Fredrik von Feilitzen må vara konservativ när det kommer till nybyggen i Stockholm, men när han höjer sin röst som i fallen med Karolinska och Lindgården gör han det med all rätt. På DN Debatt (läs hela texten!) skriver man om den skandal som rivningen av den sista resten av 1930 års utställning och tillika en karakteristisk byggnad på Djurgården invid Liljevalchs och Allmänna gränd. Jag ber att få saxa några rader:
“Den stora fastigheten [inte bara Lindgården utan också byggnaderna mot Allmänna gränd] skänktes 1990 av staden till restaurangägaren – enligt beslut i dåvarande gatu- och fastighetsnämnden – mot att Lindgården senast 1995 skulle rustas upp enligt Stadsmuseets skyddsföreskrifter, vid vite av två miljoner kronor. Tidsfristen förlängdes efter några år och tomträttsavgälden sänktes successivt. […] Stockholms stads revisorer framlade 2004 en exempellöst kritisk rapport. Staden hade skänkt bort en fastighet, haft stora administrativa kostnader och avstått från tomträttsavgälder på mer än tio miljoner kronor. Detta hade skett utan att man hävdat det primära syftet, att framtvinga upprustning av den kulturhistoriskt värdefulla byggnaden. Revisorerna sammanfattade att man förutsatte att politikerna inte skulle komma att tillåta att huset revs eller att det skulle bli en ”ytterligare förmögenhetsöverföring till en enskild”.”
För fastighetsägaren finns det stora pengar att tjäna om byggnaden rivs och en ny byggnad med större ytor och högre avkastningsmöjligheter uppförs. Nog för att fastighetsägarens nya byggnad lär generera vissa skatteintäkter för kommunen, men att dessa skulle uppväga den kulturella och estetiska förlusten av en så anrik och arkitektoniskt intressant byggnad är rent trams. Man undrar verkligen vem som legat med vem för att en sådan usel hantering från stadens sida har kommit till stånd.
Jag tror att det är ytterst få byggnader som inte går att rädda. Nu pratar jag inte om förfallna byggnader där taket börjat rasa in och där träbjälkar ruttnat eller möglat i decennier, nej, jag menar byggnader där förfallet är eftersatt sedan decennier. Äldre hus, som inte är alltför täta, klarar ofta lång tid av vanvård utan att förstöras. Att en fastighetsägare föredrar att riva för att på så sätt få en mer räntabel byggnad, är inte att undra på. Därför bör man inte lita på de kalkyler som läggs fram i detta sammanhang. En varsam upprustning, till en standard som inte är att jämföra med nybyggnad (vilket inte heller är eftersträvansvärt), behöver inte bli någon dyr historia. Men då kan man å andra sidan inte tjäna några stora pengar. Och där har vi det grundläggande problemet, det är pengarna som styr.
Jag vet inte hur många av er som minns hur det var förr, på 60-talet till exempel. Ägde man då ett gammalt 1880-talshus som man lät reparera och bygga om till modern standard fick man ändå inte sätta samma hyra i dessa lägenheter som i nybyggen. Och kan ni tänka er hur många fastighetsägare som då föredrog att riva! Detta tankesätt lever kvar än idag, även om just denna idiotiska regel har tagits bort. Renoverar man en 50-talsvåning och sätter in ett nytt IKEA-kök, får man höja hyran väsentligt. Reparerar man däremot den högkvalitativa snickerinredningen, blir möjligheterna till hyreshöjning blygsam. Eftersom det är pengarna som styr, åker prima fast inredning för det mesta ut i den container som väntar på gatan. Detta är naturligtvis ett resursslöseri utan dess lika och tillika helt idiotiskt nu när fler och fler insett att jordens tillgångar är begränsade,