Rävjägarn

Grusvägen ter sig oändlig i bakrutan

biltur

Det är inte alltid så lätt att vända blicken tillbaka. Ofta tänker man knappt en tanke när man kastar en blick över axeln, andra gånger är det mer plågsamt. Det som svider mest är nog insikten om hur snabbt åren går.

Man kan titta tillbaka några år, ett decennium eller ännu mer. Det som en gång var nuet är numera svunnet och man kan minnas hur det en gång kändes att tänka sig tillbaka.

Jag tänker ofta på alla som är döda. Det är inte speciellt sorgligt, mer vemodigt skulle jag säga. Hade de levat hade de varit väldigt gamla. Av den anledningen tycker jag om att vandra omkring på kyrkogårdarna och läsa på stenarna. Även namn jag inte känner till intresserar mig.

Och alla de som var unga när jag var liten, de börjar bli gamla nu! Det är så svårt att förstå. På 40 år blir en 30 åring 70. Enkel matematik, men inte så lätt att smälta när man upplevt det.

One Response to “Grusvägen ter sig oändlig i bakrutan”

  1. Erik N.. says:

    Grått o blåsigt hos dig också? Hade liknande tankegångar härom dagen. Jag efterlyser Sooooool! Då lättar vemodet nog ett tag.

    Har hamnat i ett läge, då det ändå känns ganska tryggt. Patiensen ser ut att gå jämnt upp. Huset o jag verkar kunna hålla varandra ut. Blev ingen fortsättning.
    Så jämlika är vi inte ännu, att kvinnor väljer att försörja hemmamännen. Där har kulturen fortfarande samma krav på status-klättring uppåt. Sparka på de egna utsatta, och se korrekt ut, gentemot omvärlden. I en vecka..

    Släktträdet kommer åtminstone att vara välansat, när jag återvänder till mull.

Leave a Reply

Comments Protected by WP-SpamShield for WordPress