Spårvagnar och modernismens spår

Åh dessa spårvagnar! Hur dumt var det inte att man bestämde sig för att slopa spårvägsnätet i slutet av 60-talet? Över hela landet lades järnväg efter järnväg ned under efterkrigstiden. Privatbilism och en och annan buss var framtidens melodi. Det är bara att beklaga idag, när dylika investeringar knappt är ekonomiskt genomförbara.

Jag skulle verkligen bli glad om spårvagnar åter trafikerade stadens gator, men jag kan trots det inte låta bli att irritera mig på de nya spårvägsplanerna och de något märkliga kalkyler som presenteras. Ett exempel: när man (borgerlig utredning) jämför buss med spårvagn utgår man från att bussarna inte går i prioriterade körfält till skillnad från spårvagnarna och drar då slutsatsen att spårvagnarna har betydligt högra kapacitet eftersom de alltid kommer fram och inte fastnar i trafikljusen.

Jag undrar om inte detta med spårvagnens vara eller inte vara har något att göra med att det var sossarna som fattade beslutet att lägga ned linjenätet? Jag tycker mig även ana ett förakt för efterkrigsårens socialistisk färgade bebyggelse bland borgerliga partier. Kanske är det därför man gör vad man kan för att tvätta bort dessa spår, där så är möjligt, och istället vurmar för spårvägarna som hör den gamla goda lite lagom liberala högertiden till. Ni har väl inte glömt hur Kristina Alvendal ville köra över Stadsmuseets blåklassning av Trygg-Hansa-komplexet vid Flemminggatan?

Uppe i Norrbotten är styret för det mesta tämligen illrött och där finns inte alls vurmen för svunna tider, istället saknar man helt pietet och avlägsnar gladeligen alla spår efter den tid som flytt. Kan man ersätta något gammal med något nytt så är det bara bra. Varför socialism ibland tycks innebära historielöshet och borgerlighet förakt för rekordårens avtryck har jag svårt att begripa. Visst förstår jag vas som till viss del ligger bakom, men jag tycker att det är både larvigt och fel. Personligen är jag mycket glad åt en stor del av vad socialismen åstadkommit och vurmar både för modernismen och åtskilligt som den föregående mer hantverksmässiga (och både borgerligt och proletärt smaksatta) eran producerade. Jag tycker gott att politiken kunde vara lite mer pragmatisk och inte älta vad som finns i det förflutnas bagage.

Dessutom tycker jag att beteendet är barnsligt borde vara ett minne blott efter att sandelådestadiet har passerats. Förmodligen är det en bidragande orsak till att jag har svårt att känna någon större respekt för politiker i allmänhet.

Som sagt; jag har inget emot spårvagnar, men jag skulle önska att de utredningar som görs inte är så politiskt färgade.

dn.se kan man läsa om trafikkonsult Göran Tegnérs yttrandeom spårvagnens vara eller inte vara i Stockholm.

4 thoughts on “Spårvagnar och modernismens spår

  1. Jag hörde kommunalrådet i Umeå någon gång säga till radion att han tyckte Umeå skulle vara en stad att bo och leva i, inte ett museum. Då blev jag alldeles sorgsen!

    1. Så typiskt! Inget som används är att betrakta som museum. Det är trÅkugt att Umeå, som delvis är en vacker stad, styrs av en sådan tönt. I Umeå finns dessutom Balticgruppen som inte har mycket till övers för äldre byggnader.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *