Några rader om farmor och hennes hemsamarit, döda sedan många år

När jag idag ser gamla bilder på min farmor ser jag att hon måste ha varit något av en skönhet. Här firar hon troligtvis sin 65-årsdag med en klassisk mösntrad tantklänning i konstmaterial. När dessa plagg blev omoderna, förändrades trasmattorna drastiskt och fick en helt annat apparition.
När jag idag ser gamla bilder på min farmor ser jag att hon måste ha varit något av en skönhet. Här, i början av 70-talet, firar hon troligtvis sin 65-årsdag i en klassisk mönstrad tantklänning i konstmaterial. När dessa plagg blev omoderna, förändrades trasmattorna drastiskt och fick en helt annat apparition.

På sjuttiotalet fanns igen hemtjänst, istället hade man en hemsamarit som kom några timmar varje dag och hjälpte till med allt mellan himmel och jord. På 60- och i början av 70-talet hjälpte både tant Emy och tant Ronny sin grannfru, min farmor, och det kommunala betalade. Farmor var sjuklig av sig och älskade medicin; alla tabletter vårdades ömt, här fick inget förfaras. En skada i höften hade fått till följd att hon var stelopererad och hade svårt att röra sig. En gång hade tant Ronny hittat en stor samling piller högst uppe i ett köksskåp som hon ansåg klokt att kasta. Förfärad märkte farmor det, tog alla tabletter och svalde dem. Naturligtvis blev hon sjuk och fick gå till sängs och kunde heller inte delta i kvällens festligheter, men hon fick i alla fall behålla sin älskade medicin, som emellanåt gjorde mer skada än nytta.

När jag var liten hade farmor hjälp av tant Elna som bodde i en litet modernt hus i utkanten av byn. Hon och hennes man hade flyttat till landet i slutet av 60-talet då de blivit förtjusta i byn efter att ha hälsat på tant Anna och farbror Ivar. Sven och Ivar var nämligen arbetskamrater på Järnverket inne i stan. Tant Elna var toppen och bjöd då och då med sig oss hem till sig. Deras hem var en liten stuga som byggts runt 1970 med arbetskök, vardagsrum och sovrum och en inglasad veranda. På verandagolvet fanns en lucka ner till en matkällare och där hade Elna sina gamla skivor som hon då och då plockade fram och spelade på en liten bärbar plastskivspelare. Jag älskade etiketterna, framförallt den med hunden framför tratten. Tyvärr minns jag inte mer än att en skiva var spräckt och att en annan var en julskiva, men nog var det underbart att få sitta där på verandan och lyssna på Elnas ungdomsplattor.

På dagarna spenderade Elna många timmar med min farmor. Hon städade, tvättade, lagade mat och gjorde allt som man knappast får hjälp med nuförtiden. Det var precis som att ha fått en extrafarmor av en något yngre modell så det var klart att hon var älskad. Jag minns att hennes bruna lockar hade formen av en relativt kortklippt permanentad frisyr och att hon bar långbyxor och en praktisk och mönstrad 70-talsblus, ofta i något gulbrunt. Det var så länge sedan och minnet är, trots de ljusa tonerna, svagt.

Historien om Elna fick ett tråkigt slut. När hon och hennes man Sven blev pensionärer, skilde de sig – Sven var nämligen omotiverat svartsjuk – och hon flyttade till Motala med en ny man. Hon blev inte lycklig och hamnade så småningom på ett ålderdomshem efter att ha blivit dement. Sven vann en större summa pengar på lotto och fann en ny vän. Deras hus, som sålts till en ny ägare, brann ned en kall vinternatt; ett elfel fortplantade sig från uthuset in till stugan och så var även den ett minne blott.

7 thoughts on “Några rader om farmor och hennes hemsamarit, döda sedan många år

    1. Tack! Sommaren 2007 skrev jag ned åtskilligt som jag hört mig berättas och fann texterna igår och blev glad. Även om man tror att de ligger i säkert förvar i minnet, är det så lätt att de försvinner.

      1. Jättesvårt det där. Jag tycker jag minns så mycket alldeles glasklart. Det är bara att skriva ner det. Rakt av. Och så börjar jag. Och det är ju massor med luckor. Jag skulle vilja att man kan ta hela den där massan man har i huvudet och liksom brer ut på ett jättepapper och så blir det alldeles klart för en själv och för alla andra, det som man vill visa eller berätta. Det ser ju så otroligt bra ut i huvudet. Så synd att man ska behöva gå omvägen via en flaskhals.

        1. Jag tror att man får lita på sitt dåliga minne och låta det fylla ut och flika in. Jag misstänker att det ofta är så jag gör. Historieförfalskning, ja, men å andra sidan blir det automatiskt inte en sämre berättelse. Allt som berättas har dessutom en tendens att bli lite “falskt” tror jag så ingen större skada är skedd.

          1. Ja, nu håller jag med dig i det istället för att vara besviken på flaskhalsen. Och det är nog inte bara historieförfalskning, det är nog också det att man minns på ett sätt som inte alltid kan dokumenteras med fakta.

            Jag har spelat in samtal – som för mig varit viktiga – några gånger, och har då förvånats över hur lite av dramatiken som kom fram i inspelningarna. Allt det där som fanns, men som inte kunde höras, allt som inte gick att ta på. Den har man ofta tydligt i minnet däremot, och kan beskriva.

  1. Verkligen en fin berättelse och vilken stilig farmor! “Tantklänningen” hade nog varit högsta mode i dag – jag tycker den var häftig.

    1. Den är jättefin! Tycker att det är vackert med färgglada plagg på äldre människor. Gudrun Sjödén gör massor av snygga kläder för dem som inte längre är så unga.

Leave a Reply to Rävjägarn Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *