Åtskilliga är de gånger jag bråkat med Stadsbyggnadskontoret, ty Stadsbyggnadskontoret är inom vissa områden antingen okunniga eller bakbundna av regerande politiker som inte låter dem göra sitt jobb (läs den politiskt tillsatta byggnadsnämnden som kör över tjänstemännen om de propsar på varsamma renoveringar). Detta leder till att klumpiga lättmetallkonstruktioner som imiterar de smäckra plåtbalkongerna från funkiseran kan duga när det blir fråga om renovering. Dessutom verkar SBK ha uppfunnit en ny sorts regel, att balkongens betongplatta skall lämnas delvis bar när hus från nämnda decennium renoveras. Detta är helt olämpligt när det är fråga om modernt klumpiga infästningar som därmed lämnas fullt synliga. I ursprungligt utförande existerar delvis synliga balkongplattor bara under en övergångsperiod mot slutet av 30-talet. Vanligare är att balkongfronten börjar strax ovan balkongplattan för att när 40-talet närmar sig gå så långt ned att plattan helt döljs.
På 30-talet blev fasaderna helt släta och de dekorativa elementen kan sägas vara fönster, portar och balkonger. Av den anledningen är det extra viktigt att inte ersätta dessa element med standardkonstruktioner av idag, ty då försvinner byggnadens hela karaktär. Just balkongerna är i de flesta fall renoverade från 70-talet och framåt. Ett typexempel på denna sorts renovering ses på bilden ovan. Huset (i korsningen Villagatan/Östermalmsgatan) är från mitten av 30-taletoch har troligtvis renoverats på 70-talet. Tänk om det fått behålla sina ursprungliga balkonger som såg ut som de på bilden här inunder. Så luftigt och så elegant det då tett sig.
Notera att en stålbalk, en U-profil, går längs med betongplattans kant. Balkongfronten är fastsatt i balken m.h.a. så kallade kramlor. Både balk och platta är målad i fasadens färg. Huset intill är renoverat i samråd med Stadsbyggnadskontoret och det blev inte helt lyckat. Balken är ett minne blott och balkongfronten är fastbultad i betongplattan på klumpigast tänkbara vis. Denna bild illustrerar skillnaden de båda husen emellan.
Högst upp på De Geersgatan ligger ett mycket vackert hus, ovanligt såtillvida att det har en indragen våning högst upp (etagevåningar!). Här har föreningen gjort en fantastisk reparation och resultatet är perfekt. Strax intill, på Blanchegatan 18, har man inte lyckats lika bra, även om resultatet inte är förskräckligt. Jag kan inte låta bli att visa ytterligare en fasad, denna gång på Värtavägen. Sedan bilden togs har balkongerna renoverats men på sådant sätt att de i princip är identiska med originalet. Lika bra gick det inte när det nästintill identiska grannhuset renoverades.
I miljöprogrammet för Gärdet (Gärdet, tidig funktionalism – miljöprogram för att riksintressant område) ritning som i detalj visar hur balkongerna konstruerades vid denna tid. Denna skrift är helt utmärkt, men då byggnaderna inte är skyddade i lag (läs stadsplan) är det svårt att värna dess karaktäristik, även om de är grönklassade (husen på Gärdet är antingen gul- eller grönklassade och gult är den lägsta, inget bostadshus är mig veterligt blåklassat idag om man bortser från Olaus Petri-kyrkan).
Rindögatan 19 hör till de fastigheter som nyligen renoverats och det på förtjänstfullast tänkbara sätt. Bostadsrättsföreningen är medveten om vilken pärla de sitter på och har därför valt att gå ytterst varsamt fram med sin Sture Frölén-ritade pärla. Ursprungligen fanns dessa eleganta balkonger även på Rindögatan 48, men där är de idag ett minne blott. Visst är de vackra?
Som jag nämnt tidigare, förändras balkongkonsten under 30-talet och om balkongfronterna var släta och strama under 30-talets första hälft, blir de livligare i sitt uttryck allteftersom tiden går. Balkongfronterna utförs i sinuskorrugerad plåt eller rutat trådnät. Fronterna kryper också längre ned och täcker hela eller delar av balkongplattan. Handledarna, som saknas på de tidigaste balkongerna dubbleras eller kommer i vissa fall tredubbla. Med tre handledare, kan fronten göras låg och på så sätt kommer mer ljus in på balkongen och i våningen innanför.
När det är dags att renovera dessa balkonger med sinuskorrugerad plåt och flera handledare, är det vanligaste att man fastnar i budgetfällan och tar en standardbalkong (som byggfirman anser vara lämplig för 30-40-talshus) och monterar en extra handledare, Resultatet blir klumpigt och balkongerna förvandlas till lådor. Se bara på dessa fasader på Rindögatan. Den högra är nygjord och den vänstra i slitet originalskick. Inte lång därifrån finns denna kåk som är exemplariskt underhållen.
Uppe på övre Gärdet fanns ursprungligen en uppsjö av originella balkonger. Tyvärr är de allra flesta idag ett minne blott. Det är synd och det är bara att hoppas att de få som finns kvar bevaras och att man i framtiden kommer att återskapa de som gått förlorade. Det är min övertygelse att detta kommer att löna sig i längden ty vem vill inte bo i flottaste funkisstil?