Dags att ventilera några gamla åsikter från sent 1800-tal.
Gamla Stockholm och Nya Stockholm (1890) är två intressanta böcker med Claes Lundin som upphovsman (i den förra medverkar även Strindberg). Lundin hade dock inte mycket till övers för 1970- och 1880-talens bebyggelse på Östermalm vilket han inte underlåter att berätta. I Nya Stockholm skriver han att vi i Stockholm vid slutet av 1870- och början av 80-talet inte “hade någon arkitektur, men en stil hade vi dock, den s k Laduårdslandsstilen” som beskrivs som “en med löst påsmetade gipsprydnader gjord tillämpning af den bekanta ladustilen, vilken i Sverige har gamla anor”. Troligtvis syftar han på de lite enklare hus som byggdes vid stadsdelens tvärgator, till exempel Cardellgatan. Dessa byggnader anser han vara “i alla afseenden dåliga hus, illa hopkomna och utan någon hänsyn till sundheten”. Trots allt fins dessa hus ännu kvar och i mångt och mycket erbjuder de rätt trivsamt boende.
De störa boulevarderna verkar heller inte väcka hans gillande, ty han fortsätter i samma beska stil: “så vidtager den långa, uttryckslösa raden af Sturegatans åt Humlegården vettande hus, hvilka tillhöra det olyckliga byggnadsskedet och till större delen är uppförda i Ladugårdslandsstil”. Man får verkligen hopas att Lundin glöds åt att samtliga hus i denna långa rad är antingen rejält ombyggda eller rivna.
Åt de påkostade hus som började uppfördas i slutet av 1880-talet och framåt och som till viss del ersatte putsen med “äkta material”, var Lundin betydligt mer välvilligt inställd.