Änglaskuggor är romanen om den unge Claes Holzer som hamnat rejält på glid. Han blir kär i en av snubbarna i ett rivaliserande gäng på Lidingö och börjar sedan en resa genomen riktigt frånstötande undre värld fylld av droger och prostitution. Språket är ovanligt direkt och en smula rått – det ångar verkligen om det – och bleknar inte i jämförelse med mer moderna författare. Den är faktiskt såpass bra att det är uteslutet att den skulle ha skrivits idag, ty då hade den förmodligen varit någon sorts problematiserande homosexskildring eller bara en halvfånig bok med inslag från den undre världen. Här känns vartenda ord äkta, fria från all typ av spekulation eller inställsamhet.
Det är en mycket brutal berättelse och huvudpersonerna lever ett destruktivt liv som faktisk saknar all form av romantik, det är bara hårt och tragiskt. Det är ungdomshem där de blir sexuellt utnyttjade, tunga droger i förfallna hus på söder och stölder för att ha råd med allt knark.
Författaren Ronnie Busk (pseudonym), vann 1969 Bonniers romanpristävling med sin tämligen självbiografiska roman. Vad som sedan blev av honom vet jag inte. Han pluggade ett tag på DI, enligt brevväxlingen mellan Maja och Tony. Hursomhelst, låna den genast på biblioteket, ty den är ytterst läsvärd, men omöjlig att finna på antikvariatet. Är man en smula pryd, får man finna sig att man rodnar åtskilliga gånger.
OK, jag ger ett exempel: ”Jag kände hur han klämde varsamt på min kuk, masserade mjukt och runkade lite lätt. Jag njöt. Under hans kraftfulla bringa kände jag hjärtat dunka febrilt och hans upphetsning tycktes stegras ytterligare. Han andades häftigt. Hans varma andedräkt fläktade mig i ansiktet. Han låg halvt över mig. Med ivriga händer drog han ner mina jeans helt och hållet. Han ställde sig på knä framför mig och skalade av de korta kalsongerna. Min smala, men långa pitt, uppenbarade sig”.
Jag har precis ärvt boken!