Rävjägarn

Torgny Lindgrens Minnen och andras

Den första av Lindgrens böcker jag läser är hans memoarbetonade Minnen. Märkligt, han är trots allt en av våra största författare från denna nordliga del av Sverige. Naturligtvis blir jag inte alls besviken, istället blir jag nyfiken på hur han ter sig som berättare i romanform. Ormens väg på hälleberget hade jag planerat att läsa i jul, men glömde att gå till biblioteket.

Nu sitter jag i en kammare och skriver, från en annan kammare hör jag Gunnar Wiklund, Tystnad säger mer än ord (kan den vara Love me tender på svenska). Wiklund var även han norrlänning och bördig från Luleå. Jag har aldrig träffat Lindgren, men jag föreställer mig att tystnaden inte är hans signum. Jag undrar vilken av alla de karaktärer jag mött, eller hört talas om, han liknar. För mig var alla som levde förr karaktärer, ty jag tror inte att de hade fått lära sig att det gällde att passa in.

I Minnen lider jag med den stackars släkting som donerar en större summa pengar till Cancerfonden och till tack får ett förtryckt kort. Inga pukor, inga fanfarer. Tänk er den besvikelsen! Man kan tyck att Cancerfondens medarbetare borde vara bättre människokännare än så. Det kan inte vara alltför svårt att avgöra hur en givare vill bli hedrad. Det där med förtryckta kort är ett bra exempel på bristen på högtidlighet i vårt moderna samhälle.

Min farfars bror och hans fru tyckte om att leva i stor stil och hade inte nöjt sig med ett ort som tack. om de nu klarat av att slita sig från sina slantar. Jag minns en bild från 30-talet där de står med sin förstfödda framför huset och med bilen i bakgrunden. Det gällde att visa att man hade råd. Hustrun, Dagny, försökte först göra en annan sin kur (brodern till den som sedan blev hennes man), men misslyckades. Man får anta att han rent ekonomiskt var ett bättre kap.

I början gick det nog rätt bra för dem att leva i stor stil. När mjölklikviden kom, räknade Dagny belåtet sedelbunten. I handelsboden dög bara de bästa bitarna och en helg på femtiotalet kunde hon handla för en hel hundralapp. Bil hade de också, en flott royalblå Opel Kapitän av årsmodell -55. Tiderna förändrades dock och det blev inte lika lätt att leva på ett mindre jordbruk. I mitten på 70-talet fick hon cancer och dog, inte ens 60 år fyllda. Hennes man levde dock längre och honom minns jag väl från min uppväxt. Som gammal kom han ofta gåendes med rullatorn för att hälsa på. Ibland önskar jag att jag varit 20 år äldre så att jag fått uppleva dem i sin krafts dagar. de måste ha varit verkliga karaktärer.

Min farfar och hans bror var mycket olika. Jag är lik min farfar, men jag har även en fäbless för det flotta. Min ekonomiska ådra gör dock att jag inte hänfaller åt några större excesser.

Nå, nog om mig och min släkt. Lindgrens släkt är minst lika intressant och jag ber att få rekommendera boken.

Tags: , ,

5 Responses to “Torgny Lindgrens Minnen och andras”

  1. Ann Margret says:

    Vad roligt att du läser den! Har för mig att jag rekommenderade den. När jag läser TL hör jag hans röst – och det är en njutning. Till skillnad från när jag har försökt läsa Björn Ranelid och råkar ut för samma fenomen …. Spännande att läsa om dina släktingar!

    • Rävjägarn says:

      Åh, Ranelid! Han är inte min typ av författare. Vad är det man brukar säga? Tomma tunnor skramlar högst?

      Ja, du rekommenderade den och jag fann det hos en tant och fick låna den. Mycket bra.

      Jag har skrivit en del om mina släktingar, men det är inte så lätt att hitta bland alla tusentals inlägg som finns.

  2. Ann Margret says:

    Ja, sannerligen – tomma tunnor, menar jag, Fast jag tyckte om boken som handlade om hans barndom och uppväxt. Rekommenderar även Sara Lidmans Jernbanesvit.

    • Rävjägarn says:

      Älskar Lidman och då främst Tjärdalen, Hjortronlandet, Regnspiran och Bära mistel. De är verkligen fantastiska böcker! Och vilket språk! Har bara börjat på en av böckerna om Jernbanan, men den tappade fart tyckte jag. Skall ge den ett nytt försök.

  3. Einar J says:

    Lindgrens böcker är bland de allra bästa man kan läsa på svenska från senare år. Han är ju så förbålt rolig dessutom. Igenkänningsfaktorn vad gäller karaktärer stor för alla som bott norr om Umeå, men samtidigt med ständiga överraskningar på lut. Nu när du fått fatt i honom lär du väl fortsätta utan vidare uppmaningar. Men ta gärna “Norrlands akvavit” och “Pölsan” i första hand. Gott Nytt År!

Leave a Reply

Comments Protected by WP-SpamShield for WordPress