Jan i Skrolycka och hans hustru Kattrina får den underbaraste av döttrar och Jan älskar henne högt. Klara Fina Gulleborg är både klok och god och växer upp till en verklig skönhet som väcker sådan beundran att en handelsman skänker henne ett dyrbart tyg.
När föräldrarna hamnar i skuld reser Klara Gulla till Stockholm för att förtjäna pengar vilket visar sig svårare än hon trott och hon prostituerar sig och återvänder inte hem förrän 15 år senare.
För Jan i Skrolycka blir saknaden för stor. Han förändras och drivs till stolleri.
När Klara Gulla väl återvänder, kan hon inte med sin far, stollen som blivit kejsare av Portugallien.
Kejsarn av Portugallien är en berättelse om barn och föräldrar och vilket ansvar man har gentemot de sina. Boken är gripande och jag sträckläste de den senare hälften, oförmögen att lägga den ifrån mig. Även om det är Jan och Klara Gulla som står i bokens centrum, finns i nejden flera konflikter generationerna emellan.
Först när Jan är död kan Klara Gulla åter försonas med sig själv och sin far.
Att döden är en väg till ro och försoning med de sina! Jag kan väl förstå det, men varför är det inte lättare? Kan det vara så enkelt att döden är oskadliggöraren?
Hm…jag är inte säker på att jag förstår vad du menar med att “döden är oskadliggöraren”.
För egen del tycker jag det hade varit klart bättre om Klara Fina Gulleborg hade försonats med sin far innan han dog. Men jag har inte läst boken, bara sett filmen – med Ingvar Hirdvall – och kanske har jag missat nåt.
Det är det jag menar, att först när Han är död kan Klara Gulla försonas med honom och det på grund av att han är oskadliggjord. Hemsk tanke, men jag tror att det ligger något i det. När han är död kan hon sakna honom och hon behöver inte skämmas för hans stolleri.
Jag har inte sett filmatiseringen, men jag ser Hirdwall framför mig ändå. Jag minns bilderna så väl. Läs boken och leta efter den gamla filmen från 40-talet m Gunn Wållgren som Klara Gulla