Karin Boyes sista roman är skriven i anslutning till andra världskrigets utbrott och Boye var allt annat än omedveten om förhållandena i Tyskland och Ryssland. Romanen är förlagd till Kemistaden 4 som ligger i Världsstaten. Bostäderna i denna stat är av säkerhetsskäl förlagda under markytan och hemmen helt standardiserade. Äktenskapens främsta syfte är att producera barn som vid en viss ålder skickas vidare till centrala anstalter för utbildning och uppfostran.
Leo Kall, bosatt i Kemistaden 4, har uppfunnit ett sanningsserum som han kallar för kallocain och när berättelsen börjar, har han precis påbörjat de försök som skall utvisa att medlet är ytterst effektivt. I en så kontrollerad stat som Världsstaten, där var tanke som inte gynnar staten är att betrakta som ett brott, är kallocainet en mycket farlig upptäckt. Inte minst för Leo själv och hans medhjälpare.
Jag tycker att Boyes roman känns en smula daterad och fängslas inte helt av hennes text. Bäst är utan tvekan skildringarna av kallocainförsöken, när testpersonerna berättar om sin längtan efter en annan värld, byggd på kärlek och tillit. Där finns det något som jag tycker är intressant och som även idag gör boken läsvard.