låta bli att fyllas av värme. Det tycker jag är ett bra betyg.

J’ai pas sommeil går ytterligare en gång på Cinemateket, på torsdag. Jag kan verkligen rekommendera den å det varmaste. Den är en verklig liten pärla.

Storbyggmästare Eric Sigfrid Persson bör rimligtvis vara Malmös svar på Stockholms Olle Engkvist. Persson var dock mer än bara byggmästare, han intresserade sig för arkitekturen och ritade ofta de hus han lät bygga tillsammans med en utbildad arkitekt. Två av de områden som han står bakom är Ribershus och Friluftsstaden. Frågar ni mig, hör dessa till det absolut bästa som gjorts från slutet av 30-talet-slutet av 40-talet.

Friluftsstaden stod delvis klar för inflyttning år 1944, men först 1948 var hela området utbyggt. Passa på att se en film från områdets första år här. Byggnaderna är radhus och de allra flesta lägenheterna är i två plan med tillhörande uteplats. Här några exempel på planlösningar. Materialen är tämligen påkostade, bl.a. är köksgolvet i kalksten (vilket fick Mogens Mogensen i Byggmästaren att utbrista att det “är väl något som tillhör förgången tid” ), vardagsrummen har öppen spis, fönstren är av perspektivtyp (Perssons egen uppfinning) och fiskbensparkett ligger i vardags- och matrum. Utanför sovrummen på övre botten, finns ofta en balkong vilket får sägas vara en mycket tilltalande form av vardagslyx.

År 1944 anordnade Svenska Slöjdföreningen en utställning i Friluftsstaden, precis som man gjort när Ribershus var nytt. En av de inbjudna firmorna var Aaltos Artek som bl.a. visade ett vardagsrum inrett av Aino Aalto. Även NK var representerade med en inredning signerad Elias Svedberg och Astrid Sampe.

Jag är väldigt förtjust i denna tids byggnader, åtminstone de som är lite mer genomtänkta. De utgör en bra blandning mellan hantverksmässigt byggande och en viss stordrift. De får därför sägas tillhöra modernismens pärlor och erbjuder fortfarande mycket god boendestandard, ja ofta betydligt högre än det som byggs idag.

Detta upprepande av två levnadsöden i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt.

Dessa rader kommer icke från Therese Bohmans nya roman, Den drunknade, men när jag läser om systrarna Marina och Stella, så slår det mig att de, trots alla olikheter, går samma öde till mötes, och kanske är det oundvikligt.

Jag är fast i Agnes von Krusenstjärnas värld, ty jag läser Fröknarna von Pahlen än en gång, och var därför omsluten av hennes erotiska naturlyrik när jag fick Den drunknade i  min hand och detta präglade naturligtvis det intryck jag fick av boken när jag sträckläste den en kväll. Den drunknade är erotisk thriller där naturen tar stor plats, precis som i von Krusenstjernas verk. Likt von Krusenstjärna väver Bohman framgångsrikt samman naturen och erotiken. Riktigt lika skicklig som sin adliga kollega tycker jag inte att hon är, däremot är hon helt briljant på att måla upp en verklig kuslig stämning. Lätt skräckslagen sitter man med boken i hand och vill inte lägga den ifrån sig.

Det är en het sommar när Marina kommer på besök till den Skånska by där systern Stella och hennes nya man, den vackre författaren Gabriel, bor. Luftfuktigheten är hög och åtrån drabbar Gabriel och Marina. Det är oundvikligt, det förstår man snart. Det är en mycket tät stämning som skickligt byggs upp och man förstår att detta kärlekssvek bara kan leda i en riktning: mot undergången. Lika vackert, om inte vackrare, är det när hösten och förruttnelsen träder in i andra akten. Ni förstår att ni genast måste läsa boken!

Att läsa mellan raderna har alltid tilltalat mig och uppenbarligen finner även Bohman det lockande, ty det är åtskilligt som läsaren inte får veta. Inte ens den vackre Gabriels fysiska företräden beskrivs särskilt ingående.

Den drunknade har, tack och lov, inte särdeles mycket gemensamt med samtidens romaner, det skulle i så fall vara några av Carina Rydbergs verk. Det är glädjande, och nödvändigt, att det kommer fram nya författare som har andra romaner i sin bokhylla och överhuvudtaget intresserar sig för annat än det gängse. Sådant lönar sig, ty resultatet blir så mycket intressantare.

Som jag tidigare berättade, har jag åkt traktorkaravan upp till Selets bruk en sommarkväll i juni. Vädret var inte det bästa, men det var något av ett äventyr att åka på ett flak bakom en gammal Fordson-traktor. Det luktade av regn och bensin, av diesel och av olja. Det var en av sommarens allra bästa kvällar.

Färden gick till Selets bruk och så snart vi kom fram, blev det demonstration av samtliga traktorer. I Avan, som är en relativt liten men konservativ by, äger många gamla traktorer som än i dag är i bruk. Totalt finns där inte mindre än 36 traktorer av årsmodell 1969 eller äldre. 35 av dem är körbara. Många har gått i arv i generationer och fungerar fortfarande mycket tillfredsställande.

Här en Fordson Major i dieselutförande. Innan dieseln slog igenom, körde man mestadels på fotogen, inte vanlig lysfotogen, utan en annan variant som var en restprodukt från lysfotogenstillverkningen. Dessa traktorer krävde dock bensin för att kunna startas och jag minns när jag var lite och körde vår gamla Volvo BM T 31:a vars sits var gjord i plåt. För att starta den, vred man först på tändningen, ställde bränslereglaget i läge bensin och tryckte sedan på startknappen på  golvet. Startmotorn drog runt den tunga motorn och med lite tur hoppade den genast igång. Så snart motorn hade uppnått full temperatur, vred man om bränslekranen så att motorn fick fotogen. Som det doftade sedan när man satt på traktorsitsen och kände ångorna från fotogen och olja! Jag kan ännu känna doften och jag saknar den.

En av de populäraste traktorerna genom tiderna är Fergusons modell TE20 som går under namnet Grålle på grund av sin grå lackering. Modellen är av en gedigen konstruktion och var försedd med hydraulik så att man kunde koppla jordbruksredskap bakom traktorn, t.ex. plog, harv och självbindare. Det finns  fortfarande många Grållar i bruk, ty de är små och nätta och tar sig fram även där de är trångt. Dessutom är de slitstarka.

När utflykten var klar och vi återvänt till byahuset blev det en liten klarinettkonsert med ackompanjemang av Pärs BM-traktor som har ett mycket jämnt och lågt tomgångsvarvtal som gör sig mycket bra när man saknar trummor och bas.

Det var en varm dag då solen gassade och fukten på allvar erövrat sommaren. Det var alldeles i början av augusti och jag skulle snart bege mig söderut, ta tåget hem till Stockholm. I bilen fläktade det behagligt, ty jag hade ställt ventilationsrutan på vid gavel så att den varma luften pressades in i kupén med hög kraft och virvlade runt, svalkade. Kromet glänste på instrumentbrädan. Från högtalaren strömmade Be my baby. Jag var på väg till Arnemark för att återse byn där min mormor och hennes systrar växt upp. Arnemark stod det efter ett par mil på skylten när landskapet öppnade sig. Jag slogs av hur fult det lät. På dialekt sa man alltid Annmark, och det är mycket vackrare.

Det måste ha varit en fin by en gång i tiden, men idag finns inte mycket kvar av den lantliga skönheten, ty de allra flesta hus har ombyggts i modern och praktisk villastil. Endast en skolbyggnad har viss bevarad charm. Dessa turer i ett skövlat Norrbotten gör mig alltid lika besviken och får mig att önska att jag istället växt upp i Västerbotten, ty där lever skönheten fortfarande kvar.

Jag körde vidare. Skogen var gles och bevuxen med tallar. Tallarna stod i rena rama sandmarken och inget ogräs syntes, bara mossa och lav. Jag älskar dessa marker som doftar så friskt och ger ett så hygieniskt intryck. Jag förknippar dem med bad. Med insjöar, badhytter, kottar och  något förbjudet. Jag borde ha stannat bilen och vandrat omkring.

Jag körde in i ytterligare ett samhälle, beläget högt ovan den stillsamma men kraftfulla Piteåälven. Mellan den täta grönskan skymtade vattnet som sakta flöt fram. En brant väg ledde ner till en campingpalts där jag stannade bilen och promenerade till vattnet. Här, strax efter dammen, var vattnet grunt. På andra sidan stod det gamla kraftverket som numera är museum. Det var en vacker, vitputsad byggnad.

Jag körde vidare mot kraftverksdammen som låg en bit längre upp och klev än en gång ur bilen. Det dånade av forsande vatten och solen stekte både mig och betongkonstruktionen. Jag vågade mig inte ut på den smala bro som gör över dammen och där bilarna inte kan mötas. Jag var rädd för vattnets enorma kraft. På brons ena sida var vattnet djupt och stilla, förrädiskt. På dess andra sida såg jag luckorna och långt där nere såg jag det vita skum som red på det brusande vattnet. Det var så vackert, men jag blir alltid så rädd att dö när jag ser kraftfulla anläggningar.

Jag vände blicken uppåt och såg rakt in i en järnvägsbro vars kraftiga stålkonstruktion såg ut att leda rakt in i oändligheten.

Jag hittade några gamla vykort föreställande ett par Norma-restauranger. I ärlighetens namn kan jag inte komma på vad Norma stod för, men det var iallafall en restaurangkedja. den mest omtalade, som ständigt dyker upp i gammal litteratur är Gangster-Norma som låg på Vasagatan. Med tanke på namnet, får man får förmoda att detta inte var stans bästa tillhåll. Längre upp, vid Norra bantorget låg dygnetruntöppna Röda rummet, ett taxifik där stans festprissar ofta möttes upp. Var man trött, fanns det kanske något uppiggande i handväskan. I början av 50-talet var amfetaminpreparaten inte speciellt ovanliga i vissa kretsar och några eventuella biverkningar kände man inte till.På Röda rummet hängde bl.a Birgitta Stenberg och poeten Paul Anderson som hörde samman med metamorfos-gänget. En av de mindre kända besökarna blev många år senare kunde hos mig. Hon hade både fått tabletter och träffat Paul, som hon beskrev som en mycket varm person.

Åter till Norma. På Karlbergsvägen 4 låg ytterligare en av deras restauranger. Idag ligger Burger King i delar av lokalen. Även om jag gillar Burger King bäst av alla eländiga hamburgerställen, skulle jag föredra en Norma-restaurang som serverade varm och enkel mat. Förmodligen skulle det bli alltför dyrt idag, ty man får anta att Norma-maten var tämligen närproducerad vilket också får mig att reflektera över hur det var vid förra sekelskiftet när alla fattiga åt nyttig mat (som i dag är dyr) och de rika åt smördrypande rätter och frossade i bakelser. Tiderna förändras.

Det blev en eländig dag, trots det fina sommarvädret. Bonn-Karl hade tagit sig ledigt för att njuta en biltur och lite solbad och hamnade efter ett par mil vid en gammal vattenkvarn. Trots att solen sken var området folktomt vilket säkerligen hade sin orsak i att det fik som fanns på området behagade att ha stängt, men det var inget som Bonn-Karl beklagade, tvärtom. Han steg ur bilen och promenerade ner till dammen där en av dammens fåror stod tom och torrlagd. Äntligen ett perfekt ställe för ett privat solbad, tänkte Bonn-Karl och började ta av sig kläderna. Men vad fick han syn på i vassen om inte ett väl tilltaget teleobjektiv! Fasa, elände, jävlar murvlar, skrek Bonn-Karl och svor som en borstbindare. Aldrig får man då vara i fred!

Bilden publiceras med obenäget tillstånd av Svensk Skvallertidning.

När förberedelserna är klara, passar man på att ta igen sig ett slag. På bordet ligger en hemvävd duk och ostindiatallrikarna är framställda. I glasen finns servetter. Soppskålen står tom, men på spisen puttrar soppan. Det är lugnet före stormen.

Tre pratglada och uppspelta tanter har gjort entré och bänkat sig vid bordet. Det är mycket som måste avhandlas när man samlas till kalas. Med skratt minns man den gång när Zarah fyllde år och hade fest i sin kyrkstuga. En dam, som trott att kyrkan ordnat med en tillställning och passat på att kliva in, yppade till födelsedagsbarnets vän “det var en mycket rolig tillställning, även om det lite snålt med andligheten”.

Nej, inte säger man nej  till vad som bjuds.  Aptiten är det verkligen inget fel på. Och till efterrätt ställs en Spansk vindtårta fram på bordet.

Det är klart att vi skall fotografera! Thyra domderar och de andra accepterar.

När kalaset är slut, tas avsked på gårdsplanen och lugnet sänker sig än en gång över det gamla huset.

För ett drygt år sedan köpte jag en laddning Polaroidfilm av den legendariska sorten 669. Idag har jag 60 exponeringar kvar. Bilden ovan tog jag för en månad sedan i Västerbotten i kvällssolens rödgula motljus. Den är vacker med sina märkliga färger och den oskärpa som får den att se nästintill målad ut.

Förra året slutade Polaroid tillverka film och de flesta kameror blev obrukbara. Den modell jag använder, Land Camera 450, använder dock den typ av film som även Fuji tillverkar. Dessvärre är den sorten alltför bar och bilderna blir rejält tråkiga. Ett undantag dock för den svartvita filmen på 3000 ASA som är riktigt bra. Övriga kameror, framförallt de som är tillverkade från andra halvan av 70-talet och framåt, använder filmsorter som blev utan ersättare vilket gjort mängder av kameror oanvändbara.

I samma veva som Polaroid lade ned sin filmtillverkning, startade The impossible project och idag kan man faktiskt köpa film till samtliga Polaroids kameror utom rullfilmen (om jag förstått sajten rätt). Det är något av ett mirakel kan man tycka så nu återstår att se om någon tar upp den nyligen avsomnade Kodechrome-filmen.

Som jag älskar Agnes von Krusenstjerna! Hon har en förmåga att beskriva människorna och deras karaktärer på det mest övertygande sätt och hon är en naturromantiker utan dess like. Men det är också en bok som får en att tänka och som emellanåt kan vara upprivande, ty den framkallar starka känslor.

När jag läser den känner jag mig stundtals som ett med naturen. I lördags, till exempel, lade jag mig i skymningen i det fuktiga gräset uppe på Floras kulle där jag några timmar tidigare hade legat i solen, läsandes. Jag rörde mina armar och kände hur de fina gröna stråna smekte min hud. Ovanför mig silade ljuset ner genom den kraftiga trädkronan.

Luften var så frisk dessa morgnar. En syrlig doft från daggbestänkta blommor och fuktig mylla fyllde den. Ibland omvärvdes Angela plötsligt av en ljum luftvåg, det var på de ställen av sandgången, där solstrålarna redan hunnit värma från solens uppgång. Då stod hon stilla, häpen, och så tog hon med återhållen andedräkt ett par hastiga steg framåt igen och kylan och skuggan slogo ett par kalla vingar omkring henne.

Agnes von Krusenstjerna är långt ifrån bortglömd idag, men jag tycker mig märka att hennes namn sällan nämns när våra stora författare dryftas. Hon är en särling som dessutom är en verklig poet. von Pahlensviten må ha sina svackor, men till stor del är skildringen av Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela fullkomligt lysande.

I sin disposition skriver von Krusenstjerna om romanens essens: Detta upprepande av två levnadsöden i mycket visar hur livet mal i en evig kretsgång. Hur de som fått samma blod, råka i samma konflikter, rädda sig ur dem eller krossas av dem på samma sätt. Ett ständigt upprepande. Som ung förälskar sig nämligen Petra i Thomas Meller, en man som flyttar utomlands för att sedan vända åter och då finna Angela som är en avbild av sin faster. Angela blir förälskad, ger sig åt honom, men han lämnar än en gång sin kärlek och den gravida Angela finner till sist sin stora kärlek i en vacker kvinna med svart, lockigt hår.

På bilden ovan syns von Krusenstjerna i sitt hem på Regeringsgatan 95 a där hon bott ett par år. Jungfrun serverar henne te och tillbehören står uppdukade. von Krusenstjernas var kända för att ha vackra hembiträden. Här ser vi henne med maken David Sprengel i det nya hemmet på Karlavägen 67 med ytterligare en vacker flicka. Våningen på Karlavägen blev hennes sista hem. År 1940 avled Agnes von Krusenstjerna av en tumör i hjärnan orsakad av en cancersvulst i äggstockarna och maken följde knappt ett år senare henne i döden. Huset är idag rivet, men jag tänker ofta på henne när jag passerar utanför.

Är den inte fantastisk bilden ovan? Jag fann den i Skansenboken från 1930. Precis som i den vackra volymen I svenska marker är trycket i denna utgåva något enastående. Fotografierna är naturligtvis också mycket bra: stort skärpedjup, skarpa men inte obehagligt skarpa och välkomponerade i största allmänhet.  Men vad hjälper allt detta om inte trycket är förstklassigt? Jag är ingen expert på området och gissar därför på att det förfarande som använts är djuptryck, en teknik som vad jag förstår gör det möjligt att variera den svarta färgens intensitet och därmed åstadkomma ett praktfullt resultat. Hur tråkigt är det inte att dagens tryck och papper håller så pass låg kvalité!

Skansenboken är en tämligen tunn utgåva, men utförandet är som sagt helt förstklassigt. Pärmarna har en slags marmorering med stänkmönster. Friluftsmuseet grundades som bekant av Arthur Hazelius och hans barndomshem, ett 1700-talshus som ursprungligen stod vid Surbrunnsgatan, har flyttats till museiområdet. I ett av rummen har man inrett ett minnesrum med möbler och ting från hans egen bostad på Skansen. Det är en vacker borgarmiljö av det slog som jag tycker mycket om. Se bilden här.

Det var 1946 som Charlie Parker spelade in Lover man. Sessionen var en av Birds allra mest kaotiska, ty han hade precis tryckt i sig sex amfetamintabletter vilket gjort honom rejält påverkad; man var tvungen att hålla i honom när han spelade för att han skulle hålla sig i närheten av mikrofonen. Efter inspelningen förstörde han sitt hotellrum, arresterades och hamnade sedan på mentalsjukhuset Camarillo State Hospital i sju månader (som senare resulterade i kompositionen Relaxin at the Camarillo). I november 1947 steg Charlie Parker åter in i skivstudion och denna gång spelade han in Don’t blame me, den melodi som ligger på baksidan av den svenska utgåvan av Lover man och som även den håller mycket hög klass.

Ross Russell, bossen på Dial, Birds skivbolag, lovade att inte ge ut Lover man, vilket han naturligtvis gjorde ändå och det tämligen omgående. Charlie svor på att uppsöka varenda skivbutik för att krossa samtliga exemplar. Det gjorde han nu inte, vilket är en stor lycka.

Lyssna nu på Lover man

och Don’t blame me

Charlie Parker var en av de största och mest inflytelserika under 40-talets be-bop-era. Han föddes 1920 och dog ung 1955, svårt märkt av heroinet. På 40_talet, när hans bästa inspelningar gjordes, låg han under kontrakt med både Dial och Savoy records, ty han han skrivit ett unikt kontrakt med båda bolagen dem ovetandes. Under 50-talet förändrades hans repertoar och blev till viss del mer utslätad. Han gav ut albumet Charlie Parker with strings där han bl.a. gör den vackra I didn’t know what time it was. 1953 spelade han tillsammans med Dizzy Gillespie i Massey Hall i Toronto vilket resulterade i den lyckade liveinspelningen av Perdido.

När Parker somnade in mars 1955 var hans kropp helt slut. Läkaren som undersökte honom, uppskattade 34-åringens ålder till mellan 50 och 60 år. Så hårt hade livet farit fram med honom. Några år senare och även Lester Young och Billie Holiday och då var några av jazzens allra största borta för alltid, men skivorna finns iallfall kvar.

Charlie Parkers inspelningar för Dial från åren runt 1946 är bland det bästa jag vet i jazzväg, åtminstone i be-bop-genren. Det är ett vemod över dem som gör en alldeles varm inombords. Så vackert och så ödsligt. Så unna er en samling med Charlie Parkers skivor för Dial-etiketten.

År 1888 stod den Adelsköldska villan klar i Villastaden, vackert belägen vid Karlavägsallén. Byggnaden är ursprungligen en atriumkonstruktion, men vid Bobergs ombyggnad runt år 1910 sattes atriet tyvärr igen och mycket av den ursprungliga dekoren togs bort. Som plåster på såren, skapades ett rum med en antik fontän, elegant monterad  på rummets ena vägg.

Villans huvudvåning har alltid varit en trappa upp och det är därifrån man kommer ut på den loggia som, enligt Stadsmuseets källor, sägs vara inspirerad av Schliemans palats i Aten. Mittenrummet var, precis som i den Curmanska villan, ursprungligen atriumrummet som sträckte sig upp till våningen 2 tr där där det avslutades med en lanternin.  Är det någonstans jag skulle vilja sitta ljumma augustinätter, är det ute på loggian. Lyssna på den glesa trafiken och se billyktornas ljusa rita streck i natten, känna dofterna från träd, buskar och blommor.

I mitt skivbibliotek står en gammal skiva med ett vackert omslag i linneimitation av den typ som var vanlig i 50-talets mitt. På omslaget finns en liten etikett och där står CALLAS Airs d’opéras. Det första spåret är Un bel di, vedremo ur Madame Butterfly. Det är en av mina favoriter i detta fack.

Vedi? È venuto!
Io non gli scendo incontro. Io no.
Mi metto là sul ciglio del colle e aspetto,
e aspetto gran tempo
e non mi pesa,
la lunga attesa.

Jag har precis sett Callasdokumentären som visas på SVT Play just nu. Den är intressant och verkar välgjort. Innan jag tittade på den läste jag en längre text på engelska Wikipedia om Callas liv och karriär. Dramaturgin i filmen är tydlig, ty den börjar med hennes möte med skeppsredaren Aristoteles Onassis, mannen med vilken hon hade en lång kärleksaffär, och börjar sedan från början med hennes uppväxt, utbildning och tidiga succéer och blir sedan den framgångssaga som man vet skall sluta med undergången. Vackert, ja, men samtidigt tycker jag att det är attcementera förhållandet mellan konsten och lidandet, vilket generation efter generation förs vidare till nya förmågor. Ja, jag gnäller kanhända lite i onödan, ty det var en gripande dokumentär, men nog kan det för den skull finnas smolk i bägaren.

Callas är intressant på många sätt. När hon blev stor i Italien i slutet av 40-talet var hon en tämligen fyllig dam. Som mest vägde hon uppemot 100 kilo, vilket inte är ovanligt för damer i operafacket. Efter en snabb viktminskning var hon år 1954 smal som en vidja och skön likt en grekisk staty. Hon blev den vackraste och mest karismatiska kvinnan i operavärlden och det var nog, förutom rösten, en minst lika viktigt anledning till att hon blev legendarisk.

Lika mycket rubriker som hennes liv och skönhet gav upphov till, lika omdebatterad var Callas röst som sägs ha försämrats i och med viktminskningen. Hur det verkligen förhöll sig, får vi aldrig veta. Det kan lika gärna ha varit pressen och kärleken som gjorde att hon inte längre orkade med de krävande rollerna. Alla artister har ej Birgit Nilsons stamina.

Hennes skönhet verkar dock aldrig helt ha falnat, ty hon dog endast 53 år gammal år 1977. Kanske på grund av kärleken till Onassis som fått sig en rejäl törn när han äktade Jackie Kennedy istället för henne själv. Kanske på grund av hans död år 1975. Kanske bara för att hon var en olycklig människa i allmänhet.

Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.

Likväl ett töcken mig från honom stänger:
Min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
Intill hans sköte!

Johan Olof Wallin 1818

Jag har precis kommit tillbaka från en tur till Östergötland och närmare bestämt trakterna strax norr om Finspång. En verklig favorit där i krokarna Sonstorps bruk som var en fantastisk anläggning med ett tjusigt slott och en hel del byggnader kvar från bruksepoken. Men det var inte Sonstorp jag hade tänkt berätta om utan Medevi brunn. År 1962 gjorde Barbro Alving med fotografen Anders Engman ett besök på denna gamla brunnsort. Reportaget kan livligt rekommenderas och jag har skrivit om det här. Läs och se en vacker bild!

Nästan 50 år senare är Medevi brunn tämligen sig likt, ja på många sätt har tiden stått helt still. Tyvärr har vissa moderniseringar gjorts. De vackra rummen på Brunnshotellet har fått eldstäderna igenmurade, en del möbler verkar ha försvunnit och några av husen har fått nya fönster, men i övrigt är allt sig likt och det är en helt underbar miljö! Stora brunnssalongen är ett av områdets finaste byggnader, framförallt interiört. Salen, uppförd på 1700-talet, är gigantisk och rikt bemålad. I dess ena ände står en gigantisk öppen spis. Det är svårt att beskriva känslan i denna svala byggnad med sin lite råa och fuktiga luft.

Min favorit blev snabbt det gamla badhuset som just nu står tillbommat och förfallet. En viss upprustning har påbörjats och tanken är att det skall återställas. Byggnaden är stor och har även två flyglar som är ihopbyggda med huvudbyggnaden. Den ena flygeln har en stor skorsten. Här fanns aldrig någon bassäng, istället var det kur- och karbar som stod på schemat. Gyttjan till de undergörande gyttjebaden togs från marken intill.

Idag ägs Medevi brunn av familjen Gemzell och anläggningen drivs inte längre som en brunnsort, men man kan dricka av det berömda vattnet och hyra rum i de vackra envåningshusen längs huvudgatan. Annat var det förr i tiden när Medevi brunn var en kurort. Verksamheten var uppdelad i två delar. Till den ena kom betalande gäster, till den andra fick man remiss. Varje vår var det stort tryck på sjukhuset i Motala, ty förvånansvärt många ansåg sig vara i skriande behov av en behandling i denna sköna miljö, berättade en rar dam på Intresseföreningen. Det är denna ideella organisation som äger inventarierna och som värnar om traditionerna i denna unika miljö.

Det enda jag inte riktigt förstår är varför inte Medevi brunn är ständigt fullbelagt av stormförtjusta besökande, ty en mer fridfull och skön miljö är svår att uppbringa. Läget är heller inte tokigt, ty brunnen ligger strax norr om Motala på vägen upp mot Askersund. Jag skulle hemskt gärna tillbringa en dag eller två där när höstens löv börjar gulna.

Astarte

Och Astarte? Ursprungligen var hon en fruktbarhetsgudinna hos fenicierna och kanaaniterna. I Boyes roman är hon den nya tidens skyltdocka, en skyltdocka vars kläder är helt omöjliga att motstå.

Bokens kapitel är ibland att likna med kortare noveller som i vissa fall ligger lite vid sidan om huvudberättelsen. Detta gäller framförallt det fina avsnittet som handlar om ull och som är verkligt poetiskt skildrat och samtidigt en smula kritiskt till den nya industriella tiden. Astarte är en bok som jag kan rekommendera, så läs den!

Midsommarkvällen var varm och ljus och solen strålade på den lilla lunden vid gården invid Rickeleån. Det krävdes en hatt för att skydda sig mot aftonens starka ljus.

Lite senare hade en lätt skymning börjat sänka sig över den vackra naturen där djuren fortfarande betar och håller marken bar. Terrängen är kuperad, ty gården ligger på en höjd med en förförisk utsikt.

Åt andra hållet breder markerna ut sig och en liten byaväg slingrar sig fram. I åns blanka vatten speglar sig midsommarnattens prunkande natur oblygt och en smula kokett.

Åker efter åker breder ut sig, men det är inga stora obrutna arealer, ty de är uppdelade och skiljs åt av några träd eller en liten lund. Det är vackert med en växlande natur.

När det till sist börjar bli en aning skumt är det svårt att inte tyst beundra naturens skönhet med den vackert tecknade himlen ovanför.  Så vackert och så stramt.

På sina ställen kommer urberget i dager och omges av betat gräs. Det var så här naturen såg ut på den tiden när Sveriges folk i till största delen bestod av bönder.

Jean-Pierre Melville hann inte med att göra speciellt många filmer, men han gjorde iallafall Le Samouraï och Le cercle rouge. I båda filmerna spelar Alain Delon huvudrollen och han går runt i en grådaskig halvdager som får mig att tänka på engelsk diskbänksrealism, även om miljöerna i dessa filmer stundtals är verkligt mondäna. En slags film noir i färg skulle man kunna säga. Båda filmerna är verkligen Delons, men nog är hans karaktär mer självlysande i Le Samouraï där han gestaltar yrkesmördaren som med hatt och cigarett åker omkring i en Citroen DS.

Men åter till Den röda cirkeln vars titel syftar på den röda cirkel där gangsters till slut, förr eller senare, kommer att mötas om ödet får råda. Delon, som precis har släppts ut ur fängelset, träffar en kollega, Vogel, som precis rymt ur fängelset. Tillsammans planerar de en kupp ihop och tar hjälp av Jansen som spelas av Yves Montand. Tillsammans planerar dessa tre herrar den perfekta juvelkuppen.

Alain Delon slog igenom i filmatiseringen av Patricia Highsmiths The Talented Mr. Ripley som på svenskan fick namnet Het sol. I denna vackra färgfilm som till stor del utspelar sig på sjön, går Delon mestadels dekorativt lättklädd och brunbränd. Samma år spelar han in Rocco och hans bröder med Visconti som regissör och det är verkligen en mycket bra, och tillika helt otäck film. Så rullar åren på och när Den röda cirkeln går upp på biograferna 1970 är Delon en av de allra största stjärnorna.

Den tid jag nu skall beskriva är 1800-talets första hälft och platsen är Uppsala där överstinnan Silfverstolpe hade sitt hem. Som barn hade hon växt upp hos sin mormor på Edsbergs slott och alltid funnit ett stort intresse i litteraturen, musiken och teatern (som dåförtiden kallades spektakel). Efter några års äktenskap flyttade hon och henens triste make 1812 till Uppsala och det var här det hela började. Genom släktingar blev Malla bekant med skalden, och sedermera professorn, Atterbom. 1816 kom så tyska poetissan Amalia von Helvig till Uppsala och detta kan man säga blev starten på Mallas salong (så kallade man vid den tiden bruket att umgås i privathem). Amalia var vacker och berömd och följaktligen blev Mallas hem ytterst välbesökt.

I Mallas rymliga salonger fanns en rikedom av överfyllda bokskåp, här fanns möbler för alla upptänkliga behov uppradade längst med väggarna, kort sagt var det en miljö som var avgjort lämplig för ett socialt liv. Med Amalia som lockbete bjöd hon hem den redan då berömde Erik Gustaf Geijer, bjöd på te och drömmar (ett bakverk som är särskilt gott om basen utgörs av brynt smör) samt uppmanade Erik Gustaf att ta plats vid fortepianot. Naturligtvis blev det en kärleksaffär, precis som ofta sker idag när människor möts på lokal. Amalia satte sig vid pianot och Geijer lät sina händer följa hennes under förevändningen att demonstrera ett par färdigheter med tangenterna.

Men det fanns ett par moln på deras himmel. Amalia var redan gift och i Värmland väntade Anna-Lisa Lilljebjörn på det sommarbröllop som skulle göra henne till Geijers hustru. Amalia och Erik Gustaf skrev brev och dikter till varandra, men umgänget fick dessvärre ske i andras närvaro, oftast hemma hos Malla eller på promenader och konserter. Dagarna gick och Amalias avsked närmade sig, det var dags för henne att resa hem till Tyskland och major von Helvig. Alldeles innan avresan fick hon och Geijer ett par timmar helt för sig själva i den fagra Sörmländska naturen, timmar som aldrig någonsin redovisades utan helt blev deras gemensamma hemlighet.

Åren gick, Amalia var sedan länge tillbaka i Tyskland, men Malla hade funnit sin plats i livet och hennes salong hade blivit etablerad. Hon styrde med fast hand sällskapslivet och lockade än med högläsning, än med konserter, än med tableaux vivants. Det sistnämnda är en för oss idag bortglömd konstform, där levande människor illustrerar en statisk scen, precis som en tavla. Det rör sig alltså inte om teater utan en form av stilleben. Man kan tänka sig effekten när ljuset dämpades i salongen, matsalsdörrarna öppnades på vid gavel och fram träder en drömsekvens med ungdomens källa, några nymfer och handmålade kulisser.

Det var en strid ström av snillen som gästade Malla och många blev hennes vän. Jenny Lind, kompositören och musikläraren Adolf Fredrik Lindblad och inte minst den unge och vackre Bellmantolkaren Per Ulrik Kernell, som satte Mallas hjärta i brand (översten var numera död). Hon sände honom ett innerligt brev och bifogade en ring med en sten som hon låtit göra. Detta blev upptakten till en kärlekshistoria som till största delen utspelade sig på de tätskrivna ark som skickades dem emellan. Så en dag åkte Kernell utomlands för att bota sin klena hälsa, han hade problem med lungorna. Tyvärr var det ett försök som helt misslyckades. Han dog och begravdes på kyrkogården i Erlangen.

Vänskapen med Amalia gjorde det möjligt för Malla att åka på en bildningsresa till Tyskland, en resa vars huvudsakliga syfte var att en sista gång ta avsked av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. I Berlin fann sig Malla indragen i ett hektiskt nöjesliv där hon genom Amalia bland annat gästade Rakel Varnhagens beryktade salong (hon var en av tidens mest omtalade värdinnor). Bettina von Arnim, den under den tyska romantiken berömda författarinnan, blev hennes vän och hon berättade för Malla om de timmar hon i sin ungdom tillbringade med den då relativt nygifte Goethe i hans hem, och som blev upptakten till en av hans sista passioner. Även Bettinas mor, Max La Roche, hade förtrollats av den berömde författaren och haft en kärleksaffär med honom innan Bettinas födelse. Goethes erotiska moral var tydligen en produkt av det lössläppta 1700-talet.

Hemma i Uppsala fanns det naturligtvis plats för en mer intim samvaro, dagar då Malla tillsammans med en väninna förgyllde en enslig vardagstimme med en flaska vin, pratade om sina tysklandsminnen med sin beresta vän Fredrika Bremer eller i sin ensamhet ägnade sig åt läsning. Men Malla hade näsa för talang och ville inget hellre än att lära känna alla dessa snillen. Kanske var det en ständig känsla av ensamhet som drev henne att hela tiden överträffa sig själv genom att ha de mest framstående konstnärerna i sitt hem och att bjuda på förstklassig underhållning.

För mig är detta fascinerande, att upplåta sitt hem åt talangfulla människor och att hjälpa dem ekonomiskt om så skulle behövas. Malla själv hade ingen större begåvning när det gällde att skriva eller att musicera, hennes stora gärning var just den att hon hade förmågan att nosa upp begåvningar, att samla dem, sammanföra dem, uppmuntra dem och göra dem till sina vänner. Inget tror jag är så viktigt som just möjligheten att mötas. Det Malla gjorde var att erbjuda en arena där dessa möten kunde ägda rum och där hon själv tjänade som katalysator.

Ett visst avtryck har dock Malla själv gjort i litteraturhistorien. Under hela sitt vuxna liv förde hon dagbok och perioden fram till ungefär 1830 sammanställde hon dessa till vad som kom att bli hennes memoarer. Det var dessa som förvarades i de grå papperspåsarna. De utgavs så småningom med början 1908 på Bonniers förlag och består av 4 volymer som innehåller en förträfflig skildring av tiden mellan 1795-1830. Här återser vi det intellektuella Uppsala, vi möter kungligheter och framstående adelsmän, vi får se Tyskland och träffa deras snillen men naturligtvis lär vi känna den unga Malla som alltid är lika orolig att inte vara omtyckt och vill vara alla till lags. Nu väntar jag bara på att Bonniers skall ge ut memoarerna i pocket, precis som de för ett par år sedan gjorde med Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-svit. Fram till dess hänvisar jag alla till antikvariat och bibliotek för att ta del av denna fascinerande bok, det är en skildring som man verkligen inte bör missa.

I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst  fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag  ute och körde. Solen hade precis tittat fram och himlen var ljust blå och det var ett sällsamt ljus. Se bara på bilden ovan där jag tycker mig skymta nyanser som minner om de de gröna fälten i norr.

Intill ån finns en sällsam skog. Den är inte stor, men den är mycket vacker och inte riktigt lik någon annan samling av björkar jag tidigare sett.

Naturligtvis passerade jag ett förfallet hus och naturligtvis var jag tvungen att fotografera det. Det är enkel parstuga som tjänstgjort som sommarsuga/bagarsuga till den huvudbyggnad som inte syns till höger i bild, ty den var alltför väl underhållen och moderniserad till villastandard. Som fotograf får man välja fritt vad man vill ha med i bil. Det är både en plikt och ett privilegium.