Så här ser den ut, Granadan, i all sin glans! Typisk sen 50-talsformgivning. Den hör inte till mina absoluta favoriter när det kommer till formgivning, men men den är intressant för att den är den första stereoradiogrammofonen (dock att radion bara är mono – stereosändningar fanns inte på den tiden). Modellen Granada introducerades redan 1955 eller 1956 och blev snabbt populär. Billig var den inte, men å andra sidan kostade den mindre än de tyska prestigemodellerna. Radiodelen är försedd med luftbroms, så att den sakta och dämpat glider in när man skjuter in den.

Som ni kanske anar, har reparationen lyckats och både radion och den andra stereokanalen fungerar nu. Vill ni se den i aktion, klicka här!

Reparationen var egentligen inte speciellt svår, men jag hade aldrig klarat av den utan hjälp från Torbjörn på Radiohistoriskt forum. Då något kopplingschema inte fanns att tillgå och jag inte hade full kläm på hur man numrerar rörens anslutningsstift, var det mycket värdefullt att få kvalificerad hjälp.

Vad var det då som behövde bytas? Ett motstånd, som i mitt tycke såg ut som en säkring, hade brunnit och det troligtvis på grund av att en kopplingskondensator lagt av. Kopplingskondensatorer är kondensatorer som kopplar samman de olika stegen i en förstärkare och spärrar emot farlig likström. I detta fall utgjordes dessa av papperskondensatorer av märket Wima. Dessa är, har jag fått lära mig, helt ökända. Kvalitén var så dålig att de i vissa fall fick bytas redan efter ett par år. Att några av mina klarat sig så länge är ett smärre under. Snygga är de dock så jag har sparat dem! De bruna klumparna med vit text på bilden ovan är Wima-kondensatorer.

jag köpte också ett nytt motstånd, samt passade på att byta två elektrolyter. Detta var inte av nåden tvunget, men jag tyckte att det var lika bra när jag nu öppnat apparaten. Totalt blev det 6 kondensatorer och 2 elektrolyter, samt 1 vanligt motstånd, ett effektmotstånd och en säkring på 200 mA. Effektmotståndet monterade jag för att kompensera för den nya likriktarbryggans högre effekt. Säkringen är bra att ta för att förhindra framtida haveri.

Här syns två av de nya kondensatorerna monterade vid slutsteget. Tyvärr är de rätt fula. man skulle naturligtvis kunna baka in dem i något för att få ett bättre utseende, men det orkade jag inte. Jag var glad att radion fungerade igen och nöjde mig med det.

När jag mätte spänningen över katodmotstånden märkte jag att den ena kanalen låg på endast 6 volkt, den andra på 9. detta säger er inte mycket antar jag, inte mig heller, men enligt specifikationen skall den ligga mellan 7-9 volt. Orsaken till denna avvikelse kan eventuellt vara att det ena slutföret är på väg att ge upp.

Här ser ni radions manöverorgan. Till vänster volymkontroll och klangfärg. Till höger reglade för inställning av FM-banden samt de övriga (MV, KV och LV). På bilden är tangenten för grammofonåtergivning nedtryckt. Längst till höger finns knappen för UKW vilket är detsamma som FM (inte rent betydelsemässigt men i praktiken – AM står för amplitudmodulering och inbegriper LV-, MV och KV-banden till skillnad från frekvensmodulering som endast görs på ultrakortvågsbandet).

Vad har jag mer gjort? Rengjort knappar och reglage, dammsugit innanmätet och kopplat in belysningen vid grammofonen.

Vad återstår att göra? Byta elektrolyten vid likriktaren (för att undvika framtida problem), smörja grammofonverket och renovera eller skaffa en ny stereopickup. Granadans skivväxlare är av märket Garrard och modellen heter RC 121/Mk. II. Den ena pickupen är mono och har nålar för 78-varvsskivor och vanliga monovinyler (den heter Garrard GC-8). Den andra har en pickup som heter GCS10 och har en nål för stereoskivor.Det skulle vara roligt att ha en fungerande gammal stereopickup och jag skall undersöka om man kan köpa nya kristaller och montera in (på den tiden använde man ofta kristallpickuper, till skillnad mot de magnetiska som blev vanligare och vanligare på 70-talet).

Att man behöver olika nål beroende på vilka skivor man spelar beror helt enkelt på att spårens bredd varierar. 78-varvsnålar har ofta en spets som har en radio på 75 µm. När 33- och 45-varvsskivorna kom i slutet av 40-talet, krävdes nålspetsar på 25 µm för korrekt återgivning. När så stereoskivorna lanserades i slutet av 50-talet minskade man ytterligare på spårens bredd och därför fick stereopickuperna nålar med en spets på cirka 18 µm. I praktiken går det lika bra att spela av en monoskiva med en stereonål. En 78-varvsskiva måste dock ha en korrekt nål, annars blir ljudet kasst: både brusigt och förvrängt (med undantag av vissa 50-talsplattor som kan låta bra).

Hur som helst är jag mycket nöjd med att jag fått igång apparaten och åter kan använda den. Nästa projekt att ta itu med är att byta kondensatorer i min lyxiga Philipsradio. Granadan skall jag nog ta upp till Norrbotten vid tillfälle, ty här har jag inte riktigt plats för den. Jag skall också gå igenom en fin Blaupunkt som min mamma har, samt se över min flotta Telefunken Opus 6 Sekretär som också den finns norrut.

I nästa avsnitt hoppas jag att verket är nysmort och att jag lyckats renovera stereopickupen. Tills dess får jag nöja mig med att spela monoskivor!

Detta är något som man bör göra varje vinter en dag då temperaturen är låg och snön ny och alldeles mjuk.

Innan jag lärde mig tricket var mina mattor ständigt dammiga och lite bleka i färgerna. Första gången jag bar ut dem i snön, blev den alldeles gråbrun av smuts. Numera blir snön bara lite missfärgad. Några års noggrann rengöring har verkligen gjort resultat.

Hur gör man då? Jo, börja med att släpa ut mattorna och låt dem ligga ute ihoprullade tills de är riktigt kalla. Skaka dem sedan i snön och borsta in den kalla, mjuka snön med en borste och bearbeta dem en stund. Skaka sedan av dem, rulla ihop dem och ta in dem i våningen. Svårt är det inte, bara jobbigt.

Hittade en mycket intressant film som RCA Victor spelade in 1942 som visar hur det gick tillatt pressa grammofonskivor en gång i tiden. Filmen är gammal och en smula långrandig men mycket sevärd. Observera den våldsamma skivspelaren som på slutet spelar den färdiga skivan (här ett klipp som presenterar den i detalj). Den borde rimligtvis ha krossat de sköra krigspressningarna på löpande band.

Roligt är också att se det enorma arkiv med skivmatriser som innehåller allt som spelats in av RCA Victor. I Sverige kastades alla matriser, vilket gör det omöjligt att pressa nya, felfria exemplar.

Bilden, tagen av Lars Swanberg, är helt enkelt fantastisk. Frisyren, ansiktsuttrycket och tröjan. Man kan inte annat än älska henne och gripas av sympati för den belägenhet som hon hamnat i och skuldkänslorna gentemot hennes käre vän. Har man läst hennes böcker, som är berättande i klass med Selma Lagerlöfs, känner man sig en smula rörd, särskilt med tanke på hur fint men sorgligt hon skildrar den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder i romanen Bära mistel.

Att Sara Lidman var bördig från Västerbotten, närmare bestämt från Missenträsk, ett litet samhälle som egentligen bara är känt på grund av henne, gör inte saken sämre. Jag har ännu inte varit där, men jag funderar på att åka dit en dag.

Och jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att Vecko-Journalen under Gustaf von Platens ledning är den utmärktaste av tidskrifter.

Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.

Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.

Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.

Arbetarrörelsens svunna bildningsideal upphör aldrig att fascinera mig. När mina föräldrar var unga på 40-50-talen så var de väl inte direkt socialistiskt engagerade, däremot var de mycket aktiva medlemmar i Svensk Landsbygdsungdom (SLU). Gemensamt för SLU- och arbetarungdomar, såväl på landet som i staden, var att de törstade efter bildning och ville ta sig någonstans. Idag finns det visserligen fattiga, men det stora flertalet arbetare har det relativt bra ekonomiskt sett och kan verkligen konsumera (även om det görs på kredit). Min släkting Årtagsfilosofen snubblade över en bok med den tidstypiska titeln För fosterlandet och kom att fundera över arbetarrörelsens uppgång och fall.

Folkbildning ligger mig varmt om hjärtat, men samtidigt har jag alltid haft svårt för att läsa de böcker som alla andra läser. Anledningarna är två: jag vill inte läsa böcker bara för att kunna visa att jag minsann också duger (d.v.s. uppfylla någon annans krav på bildning), och jag förstår heller inte värdet av att vi alla kan samma saker. Om ni förstår vad jag menar? Jag antar att det för arbetarklassen handlade om att  nå upp till borgarklassens bildningsideal och det kan faktiskt framstå som lite fånigt.

I och med detta säger jag kanske emot mig själv en smula.

Detta med mode intresserar mig inte särdeles mycket längre. Det är klart att jag gillar kläder, men att följa modets växlingar skiter jag i, men påverkas naturligtvis av vad som finns att köpa i handeln. Jag har alltid varit en trogen kund på Myrorna och jag kompletterar med att handla på HM och Weekday.

På bilden ovan är Laila Loales på vinterpromenad. Observera de fräcka benvärmarna och stickade mössan i trevlig rosa kulör. bilden skall ses som del två i en diptyk (den första hittar ni här). Inspirerad av Lovisienstadts Beautyhörna tänkte jag att det är på tiden att jag tar modet på allvar. Uppenbarligen är kläder någon som intresserar för snart sagt vilken jädra skitblogg som helst har en kärring som berättar om sina outfits. Det borde hon inte göra, ty “bloggerskor”har över lag så dålig smak att modetipzen borde förbjudas.

Nu skall jag dela med mig av två modefynd!

Dagen innan julafton fyndade jag ett par mycket snygga kängor på Myrorna för 170 kronor. Oanvända och av mycket hög kvalité. Jag är mycket nöjd.

Då och då händer det att jag styr ut mig lite extra, som på nyårsafton till exempel. För ett par år sedan köpte jag en tjusig rock på Herr Judits. Den bar jag tillsammans med en blodröd sammetshalsduk och en keps av gammal klassisk modell. Bilden borde jag egentligen inte visa pga olämplig och för ungdomen skadlig (ty den togs av Sofia Runarsdotter efter att vi och vakten hade kommit fram till helt skilda åsikter angående lämpligheten av att gå in på festen med en öppnad flaska och två glas – och därför tvingades vi fira in det nya året på Cementas parkeringsplats).

Nu hopps jag att ni med spänning och entusiasm följer min egen Beautyhörna!

Minns ni att jag skrev om Centrums stereofoniska radiogrammofon för en tid sedan? Jag nämnde då att jag har en sådan apparat och att den stod i källare, trasig. För ett par dagar sedan baxade jag upp den från förrådet och ställde in den i mitt vardagsrum för att försöka få fart på den igen.För att lyckas med det läste jag i boken Modern radioteknik, samt konsulterade Sveriges radiohistoriska förenings forum.

En värmesäkring vid nättransformatorn hade löst ut på grund av överbelastning vilket tyder på någon form av kortslutning någonstans. Troliga felkällor är i sådana fall trasiga (mer eller mindre kortslutna) kondensatorer eller selenlikriktaren. På bilden ovan ses i vänstra övre hörnet delar av transformatorn. Till höger den stora glättningskondensatorn (en elektrolytkondensator) som har till uppgift att jämna ut den likriktade spänningen. Kondensatorn laddas upp när spänningen stiger till topparna och laddas ur när den sänks mot noll. Denna skiss visar hur likspänningen varierar med och utankondensator.

När jag testade att spänningssätta transformatorn med tillhörande likriktare, började det att spraka om transformatorn och från likriktaren kom en omisskännlig ruttet ägg. Denna doft är legendarisk, ty den visar att likriktare slutat fungera och troligtvis kortslutits. Gamla selenlikriktare har en tendens att göra det och bör därför bytas, eller åtminstone förses med säkring så att inte transformatorn går sönder.

På Elfa köpte jag fyra dioder (1N4007), en säkring med tillhörande hållare samt ett motstånd på 270 ohm. De fyra dioderna kopplades sedan till en likriktarbrygga enligt bilden ovan. Motståndet kopplades in för att minska spänningen till likriktarbryggan och kondensatorn som på så sätt fick en mjukstart när jag satte i proppen. Tro det eller ej, men inget sprakande ljud hördes och när jag kopplade in spänningsenheten (transformator + likriktarbrygga + kondensator) så fungerade radion åter! Tyvärr låter radion uselt, men grammofonen fungerar utmärkt, om man bortser från att ena stereokanalen är trasig. Detta måste åtgärdas, frågan är dock om jag klarar av att lösa dessa rätt kniviga problem! Likriktardioderna har jag monterat in i det gamla plåthöljet så nu ser spänningsaggregatet ut som det gjorde innan reparationen.

Och hur ser apparaten ut när den nu fungerar? Titta på detta YouTubeklipp!

När jag monterade en säkring för att på så sätt minska risken för haveri, drabbades jag av ett bakslag. Den gick sönder! När jag mätte strömförbrukningen fann jag att den var på tok för hög. Troligtvis är det någon kondensator som släpper igenom likström och som därför måste bytas. Frågan är vilken? Glättningskondensatorn och ytterligare några elektrolyter är starkt misstänkta. Jag skall beställa hem nya och byta dem så får vi se om strömförbrukningen minskar.

Även om apparaten inte är helt reparerad ännu, är jag mycket nöjd med att ändå ha kommit så här långt. Jag har alltid varit intresserad av radioteknik, men saknat praktiska kunskaper. Jag hoppas att jag för eller senare blir en hyfsad reparatör.

Tant Hilma fann vädret utmärkt på morgonen; det var varken för varmt eller för kallt och det regnade inte. Sol och moln turades om på himlen och en lätt vind fläktade behagligt över gårdsplanen och åkrarna. Det var en utmärkt dag att resa in till stan för att uträtta ärenden.

Upp på vinden for hon och in i garderoben under snedtaket för att byta om till en passande resklänning i praktisk frumodell. Det doftade av varmt trä och tyg. Vid lampsockeln av porslin fanns ett litet vred som tände belysningen. Hilma hade walk-in-closet långt innan det blev på modet, det hade alla på den tiden. Man visste helt enkelt inte bättre.

Med bästa sommarkappan på och handväskan i handen började Hilma promenera landsvägen fram. Solen sken och vägen var nyhyvlad och grusig. Korna låg och dåsade, trots att värmen på intet sätt var märkvärdig. Bussen kom och bussen åkte förbi. Den stannade inte. Förgrymmad återvände Hilma hem och berättade sedan för alla som ville höra att här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte!

Vinter 59/60 fotograferade Lennart Edlind Klaras kvinnor för ett reportage i VJ. Resultatet blev fantastiska bilder och jag älskar porträttet av Olga Lanner i hennes vackra ateljé (klicka på bilden, så får ni se den obeskuren och i större format). Bilden är helt enkelt för bra för att vara sann, men jag törs nog hävda att det var så det såg ut i hennes studio, ty Lanner var ett verkligt original.

Här levde hon med sina duvor, kattor och ett vildsvin i en miljö som inte liknar något annat. Ett tebord stod dukat och hade så gjort sedan kungen väntades på besök någon gång under 30-talet, men aldrig kom. Jag kan inte tänka mig en mer fantasieggande konstnärsateljé.

Tänk, när stormen tjöt i den dragiga våningen och kylan trängde in i de stora rummen. Fågelvingars sus, skulpturer och draperier. Och mitt i allt detta den gamla konstnären vars stela fingrar omöjliggör fortsatt arbete.

Jag har letat information om Olga Lanner och fått reda på att hon var målare, konsthantverkare och skulptör. Hon gjorde bland annat en springbrunn som stod på Bäckahästen på Hamngatan 2 (invid Hallwyllska) samt åtskilligt annat åt företag och institutioner. Idag är hon praktiskt taget bortglömd.

Året därpå, 1961, dog Lanner och han därför aldrig uppleva Klaras slutliga skövling. Jag har ett minne av att jag läst om henne och andra original i en bok om de udda existenser som levde i dessa kvarter. Titeln är dock som bortblåst.

Jag bläddrar i några årgångar av Svenska hem i ord och i bilder från slutet av 30-talet. Det är en ny tid som brutit fram. Vurmen för antika möbler har mattats, och nu har alla hem med självaktning ett barskåp och en cosy corner. Hemma hos-reportage görs numera även i 1-rumslägenheter, något som var helt otänkbart 10 år tidigare.

De sena 30-talets heminredningsideal skapade vackra miljöer som är en aning strama och samtidigt ombonade med en myckenhet av textilier. Någon brist på möbler är det i de allra flesta fall inte. Ett vardagsrum kan lätt vara möblerat med tre olika grupper och det ger viss trängsel som dock inte är av ondo.

Ytterst sällan ser man de rikigt sparsmakade hemmen, de hem som inretts med vad jag skulle kalla 30-talsminimalism. Men på bilden ovan ses sovrummet hos en ung inredningsman, boende Engelbrektsgatan 25, 5tr. Huset är från tidigt 1900-tal, men inredningen fullt modern och visst är det vackert med den strama stilen. Väggarna är ljust, ljust gult målade och snickerierna nästan vita. Särskilt inbjudande tycker jag att den stiliga dagbädden är.

En av hennes mest omskrivna älskarinnor var Louisa d’Andelot Carpenter som var arvtagare till DuPont-miljonerna och ständigt i svängen. Företaget DuPont låg bland annat bakom nylonet och lycran så ni kan tänka er vilka rikedomar där fanns. Hursomhelst gifte sig Holman 1931 med Zachary Smith Reynolds, som var en hängiven amatörpilot. Året därpå inträffade en händelse som gav upphov till filmen Written on the wind (Douglas Sirk, 1955). På morgonen efter ett party hördes ett skott i det hus där Holman och hennes make bodde. Både Holman och Albert Bailey Walker (Reynolds personlige assistent och barndomsvän) kom rusande och fann Reynolds blödande och skjuten i huvudet. Elaka rykten hävdade att Walker och Holman haft en affär och dödat Reynolds, men ingen av dem blev dömda.

Även Holmans andra make, Ralph Holmes, dog genom att ta livet av sig. 1945, året efter deras skilsmässa, hittades han död efter en överdos sömnmedel. Holman dog först 1971, efter mycket händelserikt liv som innehöll en inte helt försumbar dos av tragik.

1965 spelade Libby Holman in en lp och här kan ni lyssna på dessa ena sida som är fylld av så kallade Torch songs. Hennes röst är kraftfull och stilen helt säregen.

Melodierna är Body and soul, Love for sale (lyssna på texten!), I Want A Man, Can’t we be friends, A Ship Without A Sail och Moanin’ low.

Då och då hittar man autentiska miljöer som visar hur man en gång inredde och smyckade sitt hem. Med autentisk menar jag inte nödvändigtvis att utförandet överensstämmer med byggnadsårets, utan snarare en miljö där tiden stannat och bevarat ett visst utseende, ett utseende som ofta är mer intressant än en omsorgsfullt återställd miljö.

På bilden ovan ses ett golv som genom åren har genomgått ett antal förändringar. Underst vanliga golvplank målade i en brunbeige färg som ursprungligen verkar ha varit gråblå, ty vid ommålningen har man inte målat under den tryckta linoleummattan som imiterar fiskbensparkett. Mattan var dock dyrbar och man hade inte råd att täcka hela golvet som därför fick vara bart ungefär en dryg meter närmast väggen. På detta har man lagt vanliga trasmattor i rad som det var brukligt förr i tiden.

Nackdelen med att vara journalist idag är att det kryllar av s.k. tidnings-Ankor av risigaste kvalisort. Dem vill man verkligen inte intervjua! Dessvärre verkar både TV4-blondiner och risiga “blivande popstjärnor” gå hem i stugorna och det tackar jag inte vår herre för.

Söndags-Nisse var för övrigt en skämttidning där Kar De Mummas far, Hasse Z, medverkade i under många år. Fördomsfull som jag är, kan jag tänka mig att den tiden humor var av det mossigare slaget. Jag läste förresten en av Kar de Mummas memoarvolymer och den var ypperlig. Bland annat berättar han om den gång en exotisk man gästade Marika Stiernstedts våning.

Hans mor, familjen bodde då i våningen under Marikas i Lotten von Kraemers gamla villa på Villagatan, ringer sin väninna, den blivande stadsrådinnan Else Kleen (-Möller) och utbrister: Else, Marika har en NEGER hos sig. Det var som ni förstår väldigt länge sedan.

Ser ni, det är vit mosaik på Italienska kulturhusets ena fasad! denna eleganta byggnad ritatdes av Gio Ponti och som byggmästare anlitades Olle Engkvist.

Den vita mosaikfasaden är som ett skal på byggnaden som till viss del ter sig spolformad. jag tycker att detta hörn, eller snarare spets, är helt fantastiskt.

Det är inte många 90-gradiga vinklar på denna kåk. Fasadmaterialen varierar också. Baksidan, som vetter mot sportfältet, är spritputsad.

Jag är svag för asymmetrisk fönstersättning och finns där också perspektivfönster blir jag extra glad.

I det stora fönsterpartiet i anslutning till samlingssalen, har Ponti skapat en hylla för konsthantverk. Vackert och effektfullt en kall och snöig vinterdag som denna.

Detta är ett tak som jag fotograferat och underexponerat. I verkligheten är det ljust men jag tycker att det grafiska mönster som syns här är mer dekorativt.

Staffan Tjernelds Stockholmsliv med undertiteln Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år är ingen aktuell bok, ty den utkom redan 1950, men den är likväl intressant och underhållande. Det är ett imponerande verk som består av två tjocka tegelstensvolymer. Den ena behandlar Södermalm och den andra de norra stadsdelarna.

Jag har läst lite till och från i de två volymerna under en längre tid och jag måste säg att jag är imponerad. Ren fakta blandas med skrönor och mer trovärdiga berättelser. Här får man läsa om de fattiga bönder på Saltmätargatan som ännu i slutet av 1800-talet hade sin kor på bete ungefär där Timmermansordens hus vid Jarlaplan ligger idag. En utförlig rapport om de prostituerade och den så kallade reglementeringen som innebar att gatans flickor togs in för besiktning står också att läsa.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig att det fanns en tid när även innerstan hade ett flertal industrier, som Separator, Bolinders och varvet vid Bergssund. Icke att förglömma tobaksodlingarna vid nuvarande Villastan på Östermalm, något som verkligen förvånar.

Det finns också ett utmärkt kapitel om livet i Gamla stan som är att rekommendera. Där fanns på sin tid en aldrig sinande samling av stadens allra originellaste original.

En äldre variant på samma tema är Claes Lundins Nya och Gamla Stockholm: två ungefär lika omfattande tegelstenar varav Strindberg medverkar i den ena.

På bilden ovan syns tant Fredrique Stenquist, hon är damen längst till vänster. De övriga är Thyra och Sigrid Stenquist, alla kända Mariabergsbor.

Intressant vore, att skriva en liknande typ av bok idag eller om femtio år. Tänk bara att får nattlivet vid Stureplan eller på Söder beskrivet i en torr och saklig text!

Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.

Och som det kokades pommes frites! Tanterna gick i treskift för att möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, ty då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.

Nu är han sedan många år pensionär, men bor fortfarande kvar på gården, som hans son övertagit. Idag odlas det bara potatis och bären är sedan länge borta. Av de norrbottniska knölarna blir det numera potatischips som konsumeras av medvetna storstadsbor. Farbror Danne och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. De värnade om kultur och om traditioner. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.

Har ni hört Marlon Brando sjunga? I filmen Guys and dolls (Pysar och sländor) tar han faktiskt ton och sjunger A woman in love (en melodi som på intet sätt har något med Streisands 70-talshit att göra). På svenska översattes den till När en kvinna är kär och blev riktigt populär. Brandos manlige motspelare var Frank Sinatra, en man med betydligt säkrare röst. På denna inspelning hörs dock inte Sinatra utan Jean Simmons. Jag tycker att Brandos version, som verkar vara tagen direkt från filmens ljudspår, är rätt undehållande.

Inte var det då speciellt kallt i julas och det tycker jag syns på bilderna. Verklig kyla, med frostklädda träd, ger ett helt annat ljus och fingrarna fryser snabbt till is. Ladan som skymtar i mitten tillhörde min farfars bror, idag ägs den av hans dotter och används inte alls.

Vad unna sig till jul om inte en ny begagnad traktor från affären i Ersnäs? Notera lättbetongblocken i ladugårdsväggen.

Denna korsning tycker jag om! Inte minst för att där svävar ledningar i skyn. Apropå det så dras kanske nya kablar med bredband till byn. En ny era är på väg att träda in.

Normala vintrar är älven frusen vid jul och vattnet har sinat. I år flöt det dock stilla och vattenståndet var högt. När jag var liten plockade vi näckrosor här och av dess mitt gjorde vi trebenta kaffepannor med hjälp av tändstickor.

Det börjar redan skymma! På denna grusväg cyklade jag om somrarna och tant Fias man fick en hjärtattack och dog, men det är mycket länge sedan.

Känns det igen, det gamla 1800-talsköket? Idag hittar man nog bara en dylik interiör på museum, eller möjligtvis i någon förfallen gård på landet. Men det var inte länge sedan dessa stadskök (detta är från numera rivna Drottninggatan 43 i Stockholm) fortfarande fanns att beskåda i förfallna stockholmskåkar. En bit in på 70-talet fanns det gott om orenoverade hyreshus som väntade på att bli ombyggda till modern standard. Denna moderna standard bestod i kopplade 2-glasfönster, kökssnickerier i spånplatta och board samt plastmattor och släta dörrar med handtag i plast. Nytt och fräscht. Varför försvann dessa oskattbara miljöer, och varför försvinner fortfarande högkvalitativ fast inredning, trots att både byggnadsvård och ett ekologiskt tänkande står högt i kurs?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att året är 1952 och vi tittar 50 år tillbaka i tiden. Rinnande varmt vatten, centralvärme och goda arbetsytor av lämplig höjd är praktiskt taget okänt. Om vi istället går 50 år tillbaka i tiden räknat från idag är året 1952 och den svenska köksstandarden står på sin höjdpunkt. Rinnande varmt och kallt vatten, inkaklade badkar, massiva parkettgolv och sobra linoleummattor är standard i de flesta nyproducerade hem. Det är inte svårt att förstå att den standardhöjning som ägde rum under 1900-talets första år är avsevärd och att den sannolikt var mycket efterlängtad. Att oersättliga kulturvärden gått förlorade är verkligen att beklaga, men det går att förstå längtan efter ett modernare och lättare liv. På bilden ovan ses en femtiotalsrenovering av ett gammalt Norrlandshem.

Svårare ter det sig att förstå hur man idag ratar det som byggts på 40-50-talen (och naturligtvis de rester som finns kvar från tidigare årtionden) och som håller hög kvalité. Köksinredningar, garderober, fönster och dörrar. Gediget och dessutom gjort för att kunna underhållas. Ännu märkligare blir det när man tar hänsyn till hur mycket det idag talas om återanvändning och om ett ekologiskt hållbart samhälle. Gedigna material, massivt trä istället för spånskiva som är full av giftigt lim, och en ytbehandling som går att förnya i oändlighet  låter som en dröm. Idag är det dock främst byggnadsvårdare som har detta synsätt. För gemene man är dock bevarande och underhåll inget alternativ, nej nytt skall det vara, och följaktligen ligger kök, garderober, serveringsrum samt inner- och ytterdörrar ofta söndersågade i en orange BIG-BAG på trottoaren, precis som på bilden ovan. Ju äldre snickerierna är, ju ovanligare är de och ju mer sörjer man.

En bidragande orsak till att hyresvärdarna väljer att kasta ut fast inredning och ersätta den med ny är hyreslagstiftningen. Hyran endast kan höjas om hyresgästen får en standardhöjning och en standardhöjning kan endast erhållas om hyresgästen får nya snickerier. Att behålla ett gammalt fint kök lönar sig helt enkelt inte för hyresvärden, trots att det är rimligt att anta att  äldre snickerier är vida överlägsna dagens. Detta tycker jag är förkastligt på många sätt, inte minst är det ett resursslöseri utan like.

Låt oss göra en tillbakablick. Efter andra världskriget gjordes stora planer för de svenska stadskärnornas sanering. De befintliga byggnaderna ansågs mogna för rivning eller fullständig ombyggnad. Arkitekten Olof Thunström tog problemet på allvar och medverkade till ett praktverk från tidigt 50-tal, Ombyggnad. I Stockholm belades vissa områden med ombyggnadsförbud, vilket innebar att fastighetsägaren inte kunde rusta upp kåken. Orsaken till detta var att staden avsåg att riva hela kvarter och då skulle det bli billigare att lösa in fallfärdiga hus än nyreparerade.  Det fanns också regler som sade att en modernisering bara fick utföras om den kostade en viss summa av taxeringsvärdet (cirka 20-50 %). När regelverket väl ändrades, var många hus så dåliga att de blev utdömda.

Men det fanns ännu en regel och den skulle jag vilja hävda var den egentliga orsaken till många hus undergång: en renoverad hyresvåning i ett gammalt hus kunde aldrig kosta lika mycket som en ny våning i ett nytt hus. Ni kan säkert gissa varför många hyresvärdar valde att riva huset, istället för att reparera det. De högre hyrorna som tilläts i nybyggen gav bättre avkastning på insatt kapital och dessutom gjorde den lägre våningshöjden att man rymde ytterligare en våning i nybygget (var byggrätten inte helt utnyttjad kunde man öka lägenhetsytan ytterligare). Så småningom uppmärksammades denna problematik och man insåg att regelverket behövde ses över och det fick till följd att det idag är ekonomiskt försvarbart att bevara gamla hus, ty nu kan man ta ut lika hög hyra för en våning i ett gammal sekelskifteshus. Hyresgästerna får naturligtvis betala för det, men det känns fullt rimligt att betala en hög hyra när man bor i ett gammalt gediget hus. På bilden ovan det s.k. Strindbergshuset vid Karlaplan som revs 1970 för att fastighetsägaren vill bygga nytt.

Om vi nu återgår till problematiken med dagens ovarsamma renoveringar så hoppas jag att ni ser parallellen med 60-70-talens rivningar och hur dessa till viss del stoppades. För att värna både miljö och kulturhistoriska värden måste definitionen på standard ändras. Om det lönar sig för en hyresvärd att reparera befintlig inredning, så är det mycket troligt att den får vara kvar, särskilt om hyresgästerna önskar det. En eventuell nackdel är att hyran kommer att höjas, men då slipper man å andra sidan spånplattor och annat trams i hemmet.

Att reparera äldre inredning är inte svårt. Femtiotalsköket på bilden ovan är renoverat, men endast vitvarorna har bytts ut och ett underskåp har offrats för att få plats med en diskmaskin. Möjligtvis hade också en höjning av diskbänken varit på sin plats. Detta görs enklast genom att lägga på en träram mellan underskåp och diskbänksplåt, alternativt höja sparksockeln. Ett 20-talskök kan uppdateras med öppna hyllor och fler överskåp. Man måste också ha i minnet att dåtiden spartanska inredning till viss del berodde på att man förvarade porslin och annat som hörde dukningen till i serveringsrummet. Köket var främst en plats för de redskap som hörde matlagningen till.

Trogna läsare minns kanske att jag skrivit om HSB:s planerade ombyggnad av Eric Sigfrid Perssons höghus i Ribersborg. Den hårdhända renovering som HSB önskar är sannolikt orsakad av att de vet att de kan höja hyrorna om de gör en fullständig ombyggnad med nya kök, badrum och garderober. Jag har skrivit en del om det och en text hittar ni här. Hade regelverket sett annorlunda ut, hade det troligtvis inte varit något problem att behålla interiörerna, vilket också var min slutsats.

Men den grundläggande frågeställningen är ännu inte riktigt besvarad. Varför är det så många som föredrar det nya framför det gamla? Går det att dra paralleller till nutidens besatthet av vita nyanser? Längtan efter det kliniskt rena.

På bilden intill ses ett kök från en av paradvåningarna i Trygghuset på Birger Jarlsgatan i Stockholm som byggdes på 10-talet. Visst är det vackert? Men inte ser dagens rekonstruerade 10-talskök ut så här. De öppna hyllorna ersätts ofta av överskåp som konstruerats med serveringsskåpen som förlaga. Diskhon i marmor eller zink, blir en engelskinspirerad (?) porslinsho som till och med säljs på IKEA.

Hur ofta plockas inte hus och våningars “själ” fram genom att vacker, högkvalitativ inredning rivs ut och ersätts med någon sorts sekelskiftesdröm? Resursslöseri och förlorade kulturvärden! Drömmar har vanligtvis inte alltför mycket med verkligheten att göra.

Hur roligt vore det inte att idag få se en 10-talsvåning som påminner om 10-talets våningar, både i färg och i inredning. “Man kan inte leva i ett museum” säger många. Då säger jag “något man lever i, kan aldrig vara ett museum”.

Om jag får spekulera så tror jag att det finns något  i vårt beteende som är svårt att ändra på efter alla år. Vi har helt enkelt lärt oss att nytt alltid är bättre precis som att det finns något befriande med att kasta ut det gamla och göra plats för något nytt. Och så vill vi sätta vår egen prägel och är rädda att våra hem inte duger som de är.

På Byggnadsvårdsföreningen finns en mycket intressant artikel som om just problemet med varsam  upprustning av hyreslägenheter. Tyvärr verkar det som om lagen är tämligen tandlös. Åtminstone lyckades inte de boende på Furusundsgatan 10 speciellt bra när de ville behålla köksinredningar, blågrönt kakel och unika dörrar i valnöt.

Nå, vad anser ni?

Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)

Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.

På Johan Olof Wallins väg 6 i Solna ligger en riktig pärla till villa. När den såldes i höstas var den praktiskt taget i originalskick. Jag misstänker att till och med vissa tapeter var de ursprungliga. Vem som ritat huset vet jag dock inte, däremot att den byggdes för Torsten Gordh som avled 2010 nästan 103 år gammal.

Villan har en fasad av tegel och puts och vissa väggpartier är klädda med träpanel. Taket är belagt med skiffer och fönsterpartierna är på sina ställen mycket generösa.

Villans vackraste rum är det tudelade vardagsrummet med en säregen öppen spis och ett glasparti som avdelar de två rummen. Jag tog mig faktiskt friheten att spara ned mäklarens bilder och dem hittar ni här. Visst är det en fantastisk interiör? Särskilt svag är jag också för korridoren på övre botten, med garderober och syplats.

Trädgården verkade förvuxen den septemberdag jag passerade och passade på att ta några bilder. Jag ville inte tränga mig på, ty det lyste i köket och en några cyklar syntes.

Hur kommer huset att se ut efter de reparationer som den nya ägaren med största säkerhet kommer att företa? Vi vet iallafall hur den en gång tog sig ut och får trösta oss med det.

För några år sedan publicerade jag detta inlägg och då visste jag inget om Nils-Johan Norelind. Inte för att jag vet så mycket mer idag, men lite har jag lärt mig. År 1968 anordnades en utställning “Fyra nordiska huvudstäder” i Kiel i Tyskland. Förutom Tyskland medverkade också Sverige och Finland. Representant för vårt grannland var Claire Aho som jag tidigare skrivit om (några bilder finner ni här). Sveriges representant var ingen mindre än Nils-Johan Norelind. Tyvärr har jag inte hittat hans bilder, ej heller ger en googling någon ytterligare information. är det någon här som känner till honom?

I Årets bilder 1967, utgiven av Svenska Turistföreningen, hittade jag denna bild av Nils-Johan Norelind. Den är tagen med en Leica M3 och filmen är Kodaks klassiskaTri-X, en filmtyp som helt dominerar bilderna i denna bok.

Jag tycker mycket om bilden, om det nu beror på att det är en förträfflig bild, eller om det ä för att bilden väcker minnen. Mannen, vars ena axel vi ser är bygdens veterinär som är på besök. En ko är sjuk och frun i huset undrar om djuret går att rädda. Det syns tydligt på hennes uttryck. Precis så var det hemma när någon ko eller ett ungdjur insjuknad. Oftast var det kalvförlamning och då gällde det att få upp kon på fötter så snart som möjligt. Man gav sprutor eller hissade upp henne med hjälp av en vinsch som fästes i taket. Om hon sedan kunde stå på benen, var hon räddad, om inte, fanns det inget mer att göra. Och då var det inte muntert i ladugården.

Jag vet inte hur mitt företag står sig jämfört med andra i branschen, men på det stora hela tycker jag att det är bra och att personalen är snäll och hjälpsam och gör så gott de kan. Alla är kanske inte sociala genier, men det kan man heller inte begära.

Jag har tyvärr en kollega som missköter sitt jobb. Han jobbar vanligtvis 16.00-21.30, åtminstone på pappret. Vid åttatiden brukar han dock vara klar för kvällen och för att lyckas med den bravaden krävs det verkligen att man gör så lite som möjligt. Skall en tant ha besök tre gånger under kvällen, får hon ett eller högst två.

Ett annat sätt som min kollega praktiserar är att ringa upp vårdtagaren för att höra om det behövs hjälp. Vissa tackar då nej, de tänker att hemsamarit har det så stressigt och jag klarar mig nog. Det är ett mycket fult trick. Lika fult är det att bara göra det nödvändigaste och låta det vara upp till pensionären att be om t.ex. den smörgås som skall serveras på kvällen men som det är så lätt att “glömma bort” att bre.

De sista dagarna har jag haft mycket att göra och behövt hjälp. Då min kollega “har så mycket att göra” har han inte kunnat hjälpa mig. Ringer jag honom, svarar han inte, ty han vågar inte säg att han redan sitter på tåget och är på väg hem. Jag blir förbannad när jag vet att han ljuger mig rätt upp i ansiktet när jag frågar om han verkligen gör alla besök.  Jag har förstått att detta inte är helt ovanligt inom min bransch, men jag har aldrig upplevt det tidigare.

Förhoppningsvis kan vi snart ersätta honom med någon mer lämplig – hans beteende gynnar ju varken företaget eller de gamla, men det är svårt att hitta bra arbetskraft. Lön och anställningsform är inte den bästa. Yrket har som bekant inte någon hög status.

För mig är det jobbigt just nu. Jag har så svårt att hantera att de jag inte går till får en betydligt sämre vård och att de inte är i stånd att förstå det. Dessutom vet jag hur viktig den sociala aspekten är, att man sätter sig ned och tar sig tid och pratar. Jag vet också hur svårt det är för många att klaga, att lyfta luren och ringa och säga sitt hjärtas mening.

Då jag numera är ägare till flertalet traktorer tänkte jag att det kan vara intressant att presentera en av dem, och tillika min favorit: Volvo T-31. Det var 1949 som denna s.k. 3-serie presenterades och den låg mellan 2- och 4-serierna. Motorn fanns i två versioner, bensin eller fotogen.  Fotogenmotorn startades på bensin och när den kommit upp i drifttemperatur, kopplade man över till fotogen medelst ett reglage. Idag, när fotogen inte längre går att köpa, man man blanda diesel och bensin (angående proportionerna så tvistas det därom). Vissa menar också att man kan köra på etanol.

Denna T-31.a har försetts med grävaggregat där bak. När traktorn står där den skall stå sätter man sig på den lilla plåtsitsen där bak och greppar reglagen. Jag minns inte hur många det är, men tror att det är 8 spakar. 6 går till själva skopan och armen, resterande två används för att sänka och lyfta hela aggregatet (så att man kan köra traktorn). Märkligt nog fungerar allt detta fortfarande, även om hydralikslangarna säkertligen måste bytas innan man kan göra något större grävjobb. Systemet måste också få ny fräsch olja.

Vad som dock måste göras och det genast är att renovera vattenpumpen och kylaren. Bensintanken borde också tätas, ty den är nedsänkt i den stora fotogentanken och däfifrån läcker bränsle in och ut. Generatorn är nog också trasig misstänker jag och viss el måste fixas. Startar gör den dock och motorn låter finfint. Olja och filter skall jag byta i sommar så att motorn inte skadas av den gamla olja som jag misstänker inte bytts sedan 80-talet. Jag antar också att vissa leder måste smörjas och att tändstiften bör bytas. Men sedan är det bara att tuta och köra!

Traktorentusiaster rekommenderar jag ett besök på  www.veterantraktor.se och att se detta fina klipp på YouTube.

Million dollar secret

If I could be with you

Och lägg texten på minnet!

I’m gonna tell all you girls a secret, please keep it to yourself
I’m gonna tell all you girls a secret, please, please keep it to yourself
Why it’s a million dollar secret, so please don’t tell nobody else

Now if you’re a real young girl
And you want to get rich quick
Get an old, old man, girls
And that’ll be the lick
You know those old men are fine, yes they know just what to do
They’ll give you lots of loving, but they’ll give you a whole lot of money too
(and I love that part)

Det är Roy Miltons orkester som står för ackompanjemanget på dessa inspelningar som jag var på en snygg utgåva på Vouge.

Humes finns på Spotify och där kan man hitta några pärlor. Vad sägs om Married man blues, Blue and sentimental, Time out for tears och Living my life my way?

Det är svårt att inte vara galet nyfiken på en film som denna. Precis som Mildred Pierce, bygger denna film på en roman av James M. Cain och den är en klassisk film noir. man kan heller inte klaga på Lana Turners entré! Det enda jag har att anmärka är att jag inte sett den. Bildgooglat har jag däremot gjort och resultatet är fantastiskt, precis som trailern.

Om det är någon som vet var jag kan hitta filmen on-line så är jag tacksam! Annars får jag beställa den från någon dvd-firma.

Wendel jobbade ständigt och var den polisman som löst flest brott. Hans bok Brottsplatsundersökning/Crime detection användes som lärobok vid Scotland Yard. Imponerande!

I en mörk våning vid Lill-Jansplan hittades en död man som legat och ruttnat i sommarvärmen, berättade min vän poliskonstapeln som under många år jobbade med kommissarie Wendel. I våningen fanns en anteckningsbok och i den saknades ett blad. Var det mördaren som rivit ut detta för att undanröja alla spår? Vad han inte tänkt på att en penna ofta gör ett avtryck, om än svagt, på den underliggande sidan. När kommissarie Wendel försiktigt bearbetade detta papper trädde ett namn fram och det var mördarens. Mordet var homosexrelaterat, men om det var det svartsjukedrama eller någon form av utpressningshistoria förtäljer inte historien.

Wendel skrev i slutet av sin karriär en bok där han berättade om några av de mer intressanta fallen. Titeln är lysande: De döda måste tala! Boken, som utgavs 1959, är mycket intressant läsning och jag fastnade helt för hans skildringar av ett svunnet Stockholm där stadens mörka sidor står i centrum.

Ett av mordfallen var Grammofonmordet. En fru hittas mördad i en lägenhet på östra Södermalm. Grammofonen står på när polisen kommer till lägenheten. Skivan har satts på repeat och det är Små, små ord av kärlek som ligger på skivtallriken. Så småningom visar det sig att det är mannens gamla lumparkompis som kommit på besök, höggradigt berusad. Efter att ha druckit mer brännvin förgriper sig han på vännens fru och mördar henne. Hemskt och verkligen ett helt onödigt mord. ‘

När jag berättar detta för en tant säger hon: han lejde lumparkompisen för att döda sin fru!

Jag hoppas verkligen att kriminalkommisarie Wendel inte tog fel.

De flesta villorna i Södra Ängby har moderniserats rätt kraftigt genom åren, men just nu är en verklig pärla till salu på Martinvägen 2. Huset är till stora delar i ursprungligt skick, även om det säkert målats om några gånger. Jag misstänker att något mörkt tak, förmodligen i hallen, målats vitt.

Pärlan är dock köket som till stor del är ursprungligt. Spisen är naturligtvis bytt och troligtvis var den gamla bredare därför har en standardhurts monterats intill. Ovan spis och diskbänk har två köksskåp satts upp (det högra är äldst och det vänstra tror jag är från sent 50-tal) och specierifacken har bytts mot nya i plast. Notera också signaltavlan som talar om vart jungfrun skall styra sina steg!

Intill köket ligger en liten serveringsgång och en jungfrukammare. Serveringsgången verkar vara lite i knappaste laget kan jag tycka, precis som jungfrukammaren, men tjänstefolket fick å andra sidan verkligen tränga ihop sig på den tiden.

Från serveringsgången när man den fornhistoriska charmanthet som går under namnet matsal. När villan på Martinvägen hade man inte för vana att äta i köket, ej heller monterade man köksinredningen i det rum där måltiderna intogs. I fil med matsalen ligger vardagsrummet som har en öppen spis. Däremellan en stor skjutdörr.  Mellan vardagsrum och hall finns glasade pardörrar med spröjs.

Gästtoaletten är en pärla! Kan färgsättningen vara ursprunglig? Snygg som tusan är den i vart fall.

Från övre hallen nås toalett, badrum och de tre sovrummen. Två av dem har utgång till den stora terrassen, ett av dem öppen spis.

På det stora hela är det en fantastisk villa, även om jag inte är speciellt förtjust i den trista fönstersättningen. Vanliga tvåluftsfönster är inget jag uppskattar. Jag vill breda rutor med stora, obrutna glasytor. Det har de flesta villorna i Södra Ängby, men inte denna.

Runt 1939 uppfördes SAR Hans Westmans villa på Nationsgatan 3 i Professorsstaden i Lund. Huset byggnadsminnesförklarades 1994 och står kvar än idag (dock att jag inte får ihop ritningen med bilden). Fasaden är i gult tegel och vitmålad panel.

Byggnaden inrymde både privatbostad och arkitektkontor och dess verkliga pärla var vardagsrummet med en takhöjd på 4-5 meter. Sovrummen har dock en takhöjd på 2,13 meter.

Bostadsdelen var i två våningar och från entresollplanet nådde man de tre sovrummen. Som ni ser badar rummet i ljus från stora fönsterpartier.  Den låga fönsterbröstningen skapar en trivsam yta där man kan både sitta och ligga.

Invid trappan till övre botten, har en liten cosy corner anordnats framför den öppna spisen. En öppen spis finns även på våningen ovanför. När huset byggdes var det helt otänkbart att inte ha en eller flera eldstäder för trevnads skull.

Kontorsdelen består av 4 rum. En större ritsal, två små rum samt arkitektens eget rum. Notera de vackra perspektivfönstren.

Längs med en fönsterlös fasad leder en pergola från gatan till till entrén. Pergolan skymtar även till höger på denna bild som visar fasaden mot gården.

Studera gärna ritningarna till denna skånska praktvilla (bottenvåning och övre plan) och föreställ er den härliga atmosfär som följer av goda material och genomtänkt arkitektur.