Jag läser ofta och gärna bostadsbilagorna för att studera de lägenheter och villor som är ute på marknaden. Om de är i renoveringsbehov och vackra, sparar jag ner bilderna. Hem som inte är kritvita och i open plan är numera utrotningshotade och då kan ni förstå att man gärna vill bevara några bilder på hur det en gång var; på den tiden det fanns tapeter, färg och väggar.
Jag läser i SvD ett hemma hos-reportage. Det är en liten tvårummare i Vasastan som man lyckats ta 18 bilder på. Paret som bor däruti kommer bredvilligt med tips:
– Välj vitt som bas – då kan du förändra rummet med olika accentfärger.
– Plocka undan allt ovidkommande – det gör att inredningen kommer fram och ger en lugn och behaglig miljö.
Men! Det är allt det ovidkommande som ger hemmet personlighet. Och accentfärger! Just nu känner jag att ordet borde förbjudas. Och vitt! Allt skall vara vitt, vilket även verkar gälla for många byggnadsvårdsintresserade som målar allt vitt och kastar ut det fina 50-talsköket och bygger ett autentiskt lantkök målat med linoljefärg. Jag är född på landet så jag vet hur kantkök ser ut och inte är de vita med ho i porslin precis.
Jag läser Svenska hem i ord och i bilder (1927). Maj Sterner skriver: Det personliga är det förnämsta i ett hem. I kanslisekreterare och fru Peyrons hem gör detta sig i hög grad gällande, inte minst genom det pietetsfullt bevarandet av varje gammalt föremål som kommit från det gamla hemmet.
20-talet var i stor utsträckning en tid när det fanns givna regler för hur ett hem skulle inredas, precis som idag även om dagens regler är oskrivna. Just därför är den citerade texten värdefull (framförallt den första meningen) och precis lika aktuell. Det verkar finns ett omättligt behov av att skapa sig ett hem som till fullo uppfyller kraven på god, och för tillfället modern, smak.
Och med några piffiga accenter som visar att man åtminstone tänkt lite själv. Men det personliga får sitta emellan.