Rävjägarn

Allra sista flamman av dagen är förbi

Det är en dramatisk himmel som tornar upp sig bakom vattenreservoaren vid Lill-Jans. Kanske är det Vår Herre som fräser och frustar över hur allt elände i vår värld. Jag betvivlar att han tycker att bankerna i västvärlden har har uppträtt ansvarsfullt.

Låt oss nu glömma det eländet och istället unna oss lite stadsromantik. Dofterna, luften och tystnaden är inte densamma som på landet. Lika lite som jag kan glömma den klara, svala och doftande Norrlandsnatten när det börjat skymma i början av augusti, lika lite kan jag glömma Sibyllegatan en mörk natt med våt asfalt och råkall kyla en natt i november. Och båda har sin charm.

Stadsromantiken flödade i grammofonaffärerna under en lång period av 1900-talet, precis som inom litteraturer (kanske mest i de något sämre genrerna). Ivar-Lo Johanssons roman Kungsgatan visar dock på baksidan av ungdomens längtan att lämna landsbygden för ett liv i staden.

När kvällens mörker sig sänker, jag ser från mitt fönster vår stad, den som många vackra tankar skänker, om dig finns ännu oskrivna blad.

Varje gång jag blir besviken, staden delar troget min sorg.

Dessa två inspelningar från 1942 med Sam Samsons orkester och Greta Wassberg vid mikrofonen gjordes i Sagabiografen på Kungsgatan men utgavs först 1943. Här finns inte någon statarflicka vid namn Martha som prostituerar sig. Här är drömmarna ljusa som den skira sommarnatten.

Nattens melodi

Stadens melodi

Och någon lämnade huset och gick

Ödsligheten i interiören. Inte ens en köksklockas trötta tickande ackompanjerar stillsamt dagens eftermiddagssonat. Här inne råder det en ständig höst.

De fernissade köksskåpen har gulnat och dess vackra konjaksnyans vinner mitt hjärta.

Det var så här det såg ut i de lanthem som Sune Jonsson porträtterade. Jag minns dem också och vill aldrig radera ut dem ur minnet.

Det är något visst med ljuset i dessa stora gavelrum. Allteftersom solen har sin gång, förändras rummet och den vrå som badade i skugga får finna sig i att drunkna i kvällssolens starka ljus.

Den dunkla passagen genom farstukammaren. Till detta mörka gemak låg drog man sig undan, vilade.

Vackra, smäckra, eleganta träfönster

Jag har skrivit om fönster på Byggfabrikens blogg. Läs texten där. Kommentera gärna också, jag tror att de skulle uppskatta en smula diskussion.

Och jag introducerar Årtagsfilosofen

Bilden har jag stulit av Årtagsfilosofen som fotograferat i många, många år.

Min farfar hade en tvillingbror och de var inte alls lika. Såvitt jag kan förstå var det ytterst olika, både till läggning och utseende. Minnet är svagt, ty när jag var tio år hade båda redan gått bort.  Av farfar minns jag en del, men det som etsat sig fast i mitt minne är den där likörflaskan som har ett litet mässingsglas i en medaljong av kork  ovanför etiketten. Farfar gjorde nämligen blåbärsvin en gång och fyllde flaskan med blåbär, socker och vatten. Sedan satte han på korken och jag betraktade flaskan allteftersom dagarna gick. Fick jag provsmaka? Jag minns inte.

Min farfars tvillingbror nöjde sig nog inte med blåbärsvin. Han var stor och stark och han var chaufför. Som liten minns jag honom bäst när han kom körandes med sin ljust blågrå VW med fiolen i baksätet för att spela bort ett par timmar med pappa i salen. Han hade många barn, min farfars tvillingbror. 12 stycken föddes och nådde vuxen ålder. Min farfar fick fyra och två dog nästan genast.

Och nu vill jag presentera Årtagsfilosofen, som är en av min farfars tvillingbrors söner. Läs honom, ty han är onekligen begåvad.

Ebba von Eckermann grundade Ripsa

1949 började Ebba von Eckerman att sätta upp vävar i den lilla sörmländska byn Ripsa. Efter ett antal år var Ebba von Eckermann Textilier en etablerar firma vars produktion såldes i både USA och i Frankrike. För knappt två veckor sedan öppnade Hallwylska sin utställning om Eckermann och de på sin tid välkända Ripsakjolarna. Jag har ännu inte varit där, men jag har hört en släkting berätta om von Eckermann och hennes verksamhet och måste säga att jag är imponerad. Dels gjorde hon högkvalitativa textilier och dels utnyttjade hon det vackra sörmländska landskapet. Bilderna i detta inlägg är tyvärr nytagna av Jens Mohr. Jag hade gärna sett autentiska foton, ty jag har svårt för bilder som är stylade för att se gamla ut. Det blir nästan undantagslöst fel, även om naturen är fantastisk, främst i bilden ovan. De färgsprakande textilierna är också mycket vackra.

von Eckermann var dotter till Marg von Schwerin som grundade och drev Märthaskolan i Stockholm. Enligt pressmaterialet var dock von Eckermann, som hon hette efter giftermålet med Erik von Eckermann, mer intresserad av att jobba med gården men tvingad av sin mor, tog hon en sexveckorskurs vid Märthaskolan och på den vägen var det. Idag har von Eckermann passerat de 90, men är fortfarande en stor profil i sin hembygd. Hör hennes själv berätta om Ripsa i detta intressanta klipp.

På 50-60-talen var intresset för svensk hemslöjd stort så det är inte underligt att Ripsa gjorde lycka. Kanske berodde det på att den moderna konfektionen slagit igenom på allvar och längtan till det genuina börjat växa sig stark. I mitt barndomshem finns det flera hyllmeter med hemvävda plagg, ty min mor vävde åtskilligt, framförallt under 60-70-talen. Några plagg fotade jag för att par somrar sedan. Här en kappa i ull med tillhörande klänning och dräkt samt en klänning med pellerin och en mammaklänning i gult siden (från 1971).

Och glöm nu inte att besöka Hallwylsk !

Diskriminering och höstens moderna

Vill man få sig en rejäl överdos av Svensk Tenn bör man bege sig till Bukowskis och Stockholms Auktionsverk. Men först några ord om auktionsverket och deras milt uttryckt märkliga garderobspolicy.

“Alla herrväskor måste hängas in i garderoben” sa den kortväxte och vältränade vakten på Stockholms Auktionsverks visning. “En herrväska är en väska som bärs av en herre” fortsatte han när jag lite småsurt undrade vad som karaktäriserade en denna typ av accessoar. Hade jag varit ensam hade jag förmodligen vänt på stubben, ty dylika dumheter klarar jag verkligen inte av. Ett alternativ, ett mindre drastiskt, hade varit att citera Klara Johansons utmärkta Sexualsystemet, men dels kan jag den inte utantill och dels hade jag den inte till hands i min “herrväska”.  Imorgon är det jag som ringer Diskrimineringsombudsmannen.

Åter till höstens moderna visningar på Stockholms ledande auktionsfirmor. Jämfört med vintagevisningen var det tämligen ont om blonderade krokodiler (de kvinnor som säkerligen är orsaken till att damväskor är tillåtna), istället fanns det gott om 30+. Och tydligen var de där för att lägga beslag på något Frank-/Hjort-/Malmstens-relaterat. Ingen ont om dessa tre giganter vars möbler dessutom är mycket väl utförda, men nog blir det lite tjatigt i längden. Men människan har tydligen ett behov av att äga det som alla vill äga. Man riskerar på intet sätt att missuppfattas om man har en frankstol i vardagsrummet, till skillnad från om man äger ett mästerverk från ett mindre snickeri i landsorten.

Däremot var det mycket roligt att se all konst som fanns till försäljning. En av mina favoriter är Axel Fridells klassiker Mr. Simmons (“Tidningsläsaren“) som kröner detta inlägg. Jag tycker också mycket om Hjertens Den violetta hatten, Tora Vega Holmströms Porträtt av en kvinna och naturligtvis Gösta Adrian-Nilson, t.ex. hans Telefonkiosk.

1930 anlitades NK och Axel Einar Hjort för att inreda konditori Tösses filial (se den vackra skissen )på Banérgatan 7 i Stockholm. Delar av inredningen säljs nu på Auktionsverket och det är bord, stolar pallar och en ljusskylt. De är ytterst funktionalistiska och måste ha tett sig verkligt moderna, ty det var samma år som Stockholmsutställningen ägde rum och “Acceptera” fortfarande var något av ett slagord som de mer borgerligt sinnade fann tämligen frånstötande. Se stålrörsmöblerna här.

Intressant är också att notera att båda auktionshusen hade möbler ur Otto Schulz produktion för BOET. Här ett skåp med intarsia från 30-talet (Stockholms Auktionsverk), ytterligare ett skåp men detta i Bopoint (Bukowskis) och ett bord i Botarsia (Bukowskis). Glädjande nog fann jag också ett par fåtöljer (Stockholms Auktionsverk) som tillskrivs Margaretha Köhler, en av kvinnorna bakom inredningsfirman Futurum vid Norr Mälarstrand.

Duke Ellington och hans orkester

För ett antal år sedan lade jag på en bunt 78-varvsplattor på grammofonen och spelade över musiken till datorn. Ljudfilen innehåller därför de korta avbrott som uppstår när skivspelaren byter skiva mellan varje låt. Jag gjorde mycket sparsamt med brusreducering, så ljudet är tämligen autentisk.

Idag tänkte jag att vi skulle lyssna på Duke Ellington:

Låtarna ni hör är som följer: It don’t mean a thing if it ain’t got that swing (vocal Ivie Anderson, 1932), Take the a train (1941), Me and you (vocal Ivie Anderson, 1940), Moonglow (1932), Don’t get around much anymore (1940), I’m in a sentimental mood (1935?). Tyvärr minns jag inte vilka de två sista är.

Jutta Jacobi om Zarah Leanders liv

Jag har precis läst Jutta Jacobis biografi över Zarah Leanders liv och jag måste säga att jag tycker om den. Den är intressant, välskriven och känns på många sätt uppriktig och jag tror att man får en rätt god bild av den märkliga människa som var Zarah Leander.

Ingen svensk har som Leander fått bära hela vårt lands dåliga samvete på sina bastanta axlar. Naturligtvis är detta till stor del självförvållat, men jag tror att det hade varit bättre för vårt folk om alla rannsakat sig själva. Framförallt tror jag att näringslivet och många ur överklassen hade mått gott av en avnazifieringskur. Att Leanders själ skulle ha varit nazist tror jag inte alls. Däremot gjorde hon något som jag själv aldrig skulle kunna göra och det är att tacka ja till det tyska erbjudande som skulle göra henne till stor stjärna. Att hon inte visste något om vad som pågick där nere tror jag inte ett dyft på. Däremot kan jag tänka mig att informationen om det tredje rikets sämre sidor doldes väl när hon kommit till Tyskland.

Jacobis biografi är inte särdeles kritisk och avfärdar helt misstankarna om att Leander skulle ha varit rysk spion. Dessa rykten, som än så länge inte gått att vederlägga, är lite för bra för att vara sanna. Hade hon varit spion så hade det nog varit för att få ytterligare lite spänning i livet. Att Jacobi inte är särdeles kritisk tilltalar mig, ty hon är samtidigt saklig och avfärdar många av de rykten som finns kring denna svensktyska stjärna. Jag tycker också att man som läsare får en god bild av karlstadsflickans karaktär och man förstår varför hon for till Tyskland och varför hon till sist sjöng för pensionärer på shoppingresor: för Zarah Leander var det viktigaste att få stå på en scen och bli beundrad.

Jag undrar om jag tyckt om henne om vi träffats eller om jag funnit henne alltför självupptagen. Jag tycker dock mycket om hennes röst och anser att hon med hedern i behåll kan tolka de mest patetiska texter (dock finner jag Wunderbar gräslig) med hedern i behåll. När hon sjunger lyssnar man. Enligt Jacobis källor var Leanders tyska inspelningar omtyckta även i koncentrationslägren och det kan jag faktiskt förstå, ty både texterna, som nästan undantagslöst handlade om kärlek, och den varma rösten måste ha ingivit hopp.

Leander hörde inte till dem som gömde sig när skönheten flytt sin kos. Undrar hur hon sett ut om dagens skönhetsindustri funnits till hands på 60-70-talen? Hade hon förblivit ung tills dess att en stroke gjorde henne rullstolsbunden 1978 när hon spelade fru Armfeldt i Stadsteaterns uppsättning av Sommarnattens leende? Rollen som fru Armfeldt måste för övrigt ha varit som klippt och skuren för henne.

Någon gång skall jag beställa Der grosse liebe och Heimat från germanwarfilms.com. Heimat hör till hennes bästa, åtminstone ansåg hon det själv, och Der grosse liebe är den kontroversiellaste och tillika den populäraste filmen under krigsåren i Tyskland.

För er som inte sett Leander i sin krafts dagar i Tyskland, rekommenderar jag Kann denn liebe sünde sein?, Davon geht die welt nicht unter och Ich weiss es wird einmal ein wunder geschehn. Året innan stroken, 1978 i december, var Leander och Nilsson gäster i Lennart Swahns Stjärna mot stjärna och där sjunger hon Sång om syrsor och hon är gammal och trött.

När glesbygden blev med strippklubb

Bonn-Karl

Nej, någon strippklubb finns inte i min lilla sömniga glesbygdsby. Endast Bonn-Karl lättar där på förlåten och det endast framför kameran. Och som illustration till denna text passar han utmärkt.

Det var ett mycket fint reportage i DN för ett par dagar sedan och det handlade om när Dragan Bravic kom farandes till den lilla byn Särna för att öppna en strippklubb, i folkmun Strippen kallad. Jag kan se det framför mig: hur man förfasar sig och samtidigt gläds att det äntligen händer något och att detta något för bygden samman. Sämre blir det ju inte av att Bravic verkar vara en relativt rekorderlig man och samtidigt väldigt driftig. Han besitter många av de egenskaper som krävs för att blåsa liv i en tynande avfolkningsbygd.

Läs artikeln, jag har inte mer att säga om den just nu! Och säg sedan vad ni tycker.

En unik Östermalmsvåning är till salu

Det är sällan en riktigt fin 1800-talsvåning är till salu men nu har det trots allt hänt och till råga på allt en fin 6:a på Östermalm. Huset är gulputsat och har en klassisk nyrenässansfasad. Just denna våning är riktigt ovanlig, ty samtliga fönster i hela våningen är de ursprungliga från byggnadsåren. Endast balkongdörren i köket är sekundär och av tämligen ful modell, men det må vara förlåtet. Fönstren har enkla bågar med lösa innanfönster. Studera denna bild och se hur smäckra fönsterkarmarna i salongen är. Glaset når nästan ut i fönstersmygen. Så vackert och så elegant!

Matsalen har kvar sin höga panel som verkar vara ådringsmålad. Även överstycken och lister är behandlade på samma sätt. Stuckaturen och taket kan dock ursprungligen ha varit målade i en annan färg. Matsalstak dekorerades ofta med hjälp av schabloner och var tämligen polykroma. Se bara på detta tak från Valhallavägen 108. Apropå panel så kallas panelen i matsalen för hög panel. Panel som bara går upp till fönsterbröstningen (fönstrets nedersta del) kallas däremot för bröstpanel. I övriga rum verkar sockelpanelen vara flitigt förekommande, se bara denna bild.

En intressant detalj med denna våning är att jungfrukammaren ligger åt gatan till (studera planritningen här – notera dock att jungfrukammaren apterats till badrum). Detta arrangemang är mycket ovanligt vid denna tid. Kök och jungfrukammare har av tradition och hävd alltid förlagts åt gården till, men när det gäller hörnvåningar blir lätt utrymmet åt gården i knappaste laget och då tvingas man ibland lägga domestikrummet åt gatan. Att förlägga även köket åt gatan förekommer i princip inte alls, om det inte gäller smålägenheter. Ser ni en skafferiventil i en gatufasad så vet nu att det med största sannolikhet finns gott om enrummare i den kåken.

Även köket har kvar åtskilligt av sin ursprungliga inredning. Möjligtvis har det tidigare funnits en vägg som avdelat köket i kök och serveringsrum. Den nuvarande balkongdörren har i så fall varit serveringsrummets fönster. Flera kakelugnar finns också kvar. I matsalen en pampig i grön majolika och i salongen en verkligt smakfull modell som även den den är av skänkmodell.

Nu hoppas jag bara att någon hostar upp 13 miljoner så att jag kan unna mig ett verkligt förstklassigt boende.

Vackra, men svåråtkomliga linoleum

Inget är så svårt att finna som vackert linoleum. Golvmaterialet är på intet sätt ovanligt, men de flesta mönster är rent förskräckliga och de enfärgade lite trista. Min personliga favorit är jaspé. Diskret och dessutom vackert och det fanns i en uppsjö av olika färgställningar. På bilden ovan ses ett mer “futuristiskt” mönster som jag misstänker är från 50-talet. Kåken som det satt i var dock ombyggd 1946, men det är mycket möjligt att denna extratoalett inreddes senare.

Linoleum fanns av två olika sorter: tryckta och genomgjuten. Den sistnämnda varianten är slipbar och är därför mycket hållbar. Efter slipning och fernissning kan ett slitet golv bli som nytt. Det tryckta golvet är dessvärre inte lika hållbart och man får finna sig i att mönstret så småningom nöts bort. Ett linoleumgolv kan också bonas med bonvax och blir bara vackrare med åren.

Byggnadsvårdsföreningen har en utmärkt artikel om linoleum. Läs! Titta också på denna fina annons från 1919.

Olof Thunströms hus på Kvarnholmen

Kooperativa förbundets arkitektkontor hade i slutet av 20-talet och början av 30-talet några Sveriges mest funktionalistiskt sinnade arkitekter och stod för ett stort socialt engagemang. 1927 besökte Olof Thunström utställningen Weißenhofsiedlung i Stuttgart och inspirerad härav ritade han ett bostadsområde på Kvarnholmen i Stockholm som uppfördes 1928-30.

Särskilt intressanta är radhusen som ligger på sluttningen ned mot Saltsjön. Varje hus bestod av två rum och kök samt en väl tilltagen uteplats. För att vara arbetarbostäder är dessa lägenheter verkligen i en klass för sig.

Det är lätt att se de funktionalistiska influenserna: fönsterband, släta fasader och flacka tak. När husen stod klara hörde de till de allra första bostadshusen i den nya stilen här i stan (tillsammans med Markelius hus på Dalagatan och kåken i hörnan Katarina Bangata/Ljusterögatan). Några år senare skulle långa rader av strama funkiskåkar växa upp både inom och utanför tullarna.

Förutom radhusen byggdes också en trevåningslänga, ett smalhus, med mer ordinära lägenheter. Även dessa hade Thunström till upphovsman. På bilden ovan ses framsidan, som vetter mot radhusen och vattnet.

Tyvärr har den klantiga fastighetsägaren satt in nya, fula fönster i de befintliga karmarna. Snyggt är det inte, men i övrigt har de klarat sig hyfsat. Dock syn på en sådan unik bebyggelse. Observera att baksidan är mins lika elegant med sina smäckra vädringsbalkonger.

Till anläggningen hörde också en Konsumbutik med fyra lägenheter på övre botten. Idag är den naturligtvis stängd, men byggnaden står trots allt kvar i tämligen ursprungligt skick.

Åh, detta helt bedårande tidiga 90-tal

Kanske börjar jag bli gammal, men jag tycker fortfarande att det tidiga 90-talet är snyggt, åtminstone poplåtarna och alla videos. Inte alla, nej. Men en hel del. Till exempel verve här ovan. För att inte tala om Suedes So young och Pulps Razzmatazz. Och Manic Street Preachers Motorcycle emptiness.

Svensk hifi: Centrum Granada Stereo

Bilderna på denna sida kommer från den broschyr som Centrum gav ut 1959. Vill ni se dem i större förmat är det bara att klicka på dem.

Detta lär vara den första svenska radiogrammofonen och jag tror att den kom ut i handeln på hösten 1958. Vid denna tidpunkt hade dock tyska modeller börjat importeras till Sverige. Stereoskivor var dock ytterst ovanliga i Sverige vid denna tid. Redan 1955 hade man dock kunnat köpa rullband inspelade i stereo, men det dröjde fram till 1958 innan stereoskivorna kom ut i handeln. Här ett roligt klipp där RCA presenterar Living Stereo och här Centrums katalog anno 1959.

Granada stereo är en  rätt fin apparat som är försedd med Garrards (brittisk firma) skivbytare av modell RC 120 MKII (se den i funktion här). Till denna hörde två pickuper, en för stereoskivor och en för normal- och microspår (dvs 78-varsplattor och 33- och 45-varvs vinylskivor). För att få bästa möjliga stereoeffekt kunde man köpa till en extern högtalare. En extra finess var den s.k. Hi-Key-klaviatorn som jag dock ställer mig lite skeptisk till. Bättre hade varit att ha vanliga bas- och diskantkontroller och en extra knapp för att koppla in den externa högtalare och samtidigt koppla ur den interna.

Jag har faktiskt en Granada Stereo ståendes i källaren. Tyvärr har förstärkaren gått sönder och måste lagas. Skivväxlaren är dock fullt fungerande. På det stora hela är den en trevlig apparat. Rent ljudmässigt står den sig inte om man jämför med de tyska lyxmodellerna, men den är annars att betrakta som välljudande. Dessutom är det en snygg möbel. Min absoluta favorit i genren är dock denna, en Philips från mitten av femtiotalet och efterföljaren som heter något i stil med F8X82A.

Nattportier, Tengroth och Billquist

Birgit Tengroth som Britt Wikner i Hasse Ekmans utmärkta film Flicka och hyacinter. Mittemot henne sitter maken som spelas av Ulf Palme.

Igår plockade jag fram en bok ur bokhyllan som jag inte läst. Det var Birgit Tengroths Nattportier från 1949. Boken var hennes andra efter debuten med Törst som hon dock gav ut under pseudonymen Eva Lavell (publicerat i All världens berättare 1947 och på Wahlström & Wistrand 1948).

Tengroth var en mycket populär aktris under 30-40-talen och ansågs höra till våra mest begåvade. 1949 spelade hon in sin sista film vilket var Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans mästerverk om den sorgsna Dagmar Brinck. Efter denna film, ägnade sig Tengroth helt åt skrivandet och skördade stora framgångar under 50-talet, inte minst som skribent i Veckojournalen.

Men åter till boken Nattportier. I bokens första scen får fru Widlund, som bor på ett hotell på Karlavägen, besök av sin hårfrisörska Siv Lantzen, en ung dam som avslöjar att hon är lesbisk och att hon blivit gravid efter att ha legat med en feminiserad ung man och nu önskar att fru Widlunds man läkaren Nils tar bort fostret. Annars skjuter hon sig! Ett djärvt tema 1949, det får man verkligen säga! Efter lite googlande hamnar jag på Biggan blogg, som är helt dedikerad till Tengroth. Jag läser den då och då, men tyvärr inte regelbundet. Där hittar jag en länk till en text av Mikaela Kindbolm om Ekmans Flicka och hyacinter och knyter den samman med Ulla Billquists öde. Mycket intressant. Och att tanken aldrig slagit mig!

Nattportier (åter till ämnet!) utspelar sig som sagt på ett hotell och består av ett antal kortare berättelser som alla utspelar sig på Trianon, ett karlavägshotell med ett namn som förpliktigar. Språket och berättelserna är stundtals mycket bra, stundtals banala och tidstypiskt tramsiga. Tengroth är inte alltid så snäll mot kvinnan utan skildrar henne med visst löje. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns spår av henne själv i dessa porträtt.

Mot slutet av sitt liv gav Tengrot ut de självbiografiska volymerna Jag vill ha tillbaka mitt liv och Jag trodde du var död! Dessa skall jag läsa vid tillfälle, ty nu är min nyfikenhet väckt.

Simon Brehms kvintett anno 1946

Simon Brehm var inte bara en reslig man med avsevärd rondör, han var också jazzmusiker och skivbolagsdirektör. 1952 startade han etiketten Karusell som förutom mängder av schlagers också utgav amerikansk jazz, främst genom samarbete med Norman Granz vilket innebar utgåvor från Clef, Norgran och Verve. Att låta den svenska publiken ta del av dessa inspelningar får verkligen betraktas som något alldeles utmärkt. Listan på de artister som låg på Grantz etiketter kan göra lång, så jag nämner bara Dizzy Gillespie och Billie Holiday.

Den vanliga karuselletiketten är snygg, men jazzetiketten är stiligare och försedd med David Stone Martins trumpetspelare i silver på svart eller blått. Tyvärr har jag ingen bild på 78-varvsetiketten tillgänglig, men här en 45-varvs EP. Enda smolket i bägaren vad det gäller Karusell är att jag anser att Metronome och Jazz Selection var de svenska bolag som gav ut den bästa jazzen i början av femtiotalet, då de samarbetade med Prestige, Savoy och Dial.

På bilden ovan ses Simon Brehm och hans Royal Swingers anno 1946. Under dessa år av Brehm ett välkänt inslag på den nya jazzscen som börjat växa fram efter krigsåren. Detta år spelade han och hans kvintett in en platta för den svenska etiketten Musica. Sättningen var nästan densamma som på bilden och bestod av Åke Hasselgård, Allan Johansson, Thore Swanerud, Bertil Frylmark och så Simon Brehm

Halleluja

Somebody loves me

1967 avled Simon, men innan dess han han med att lansera Lill-Babs, vara kapellmästare i Hylands hörna samt ackompanjera mängder av schlagerinspelningar med sin egen orkester för Karusell.

Snap-shots från sommarens släktträff

Oh yeah, helg och lördag och Jaakko Eino Kalevi spelade på Renseriet

Tänk, nu har det varit helg igen! Och som jag har jobbat. I fredags kväll som vanligt och på lördagen hela dagen, från halv åtta till halv tio. Jag har börjat på ytterligare ett företag och har nu tänkt jobba lite mer för att få mer pengar. Samariten lön är snålt tilltagen.

När klockan slagit halv tio sker på helgerna ett smärre förvandlingsnummer och jag förvandlas till vinsamarit och jag skänker glädje och lycka åt stadens nöjeslystna. Är Vår herre riktigt god, anordnas det kalas på Renseriet och lyckan är därmed gjord och det var precis vad som var fallet i lördags.

Efter några timmar i Björns kök, framför rökbordet och fåtöljen (i dessa tider av trångboddhet har en del av köket apterats till herrum) tutade vi efter viss förhandling med diverse chaufförer iväg till Renseriet. Och vem var där om inte finske Jaakko Eino Kalevi! hade varken hört hans namn eller musik, men konserten var helt fantastisk. Med sig hade han en saxofonist. Åh, så bra! Lyssna på Flexible heart på hans MySpace. Och så snyggt hade de gjort det i stora rummet med tunna tygsjok som hängde ner från taket. Och @jobbastadado jobbade i baren och var verkligt dekorativ. Det är milt uttryckt stans bästa klubb det där.

Och på söndagen var det åter dags att sprida glädje bland stans åldringar. Lite ansatt var jag verkligen, ty det blev rätt sent och det tar sin tid att pallra sig hem i natten. Kallt var det också och jag hade bara ett tunt linne på mig under jackan (samt en gardinsnodd med tillhörande tofs men den var rent dekorativ och värmde ej). Nå, roligt var det iallfall att gå genom staden och göra hembesök. Min vän överkonstapeln berättade som vanligt roliga historier från sitt liv som polis i Stockholm alltsedan slutet av 40-talet. Han borde verkligen skriva sina memoarer! En tant, gammal och lite dement hade fått hem HSB-tidningen och var så förtjust i Adam Tensta och tyckte att han var en “så rar liten svarting”. En annan tant hade kokat korv och bjöd på smörgåsar med räksallad och ost och kex. Jag har det mycket bra.

Den assnygga bilden från Renseriet har tagits av Sofia Runarsdotter. Visst är det vackert utanför? Jag har beskurit för att jag tyckte att den blev för liten om jag lagt in den i stående format. Här kan man dock se den i ursprunglig komposition.

Vackra pasteller i blekt gult och grönt

Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.

Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!

Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.

Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.

Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.

Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.

Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.

Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!

Snart en minne blott vid Hagastaden

Säker är jag inte, men jag misstänker att även detta hus snart är ett minne blott. Vid Norra station skall Hagastaden byggas, den stadsdel som skall knyta samman Stockholm och Vasastan med Solna och Karolinska.

Nu är inte detta hus på något sätt helt unikt och jag kan förstå om man river det för att bättre kunna utnyttja tomten. Dock tycker jag att man alltid bör spara något från områdets tidigare liv. Gör man inte det, går man miste om dess historia och att skapa en ny tar många år.

Visst är entrén snygg? Både trappräcket och porten. Påkostad skulle jag säga om någon frågade.

Jag tycker att detta tyder på att den sista sucken är nära. Containrar och avspärrningar och några urtagna fönster. Om de åtminstone sparade porten!

Spårvagnar och modernismens spår

Åh dessa spårvagnar! Hur dumt var det inte att man bestämde sig för att slopa spårvägsnätet i slutet av 60-talet? Över hela landet lades järnväg efter järnväg ned under efterkrigstiden. Privatbilism och en och annan buss var framtidens melodi. Det är bara att beklaga idag, när dylika investeringar knappt är ekonomiskt genomförbara.

Jag skulle verkligen bli glad om spårvagnar åter trafikerade stadens gator, men jag kan trots det inte låta bli att irritera mig på de nya spårvägsplanerna och de något märkliga kalkyler som presenteras. Ett exempel: när man (borgerlig utredning) jämför buss med spårvagn utgår man från att bussarna inte går i prioriterade körfält till skillnad från spårvagnarna och drar då slutsatsen att spårvagnarna har betydligt högra kapacitet eftersom de alltid kommer fram och inte fastnar i trafikljusen.

Jag undrar om inte detta med spårvagnens vara eller inte vara har något att göra med att det var sossarna som fattade beslutet att lägga ned linjenätet? Jag tycker mig även ana ett förakt för efterkrigsårens socialistisk färgade bebyggelse bland borgerliga partier. Kanske är det därför man gör vad man kan för att tvätta bort dessa spår, där så är möjligt, och istället vurmar för spårvägarna som hör den gamla goda lite lagom liberala högertiden till. Ni har väl inte glömt hur Kristina Alvendal ville köra över Stadsmuseets blåklassning av Trygg-Hansa-komplexet vid Flemminggatan?

Uppe i Norrbotten är styret för det mesta tämligen illrött och där finns inte alls vurmen för svunna tider, istället saknar man helt pietet och avlägsnar gladeligen alla spår efter den tid som flytt. Kan man ersätta något gammal med något nytt så är det bara bra. Varför socialism ibland tycks innebära historielöshet och borgerlighet förakt för rekordårens avtryck har jag svårt att begripa. Visst förstår jag vas som till viss del ligger bakom, men jag tycker att det är både larvigt och fel. Personligen är jag mycket glad åt en stor del av vad socialismen åstadkommit och vurmar både för modernismen och åtskilligt som den föregående mer hantverksmässiga (och både borgerligt och proletärt smaksatta) eran producerade. Jag tycker gott att politiken kunde vara lite mer pragmatisk och inte älta vad som finns i det förflutnas bagage.

Dessutom tycker jag att beteendet är barnsligt borde vara ett minne blott efter att sandelådestadiet har passerats. Förmodligen är det en bidragande orsak till att jag har svårt att känna någon större respekt för politiker i allmänhet.

Som sagt; jag har inget emot spårvagnar, men jag skulle önska att de utredningar som görs inte är så politiskt färgade.

dn.se kan man läsa om trafikkonsult Göran Tegnérs yttrandeom spårvagnens vara eller inte vara i Stockholm.

Om 1800-talets borgerliga bostad

Detta är en av de intressantaste böcker jag köpt, åtminstone inom ämnet arkitektur och byggande före 1900-talet. Visserligen är det ett antal böcker som jag ännu inte har läst, ty på min lista av bevakningar hos Bokbörsen ligger även Gösta Sellings Svenska Herrgårdshem under 1700-talet och Gamla svenska allmogehem av Gustaf Carlsson.

Birgit Gejvalls 1800-talets stockholmsbostad var utkom för första gången 1954 och var hennes avhandling vid Stockholms högskola. Boken väckte ingen större entusiasm och blev inte särdeles uppskattad. 1987 kom verket i ny upplaga vilket var av största vikt, ty den ursprungliga upplagan var liten och allteftersom åren gått hade denna avhandling kommit att bli högt värderad.

Gejvalls bok behandlar främst de borgerliga bostäderna tyngdpunkten ligger på andra hälften av 1800-talet. Till grund för arbetet ligger främst ritningar från 1800-talets Stockholm och den undersökning Gjevall gjorde för Nordiska museets räkning 1951 och som behandlade bostadsvanorna under 1800-talet.

Efter en historik över byggandet presenterar Gjevall de två huvudtyperna av bostadsplaner som dominerade under denna tid: herrgårdsplanen och kontinentalplanen. Herrgårdsplanen är den äldsta och stammar från slottet Vaux le Vicomte som byggdes i slutet av 1650-talet (se en ritning här). Grunddragen i denna bostad var att planen delats i en dubbla rumsrader. I den ena filen utgjorde en stor salong mittpunkten och på var sin sida om detta rum låg antichambre, chambre och cabinet. Dessa två filer,som strålade samman i den stora salongen, utgjorde mannens, respektive kvinnans domäner. Den andra rumsraden innehöll mindre påkostade rum och det var dessa två rumsrader som låg till grund för slotten Sjöö, Salsta och Steninge som uppfördes här i Sverige under andra halvan av 1600-talet. Detta sätt att bygga spred sig så småningom till Stockholm och stadens bättre bostäder. Planen förminskades dock oftast i omfång och inte sällan återstod endast ett herrum på ena sidan av salongen (som i Sverige kom att kallas salen) och på dessa andra sängkammaren. Ett exempel härpå är denna 7-rumsvåning med 4 rum i fil. Till vänster om den stora salen ligger sängkammaren. Till höger först ett förmak  (mot slutet av 1800-talet döptes detta rum om till salong) och sedan ett herrum. Mot gården ligger ett par kammare samt kök och domestikrum.

I mitten av 1800-talet nådde nya influenser från Paris och Berlin Stockholm. Att lägga alla representationsrum i en fil mot gatan betydde att det i många hus bara rymdes en flott lägenhet mot gatan. För att rymma fler lägenheter och därmed öka räntabiliteten, lät man införa en gårdsfil, som sträckte sig in i kvarteret. I dessa våningar lade man salen åt gården men lät salongen/förmaket, sängkammaren och herrummet ligga kvar åt gatan till. I vissa fall lät man även sängkammaren flytta till gårdssidan. Ett exempel på denna plan ses här. En 4- och en 6-rummaredelar här på den dyrbara gatufilen. I slutet av 1800-taletoch under 1900-talets första decennier växte gårdsflyglarna och utgjorde till sist en stor delav lägenhetens yta. Studera bara denna plan från en 90-talshus på Karlavägen. Salong och herrum ligger åt gatan, övriga rum, inklusive matsal, ligger åt gården. Då matsalen hörde till de representativa rummen, försågs vanligtvis fönsterglasen med färgade rutor för att man inte skulle behöva se det enkla gårdsutrymmet.

Gjevell beskriver också utförligt de olika rumstyper som hörde till dessa bostäder och utreder dess placering och användningsområde. Förutom de här nämnda, presenteras också vardagsrummet, kabinettet garderoben, budoiren och divanen. Gjevell konstaterar att salong och förmak i princip är samma typ av rum, men att salongen var mer anpassad efter sällskapslivets krav än förmaket som var familjens samlingsrum. Tack vare undersökningen för Nordiska museets räkning får vi också veta att förmaket ansågs ha en “mer borgerligt ålderdomlig prägel” och att salongen “verkade pretentiösare och gentilare”.

(Salong och förmak är egentligen två olika typer av rum. Förmak är det franska antichambre om jag inte har fel. Däremot har det rum som i Sverige tidigare gått under benämningen förmak bytt namn till salong och det skedde, enligt Gjevall, under slutet av 1800-talet. Inget hindrade dock att man i större våningar hade både förmak och salong, ibland flera förmak och salonger. Extra flott blir det om man även består sig med kabinett och divan.)

Mitt exemplar av detta intressanta verk fann jag på ett antikvariat som sålde obegagnade exemplar för ca 40-50 kronor. Det låg på Drottninggatan i Strindbergshuset eller strax intill. Med lite tur finns dee fortfarande i lager, ty någon rusning tycktes inte föreligga.

Harry Scheins villa vid Kevinge strand

Äntligen har Harry Scheins villa vid Kevinge strand kommit ut till försäjning. Jag antar att det är den utdragna arvstvisten som är en av orsakerna. Det är ett märkvärdigt hus som ursprungligen är byggt på 20-talet men som ombyggts och byggts ut i början av 60-talet. Interiört verkar inte alltför mycket ha hänt sedan tidigt 60-tal vilket gör den mycket intressant.

Jag tycker att Scheins hem är nästan lika legendarisk som Bergmans. Tänk allt som utspelat sig här som haft med filmvärlden att göra! Se fler bilder, och studera bl.a. sängkammaen hos mäklaren Vincent Forssbäck.

Ett hemma hos i mitt barndomshem

På Byggfabrikens blogg skriver jag med jämna mellanrum och denna gång har jag totat ihop ett hemma hos-reportage från mitt barndomshem. Hoppas ni får er nyfikenhet stillad!

Konsten att mangla sitt linneförråd

Att mangla är visserligen inte speciellt svårt, men det är heller inte helt lätt om man saknar grundläggande kunskap. Denna guide bör räta ut de flesta frågetecken.

Inledningsvis bör det påpekas att många moderna textilier är av alltför dålig kvalité för att det skall vara någon idé att mangla dem. Det är mycket stor skillnad mellan gammal högkvalitativ lakansväv och de bomullstyger som t.ex. säljs på Åhléns och Hemtex idag. Påslakan är det för övrigt tämligen lönlöst att behandla på detta sätt.

Innan plaggen manglas skall de tvättas och torkas. Det är viktigt att man försöker släta till textilierna så mycket som möjligt när de hängs på tork. Torktumla ej! Servetter och tabletter bör i vissa fall mätas upp innan tvätt och sedan sträckas efter tvätt så att de återfår sina rätta dimensioner.

Jag börjar med att beskriva hur man manglar lakan för att sedan förklara hur man behandlar handdukar, örngott och andra korta textilier.

Tvätten skall inte vara helt torr när den manglas. Har den blivit det, fuktar man den med en blomspruta eller stänkflaska. Används stänkflaska är det klokt att rulla ihop textilierna så att fukten fördelas jämnt.

Vi sedan lakanet dubbelt längs med längdriktningen så att det blir hälften så brett och upprepa proceduren så att ett långt lakan med endast 1/4 bredd blir resultatet. Montera fast ena änden i tvättstugans lakanssträckare om sådan finnes och sträck lakanet ordentligt.

Rulla sedan ut mangelduken, men inte mer än som behövs för att fästa lakanet. Mangelduken skall INTE vara helt utrullad när man manglar lång textil, endast en liten del skall rullas ut, endast så pass att man kan fästa lakanet. Starta sedan mangeln och låt lakanet rullas på valsen. Håll gärna med fingrarna i lakanets sidor för att spänna det under pårullningen. Detta minskar risken för veck. Låt sedan mangeln gå i ett par minuter så att lakanet blir riktigt slätt. Rulla sedan ut mangelduken genom att slå till backen. Lakan vikes lämpligen en till två gånger på längden och rullas sedan ihop. Är det ett överlakan med spets, försök  få spetsen synlig så att man kan skilja dessa lakan från underlakanen.

Örngott, handdukar, servetter, små dukar, tabletter m.m. manglas med helt utrullad mangelduk vilket innebär att man matar ut mangelduken och sedan lägger på textil efter textil så länge mangelduken räcker till. Det är viktigt att man försöker släta ut alla veck så ordentligt som det bara går. Mangla sedan ett par minuter och rulla ut mangelduken. På bilden ovan är det ett örngott som är på väg in i mangeln. Notera banden som händer ned. M.h.a. dessa knyter man ihop örngottet. Vik sedan örngotten på lämpligt sätt så de ryms i linneskåpet och krusa gärna örngottsbanden.

Handdukar manglas precis som örngott och andra korta textilier. Dessa viks till en tredjedels bredd. Vik sedan ytterligare en gång fast på längden så att även den decimeras en tredjedel.

Här ses resultatet av en tvättsejour. Från vänster till höger ses två örngott, två handdukar och 2 över- och två underlakan. Nå återstår bara att krusa örngottsbandet, men den instruktionen får ni söka på annat håll.

En nattlig triptyk med fotogenlampa

Detta verk kallar jag Triptyk med fotogenlampa (!). Bilderna är inte nytagna, ty de togs redan i vårvintras.

Vi skulle ha herrmiddag och vad krävs inte för en lyckad herrmiddag? Ni har helt rätt: kaffeflickor!

Dessa kaffeflickor kom med pannacotta och hade helt försumbara vita förkläden samt en liten snibb i håret. Kaffeflickorna @beverlylesley och @theresebohman kom dock inte med på bild. Däremot ser ni @bjorn_carlsson, @ravejagarn och @obetald_praktik med min lilla billiga fotogenlampa.

Until the real thing comes along

Nu tror jag bestämt att sommaren är slut. Det regnade i natt och temperaturen har lagt sig på en betydligt lägre nivå. Men med är möjligt att solen snart tittar fram igen. Jag tänker dock parkera mig i soffan och läsa Harpsundsmordet, den andra Balderson-deckaren om Stadsrådet. Det är min första av denna okände författare och jag är mycket nyfiken på om det är en bra bok, eller en trist och ointressant.

I lördags firade vi Björn och där tog jag bilden ovan. Igår var jag mycket trött. Idag har jag fått ett hårstrå från ögonfransen som skaver i höger öga. Illa! ty jag har dessutom fått någon slags ögoninfektion och kan inte ha min lins och är därför halvblind. Irriterande.

Och nu över till något helt annat. Det skadar inte att gräva i sitt skivbibliotek. 1942 spelade Billie Holiday in Until the real thing comes along och I cover the waterfront. Vid den tiden stod inte Billie Holiday särskild högt i kurs hos Columbia så det dröjde till efter kriget innan de gavs ut, ty då hade hon fått stjärnkontrakt på Decca. Så här ser etiketten ut.

I’d lie for you
I’d sigh for you
I’d tear the stars down from the sky for you
If that isn’t love, it will have to do
Until the real thing comes along

Until the real thing comes along

I cover the waterfront

Avslutningsvis en mycket fin 50-talsvåning vid Gustav Adolfsparken. Observera den öppna spisen i en alkov i vardagsrummet. Även hörnrummet med påkostad fast inredning är värd att beundras. Jag skulle gärna bo där!

En Norrbottensgård med två ansikten

För 20 år sedan jobbade jag som hemsamarit i några byar utanför Luleå och åkte runt mellan gamlingarna. 20 år är lång tid och de åldringar jag då skötte var födda i början av 1900-talet. Jag kan inte tänka mig att någon av dem ännu är i livet. Det var inte dumt att åka runt i byarna på sommaren och se alla gamla hem som då fortfarande fanns kvar. Tyvärr varken antecknade eller fotograferade vilket jag ångrar idag. Men vissa minnen finns dock kvar.

Ibland hjälpte jag också till på servicehuset och där bodde tre damer: Dina, Hanna och Esther. Dina hade jobbat på mejeriet innan hon gifte sig. Hanna var på något sätt släkt med Helge Eriksson i grannbyn vars fru Iris gav namn till den kalv som sedermera blev det koskinn som nu ligger på golvet hemma hos mig. Esther hade varit prästfru i Småland men var nu änka och mycket ståtlig, även om minnet inte var det bästa. Hennes hållning och Selma Lagerlöfhåret var föredömligt.

Men nu kommer jag bort från denna texts egentliga ämne; mitt återbesök i en av byarna denna sommar. Det är klart att jag passerat många gånger sedan dess, men aldrig har stannat till och promenerat runt.

Gamla Norrbottensgårdar finns det gott om i dessa trakter, men de flesta är helt ombyggda. Den ni ser på bilden ovan är inget undantag vilket inte hindrar att den å många sätt ger ett ålderdomligt uttryck. Den gamla pardörren har dock en helt ovanlig placering, ty den borde ha suttit i mitten.

Betraktar vi gårdens baksida, ser vi hur sliten brädfodringen är och hur länge sedan det var som en pensel berörde plankor och fönstervirke. Fönstret till höger i bild är dock det enda på denna långa fasad och det är mycket ovanligt. Här borde det ha varit triss i smäckra enkelglas.

Mot byavägen vänder lanthandeln sin fasad, ty detta hus har en gång i tiden apterats till affär fått ett ljust och funktionalistiskt uttryck. Den högra delen är dessutom utbyggd för att skapa en större butik.

Ser ni hur en mörkare färg så sakteliga börjat tränga igenom den vita? Runt entrédörren har det ädla träslaget (är det ens ädelt och är det isåfall teak?) torkat och blivit sprött. Tunna, vita gardiner hindrar helt insynen och jag undrar vad som gömmer sig därinne. Kanske finns än rester kvar på lagret?

Affären var stängd redan för 20 år sedan, men mitt emot fanns en modernare butik som fått tegelfasad. Idag är dock även den stängt och ombyggd i villastil med fula fönster och hiskelig panel.

Det är åtskilligt som är vackrare i minnet.

(20) (20) (19) (19) (19) (19) (19) (19) (18) (17) (16) (16) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (15) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (12) (12) (11) (11) (11) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7) (7)

Litteratur