Många gamla släktingar befolkade min barndom. En av dem var moster Agnes, en imposant och mycket barsk dam som det faktiskt var lite svårt att riktigt tycka om. Och ändå glömmer jag henne aldrig och kan ibland längta efter henne och önska att jag fått lära känna henne idag, när jag själv blivit äldre.  Jag minns när hon flyttat till ålderdomshemmet och vi kom på besök och hur hon tog fram en blå skål, infattad i något som skulle föreställa silver och hur hon bjöd oss barn och hur uteslutet det var att ta mer än en  av de hårda karameller – mandarinklyftor i orange respektive gul.

Hon var inte elak, istället får man nog säga att hon var ytterst reserverad mot sina släktingar och grannar. Några intimare vänner, tror jag inte att hon hade. Hon var dock mycket förtjust i min far. Jag tror inte att hon var en särskilt empatisk människa. Men inte elak; hennes problem låg nog mer på det känslomässiga planet. Det finns en bild i vårt fotoalbum när hon håller min nyfödda syster i sin famn: lite tafatt håller hon i hennes som ett barn håller i en docka för första gången. Det är en rörande bild. Några egna barn fick hon aldrig, men hon adopterade en finsk flicka under kriget och blev verkligt fäst vid de barnbarn hon så småningom fick.

Hennes tal var speciellt: hon liksom slungade ut orden. Hon hade nog passat bättre som tyska. Dialekten, bondskan, var grov och talet var allt annat än inställsamt. Hon var ingen muntergök och domderade gärna. Hennes man, Levi, var mycket snäll.

Agnes, som var änka redan när jag föddes, bebodde ett hus med en liten ladugård intill. Köket var stort och ovanför spisen, lyse en vid vägglob. Väggarna var som i många andra hus, moderniserade efter kriget, klädda med masonit och oljemålade. Stora sexluftsfönster släppte in ljus från två väderstreck, men likväl blev det aldrig riktigt ljust därinne. Kanske berodde det på de stora björkar som omgav huset.

Som ung hade moster Agnes utbildat sig till sömmerska och fortsatte även som gift att ägna sig åt detta yrke. På övervåningen inreddes så småningom en lägenhet som i många år var uthyrd och bidrog med extrainkomster.

I kammaren intill köket, sydde och förvarade Agnes sina lapptäcken. Det var fantastiska tingestar, sydda av överblivna tygrester och utrangerade plagg som fantasifullt och vackert komponerats till en sprakande kaskad av färger. Dåtidens mode för fruar gav ofta upphov till lapptäcken och trasmattor i glada färger. Jag älskade hennes lapptäcken när jag var liten och önskade innerligt att vi hade haft ett, men det hade vi inte. Det var inte så lätt att tänka sig att dessa vackra textilier skapats av den barska dam som alltid bjöd på hårda karameller.

Min farmor hade flera systrar. Äldst var Agnes, men så var hon också bara halvsyster, ty hennes mamma dog ung och pappan gifte sedan om sig och fick farmor, Hildur, Fritz och ytterligare några till. Moster Hildur i grannbyn var den syster som stod farmor närmast. Till farmors stora förargelse låg grannbyn på gränsen till en annan kommun, och därför hade den ett annat riktnummer. Förmodligen blev det för dyrt att dra telefonledningarna över berget och träsket och därför tog man det nät som låg närmast, dvs grannkommunens. Varje gång farmor skulle ringa till Hildur, tvingades hon beställa rikssamtal och det blev naturligtvis dyrt.

Moster Hildur var enormt rar och den snällaste av gamla gummor. Hon var alltid glad och älskade barn. Hon hade en fin gul villa med vita snickerier som låg naturskönt belägen med utsikt över vattnet. Varje gång vi åkte och hälsade på, måste jag prompt titta på hennes stiliga tekanna i form av ett hus, komplett med tak och allt. Den stod på den murade öppna spisen av efterkrigsmodell och var det bästa med besöket. I uthuset stod hennes döde mans gamla motorcykel som kanske var en Harley Davidson men som jag aldrig fick se. Men den fanns där alltid, i tankarna. Så mycket mer minns jag inte av Hildur. Redan i slutet av 70-talet blev hon åderförkalkad och flyttade till hemmet. Hennes dotter lever dock fortfarande och är minst lika förtjusande.