Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss har en titel som får mig att tänka på Francoise Sagans Och de underbara molnen. Poetisk, och aningens lösryckt.
För mig har socialdemokratin, åtminstone de senaste 30-40 åren, stått för något mindre tilltalande. Regelverk och administration samt ett socialt trygghetssystem som gjort människor besvikna om de inte alltid kunnat utnyttja det till sin fördel. Personligen tycker jag mycket bra om de sociala skyddsnät som finns i Sverige, men jag tycker också mycket om en text som jag läste på universitetet som ursprungligen publicerats i en skift som gavs ut till blivande mödrar. Den speglar den gamla socialdemokratin och alla de folkrörelser som växte fram under 1900-talets första hälft. “Att klara sig själv är både en plikt och ett privilegium” tänker fru Berg, men inser också att ibland är det nödvändigt att ta hjälp av det sociala, till exempel när pengarna tryter i samband med graviditet och förlossning. Extra intressant är att texten i fråga härstammar från folkhemmets 40-tal.
Jag tror att det är den gamla socialdemokratin som appellerar till mig och jag tror att ett av felen med dagens socialistiska politik är att man lämnat över ansvaret till staten, inte till individerna. Med detta menar jag inte att vi inte skall ha en fungerande statlig sjukvård, utan att jag tror att det är viktigt att individen både känner ett ansvar och märker att han/hon gör skillnad och kan påverka genom sitt engagemang. Som jag förstått det, var det under 50-talet man så smått började förflytta detta ansvar från medborgarrörelserna till staten. I början fungerade det säkert bra, men när man efter en generation eller två vant sig med att någon annan tar ansvar, uppstår problem.
Jag tror på solidaritet och jämlikhet. Alltför stora klassklyftor är farligt, mycket farligt, men att helt minimera dem tror jag är svårt. Som medborgare bör man ha likartade möjligheter, oavsett bakgrund. Med en förmögenhet i bagaget är det naturligtvis lättare, men minst lika fördelaktigt är det att ha ett socialt och kulturellt kapital att falla tillbaka på. Detta är dock svårare att komma åt med politiska styrmedel och kan dessutom ses som ett alltför stort ingrepp i den personliga sfären.
Jag vill inte ha en konservativ högerpolitik och jag vill inte ha en egoistisk nyliberal regering. Jag vill ha ett socialliberalt land där man är rädda om varandra och inser att den “enes bröd kan vara den andres död”.
Recensionen av Underbara dagar framför oss skriver jag en annan dag.
Rädslan för allt form av ansvar verkar vara ett av Sveriges stora problem just nu – den har grävt sig ner i vårt folklynne – och ligger till grund för mycket av det som är fel ser det ut som. I princip varenda av Maciej Zarembas texter handlar om det, och din text om Lindgården illustrerar det också – avsaknaden av någon att skylla på. Inte för att syndabocksjakt är något positivt, men i ett land där man pga av denna utveckling från den ursprungliga socialdemokratin förbjuds att känna stolthet över framgångar (Jante), ja då undgår man också all form av ansvar för nederlag. En sådan mentalitet genomsyrar det byrokratiska, och kan utmynna i att människor far hemsk illa till, inom sjukvård, på jobbet eller i skolan, hos polisen eller hos immigrationsverket.
Mycket bra formulerat! Jag har funderat mycket på detta men förstår inte riktigt hur det blivit som det blivit. Så var det iallfall inte längre tillbaka i tiden. Kanske är det så enkelt att staten, som ytterst anonym, övertagit en stor del av ansvaret och därmed är det personliga ansvaret ett minne blott. Synd tycker jag, ty en stat behöver verkligen, men det är frågan vad den skall lägga sig i och hur stort ansvar den skall ha.