Med ingång från hallen ligger ett litet kök med järnspis och skafferi. Utanför fönstret, genom de tunna gardinerna, skymtar landsvägen som stryker tätt intill skolbyggnaden. Här vid köksbordet tillbringade småskollärarinnan sina lediga timmar.
Inne i den rymliga skolsalen står en stor kamin. Bakom kaminen, i den murade nischen, går rören runt som i en labyrint för att så mycket av värmen som möjligt skall komma rummet till godo. Nischen är svart att sot, ty rören håller inte riktigt tätt och kaminen eldas ständigt på veckorna. Vintrarna här uppe är stränga och köldknäpparna kan hålla i sig i veckor.
Det är något magiskt över dessa plåtrör som rödglödgade sprider värme. Ställer man sig tätt intill kan man höra de förunderligaste läten. Sena kvällar händer det att vår herre hörs förkunna de sällsammaste berättelser i dessa sotsvarta rör. En natt är det sagan om Noak och hans ark, en annan hörs skrönan om de tre vise männen som fullastade med gåvor gästade ett nyfött jesusbarn.
Men dessa sagor är bara för dem som vet att lyssna. Vanliga människor hör bara hur det knakar i trästommen i det gamla huset när temperaturen närmar sig 35 graders kyla och kaminrören sedan länga svalnat.