I somras hälsade jag på en gammal dam som jobbat på Hemslöjden i Luleå i många år och hon berättade om den gång när de blivit kontaktade av ett stort museum i Stockholm som bett om slöjd från länet. Noggrant gjordes ett urval och alstren sändes till huvudstaden. Tyvärr kom de i retur: “vi är inte intresserade av fabrikstillverkat” löd de beska orden.
Att dagens hemslöjd skulle tas för maskintillverkad håller jag inte för sannolikt. Visserligen finns det en hel del utövare av klassisk hemslöjd som är skickliga, men dessvärre kan inte detsamma sägas om gemene man som skapar nyskapande hemslöjd. Förritin var det av yttersta vikta att baksidan var lika fin som framsidan, något som i ärlighetens namn kan te sig en smula fånigt idag, men jag tycker att ett gott hantverk hör till de grundstenar varmed hemslöjden vilar.
Liljevalchs utställning imponerade inte alls och det va två orsaker: den var rörig och det fanns ingen historisk förankring. Visserligen är jag av den typ som hellre borde ha gått till Nordiska museet, men en viss tillbakablick vore på sin plats. Rörigheten var det värre med. Att ständigt bläddra i en liten katalog för att veta vad man såg var tröttsamt, ännu mer tröttsamt var det att verk 0348 kunde stå bredvid 0912 vilket gjorde att man ständigt bläddrade i häftet. Dessutom fann jag ett nummer som inte fanns med i katalogen (nej, det var inge löv!).
I ett rum fanns det gott om stickat, ull och lin. det var det vackraste rummet. Alstren höll hög kvalité på många sätt och exponeringen var snygg. besökaren fick både se råvaran och resultatet. Intressant! I andra rum fick man vända bort blicken för att slippa se de taffliga stygn som någon entusiast sytt på ett tygstycke för att vara en smula originell. Hmm.
en annan dag går jag till Nordiska museet och sedan återkommer jag med rapport.