År 1892 påbörjades restaureringen av Gripsholms slott. Det var arkitekten Fredrik Lilljekvist som tillsammans med Nationalmuseums chef Gustaf Upmark tog sin an detta stora projekt. Slottet hade ombyggts ett flertal gånger genom åren, senast i mitten av 1800-talet, och dessa moderna avtryck ville Lilljekvist utplåna. Målet var att återskapa 1500-talets exteriör till den Vasaborg som stod färdig 1545. Interiört tjänade Hertig Karls kammare, det välbevarade 1500-talsrummet, som inspiration för nyinredningarna i renässansstil.
Att så brutalt förkasta den patina som var resultatet av århundraden av slitage och ombyggnader och istället bygga upp något nytt, något “autentiskt”, blev nu föremål för diskussion. Redan i samband med igångsättningen av Uppsala domkyrkas restaurering 1886 hade kritiska röster höjts, men när Verner von Heidenstam 1894 utgav kampskriften Modern barbarism, blev det starten på en hätsk debatt som fick till följd att de restaureringsprinciper som Lilljekvist och Helgo Zettervall stod för så småningom förkastades.
Trots att idealen beträffande renoveringar skiftat, får man konstatera att Gripsholm är ett helt förtjusande slott. Särskilt stämningsfulla är rummen på de två första våningarna, och då särskilt den nedre. De “nyinsatta” fönstren släpper in ett dämpat ljus genom de blyspröjsade glasen och färgskalan är mild och mörk. Vackra paneler, dörrar och tak- och väggmålningar bidrar till den sagolika stämningen. Det är verkligen något verkligt över dessa rum, inte minst Astraksalen. Man förstår, att en sådan miljö inte kan vara autentisk, vilket faktiskt gör den den tämligen underbar.
Intresserar man sig för Gripsholms och dess olika ombyggnader, bör man läsa denna pdf som Statens fastighetsverk står bakom. Inte minst den inre borggården (som ses på bilden nedan) från Lilljekvist restaurering var mycket vacker när den var ny och vitputsad. Den hade drag av jugend över sig, men dess saga var all redan på 60-talet.
På Gripsholm finns även Svenska statens porträttsamling bestående av cirka 4500 verk. Einar Nermans målning av Garbo hör till toppnumren, men det finns åtskilligt fler tavlor som är värda ett besök. Tyvärr finns det så mycket att se på detta vackra slott, att man blir helt överväldigad och inser att det inte räcker med ett besök. Jag måste därför snarast göra ett återbesök och denna gång koncentrera mig på porträttsamlingen.
Det var för övrigt en regnvåt dag som jag var på Gripsholm. Utanför fönstren låg fukten som en dimma över Mälaren och det var en helt tilltalande syn.
Är det inte på gripsholm de har det där bisarra uppstoppade lejonet? Jag tror det var en fäll från början och sedan ihopsatt igen av någon som aldrig hade sett ett lejon…..
Ja och den ser verkligen helt knasig ut. Maläten är den säkert också. Den som gjorde uppstoppningen borde rimligtvis ha blivit av med jobbet eller halshuggen…).