Rävjägarn

Ingeborg, en faster jag inte glömmer

När jag skulle lägga upp denna text fann jag en bild på Ingeborg, flankerad av Knut och farbar med mig i famnen, så inser jag att hon, åtminstone, något yngre dagar, så ser jag att faster Ingeborg var ett riktigt stiligt fruntimmer. Jag antar att minnena av hennes personlighet speglar hur jag mindes henne. 70-talets första år var väl dessutom omöjliga att genomlida om man inte hade en färgglad och mönstrad klänning.

Så många släktingar och andra med familjen bekanta fyllde min bardom. En av dem var min pappas faster Ingeborg och hennes man.

Med jämna mellanrum fick vi besök av faster Ingeborg och hennes man Knut. Ett originellt äldre par som gift sig först i femtioårsåldern utan att egentligen helt passa för varandra. På det hela taget var väl arrangemanget rätt praktiskt och sommartid vistades Knut mestadels i sommarstugan ute på Mörön där han kunde ägna sig åt det han tyckte allra bäst om; att fiska. Stugan i fråga var vår gamla bagarstuga, som de köpt och apterat till fritidshus. Knut hade i sin ungdom gått till sjöss och sett nästan hela världen, åtminstone både Syd- och Nordamerika. När han gick i land på 40-talet, jobbade han på byggen runt om i landet. Någon gång i slutet av 50-talet träffade han Ingeborg och de gifte sig. Knut var lugn och fåordig och hade sina väl inrotade vanor, precis som Ingeborg. Därför skar det sig ibland.

Faster Ingeborg var ett mycket speciellt fruntimmer. Hon var barsk och hade tidigare ägnat sig åt affärer i textilbranschen. Affärer var hennes liv och minsta öre som hon kunde tjäna ihop, skänkte henne stor tillfredsställelse. Hon spelade också piano på ett mycket karakteristiskt vis. Hon hamrade taktfast, men inte speciellt melodiskt på tangenterna. Styrkan i anslaget, var det dock inget fel på. Jag var inte speciellt förtjust i hur hon behandlade instrumentet. Hon hade en speciell röst också; malande och klagande. Någon muntergök var hon inte. I ärlighetens namn kan jag inte påstå att hennes besök var speciellt efterlängtade. Det var däremot våra besök i deras gamla omoderna lägenhet på Norrmalm.

Lägenheten var en halvmodern tvårummare med sviktande golv och mycken charm. I vardagsrummet stod Knuts askkopp som var av den där konstruktionen som man kunde trycka på en knapp i mitten, så att skivan roterade och askan föll ner. Den var en rolig leksak för ett barn som knappt sett en askkopp tidigare. Så småningom skulle huset saneras och de fick flytta till en mindre charmig sen 60-talslägenhet.
När Ingeborg växte upp, vistades hon ofta hos sin storasyster Valborg som ägde ett hus i stan där hon drev en egen rörelse. Hon sålde tyg och sybehör och var dessutom sömmerska. Tyvärr dog hon ung, redan i 30-årsåldern hämtade Vår Herre hem henne men Ingeborg fortsatte de textila affärerna på egen hand. Var hon än kom, hade hon alltid en eller ett par väskor med tygbuntar och sybehör till försäljning och på detta sätt försörjde hon sig.

Till det yttre var Ingeborg förvillande lik en gammal ungmö, som man möter henne i romanerna. Hon var smal och hennes figur saknade fyllighet och former. På överläppen spretade några hårstrån och frisyren var lättskött. Enkla klänningar och en kofta var vad hon oftast klädde sig i. Naturligtvis bar hon endast vigselringarna och kanske ett halsband, naturligtvis saknade hon make-up. Smink var för övrigt något som endast tvivelaktiga kvinnor nyttjade när jag växte upp, om man bortser från ett eller annat läppstift.

Tags:

Leave a Reply

Comments Protected by WP-SpamShield for WordPress