Det var en av de heta dagarna i mitten av juli då jag befann mig i Västerbotten. Vi beslöt oss för att åka till en sjö istället för att ta en tur till havet. Det var en liten smal väg som nästan var en skogsväg. In i skogen åkte vi på vägen som slingrade sig fram genom trädmassorna. Till sist tog vägen slut och vattnet glittrade mellan tallarna.
Den var en förvånansvärt stor sjö som gick i vinkel och som dessutom hade en liten ö i sin ena del. Till ön ledde en spång men den var av allra sämst slag och hade kapsejsat. Den lilla ön var en tallbeprydd bergknalle, lite romantiskt inbjudande men ack så svår att nå, om man inte ville simma dit ut.
I vattnet var det ljummet och vid strandkanten fanns det spår av hjortron och doft av pors. Lugnt och stilla och perfekt att sitta vid en brygga och inte göra mycket alls.