Ett par dagar innan Valborg begav jag mig ut i skogarna vid Kaknäs för att titta på min tidiga vårfavorit: vitsippan. markerna var helt vita och träden alldeles skirt gröna.
Egentligen hade jag velat lägga mig i den vita bädden, men det hade varit synd på de vackra blommorna. Istället gick jag nästintill som på tå för att skona de skira blomstren.
Likt en insjö hade smältvattnet samlats i en sänka där det var både mörkt och lite kallt. Och som det doftade av jord och fukt!
Jag styrde stegen mot djurkyrkogården som jag fann förra våren och fotograferade, fast då i svartvitt. Jag ville fotografera den igen, i färg. Och jag ville se hur bilderna skulle ta sig ut om jag upprepade min fotosession ett år senare. Ett år är lång tid och jag antar att man om man förändras, förändras också ens sätt att se på världen.
De är vackra, gravarna. Lugnt och stilla är där också och vardagar syns knappt någon människa till.
Åh så fint!!! Bilden i mitten är min favorit, helt underbar. Den skulle jag vilja ha på väggen.
Det är lite den drunknade över den. Ville lägga mig i vattnet och sätta på self-timern, men var lite för feg. Gjorde dock en dubbelexponering med polaroiden, men den blev för otydlig (http://www.ravjagarn.se/blogg/wp-content/uploads/bonn_karl_och_varens_skira_gronska_5.jpg).
Ååååååååååååååh etc osv!!!!
Tackar, bockar och bugar!