Var gång jag passerar förfallna byggnader vars nock inte längre är en rak linje och vars väggar betänkligt buktar inåt eller utåt, tänker jag på Le Corbusiers Notre Dame du Haut. Det finns en likhet mellan de organiska formerna i hans vackra byggnad och de ekonomibyggnader som drabbats hårdast av landsbygdens pågående förfall.
Spända, nästan till bristningsgränsen, håller några glesa och lätt murknade plankor upp ladas sydöstra hörn. Jag vet att de snart måste brista och att detta är dess sista sommar.
Genom ingången kan jag se in i en annan värld. Kanske är det porten till förritin, eller till en trollkarlsvärld?
Vackert! Ända från förritin…
Och ett vanitasmotiv!
Vilka bilder – konstverk! Fint när gammalt trä blir så där silverfärgat.
Som så sorgligt