Trots att han dog så pass ung, hade Gösta Ekman en lång karriär som gjorde honom till den mest omtalade av den tidens skådespelare. Men det var först på slutet, när hans drogberoende accelererade och hans uppenbarelse blev allt mer excentrisk, som han nådde de verkliga höjderna. Den tolfte januari 1938 dog han, 47 år gammal.
Jag praktiskt taget sträckläste Djävulspakten, precis som jag gjorde med Burmans biografi över Klara Johanson. Både K.J. och Ekman är speciella människor, ja verkliga original. Båda levde tillsammans med starka kvinnor som orkade med att ta hand om sina begåvade äkta hälfter, vilket får anses som en förutsättning för att de skulle klara sig. Likadant var det med Barbro Alving som fann tryggheten i Loyse Sjöcrona.
Burmans Ekmanbiografi består till största delen av den publika Ekman, den man som i sina memoarer kallade sig för Den tänkande August. Den private Ekman glider ständigt undan och skymtar bara i ungdomens brev till sin blivande hustru Greta. Hans liv bestod dock nästan bara av teateruppsättningar och filminspelningar och dessa avverkades i ett hastigt tempo som inte gav mycket tid över för familjeliv eller otrohetsaffärer. En viss fäbless hade dock Ekman för den unge Sture Lagerwall och en okänd ung man som inte heller Burman kan ge oss läsare namnet på. I övrigt var det arbetet som upptog den begåvade Ekmans liv så till den milda grad att logen blev hans andra hem, om inte snudd på det första. Åtminstone under 30-talet, när narkotikan tagit ett fast grepp om honom och det nya hemmet på Artillerigatan, prakthemmet i två våningar, var som gjort för representation. Jag skulle önska att någon publicerade den följetong som fotades i denna magnifika bostad och som var en bildsvit som hade Ekman och Leander i huvudrollerna.
Det är 30-talets Ekman som är den mest intressanta. De roller han gör i Hamlet, Kanske en diktare, Glada Änkan, Bödeln, En japansk tragedi, Köpmannen i Venedig och inte minst filmrollen violinisten som Holger Brandt i Intermezzo som är ett av få möjligheter att se Gösta Ekman livs levande på film. De seriösare rollerna blandades med komedier; inte minst Gröna hissen sattes ständigt upp för att spela in pengar till en alltid sinande teaterkassa. Under 30-talet var nämligen Ekman sin egen teaterchef, dock i samarbete med kollegor som Per Lindberg som också skrev en biografi över sin berömde kollega.
Precis som så många andra kan jag inte låta bli att citera Inga Tidblads ord om Gösta Ekman. Hon var nämligen en skicklig berättare och i sina memoarvolymer porträtterar hon många av sina kollegor, inte minst Ekman. Och det gör hon på ett helt förträffligt sätt.
“Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”
Burmans biografi tycker jag att man med fördel kan läsa, men riktigt nära kommer man honom aldrig. Och den detaljen håller jag honom själv ansvarig för. Ty nog för att han lär ha pratat mycket och varit ytterst kvick, men det var nog ytterst sällan han avslöjade något av verkligt värde.
Och slutligen en vacker bild: Ekman som Hamlet.
