Ett äkta par fångade på ålderns höst

För några år sedan sedan såg jag för första gången ett av Sune Jonssons fotografier. Bilden, som ni ser ovan, gjorde ett mycket stort intryck på mig, ty i bilden såg jag min tidigaste barndom. Jag såg vaxduken, radion på sin hylla i köket, mannen och hans hustru. Jag såg alla de bondhem som mött mig under mina första år på 70-talet och jag förstod att det var något av allt detta jag själv ville föreviga, även om det i mitt fall endast var spillrorna som skulle kunna komma ifråga, ty tiden har gjort sitt bästa för att utplåna det liv som på 60-talet var på upphällningen. I början av 70-talet, varifrån jag har ytterst få minnen, fanns dock en liten rest kvar, vilket var tillräckligt för att forma mig för återstoden av mitt liv.

För några veckor sig fick jag en utmärkt present av likaledes utmärkt skånsk dam (skribenten, fotografen och människan Jenny Maria Nilsson, som har ett förflutet i mellersta Norrland). Det var boken Och tiden är ett förunderligt ting. Som nästintill besatt av den norrländska glesbygden och tillika helt fascinerad av tiden och vad den gör med oss, var detta den utmärktaste av presenter och ett tillfälle för mig att se mer av Jonssons imponerande produktion. Bilderna är otroligt vackra och jag älskar dem stramhet som dessa svartvita foton förmedlar; enkelt, vackert, och ofta rätt fattigt i monetär betydelse – men istället finns det gott om skönhet som inte kan köpas för pengar. Säkerligen såg man inte alltid omgivningen så på den tiden, men idag lyser skönheten klart emot en så snart man ser Jonssons bilder.

Sune Jonsson hade turen att få jobba med Västerbottens museum och för deras räkning dokumentera avflyttningsbygderna i Västerbottens inland med början år 1960. Året innan hade han debuterat med fotoboken Byn med det blå huset och i och med den gjort sig ett namn vilket uppmärksammats av museets Per-Uno Ågren. Museet fick år 2002 överta hela Jonssons arkiv vilket innebär att denna skatt är i gott förvar. Inte minst alla Jonssons omsorgsfullt gjorda kopior är värda att uppmärksammas, ty han var skicklig i mörkrummet vilket är något som är minst lika viktigt som att vara en god fotograf. Tilläggas bör också att dåtidens fotopapper gav ett överlägset resultat i de flesta fall.

Läs mer om Sune Jonsson på Sällskapet Sune Jonssons vänners webbplats, varifrån jag hämnat några av uppgifterna i denna text. De spillror av det norrländska kulturarvet som jag själv förevigat hittar ni här. En av mina favoriter är denna. Den är inte tagen på 60-talet utan i somras en dag när en granne kom på för att äta middag.