Rävjägarn

Surhippa i augustinattens mörker

Ytterligare ett stopp på färden bland minnen från ett nästan försvunnet Norrland. Jag tänker tillbaka på den vackra augustimånaden med sina mörknande nätter när lamporna äntligen kunde tändas igen och stearinljusen ställdes fram på bordet efter några månader av ändlöst ljus. En gång på 70-talet hade vi alltid surströmmingshippor, eller surhippor som vi ofta sa, i mitten av månaden. Surströmming var inte något som vi barn uppskattade men vad gjorde det när vi alltid serverades varmkorv som kom från stora plåtburkar och var krispiga i skinnet, till skillnad från de trista korvar vi fick till vardags. Min moster tog alltid hem dessa lyxburkar från sin lanthandel som vid den tiden var en helt magisk miljö som inte moderniserats på många, många år och som jag tyckte mycket om.

Surströmming åt jag aldrig, men doften älskade jag. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och var gång jag känner den vaknar minnet av korven, lukterna av den surnade fisken och de skumma kvällarna som började bli svalare och doftade så gott, som en omvänd vår. Varje gång det var fest skulle det sjungas och vi använde alltid några gamla allsångshäften som jag inte minns var de kom i från och så hade vi de lite mer påkostade häftena Allsång på Skansen; det ena var gult och det andra var blått och mitt i prick var det en tecknad gubbe som föreställde Bosse Larsson.

Min andra moster, inte hon som hade lanthandeln, utan hennes syster som stod i charkdisken, hade en mycket spröd och tunn röst. Hennes man var av det bullrigare slaget – stor och kraftig med blont hår som blivit grått – med en röst som dränkte det mesta. Likadant var det när de kom körandes i den isblå Amazonen; endast min mosters solhatt stack upp vid sidan av den väldige maken. Allra roligast var det förstås de gånger min moster kom alldeles själv i bilen, ty då såg man bara en solhatt och ingenting annat i Amazonen.

Trevligast var det de gånger vi hade kalas i den gamla gård som tillhörde min mosters mans släkt. Här hade tiden stannat för mycket länge sedan och de enda bekvämligheter som fanns indragna var el och kallvatten. Det var så vackert i den gamla salen där bordet stod dukat med pappersdukar, ljus, surströmmingsbrukar, hackad lök och potatisgrytor. Från fönstren såg man ner mot älven som låg nere i dalgången och utanför huset, vid en gammal rönn, stod en märklig gungliknande sittmöbel som morbror Kalle hade byggt. Morbror Kalle var gift med moster Ebba och moster Ebbas favoritreplik var “han heter faktiskt Karl”; hon kunde aldrig förstå varför släkten envisades med att ge honom detta smeknamn. Behöver jag tillägga att moster Ebba var mer än nöjd när jag döptes till Karl Fredrik Gustav? Det var ett namn helt i hennes smak och dessutom var de alla kungliga och kungahuset låg henne varmt om hjärtat.

Det är ungefär 30 år sedan allt detta hände och det känns för mig som om en evighet har passerat sedan dess. Många, ja minst hälften, är sedan länge döda och endast mina minnen, till viss del fotograferade på bleknade instamaticbilder, finns kvar. Jag bevarar dem väl.

Tags: , , ,

5 Responses to “Surhippa i augustinattens mörker”

  1. […] har själv kört Volvo PV i många år och måste säga att mycket var bra med den tidens Volvobilar. Framförallt imponerade […]

  2. Johanna says:

    Det är så fint att du bevarar och delar dessa minnen! Moster Ebba låter underbar.

    • Rävjägarn says:

      Det var hon! Hon hade en saftkanna i plast, du vet en sådan där som ser ut som pressglas. Min syster sprätte med fingrarna mot den och sa “bara plast” och då skrattade hon sig nästan fördärvad. Det fanns också en hel del sorg i hennes liv. I början av 40-talet adopterade hon och hennes man en son som blev dödad av mjölkbilen 5 år senare. Det var ohyggligt sorgligt.

  3. Ann Margret says:

    Tack för att du låter oss ta del av dina minnen, säger jag med. Vilka trevliga kalas ni måste ha haft. Surströmming är läckert.
    Instämmer också i att moster Ebba måste ha varit en alldeles speciellt trevlig tant. Tragiskt att de miste sin lille son.

    • Rävjägarn says:

      Tackar. Jag gillar verkligen lukten av surströmming och numera äter jag den också. Men nog är det en märklig anrättning.

Leave a Reply

Comments Protected by WP-SpamShield for WordPress