Augustikvällen slutade i en varm källare vid Hornsgatan. Lite lätt berusade och med magen full av vindtårta hade vi hastigt promenerat förbi Riddarhuset och Munkbron, för att så småningom passera Mariatorget på Söder. Vid dörren till källarskrubben stod glesbygdens egen förritin-siren med glittrig jumper, den förträffliga Lovisienstadt. Jag fångade henne i profil och kände mig mycket nöjd därmed. Sedan begav vi oss ned i underjorden!
Ett stycke belyst plast bildade flipperspelens fond och där glimmade Elvis och en framtidsbil från förr. Framtiden, så passé den är idag!
Unga ansikten belysta av skarpt ljus. Värme, svett och trängsel. Jag är svag därför.
Vi går dit herren låter Carls finger peka. Det är något magiskt med fingrar som styrs av en högre makt.
Förberedelser i sista stund!
“Hon rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtrande laser och kolsyresnö”, som Lustans lakejer en gång skaldade (ty de hade en sammanbiten Lovisienstadt ståendes vid sitt elektroniska instrument i åtanke).