Tänk att det redan är söndag kväll! Jag har varit ledig i tre dagar och har knappt öppnat estetikboken som jag planerat läsa dessa dagar. Ett liv i sus och dus är bestämt vad jag fört. I fredags besökte jag Begravningen på Högkvarteret och eftersom det var kallt, krävdes färdkost på promenadsträckan Medborgarplatsen – Närkesgatan. Något ansatt bestämde jag mig på lördagen för att tillbringa kvällen med en bok och en brasa, men vad hjälper goda föresatser, när man istället gör visit hos excentrisk dam i de ruffiga kvarteren i Östgötagatans förlängning? Inte alls kan jag avslöja! Inte blev det bättre av att vi så småningom begav oss till Skeppsbars utomordentligt charterdoftande källare.
Som ni förstår, var det knappast fräschören som var utmärkande för den stillsamma söndagsförmiddagen som kulminerade i kyrkklockornas ringande. Efter lunch tog jag mig dock samman och pallrade mig ner till Liljevalchs för att bese Vårsalongen och konstatera det märkliga i att förlägga en sådan till årets kallaste period.
När jag vandrade omkring bland årets verk, kom jag att tänka på ett yttrade i Svenska hem i ord och i bilder år 1948 där fru Harriet Åkermark i Västerås “reagerar starkt negativt mot allt grönt och anser, att det bör finnas ett råd, som hindrar folk från att köpa fula saker”. Vårsalongens målningar präglades inte av grönt, men väl av en gråtrist ton som rimligtvis inte kan göra någon glad. Det slog mig att denna tristess var en sammanhållande faktor bland dessa verk som till råga på köpet var alltför realistiska i sitt utförande, ja nästan fotografiska. Se bara på Joakim Johanssons salongsbesökare.
I övrigt fanns där både manskonst och fruntimmerstavlor. Den sistnämnda föll mig i smaken och var dessutom utställningens största verk. Min absoluta favorit var dock Joel Hurlburnts spade/skyffel och detta helt beroende på det vackra namn som verket fått: With Whom Shall We Bury Your Memories.
I ärlighetens namn måste jag erkänna att jag ödslade den mesta av de två timmarna på Liljevalchs med att prata med alla bekanta jag sprang på på utställningen. Någon idealisk besökare var jag därför inte. Å andra sidan hade även Liljevalchs sina brister. När jag skulle stärka mig med kaffe, visade det sig att de inte tog kort. När jag sedan skramlat samman några slantar till en espresso, hade de stängt.
Och nu är det snart en ny vecka! Måtte det bliva en studiernas vecka. Jag har också hört det ryktas att Bonn-Karl skall kasta kläderna och insmord i matolja poserar för en gammal porrstjärnas memoarer. Om det är sant eller ej, kan man dock aldrig veta.