Farbror Danne i grannbyn var för läge sedan bonde, men gav sig så småningom på potatisodling. Mot slutet av 50-talet var pommes frites det nya heta och affärsman som han var, startade han raskt en fabrik i Norrbottensgårdens källare och anställde sedan traktens tanter för att sköta ruljansen.

Och som det kokades pommes frites! Tanterna gick i treskift för att möta efterfrågan. Verksamheten pågick till slutet av 60-talet, ty då var inte lägre friterad potatis lika unikt och farbror Danne valde att lägga ner tillverkningen istället för att bygga en större, och för tiden mer lönsam, anläggning. Istället slog han sig på bärodling.

Nu är han sedan många år pensionär, men bor fortfarande kvar på gården, som hans son övertagit. Idag odlas det bara potatis och bären är sedan länge borta. Av de norrbottniska knölarna blir det numera potatischips som konsumeras av medvetna storstadsbor. Farbror Danne och hans mycket kunniga fru är goda exempel på den arbetsamma och bildade jordbrukarklass som dominerade livet i byarna från 50-talet fram till för ett par decennier sedan. De värnade om kultur och om traditioner. Det är en era som är på väg att gå i graven, tyvärr.

Ytterligare ett spadtag i polaroidarkivet.

När jag var i Västerbotten förra sommaren åkte jag till en liten by och där låg tre gårdar öde, nästan på rad. Två gick jag in i; den ena hotade att snart falla samman, ty taket läckte och i köket hade det börjat störa in. På bilden ovan ett hus som var ordentligt tillbommat, mycket patinerat, men inte helt förfallet.

Tänk, egentligen borde man skriva bakpå varje bild för att minnas. Jag tror att jag tog bilden på ladugården alldeles i närheten av huset ovan. Det var en mycket varm dag och jag hade parkerat vid vägen och en misstänksam bybo saktade farten när han fick syn på mig, polaroidfotografen.

Här ger inte mitt minne några ledtrådar. Jag kommer inte alls ihåg! Men det är långa skuggor som kvällssolen kastar över åkern.

En dag bestämde jag mig för att åka upp till Boden. Jag körde de lite mindre vägarna och passerade denna övergivna gård. Idag verkade den mest tjäna som upplag för diverse attiraljer och i köket fikade skogsarbetarna när de hade rast.  Synd på en så fin gård tycker jag. Uthuset var lite mer ansatt av tidens tand och dess nock följde allt mer markens böljande kurvor.

Förra sommaren tog jag en del polaroidbilder, men jag tyckte inte om dem. Filmen är så dålig att färgerna sakta börjat blekna bort. Om ett år går den inte längre att använda, men jag har å andra sidan ytterst få exponeringar kvar.

När jag tittar på dem nu tycker jag att de är vackra. Bleka och skira som gamla minnen som hotar att försvinna i den eviga glömskan.

Ibland undrar jag om det verkligen är en kamera som tagit bilderna, eller om det är en camera obscura, ty de saknar verkligen den realism som man kopplar samman med begreppet fotografi.

Huset är rött. Gräset är grönt. Så förhåller det sig i verkligheten, men inte i en drömvärld.

Dessa gamla bilder, tagna med den sedan länge nedlagda filmtypen Polaroid 669, utgör de första i färg som någonsin har publicerats av det konservativa och dekorativa kuttersmycke som går under namnet Bonn-Karl. I en skogsbacke full av vitsippor, lika vacker som Getsemane, vilar vår vän i den lätt disiga vårsolen.

I de sydländska skogarna, långt borta från slitet på ladugårdsbacken, får Bonn-Karl andas ut innan vårbruket tar vid och de ljusa nätterna jagar bort sömnens vackraste drömmar.

Åh, om dessa sippor funnes i den norrbottniska skogsdungen eller i sluttningen intill logen hemmavid! Men semesterresor till sydligare breddgrader är som ni vet på intet sätt ofarliga. När morgondagen gryr, ligger Bonn-Karl livlös i en spegelblank insjö. Och fåglarna kvittra.

Hur ofta hör man inte talas om fullkomligt spårlöst försvunna skivinspelningar, bilder eller dagböcker? Praktiskt taget varje dag. Men hur ofta hittas dessa konstverk? Alltför sällan! Av den anledningen är det en stor ära för mig att kunna publicera “the completely lost images of Bonn-Karl” som jag precis hittade (prydligt inklistrade i ett album). Bilderna, som är tagna i Bonn-Karls lilla kammare visar vår vän som ligger ensam i sin smala säng, läsandes i den vackra förstautgåvan av En förlorad värld (Ljus förlag)

Men ensamheten i kammaren blir stundtals för stor och Bonn-Karl sätter sig i en vrå och bläddrar bland grammofonskivorna. Skall han lyssna på La vie en rouge, eller fastnar han för But not for me? Endast Vår herre vet svaret på denna fråga. Vi får dock vara glad över att dessa okända och bortkomna bilder till slut kommit att publiceras.

Övriga bilder i denna eminenta serie, hittar ni här.

I mjölkrummet finns mjölkmaskinen och den  tarvar sitt dagliga underhåll. Spengummin skall rengöras och anslutningar kontrolleras. Som ett vitt lödder åker tvättmedelslösningen omkring i rörmjölkningssystemets genomskinliga kanaler. Men det är bestämt något som felas!

Inne i maskinrummet står kompressorn och mycket riktigt, när Bonn-Karl lägger handen på elmotorn förnimmer han vibrationer och dissonans. Något är i olag och inte längre i balans. Det är dags för en översyn, men först måste Blenda undersökas, ty hon verkar inte vara riktigt kry.

Säkerligen, tänker Bonn-Karl, är det frågan om kalkbrist, denna lömska fara som kan ge Blenda kalvförlamning vid nästa nedkomst. En spruta finns alltid till hands och Bonn-Karl suger upp en dos av den livsviktiga medicinen. Noggrant kontrollerar han att det inte finns några luftbubblor, innan han injicerar lösningen i kon.

I sommar har jag förundrats över den skönhet som hör de ljust gräddgröna kornåkrarna till. Den är en ytterst delikat nyans och den är svår att fånga på bild. Ja, jag kan faktiskt säga att jag misslyckats kapitalt, om inte annat på grund av att jag helst  fotar svartvitt. Nå, en kväll var jag  ute och körde. Solen hade precis tittat fram och himlen var ljust blå och det var ett sällsamt ljus. Se bara på bilden ovan där jag tycker mig skymta nyanser som minner om de de gröna fälten i norr.

Intill ån finns en sällsam skog. Den är inte stor, men den är mycket vacker och inte riktigt lik någon annan samling av björkar jag tidigare sett.

Naturligtvis passerade jag ett förfallet hus och naturligtvis var jag tvungen att fotografera det. Det är enkel parstuga som tjänstgjort som sommarsuga/bagarsuga till den huvudbyggnad som inte syns till höger i bild, ty den var alltför väl underhållen och moderniserad till villastandard. Som fotograf får man välja fritt vad man vill ha med i bil. Det är både en plikt och ett privilegium.

Värmen är tryckande och luften fuktig. Genom de otäta springorna silar solen in och lyser upp maskineriet som Bonn-Karl vinschar upp höet med. Han frikopplar det ena verket och griper resolut i den spak som lyfter hölasset upp på höskullen. Långsamt, men kraftfullt rullar vajrarna i den heta julikvällen.

Höskullen är fortfarande långtifrån tom och Bonn-Karl har ett drygt jobb framför sig. Med frenesi använder han grepen för att förflytta höet. Svetten lackar och åskan ligger i luften. Med ens hörs en avgrundsknall och höskullen lyser upp som av ett kraftigt sken. Snart är det emellertid tyst igen och ett våldsamt smatter hörs mot plåttaket.

Bonn-Karl har träffats av blixten och hänger avsvimmad på en stege högt ovan golvet. Med kraft har han slungats upp mot den avsats där maskineriet har sin plats. Skadan är emellertid inte av allvarlig art, ty inom kort kommer Bonn-Karl att vakna. Mörbultad, javisst, men virket är segt.

Idag är det hett och i mitt vardagsrum är de persiennförsedda panoramarutorna nästintill glödheta. Solen gassar och det är alldeles tyst, ty här på Gärdet är sommarsöndagarna mycket lugna. Efter två dygn här nere har det blivit natten hela dan. Champagnedrömmar flöto i strömmar och jag har inte kommit i säng före fem på morgonen. Sommarnätterna är så vackra och jag vill inte att de skall ta slut. Som vackrast är det när mörkret sänkt sig och himlen lyser blå, en nyans som så utomordentligt väl blandar sig  med neonljus och billyktor. Och dofterna! Det enda jag saknar är ett regn, ty då skulle rosorna sprida sin doft och låta den vandra fram i täta led likt stenar i en mur.

På bilden  ovan ett blekt polaroidlandskap. Älven slingrar sig fram i fonden och en gammal lada vilar ut i åkerns ena hörn., ty även ekonomibyggnader förtjänar att ta igen sig under sommarferierna. Den norrländska naturen är av annan karaktär än den mellansvenska, men minst lika vacker. Den är stramare, svalare och klarare. Och ljuset gör icke sorti under denna högsommartid.

Ett svagt ljus smeker Bonn-Karls slutna ögon. Midsommarnattens ödestimme förflyttade honom från jordelivet upp till den klara atmosfär som karaktäriserar himmelriket, likväl som det förmak som tjänar som mottagningsrum för de nyanlända. Bonn-Karl finner sig insvept i vit lakansväv och vad är väl lämpligare när man är beredd att kliva in till Vår herres överjordiska paradis?

Som en blyg liten blå viol, gläntar Bonn-Karl på vår herres gamla gistna port som precis reglats upp.
- Finns här doft av nattviol, ros och kastanj, stammar Bonn-Karl nervöst, annars vill jag helst inte stiga in.
- Bonn-Karl, vilken överraskning! Inte har du här att göra, din tid är ännu icke utmätt. Jag tror bestämt att ett misstag har skett. Du har ännu långt kvar att leva, min dekorative lille vän.

Bonn-Karl tror icke sina öron. Tänk, att åter få vistas på gården och sköta sina djur, precis som han alltid har gjort. Vilken lycka! Men hur skall han åter ta sig ner till de jordiska markerna?

- Bonn-Karl! Jag läser dina tankar, men du skall icke misströsta. Tag denna ram och håll den hårt, vakta den med ditt liv. Slut sedan dina ögon och tänk på din fagra dal. Strax skall du åter vandra på din åker, plöja din jord och odla ditt vete, ty jag vet att det är himlen för dig.

Jag tycker mycket om att köra bil vilket jag har gjort sedan jag var ung och tog körkortet. Till min stora sorg har jag knappt kunnat köra bil de senaste åren, ty det har, utan någon som helst anledning, varit förknippat med stor ångest. Men nu är jag ute på vägarna igen och rädslan har försvunnit. Så härligt det är att susa omkring i sommarvärmen med rutorna lite lätt nedvevade och foten på gaspedalen. Jag vill inget hellre än att kära bil nuförtiden. Norrbotten och Västerbotten är mycket lämpliga för denna sorts nöjen, men det vore verkligt trevligt att också få njuta den syd- och mellansvenska grönskan.

Idag åkte jag runt med kamerorna bredvid mig i framsoffan och stannade vid alla tänkbara ställen; jag körde halvvägs ned i diket, parkerade på åkrarna och styrde kosan in på eländiga skogsvägar. På bilden ovan har jag parkerat invid en gammal kvarnbyggnad som är helt magisk. Jag tog många, många bilder och skall framkalla dem vad det lider. Kvarnen ligger vid en liten älv som dämts upp för att driva kvarnstenarna. Idag är byggnaden förfallen och hotar att rasa ner i forsen. Men vacker är den.

På en annan plats fann jag ett skjul som en gång verkar ha  inhyst den minsta av bensinstationer. Jag stannade, backade bilen, klev ut och tog en bild. Människorna på gården intill stirrade: “tar han en bild på gammhuset, jär han int riktigt klok?” visade en röst i mitt inre. I dessa trakter är det oftast det nybyggdas fräschör som imponerar.

En annan åker låg inbjudande intill älven som på sina ställen vidgar sig åtskilligt, för att sedan smalna av och mer likna en bäck. Gräset var redan slaget och bonden väntade på ytterligare en skörd. Jag parkerade bilen och beundrade naturen innan jag åkte vidare till byggdegården som stått öde sedan 1970-talet. I projektorrummet låg ännu några svartvita filmremsor, 35-mm-film, kvar. Så sorgligt.

På väg hem fann jag den vackraste av gårdar. Här bodde under många år en gammal fröken, Dahlia hette hon. För ungefär 15 år sedan flyttade hon därifrån och stället har sedan dess fått stå tomt med förspikade fönster. Gårdsplanen har börjat växa igen, men är likväl outsägligt vacker. Dörren till mangårdsbyggnaden är utsirad och målad i gult och grönt. Ladugården står i skogsbrynet och rundlogen har nästan försvunnit bland träden. I fonden breder små,  men bördiga åkrar ut sig. Där skulle jag vilja bo. Tyvärr var filmen slut i mina stillbildskameror, så jag tog istället fram filmkameran och förevigade gården på en rulle Kodachrome. Jag hoppas att resultatet blir lika vackert som verkligheten.

Midsommarnatten är förunderligt ljus och mörkret lägger sig aldrig över nejden. Försommarens alla dofter kokas samman när daggen förbereder morgonens entré. När midnattstimmen närmar sig och dimman rullar in, beger sig Bonn-Karl ut för att fira den hedniska högtiden. Han skall plocka de vackraste av blommor.

Kransen blir en prydnad i Bonn-Karls hår och beundras av både levande och döda, ty denna natt är så beskaffad att universums alla existenser tillåts träda fram för att gripa det halmstrå som kan ge dem en inträdesbiljett till det  eviga livet. Vem vill inte glittra i midsommarnatten som den vackraste av diamanter och likt denna ädelsten alltjämt förbliva ung? Bonn-Karl tror sig känna till den magiska trollformel som endast kan användas den natt som är en offerfest i fruktsamhetens tecken.

Med kransen i sitt hår klär Bonn-Karl sin midsommarstång och smyckar den med försommarens alla blomster. Smörblommor, kärringtand och syren pryder det grönskande korset som gör sig så bra i den dimhöljda natten. Men det gäller att se upp, ty man måste passa sig så att man inte blir iakttagen av Näcken!

Men när morgonen gryr tillhör inte Bonn-Karl de odödligas skara. Någonting gick snett. Kanske var det dimmornas förrädiska slöjor som bländade honom i det avgörande ögonblicket. Nu är det bara att hoppas att ett under en gång skall se, och att Bonn-Karl ännu en gång skall vandra under samma stjärnor som vi andra.

Jag promenerade till hamnen idag och gick längs med järnvägen. Kände doft av varmt trä, blomster, olja och gummi. Det är sommar för mig. På en asfalterad upphöjning la jag mig för att solbada och passade då på att ta en bild, som råkade bli dubbelexponerad och dan. Men sådant har sig charm och jag har en förtröstan att nog blir det bra, bara herren vill.

Sommarnattens långa skuggor sträcker ut sina tungor och griper tag om en, ty de ljusa nätterna norröver låter aldrig dagen slå sig till ro. Jag promenerade över de nysådda och välbultade åkrarna i försommarkvällen, kände doften av jord och lät ljuset och skuggorna följa mig i mina spår.

Jag nynnar på en melodi från slutet av 40-talet, Lost April, Where did you go? Like winter’s snow, I saw you vanish. Lost April, so soft and warm. A memory not even time can banish. Björkarnas stammar lyser vita mot grönskan som kom tidigt i år. Katten sitter på helspänn.Snart får ytterligare en fågel skatta åt förgängelsen.

Serpentinvägen slingrar sig nedför skithusbacken. Dess grus som dagtid lyser ljust och grant, är grått och mörkt under de långa skuggorna. Det är här i sänkan som dimman kommer rullandes de vackraste av sommarnätter, stilla och bärandes de skiraste av dofter.

Jag vet inte vad som är vackrast med försommaren. Kanske det att när den går till ända, börjar mörkret så sakta rulla in igen.

Inspirerad av Kenneth Anger åkte jag till närmaste ruffiga miljö som inte var helt nedlusad med flanerande och solbadande Stockholmare för att ta en bild (den är klickbar för större format). Det blev ett grusupplag vid Storängsbotten. I ärlighetens namn är jag alltför påklädd på bilden, men så saknar jag de muskler som Angers män vanligtvis är utrustade med.

Kenneth Anger gjorde filmen Scorpio Rising 1964. Det är en helt speciell film som jag tycker att man bör se, åtminstone delar av den. Den scen som börjar vid 6.47 i klippet som jag länkat till hör till favoriterna (Bobby Vinton sjunger Blue velvet när läderkläderna åker på – snyggt). Anger gjorde också Kustom Kar Kommandos och det var den jag hade i åtanke när jag tog bilden, även om jag inte har polertrasssel i min hand.

Våren är kärv i år och tar god tid på sig. Även om jag tycker om våren är jag ingen riktig vän därutav. Jag längtar till den mörknande hösten när frosten lägger sig, till de iskalla vinternätterna när månen lyser vit över gata och mark. För mig är detta trygghet. Till skillnad från våren.

I år var våren värre än vanligt och jag kände att mjältsjukan än en gång var på väg att ta över både kropp och min själ. Det har hänt mig förut. De sista 3 åren har dessutom varit en smula dystra, så jag kände mig tvungen att söka hjälp, vilket jag fick, och är nu på väg att bli mitt gamla jag igen. Ett jag som till och från varit väl gömt och nedpackat de senaste åren.

I söndags var jag för första gången på ett tag ute med min kamera och fann en skogsslänt full av vitsippor. Där var mycket vackert, trots att både väg och tunnelbana inte ligger långt borta. Även uppe på Kampementet syntes spår av den kärva våren and klipphällar och vindpinade träd. Så vackert och så tryggt i sin grå vårprakt.

En gång var det en fransk fest i källaren på Birger Jarlsgatan. Jag har glömt vad stället heter, men det ligger precis norr om Spyan. På gården hängde några fina Pernod-tröjor. En tog jag med mig hem.

I en affär på Odengatan hittade jag ett par silverglänsande solglasögon som påminner om dem som Francoise Hardy bär på en av bilderna till skivan Ma jeunesse fout le camp.

Vid en en övergiven gammal bunker kom dessa ting helt till sin rätt. Det är några år sedan nu, men både tröjan och glasögonen har jag kvar. Det var för övrigt en sommaren då jag unnade mig en svensktillverkad rivierasolbränna. Pigment saknas inte i min annars så bleka kropp.

Resten av bilderna finns längst ner på denna sida med polaroidbilder.

Som många kanske inte vet, firades påsken redan på det noir-stinna 40-talet och detta till minne av salig Casimir Silfverstake som offrade sitt liv för att rädda ett välfyllt barskåp. Det var en kulen kväll. Casimirs barskåp var fyllt till bredden, ty det skulle bli en vår fylld av stora kalas. Framåt natten hördes märkliga ljud från källarvåning. Casimir, som anade oråd, bad jungfrun hämta en förskärare och embarkerade sig framför barskåpet med kniven i högsta hugg och ett stearinljus i sin hand.

Den liga som bestämt sig för att råna Casimir och hans barskåp var av allra grymmaste sort. När dagen grydde hittade jungfrun honom död på soffan inne i kabinettet. Spriten hade de dock inte fått med sig, ty förskäraren hade faktiskt gjort nytta. Alltsedan den gången firar Casimirs vänner hans tragiska hädanfärd och gläder sig åt att han så osjälviskt räddade dem från en torrlagd vår.

Hangaren vid Södra hamnvägen står övergivet en kall vinterdag i februari. Fasadens blågrågröna plåt är anonym i detta av skjul befolkade område.

Det var i skuggan av revolten i Ungern i oktober 1956 som dessa enkla förrådsutrymmen blev stoff för världspressen. József Gimes, beryktat kurtisan och älskare till den sedermera avrättade premiärministern Imre Nagy, lämnade vid oroligheternas utbrott Ungern och medförde en stor samling dyrbarheter som han tillskansat sig från Budapests  mest förmögna damer. Målet med hans resa var Sverige och Stockholm, där han ämnade försörja sig som  antikvitetshandlare.

Dyrbarheterna hade delats upp och skickats kors och tvärs över Europa för att så småningom anlända till förvaringsplatsen i magasinet i hamnen. Den gode Gimes var dock en lastbar man, och i bagaget fanns inte mindre än ett kilo kokain, vilket de nitiska tulltjänstemännen uppdagade. Undersökning påbörjades, och det dröjde inte mer än ett par dagar innan skattgömman i Frihamnen avslöjades. Gimes utvisades och gick ett hemskt möte till ödes i hemlandet. Smycken, tavlor och silver försvann spårlöst och har än i denna dag icke kommit till rätta.

Det var i slutet av oktober. Den första snön låg förstrött på den frusna marken och solen sken från en klar himmel. Med ens försvann ljuset. Trädens siluetter bleknade så sakta, förenade sig med den mörknande skyn. Snön som gnistrat och prytt de frusna plogfårorna, blev med ens grå och obetydlig. Ljudet  från den spinnande bilmotorn tystnade. Det var vår herre som kallat hem de sina.

Jag är svag för serveringsrum. Få rum har en sådan erotisk laddning. Ja, det anser jag, och det utan att ha blivit förförd i en lång och mörk gång i en Östermalmsvåning.

Jag beslöt mig för att låta mig inspireras av Roesler, trots att mitt eget hem har det minsta av serveringsrum. Ljusförhållandena var knepiga ty jag ville utnyttja befintligt ljus och den lampa som finns i taket är alldeles för stark. Därför tände jag i köket, drog igen den glasade skjutdörren och tog två bilder, den ena överexponerad och den andra underexponerad. Den överexponerade och den underexponerades inverterade “direktfilmsnegativ” sattes samman till en bild.

Skogarna där jag bor tar aldrig slut. Här och där reser sig en smärre höjd och där kan man blicka ut över nejden för att orientera sig. Om inte annat så ser man Kaknästornet som en hägring i fjärran.

Det är bakom Borgen som Skogen börjar. Det är en övernaturlig skog, ty någonstans finns en grotta som leder rakt ned i underjorden. Ur denna grottan kommer de kosterligaste av varelser, varelser som förvandlar skogen till Skogen. Man måste vara vaksam, annars är risken stor att man blir bergtagen. Men av allt detta syntes inte ett spår när jag satt där på parkbänken en vinterdag.

För länge sedan fanns det en liten flygplats i utkanten av Skogen, Lindarängens flyghamn. Under andra världskriget roade sig spioner och flygare, gatpojkar och direktriser, i den lilla stuga som låg väl dold där Kaknästornets byggnad numera tronar. Det är oklart om Skogen då räknades som svenskt territorium.

Ett par bilder från julhelgens norrlandsvistelse. Jag tog kameran och gick upp på vinden, öppnade den gamla bräddörren och satte mig ner.

Där finns mycket att titta på, ty det är en gammal och inte alltför välstädad vind. Jag tittade på ett par tapetrullar som finns kvar från några tidigare reparationer.

På ladugårdsvinden lyser ljuset svagt in genom transparenta takplattor som vintertid är täckta av mer eller mindre mängd snö.

På höskullen finns i taket en lyft med vars hjälp vi på vårvintern lyfte upp innehållet i höskrindorna när höskullen började bli tom. Skrindorna fyllde vi med hö från de lador som stod utspridda på åkrarna och som fyllts under sommaren med en mer gammaldags metod.

Slutligen tog jag mig en promenad till skogs. Det var tyst och vitt. Ovanför trädet lyste månskäran, trots att det var mitt på dan.

Ett nytt år som än så länge känns mycket likt det gamla, passerade.

År 2007 var inget vidare år för min del, men vid årsskiftet hade det ljusnat och jag såg fram emot det nya året som dessvärre visade dig bli rätt erbarmligt. Så kan det gå, det kan alltid bli värre, brukar jag tänka. Men också bättre, bra mycket bättre.

Det är spännande med 10-talet och samtidigt sorgligt. När 20-talet trätt in med iss marginal om 10 år, har jag blivit gammal. Det är lite fånigt att tänka så, men jag kan inte hjälpa att jag gör det, jag som annars sällan tänker på min ålder. Det är sista chansen innan krämporna satt in och utseendet flugit sin kos, om man skall vara riktigt dramatisk.

Nu märker jag att denna text, helt utan orsak, blev alltför svart. det var inte meningen. Det skall bli roligt med ett nytt år och framförallt roligt att få uppleva 10-talet.

På bilden ovan ses en glad tomteparad som står på byrån som någon snickrat, jag har glömt vem. I spegelns gamla glas ses jag skymta i oskärpa.

Jag läste en gång en text. Den var inte av det mer litterära slaget, snarare var det någon som berättade ett enkelt barndomsminne. Jag är svag för opretentiösa minnen av denna sort. Hursomhelst, det enkla barndomshemmet skulle renoveras och kakelugnen fick skatta åt förgängelsen. Borta var den varma famn som i svåra stunder gett tröst, och med den, den lilla trygghet som fanns i hemmet. Det var dessa ord jag hade i åtanke när jag tog bilden. Den är mörk och endast min gamla klackring lyser klart.

Jag vet inte hur många som är bekanta med vad som är på modet i vårt östra grannland. För er oinsatta är det faktiskt något så exklusivt som an imported swedish male maid. Som den villige unge man jag är, lät jag mig naturligtvis flygas över för att stå fjättrad vid spisen i ett trångt Töle-kök. Som tur var, fick jag en timme över och kunde traska runt med min kamera. Tyvärr hade jag inget stativ och ljuset var svagt. Bilderna blev därefter med sekundlånga exponeringstider. Här ovan ses den vackra Judendjärnvägsstationen av Saarinen d.ä.

Det var tårtor som stod på programmet. Den mest påkostade var en elegant skapelse klädd i mörk  choklad och garnerad med tyska marsipanrosor. Inuti fanns detsamma som i de välkända mozartkulorna. Behöver jag säga att resultatet blev dödligt gott? German diet cakes, kallade vi bakverken som mestadels bestod av socker, smör och mandel eller nötter. Efter slutat arbetsdag, vid tiosnåret på kvällen, begav vi oss till en ung dam i stadsdelen Hagnäs.

Hemma i Jugendvåningen serverades lite småvarmt i köket och i vardagsrummet bjöds vi på vin av alla de slag. Rätt vad det var kom den erkänt goda Mannerheim-vodkan på bordet. När den var urdrucken bar det av till en bar med traditionella finska vepor på väggarna. Svart katt hette den och den drevs av en fransman. Ni förstår om jag var en smula ansatt när jagfotograferade Aleksis Kivi på Järnvägstorget dan därpå.

Söndagseftermiddagen vigdes helt åt té dansant. En stilig finländare slet fram sabeln och gjorde sin plikt med champagneflaskorna. Inte en golvplanka var torr. På skivspelaren snurrade Eino Grön.

Som vore den en blekt akvarell, bilden från Grünewaldsvillan i början av sommaren. I fjärran ses Restaurantholmen .

I sluten av Strandvägen, strax öster om Djurgårdsbron, ligger von Rosenska palatsen samt det mycket påkostade hyreshuset Strandvägen 57, även kallat Lundbergska huset.

von Rosenska palatsen byggdes vid sekelskiftet åt Clarence von Rosen och innehöll ursprungligen två stora tvåvånings lägenheter. våning 1 trappa innehöll sovrum, våningarna 2-3 trappor var sällskapsvåningen i respektive lägenhet. På 4 tr fanns sovrumsavdelning nummer 2. Hade man ett ordentligt kalas i den nedre lägenheten, störde man inte de sovrumssviten i den övre. Praktiskt, om man nu har råd med så stora privathem.  Även här en bild på den övre hallen som är trivsamt och avslappnat inredd.

Runt 1940 byggdes palatset om till moderna smålägenheter. De två sällskapsvåningarna, 2-3 trappor byggdes om till tre våningsplan med normal  takhöjd. Det kan man se på bilen ovan, om man studerar fasaden ovan för de nedre balkongerna. Synd kan man tycka, för interiören var verkligt påkostad.

Huset till höger är det Lundbergska och det  byggdes i slutet av 1800-talet. På 10-talet var det dags för en ombyggnad och då inreddes för hovintendenten Bernhard Österman en av Stockholms mest påkostade våningar som till stor del finns bevarad än idag (här en bild). 10-talet var en tid då många prakthem såg dagens ljus, förutom hovintendentens lyxvåning, flyttade hovstallmästare von Platen till våningen 3-4 trappor på Strandvägen 45.Här en bild på den övre hallen som går i något lantlig herrgårdsstil.

Samtliga svartvita bilder är hämtade ur Svenska hem i ord och i bilder. Som ni förstår, finns det en del att hämta i dessa volymer.

1962 publicerade Per Wästbergs bok Östermalm med fotografier av Lennart af Petersens. En av mina favoritbilder från denna volym är taget på glasverandan till fanjunkarbostället vid Berwaldhallen (huset ägdes av kronan och en fanjunkare bebodde det vid tillfället). Huset finns fortfarande kvar, men idag serverar ingen jungfru kaffe som man gjorde på den tiden. Jag fick helt enkelt nöja mig med att fotografera glasverandan från utsidan.

Här första avsnittet i serien Jag går i kända fotografers fotspår (plagiat och lite naket fungerar alltid). Först ut i raden är Lee Millers berömda porträtt från München 1945. I ett badrum, närmare bestämt i Hitlers fastighet, poserade Miller med ett par stövlar framför badkaret och den tyske ledarens porträtt på badkarskanten. Bakom kameran stod David E. Scherman.

Jag nöjde mig med en Morrisseymålning, som jag förfärdigade 2004, och mina egna, svarta tyska stövlar. Tyvärr är dagens badkar inte lika sedligt djupa som 30-talets. Jag kan upplysa att mitt stativ, det lilla kompakta, är fruktansvärt uselt. Det var rena rama turen att bilden blev på mig och karet, den hade lika gärna kunnat bli linoleummattan i hallen.