Det var i slutet av oktober. Den första snön låg förstrött på den frusna marken och solen sken från en klar himmel. Med ens försvann ljuset. Trädens siluetter bleknade så sakta, förenade sig med den mörknande skyn. Snön som gnistrat och prytt de frusna plogfårorna, blev med ens grå och obetydlig. Ljudet från den spinnande bilmotorn tystnade. Det var vår herre som kallat hem de sina.
Skogarna där jag bor tar aldrig slut. Här och där reser sig en smärre höjd och där kan man blicka ut över nejden för att orientera sig. Om inte annat så ser man Kaknästornet som en hägring i fjärran.
Det är bakom Borgen som Skogen börjar. Det är en övernaturlig skog, ty någonstans finns en grotta som leder rakt ned i underjorden. Ur denna grottan kommer de kosterligaste av varelser, varelser som förvandlar skogen till Skogen. Man måste vara vaksam, annars är risken stor att man blir bergtagen. Men av allt detta syntes inte ett spår när jag satt där på parkbänken en vinterdag.
För länge sedan fanns det en liten flygplats i utkanten av Skogen, Lindarängens flyghamn. Under andra världskriget roade sig spioner och flygare, gatpojkar och direktriser, i den lilla stuga som låg väl dold där Kaknästornets byggnad numera tronar. Det är oklart om Skogen då räknades som svenskt territorium.
Ett par bilder från julhelgens norrlandsvistelse. Jag tog kameran och gick upp på vinden, öppnade den gamla bräddörren och satte mig ner.
Där finns mycket att titta på, ty det är en gammal och inte alltför välstädad vind. Jag tittade på ett par tapetrullar som finns kvar från några tidigare reparationer.
På ladugårdsvinden lyser ljuset svagt in genom transparenta takplattor som vintertid är täckta av mer eller mindre mängd snö.
På höskullen finns i taket en lyft med vars hjälp vi på vårvintern lyfte upp innehållet i höskrindorna när höskullen började bli tom. Skrindorna fyllde vi med hö från de lador som stod utspridda på åkrarna och som fyllts under sommaren med en mer gammaldags metod.
Slutligen tog jag mig en promenad till skogs. Det var tyst och vitt. Ovanför trädet lyste månskäran, trots att det var mitt på dan.
Ett nytt år som än så länge känns mycket likt det gamla, passerade.
År 2007 var inget vidare år för min del, men vid årsskiftet hade det ljusnat och jag såg fram emot det nya året som dessvärre visade dig bli rätt erbarmligt. Så kan det gå, det kan alltid bli värre, brukar jag tänka. Men också bättre, bra mycket bättre.
Det är spännande med 10-talet och samtidigt sorgligt. När 20-talet trätt in med iss marginal om 10 år, har jag blivit gammal. Det är lite fånigt att tänka så, men jag kan inte hjälpa att jag gör det, jag som annars sällan tänker på min ålder. Det är sista chansen innan krämporna satt in och utseendet flugit sin kos, om man skall vara riktigt dramatisk.
Nu märker jag att denna text, helt utan orsak, blev alltför svart. det var inte meningen. Det skall bli roligt med ett nytt år och framförallt roligt att få uppleva 10-talet.
På bilden ovan ses en glad tomteparad som står på byrån som någon snickrat, jag har glömt vem. I spegelns gamla glas ses jag skymta i oskärpa.
Lite gammal skåpmat, d.v.s ytterligare ett par bilder från den filmpack som säkerhetskontrollen förstörde. Bakom huset i norr, står en övergiven bil. Jag har för mig att den är av märket Simca. Bakom bilen skymtar i fjärran kyrkstallet. Det stod tidigare i anslutning till kyrkstugan, hästarna skulle också ha någonstans att bo, men när bil och buss blev allt vanligare, revs de flesta. Vårt flyttades hem och ungdjuren fick sova där inne när de gick ute sommartid.
Och här läser jag (det är lampan i fönstret som ger det oerhörda ljuset, inte solen för det var mörkt ute)! Tyvärr inte den bok jag köpte idag, Herta Müllers Redan då var räven jägare. Lämpligt titel tycker jag. Jag hoppas att den är bra, de inledande raderna tyder iallfall på det.
Bilderna blev alla lätt beslöjade. 3000 ASA verkar inte vara något som gör sig i flygplatsernas säkerhetskontroller. Vanligtvis tar jag tåget och då är inte detta något problem.
Jag åkte som bekant till grannbyn och där, alldeles vid Rosån växte tuvor av gräs och i fonden stod björkar som hämtade ur Mai Zetterlings Älspande par. jag fotograferade.
Längs med vägen passerade jag en gammal slåttarstuga. Likt dimma svepte röntgenstrålarna in i min bild. Först blev jag förbannad, sedan tyckte jag att det var vackert.
Inne i skogen låg ytterligare ett litet hus. Et helt minimalt litet hus. Någon form av uthus, eller var det möjligtvis ett utedass?
När klockan slagit halv elva lägger sig lugnet över gatorna här på Gärdet. En och annan dam ses rasta sin hund och med jämna mellanrum passerar några personer till och från tunnelbanan längs med den upplysta promenadvägen. I skydd av mörkret bestämde jag mig för att ta en vacker höstbild i det svaga ljuset.
Jag gick till promenadstigen och ställde upp mitt stativ, väntade på att det skulle bli folktomt och tog ett par bilder. I vanliga fall använder jag ett gulfilter, men denna gång fick blåfiltret sitta på. Hur nu det påverkade bilden.Resultatet blev inte så pjåkigt.
1899 års inredning på Apoteket storken i korsningen Styrmans- och Storgatan står sig fortfarande. Det nygotiska inslagen bidrar med en mer dramatisk stämning. Jag höll upp kameran en sen kväll och tog bilden genom rutan. Tyvärr fick jag inte med taket. Illa, ty dess målningar visar figurer med allegorier över hälsa, sjukdom, liv och död.
Tidig höst och en ljummen kväll. Det lyser fortfarande i våningarna, men snart är det dags att släcka. Ljuset från gatlyktan är så starkt, i förhållande till de mörka skuggorna, att filmen inte riktigt kan återge dess detaljer. Det diffusa ljuset är vackert. Det är såhär jag föredrar svartvita fotografi: att måla dem i svart.
Det är ljummen höst i luften och solen har gått ned. Det råder fotoförbud. Jag väntar tills dess att bilarna har passerat och knäpper en bild. Det har sin charm att låtsas att man lever en smula farligt.
Här sitter jag gärna. Ljuset är behagligt dämpat och soffan något ansatt av tidens tand. Hälften av burspråket är visserligen försett med fönster, men bakom finns bara en vägg. Därigenom silar inget dagsljus. Väggarna har pistagegröna tapetfält (siden) och speglar i guld. Lokalen har stor charm.
1931 invigdes KB:s bar med de klassiska väggmålningarna. En av konstnärerna var den av DN ofta anlitade Birger Lundquist (för övrigt far till Barbro Alvings dotter Ruffa). Jag fotograferade och underexponerade 5/9 2009.
Jag gav mig ut för att fotografera i skymningen. På Askrikegatan lystes en pelargång upp av konstljus, dock inte glödlampsljus, den ljuskälla som snart är ett minne blott. Kanske bör man sörja glödlampan, jag vet inte riktigt, jag är trots allt en stor vän av detta svaga och oekonomiska ljus. Det är förresten en flott entré och lite speciell, ty väggarna är inte putsade utan utförda i fasadtegel.
Jag tog bilden utan stativ och glömde att korrigera exponeringen med tanke på det svaga ljuset, därav överexponeringen som på det stora hela blev riktigt lyckad. Vore man religiöst lagt, skulle man kunna misstänka att det är Herren själv som väntar bakom hörnet.
Nu har den svartvita filmen kommit och jag har fotograferat i det svaga ljus som fyller mitt vardagsrum när endast ett par lampor brinner och brasan sprakar. När jag drog isär bild och negativ upptäckte jag hur vackert det sköra negativet var, ett negativ som bleknar inom inte alltför lång tid. Jag tog därför snabbt en bild av det förgängliga. Det är den som syns här ovan. Den positiva bilden ser ut så här. Här kan man läsa mer om filmtypen, Fuji fp3000b.
Det är flott att kunna fotografera i befintligt ljus utan att för den skull behöva använda långa exponeringstider, eller ännu värre: blixt. Jag gillar inte alls blixt. Det är klart att det kan bli snyggt ibland, men för det mesta försvinner all mystik när det starka ljuset visar minsta detalj. Nej, bättre är det när det blir som ovan: lite lagom diffust och med en air av fotografiska experiment från tidigt 1900-tal.
