Varje sommar när jag kommer hem, sätter jag mig på cykeln och far till farbror Odals gamla slåttarstuga. Inte för att jag brukar hans mark eller har en nyckel att tillgå, nej bara för att jag tycker mycket om platsen för sin stillhets skull och för att tiden alltjämt där står still. Farbror Odal är dessutom död, så honom kan jag inte längre hälsa på.
Huvudbyggnaden består av kök och kammare och har delvis försetts med panel. Under huset finns en matkällare som åtminstone från utsidan är mycket dekorativ, men jag misstänker att det var länge sedan här förvarades något ätbart. redan på 70-talet hade stugan till stor del spelat ut sin roll.
Förutom en liten, liten ladugård med tillhörande lider, finns här lador att förvara hö uti, ty det var orsaken till att slåttarstugorna en gång restes. När markerna inne i byn, inte räckte till, fick man söka sig längre bort från hemmet och eftersom det blev för tidsödande att färdas så långt varje dag under slåttern, lät man bygga enkla stugor där man kunde bo under den tid det tog att slå och torka höet.
Idag är jag osäker på om några av markerna överhuvud slås. Byggnaderna finns iallfall kvar och de är inte särdeles förfallna. Timret glänser i silver och svart endast en humlas surrande stör idyllen.
I lidret fann jag en gammal slåtterbalk. Sedan länge pensionerad men till synes i fullgott skick, åtminstone efter en omgång med olja och fett. Det är inte svårt att tänka sig revolutionen som den orsakade, att inte längre behöva gå med liar utan istället koppla denna apparat efter hästen och raskt slå en hel åker. Kompletterande man sedan med självbindare för spannmålet, behövdes inte lägre lika mycket arbetskraft.