Med romanen Kärlekens väninna 1922 fick Alma Söderhjelm epitetet “perversitetens prästinna” och avskedades från Dagens Nyheter. Året därpå kom Den flygande Holändaren och även den var fylld av den sortens perversioner som 10 år senare kom att leda till at Agnes von Krusenstjerna slutade recenseras i stockholmstidningana.
Jag måste tyvärr säga att Den flygande holländaren inte är någon bra bok, däremot kan den kan läsas med behållning, ja stundtals är den mycket intressant. Den unga och vackra Irma har gift sig med Johan och flyttat bort från Stockholm där ägnat sig åt att skulptera. Efter 6 års äktenskap börjar hon känna sig uttråkat och Johans sexuella aptit har avtagit markant. Endast var tredje lördag får hon vad äktenskapet stipulerar. En dag kommer Johans bror och svägerska på besök. Dolly oroar sig för Irma och frågar rent ut om det inte är så att Johan är fikus. Under ungdomsåren var han mycket nära vän med Maurius Hall som numera är poet och inte precis guds bästa barn. Dessutom lever han tillsammans med en man.
Veckorna går och en dag föreslår Johan att Irma skall åka till Stockholm och ta en kurs vid någon konstskola. Själv kommer han att vara mycket borta eftersom han får besök av en ingenjör som skall hjälpa honom med de sågverk som han förestår. Som läsare anar man genast ugglor i mossen när Irma lämnar sig nacke och tar in på ett litet hotell i Stockholm, helt nära svågern Dolly.
Konstskolans studenter verkar mestadels vara slavar under den italienska lasten. Bland dem märks två fruntimmer, det ena manhaftigt, som lever tillsammans och en ung man som är så hjälplös och skvalleraktig att man inte kan ana något annat än det värsta. Irma tyr sig dock till Eva Lyth som är en elegant ung dam som ärvt ett gods i Sörmland. Bland hennes vänner finner vi naturligtvis Maurius Hall och han skall sätta även Irmas hjärta i brand.
Upplägget är som ni hör inte det sämsta, men Söderhjelm lyckas få till ett riktigt tråkigt slut som går i konventionens fotspår och som dessutom inte renderar någon större trovärdighet i personskildringarna. Om det var pga grund av tidens sed eller ej låter jag vara osagt. Däremot är jag mycket nyfiken på förlagorna till de karaktärer hon skildrar. Hennes brist på fantasi gjorde att hon mer än gärna kalkerade av verkligheten.