Rävjägarn

Möbelbutiken i NK:s gamla elverk

NK var inte bara Textilkammaren och Franska; under några år, 1947-1965, fanns också NK Bo som leddes av Lena Larsson och Elias Svedberg. Det var här de platta möbelpaketen första gången såg dagens ljus, den sk. Triva-serien, långt innan IKEA lanserade konceptet i stor skala. En annan nyhet som såg dagens ljus på 40-talet var den klassiska fladdermusfåtöljen från USA (en vidareutveckling av en italiensk jaktfällstol).

Ursprungligen låg butiken i NK:s gamla elverk på Regeringsgatan vilka erbjöd stora, höga rum. Här byggde man upp skärmväggsinteriörer där den nya tidens möbler visades upp. Ville man köpa ett salongs- eller matsalsmöblemang av hederlig modell, fick man allt välja en annan butik. Lena och Elias hade inte mycket till övers för de möbelgarnityr som de flesta möbelaffärer sålde vid den tiden.

Hur vet jag då allt detta? Jo, jag har läst Varje människa är ett skåp. Det är en bok om och av Lena Larsson. Vad som mest gladde mig när jag läste den, var hennes stora intresse för den amerikanska be-bop-jazzen. Trots att hon hade man och barn och mycket att göra, sprang hon på jazzklubbar i både Stockholm och Paris. Och hon mötte Billie Holiday.

Härskarkonst på Nationalmuseum

Frukostservis tillverkad av Sèvres i Frankrike.

Denna frukostservis fullbordades på julafton 1813 och överlämnades genast som nyårsgåva från kejsaren till hans svägerska Julie, drottning av Spanien. Foto: nationalmuseum

Man kan tänka sig den tjurige unge regent som likt ett barn irriterad utbrister, “Nej, jag vill inte ha Slaget vid Leipzig-koppen idag, jag vill ha Praktservisen!”. Åtminstone är det den tanke som dyker upp när jag vandrar runt i de välfyllda rummen på Nationalmuseums utställning Härskarkonst. Mantlar, serviser, målningar och inte minst den praktiska lilla himmelssängen för fältbruk signalerar en flykt från vardagen som känns tilltalande. Annorlunda förhöll det sig naturligtvis under empiren, när dessa attiraljer var fullkomligt självklara för denna klass och avsaknaden därav måste ha varit något helt fruktansvärt.

Det finns mycket vackert att beskåda på denna utställning, det är inte utan att man blir lite matt. På en vägg i utställningens entrérum hänger en tavla med en ung och förvånansvärt demonisk Napoleon som än idag är i kraft att uppväcka åtrå hos den historiskt sinnade. Det är en målning som föreställer Bonaparte vid slaget vid Arcole. I ett annat rum hänger ett porträtt på en mycket ung Oscar I, 2-3 år tror jag att han var när Jean-Baptiste Isabey porträtterade honom. Konstnären har inkorporerat alla de förväntningar som hans far har på sin son, och det ovetandes om att han en dag skulle stå som regent över det nordligt belägna Sverige. Det är ett utmärkt porträtt.

När det gäller möbler och andra inredningsföremål är jag personligen svag för senempiren eller den biedermeierstil som utvecklades i Tyskland. Dessa möbler är inte lika svulstiga, bruket av guld och brons är inte fullt så utbrett,  och jag tycker att de gör sig utmärkt både i 1900-talshem och i äldre bebyggelse på landsbygden. De stilkopior som tillverkats under 1900-talets första hälft är dessutom ytterst prisvärda och borde rimligtvis vara ett självklart val när vill bygga upp ett hem och har en begränsad budget till hands.

En sista tanke som slår mig när jag vandrar runt på utställningen, upplivad av musiken som inledde kvällen och ett glas champagne, är vad som kommer att visas när det är vår egen tid som skall nagelfaras och presenteras om ett par hundra år. Är det Monica Lewinskys otvättade blus som kommer att presenteras som en trofé över vår tids av makten förblindade män?

Frechette, Halprin och Zabriskie Point

Mark Frechette and Daria Halprin in Zabriskie Point

När jag googlade bilder för att par veckor sedan fann jag denna fina från Zabriskie Point, Antonionis flopp från 1969. Bilden är bra, men frågan är om filmen är det? Jag gör en Nils Petter Sundgren och visar filmens sexscen som finns här på YouTube. Oskyldigt var ordet.

Zabriskie Point är en intorkad sjö där Frechette och Halprin har en herdestund, (se klippet ovan). När sedan Frechette dör, får hon “i sitt chocktillstånd en apokalyptisk vision där ett hus, tillsammans med en mängd föremål, exploderar i slow motion till tonerna av Pink Floyds Come in number 51, your time is up. Därefter åker hon ut i öknen mot solnedgången”. Allt enligt Wikipedia.

Jag vet inte, men nog låter det rätt trist i längden. Kan tänka mig att filmen skulle göra sig i en sådan där Readers Digest-sammanfattning, d.v.s. nedklippt till en tiondel av sin ursprungliga längd. Galan grej förresten ,det där att ge ut böcker i förkortade och lättlästa versioner. Har för mig att även Dostojevskij i en sådan upplaga. Allt var inte bättre förr.

Filmens två skådespelare, Mark Frechette and Daria Halprin, som var fullkomliga amatörer, gjorde dock stor lycka trots den dåliga kritiken och de usla publiksiffrorna. De blev i ett slag på allas läppar. Här en bild från Look Magazine. Mark Frechette dog dock ung, redan 1975, så framgången blev kortvarig för honom. Halprin gick ett än värre öde till mötes, jag tror att hon blev något new age-liknande.

Av Antonionis filmer är nog Blow-up den mest kända. Den har sin charm, men jag föredrar hans tre italienska filmer, L’avventura, La notte och L’eclisse.

I en varm källare på söder i somras

Lovisa

Augustikvällen slutade i en varm källare vid Hornsgatan. Lite lätt berusade och med magen full av vindtårta hade vi hastigt promenerat förbi Riddarhuset och Munkbron, för att så småningom passera Mariatorget på Söder. Vid dörren till källarskrubben stod glesbygdens egen förritin-siren med glittrig jumper, den förträffliga Lovisienstadt. Jag fångade henne i profil och kände mig mycket nöjd därmed. Sedan begav vi oss ned i underjorden!

Arkadspel

Ett stycke belyst plast bildade flipperspelens fond och där glimmade Elvis och en framtidsbil från förr. Framtiden, så passé den är idag!

Publik

Unga ansikten belysta av skarpt ljus. Värme, svett och trängsel. Jag är svag därför.

Carl

Vi går dit herren låter Carls finger peka. Det är något magiskt med fingrar som styrs av en högre makt.

Lovisa

Förberedelser i sista stund!

Lovisa

“Hon rör sig alltid i en fräsig miljö, blixtrande laser och kolsyresnö”, som Lustans lakejer en gång skaldade (ty de hade en sammanbiten Lovisienstadt ståendes vid sitt elektroniska instrument i åtanke).

Och vi firar Björn på hans födelsedag!

Björn utanför svart kaffe!

Idag fyller Björn år, hurra! För ett par veckor sedan fyllde jag år och då bjöd Björn på kaffe på Svart kaffe och jag passade på att ta en bild. Återstår att se om jag blir fotograferad idag.

Egentligen kanske det är oförskämt att fläka ut en av sina bästa vänner på detta sätt, men eftersom Björn är en sådan utmärkt person, tar jag mig friheten att göra det.

80-talets affärskvinnor, en hösttrend

Melanie Griffith som Tess McGill i Working Girl

Melanie Griffith har naturligtvis en cigarrett i handen när hon pratar i telefonen.

Jag läste i Svenska Dagbladet att maktmodet är åter och att det kanske beror på att Wall Street 2 snart får premiär. Då både 80-talet och makt är tidens melodi, är det är inte speciellt konstigt att denna trend växt sig stark och resulterat i både en nygammal film och ett mode. Men, utbrister jag, har människan som författade artikeln glömt Working Girl från 1988! Filmen, som kom i kölvattnet av den otroligt populära rullen Wall Street (1987), är  fri från den pussige Michael Douglas och därför en riktig höjdare. Här möter vi Melanie Griffith, Sigourney Weaver och Harrison Ford.

Tess McGill (Griffith) jobbar som sekreterare åt Katherine Parker (Weaver) och vill ta sig till toppen, d.v.s lämna sekreterarträsket. Lämpligt nog, yppar sig ett tillfälle när Parker bryter benet och hamnar på sjukhus. Tess går på party, blir nervös av att ha lånat en av sin chefs 6000-dollarsklänningar och tar därför valium, vilket gör att hon bli jättefull och hamnar i säng med en inflytelserik man. Av detta har hon dock inget minne dagen därpå, när hon skall få besök av Dewey Stones VD Jack Trainer (Ford) som visar sig vara just densamme.

Det finns gott om fyndiga repliker i denna film. En smula billiga men mycket lustiga. Till exempel berättar Tess att hon har “A head för business and body for sin”. Hennes väninna Cynthia agerar en dag sekreterare och undrar om Jack vill ha något “Coffe, te, me?” (vid 0:47 sekunder).

För ett par veckor sedan var jag på Fredells, jag skulle hjälpa en vän med inköp av diverse byggmaterial. Hon har sedan minst ett år tillbaka anammat business woman-stilen vilket verkligen gjorde sig på en byggmarknad. Tänk höga klackar, en kjol som slutar strax ovan knäna, puffig blus och en trench med rejäla axelvaddar. Jag önskar att jag fotograferat, ty det hade varit något för detta inlägg. Man skulle ha önskat, att min vän yppat någon lagom billig replik, bara för att få rabatt.

Avslutningsvis en bild på Tess och hennes arbetarklassfrisyr som hon efter ett tag bytte mot framgångsfrisyren på bilden ovan. Och så lite extra trivia: samma år som Melanie Griffith spelade in Working Girl, checkade hon in på rehab för att komma till rätta med sitt drog- och alkoholberoende. Och hon som ser så fräsch ut på bilderna!

Tillägg: Jag minns en dokumentär på SVT för länge sedan som visade ryska affärskvinnor. Deras stil var helt obetalbar, ty den gick inte att skilja från den extraordinära gatflickans. Det var ingen hejd på alla blonda lockar, minimala kjolar och gigantiska pälsar. Ytterligare en form av maktmode, men som kanske inte fungerar så bra i västvärlden.

Madame de Staëls rafflande liv

Madame de StaelPassionen kan aldrig vakna till liv i en kvinnas hjärta om hon inte för föremålet för sin kärlek känner beundran och respekt som inte saknar ett drag av fruktan, och en underkastelse som gränsar till självuppgivelse.

Detta skriver Madame de Staël i Delphines inledning 1802. Beundran, respekt, fruktan, underdånighet, självuppgivelse var vad hon i själva verket tog emot och fodrade, men som för så många andra fanns det ett stort glapp mellan självbild och verklighet.

Madame de Staël var vid sekelskiftet 1800 en av världens mest omtalade författare. Gift med en svensk, Eric Magnus Staël von Holstein, levde hon, framförallt i Frankrike, ett liv som gjorde henne mycket omtalad. Sitt giftermål till trots, omgav hon sig ständigt med nya älskare. Hösten 1813 gästade hon faktiskt Stockholm och gav stoff åt friherrinnan von Knorrings Illusionerna.

Jag började läsa på Christopher Herolds Madame de Staël – härskarinna över en epok (Forum 1960) men lyckades aldrig avsluta den. Redan Madame de Staëls moder, Suzanne Necker, var en originell dam – och dessutom en av Paris mer betydande salongsvärdinnor. Efter att ha suttit i ledningen för ett av Paris sjukhus, utgav hon utredningen Om förhastade begravningar, efter att ha upptäckt att svårt sjuka, men ännu levande personer, ibland begrovs levande.

Om Madame de Staël var en slampa, var hennes mors dygd helt oantastlig. Detta hindrade henne inte från att under sin ungdomstid i Lausanne vara ordförande i föreningen Vattnens vänner som förknippades med viss erotisk tvetydighet. Man får anta att av detta anade inte den tillknäppta fröken Necker någonting, och hon blev därför ett utmärkt alibi för den frigjorda klubben.

Bonn-Karl reparerar bilen i storstan

Bonn-Karl i stan

Bra tjänstefolk är a och o.

Tryckslangen till servostyrningen är en detalj på bilen som då och då bör bytas ut, ty gummi åldras. Operationen är inte speciellt svår att utföra, framförallt för en van mekaniker. Och vem är händigare än allas vår Bonn-Karl? Mot viss ersättning, pallrade sig denne glesbygdscharmör ner till storstan för en insats i mitt amerikanska motorrum. Varm och oljig, sågs han hängandes över motorrummet och efter ett par timmar och många svordomar var reparationen ordnad och jag mer än belåten.

Återstår nu att se hur Bonn-Karl klarar stadens frestelser!

Stylistics Philadelphia soul goes pop

Stylistics

Stylistics var i början av 70-talet en av de populäraste av alla de grupper som gjort Philly soul till ett begrepp. Soulen från Philadelphia var polerad och vacker med svepande stråkar och tjusiga arrangemang. Männen i Stylistics var däremot inga slanka eleganter, utan klassiskt soul-fylliga. Vad som saknades i yttre företräden tog de dock igen när de sjön, inte minst i den popinfluerade klassikern I can’t give you anything (but my love). Den hör till en av mina bilfavoriter och bidrager knappast till att hålla bensinförbrukningen nere, ty man vill flyga fram!

I can’t give you anything
But my love, but my love
I can’t give you anything
But my love, but my love

I cannot promise you a world
Can’t afford any fancy things
I cannot buy you diamond rings
No string of pearls

Tro´t eller ej, men det finns en video på YouTube, kanske inte den snyggaste, men ändå. Hi-fi-entusiasten lyssnar på Spotify istället: I can’t give you anything (but my love)

En av Gärdets vackraste byggnader

Rindögatan 19

Idag  skall jag icke gnälla! Bilden ovan visar den nyrenoverade fastigheten Rindögatan 19 i all sin glans. Med jämna mellanrum händer det att fastighetsägaren återställer sitt hus till ursprungligt skick och det är precis vad som är fallet med denna byggnad. Utgångsläget var gynnsamt, ty både port, fönster och balkonger var bevarade så det som krävdes var omputsning och ommålning. Notera de eleganta balkongerna och hur smäckra infästningarna mot balkongplattan är.

Lägenheterna som vetter mot söder är pampiga. En lägenhet ligger i sydöst, en i sydväst. Vardagsrummet är stort och går i vinkel. Den ena delen har ett utbyggt fönster (i mitten av bilden), den andra delen är försedd med balkong och ligger i hörnet (fönstret till vänster om balkongen). Även sovrummet (till höger om balkongerna på bilden) har utgång till den luftiga friluftsplatsen. Intill sovrummet ligger jungfrukammare och kök. I fastighetens foajé finns akvarium, marmor och rostfri pelare. Det rör sig som ni nog kan förstå om en helt förstklassig byggnad.

På övre Gärdet, eller Smedsbacken som är det egentliga namnet, finns åtskilliga punkthus. Tyvärr är flertalet så illa renoverade att det är svårt att säga om de en gång kunnat konkurrera med Rindögatan 19:s elegans. Mycket av dessa fastigheters karaktäristik sitter i just balkonger och fönster. Förvanskas dessa detaljer, förstörs hela fastigheten. I slutet av Smedsbacksgatan ligger på vänster sida ett punkthus vars balkonger helt ombyggts. Det är mycket synd, ty ursprungligen hade de en helt unik konstruktion som idag endast finns bevarad på bild. Nummer 3, precis bredvid ICA, genomgår just nu en fasadrenovering som ser mycket lovande ut. Det bör man vara tacksam för.

Då och då har jag skickat klagoskrivelser till Stadsbyggnadskontoret för att uppmärksamma dem på att en byggnad ligger i farozonen. Tyvärr har det de senaste åren blivit i stort sett omöjligt att få gehör, trots att området är klassat som riksintresse. I princip kan man göra nästan vad som helst utan att de griper in. Jag bestred för ett par år sedan att man ersatte en fastighets ytterbågar med nya i målad lättmetall. Fick avslag och överklagade och så småningom damp det ned ett brev där det stod att jag inte var behörig att överklaga.

Det är synd och skam att man inte tar bättre hand om sitt arkitekturarv i denna stad. Påpekas bör dock, att Stockholm är bättre än de flesta andra städer i detta land på att skydda sina byggnader.

Huset som naturen snart tar tillbaka

Ödehus

Ett hus som snart ej finnes mer. Den bedrägliga takpappen håller inte längre tätt och fukten har samlat sig i bjälklaget ovan köket vilket fått kökstaket att ge vika. Som en ung flicka böjer det sig underdånigt ned.

Ödehus

I farstun hänger ännu ett kvarglömt plagg. Här är torrt och en blommig tapet välkomnar mig som gäst, trots att jag objuden lossade på den ståltråd som förseglade ytterdörren. Till höger leder vindstrappen en våning upp, till vänster ligger köket med sin murade spis.

Ödehus

Inne i kammaren står fortfarande några möbler kvar. Skamfilad, javisst, men intill tronar en glänsande chiffonjé.

Systrarna Cedergren vid Riddargatan

Cedergrenska huset

I hörnet av Riddargatan där det idag ligger ett tämligen fult 70-talshus, låg fram till 1962 ett gammal rödputsat hus som stammade från mitten av 1700-talet.  År 1889 flyttade guldsmeden Gustav Adolf Cedergren med familj in i huset, däribland sonen Albert Gotthard Nestor Cedergren och hans 4 döttrar. Sonen med det imponerande namnet var för övrigt samme Cedergren som lät bygga Cedergrenska tornet vid Stocksund.

I Per Wästbergs bok Östermalm möter vi systrarna Naja och Vera Cedergren som bott i huset hela livet. De närmar sig då 80-årsåldern och är fullkomligt uppgivna över att behöva flytta till Nybrogatan. “Vore bättre att slå ihjäl oss”, yttrar Naja. “Vi har aldrig tyckt om att umgås. Ibland går vi på Lyceumklubbens möte någonstans på Östermalm. Det är allt” berättar Vera. Deras hem består av 11 rum i fil och det mesta står som det gjorde på deras farfars tid. De värdefulla gobelängerna har de skänkt till Nordiska museet, men vad som skall ske med övriga inventarier vet de ej, ty allt kan inte följa med till Nybrogatan.

I detta strama gamla 1700-talshus låg från år 1941 konditori Sturekatten, men när huset skulle rivas, flyttade firman in i huset mittemot, även det ett 1700-talshus som ägdes av familjen Cedergren och detta hus står kvar än idag och Sturekatten ligger kvar än idag.

Avslutningsvis en bild från rivningen år 1962. Av de hus som försvann på Östermalm, får detta sägas tillhöra de mer värdefulla.

Nej till franska romaner och USA-bil!

Jimmie Åkesson. Foto Emil Håkansson

Jimmie Åkesson är nöjd och belåten efter att ha ätit en äktskånsk langos.

Det var sol i morse, men nu har höstens skuggor intagit staden.

Här tre lite allvarligare stycken, den kåserande stilen gör entré i det fjärde.

Nu låter jag dramatisk, men jag kommer aldrig att glömma denna dag och hur jag på förmiddagen promenerade upp till söders höjder. Hur många av dem som jag mötte på min väg var Sverigedemokrater, tänkte jag när jag gick gatan fram. Tidigare har jag varit naiv nog att tro att SD mest hörde Skåne till, men efter en koll på val.se insåg jag att 3,2% av mina grannar i det lilla valdistriktet här på fridfulla övre Gärdet röstat på SD. Kanske den trevliga gamla fru G hyser främlingsfientliga åsikter? Eller den ohängde unge mannen i mitt hus som sägs sälja droger på Stureplan nättetid? Lika bra att inte veta.

Det är lätt att dramatisera vardagslivet så jag drog naturligtvis genast paralleller till Tyskland under de bruna åren. Kanske var det så det började? Invånarna kände sig först förskräckta, men sedan gick livet vidare och man kom sig inte för att protestera och till sist var det för sent.

Mest irriterad är jag dock på våra traditionella partier som dels vägrat diskutera SD och dels misslyckats med integrationspolitiken. Hur fel än SD har så måste man inse att orsaken till att SD finns är att det existerar ett reellt problem som måste lösas på ett annat sätt än genom att stoppa gränserna och trakassera människor som inte hyllar fornminnen och dansar runt med kräfthatt! Detta kan bara göras om man diskuterar problemet, det löses ej genom att man sopar det under mattan. Nyanlända svenskar kan, precis som jämtländska bönder i tionde generationen, vara både helt förtjusande och förhärdade brottslingar. Att nämna detta är inte rasism.

Och deras märkliga idéer att bara äktsvensk kultur skall premieras är bland det dummaste jag hört, även om jag själv vurmar mycket för gamla svenska ting och traditioner. Med SD i riksdagen får man väl inte åka amerikanskt i fortsättningen och den där sportstugan i italiensk renässansstil lär man väl aldrig få bygga. För att inte tala om franska romaner!

Och till sist låter jag på denne bedårande unge SD-man, ledande politiker i Filipstad, komma till tals. Vid 2.25 berättar han om sina hjärtefrågor och dessa lyder: “Bevara den svenska kulturen. Fornminnen, och ja, till exempel, julafton och midsommarafton”. “Om vi fortsätter att ha våra gränser så öppna som vi har dom, kommer dom att försvinna” fortsätter denna verserade unge man med fjunigt sexköpsskägg à la Littorin. Vet han inte, att svensken i allmänhet är totalt ointresserad av svensk kultur och istället drömmer om månadslånga thailandsvistelser och sydeuropeiska delikatesser (eller libanesisk meze). Det äktsvenska lockar idag endast turister (utlänningar!). Är det några som inte värnar de svenska traditionerna så är det svenskarna!

Tänk, jag funderar på att gillra en sexfälla för den gode Åkesson, men jag har ännu inte bestämt mig för vad som vore mest komprometterande: en välsvarvad ung man eller ett exotisk fruntimmer uppstassat till Slitz-blondin.

En svamputflykt en gång på 70-talet

Svamptur

Vi tog en tur ut till landet där naturen så sakteliga började skifta i gult och marken lyste av mossa, lav och ljung. Genom grönskan silade solens strålar sparsamt in och i de tätaste snår lurade höstens skuggor, redo att snart lägga sig över skog och mark. Jag älskar denna natur som endast går att fånga med den snart försvunna polaroidfilmen.

Svamptur

Tanken var att vi skulle plocka svamp, och svamp vi fann! Men var var alla kantareller? Carl laddade ner en svamp-app för att vi skulle kunna se huruvida den svamp vi fann var ätbar. Erkännas bör, att en vanlig svampbok hade varit betydligt överskådligare och lättare att använda. Nå, ett par Carl Johan-svampar (den kungliga svampen) hamnade i vår korg och vi var tämligen nöjda.  Men vi saknade kantareller!

Svamptur

Men så hördes ett vrål och där stod kantarellerna så blyga intill en gran, nästintill gömda av mossa! Inte fick vi speciellt många, men de räcker nog till en liten förrättssoppa. Glad och nöjda vandrade vi tillbaka till parkeringsplatsen och passerade en vacker, och på grund av årstiden, något luggsliten trädgård med både ringblommor och luktärter. Den tidiga hösten har sin obestridliga charm.

Konsten att smycka sin 20-talsdräkt

Clara Box med hakkorsNej, jag har inte blivit en nazi-bloggare som vill ställa sig in hos SD, snarare har jag fyndat på internet som man så ofta gör. Damen här intill är Clara Bow och hon har valt en något udda dekoration på sin senaste kreation. Huruvida detta var ett resultat av hennes politisk åsikter, eller om hon bara tagit den klassiska symbolen innan dess smutsades ner av den tyske partiledare skall jag låta vara osagt (det sistnämnda framstår som troligare, bilden är dessutom klickar om man vill se detaljerna). Ett patriotisk drag fanns det naturligtvis även hos den käcka Bow, det visar inte minst denna bild som jag tror kommer från filmen Vingarna.

Det var i mitten av 20-talet som Clara Bow blev en av de största skådisarna i Hollywood och år 1929 stod hon på toppen av sin karriär vilket gjorde att hon ständigt fanns på omslagen i nöjestidningarna. Hennes filmer hade titlar som Dygdens krokvägar och Synd som locka, men det mest framgångsrika var Det (It) som var en box-office-hit utan dess like år 1927. Filmen handlar om Bow som jobbar som försäljare och har Det, dvs sex-appeal. En nog så god anledning att göra en film.

Ytterligare två Bow-bilder föreställande en flicka med det här och här. Läs mer om Bow på Wikipedia och på denna hemskt fula Clara Bow-sida.

Kay Pollak filmar Jersilds Barnens ö

Barnens ö

Filmatiseringen av P C Jersilds roman Barnens ö gick upp på biograferna 1980 och visas nu på Cinemateket i Stockholm. Jag hade inte sett filmen tidigare och hade för mig att det var en småtrevlig och tidstypisk skildring av en ung pojke som driver omkring i Stockholm under några veckor. Det var en mörk film, upptäckte jag snart, och dessutom stundtals rätt otäck. En film för barn är jag inte riktigt säker på om man kan kalla den. Däremot är den en film med en helt lysande skådespelare i huvudrollen, den unge Tomas Fryk, utan vilken filmen inte hade kunnat göras.

Reine lever med sin mor och undrar vem som är hans far. Modern ligger med Stig som Reine inte tycker om. Det kan man förstå. För att slippa åka ut till kollot Barnens ö, ser Reine till att modern försover sig och på så sätt lyckas han smita från bussen som går ut till kolonin. Sommaren tillhör nu honom och han har staden för sig själv.

Så småningom hittar Reine upp till Olgas atelier vid Vasagatan, en helt fantastisk och lätt surrealistisk firma vars lätt alkoholiserade innehavare spelas av Hjördis Pettersson. I ateljén arbetar också sanningssägaren fru Bergman-Ritz och den rullstolsburna Helen. De spelas av Sif Ruud och Lena Granhagen och tillsammans med Pettersson hör de till filmens höjdpunkter.  Trapphuset i den gamla jugendfastigheten där ateljén är inrymd har verkligen utnyttjats på ett mycket effektfullt sätt, inte minst i scenen där Olga rånas av sin son som behöver pengar till avbetalningen på den Cadillac från 1959 som han nyligen köpt.

Sommaren fortsätter och Reine möter nya människor och miljöer. Mestadels blir han sviken och får vandra vidare, det är det som gör filmen så mörk. Jag skall inte avslöja mer av handlingen utan rekommenderar ett besök på Cinemateket den 22:a då den visas ytterligare en gång. Vad som dock verkligen förvånade mig, var det flitiga exponerandet av Reines kön, i alla tänkbara tillstånd. Jag undrar om man hade kunnat filma något sådant idag? Jag tror inte det.

Allt man kan finna i Hoppets låda

Hoppets låda

Jag läser just nu Amelie Posses I begynnelsen var ljuset, en rätt trevlig självbiografisk skildring som behandlar Posses barnaår på gården Maryhill i Skåne. En jul får Amelie helt nya möbler till sitt flickrum och  som villkor hade det framställts att hon “skulle lägga bort sin slarvighet och hålla exemplarisk ordning”, vilket egentligen gick helt på tvärs mot hennes egen natur. Efter en tid lyckades hon dock utverka att hon i den nedersta byrålådan skulle få hålla den ordning hon själv önskade, d.v.s. ingen alls. Hon fortsätter: “Det var så skönt att veta att om något kommit bort, fanns det alltid den möjligheten kvar att den krupit undan och dolt sig i  lådans outforskade och innehållsrika botten”.

När jag växte upp hade vi en låda längst med i köksinredningens lådhurts som vi kallade Hoppets låda. Där fanns hammare, mejslar, spikar, skruvar, trasiga fjädrar, ja allt som tänkas kan. Letade man efter något som man inte fann någon annanstans, hittade man det med största sannolikhet där. I denna låda kunde man nämligen lägga ner allt sådant som man inte visste var man man annars skulle lägga, grejer som man annars skulle ha slängt men förr eller senare är bra att ha.

Jag trodde att vi var de enda som hade en Hoppets låda, men så var alltså inte fallet. Det glädjer mig mer än ni kan tro.

En medfaren och öde glesbygdskåk

Ödehuset i Mockträsk

Alldeles intill vägen, men nästan dold av de lövträd som fått växa sig stora när de lämnats åt sitt öde, ligger ett övergivet hus från seklets början. Gräset växer högt och av någon plantering syns inte ett spår. Men där är mycket vackert!

Ödehuset i Mockträsk

Huset må vara en smula ansatt av tidens tand, men det är endast bron som ramlat sönder och samman. Hade det inte varit för ett gediget, men anskrämligt, plåttak hade huset gått samma öde till mötes. Fasaden med sin liggande panel, låter ana att den en gång varit målad i en gulbrun nyans.

Ödehuset i Mockträsk

Strax intill den ena gavel ligger bagarstugan som är alldeles full av allehanda skräp. Dörren är grön och fasaden rödblekt.

Ödehuset i Mockträsk

Jag trycker objektivet mot och fångar atmosfären i det avlånga rum som ligger bakom köket. På golvet tornar virket upp sig och i ena hörnet glänser en vit kakelugn.

Ödehuset i Mockträsk

I det inre rummet med sin strama kakelugn står endast en stol. Tapeten har ett sobert mönster som passar utmärkt tillsammans med den sparsmakade inredningen.

Ödehuset i Mockträsk

Köksinteriören blandar sig med reflexer från gårdsplanens igenväxta grönska. En TV från tidigt 60-tal har berövats benen och står mitt på golvet. Kökssoffan står där den står, precis som kökssoffor tarvar att göra.

À coeur joie, en septemberhyllning

2 weeks in september

Brigitte Bardots och Laurent Terzieffs sensommarromans under två veckor i september resulterade i filmen À coeur joie.  Här ytterligare en bild från filmen. September är en alldeles förträfflig månad ty då kan man plocka sommarens sista ros, fånga morgonsolens solglitter i den fuktiga växtligheten och flanera i Humlegården, i den lövsal där ljuset är milt och marken nu börjar täckas av gulnande blad.

Igår promenerade jag från Söders höjder hem till Gärdet. Jag hjälper till att reparera en gammal tobaksaffär som nu skall tjäna till kontor/ateljé och fann det klokt med en stärkande promenad. Vad det är vackert vid Karl XII:s torg! Kungsträdgården vore en underbar plats om det inte var för alla förskräckliga evenemang. De har inget där att göra! Jag är svag för fasaderna vid Kungsträdgårdsgatan, Jakobs kyrka och backen upp mot Västra trädgårdsgatan. Västra trädgårdsgatan förresten, där låg det De Geerska fideikommisset, på den plats där nu Tändsticksbolagets ståtliga byggnad ligger. Grannhuset, som också hörde till De Geers egendom, finns fortfarande kvar, men det är inte privatbostad längre.

Det fanns en tid när Sveriges förnämsta familjer hade sin hem på denna gata, men den är förbi!

Men åter till september. Vi lyssnar på Frankie Vallis September Rain.

How I remember loving you, that’s September love we knew, when the leafs got loved to. Gone are the golden days we shared, when I held you, when you cared, all have vanished in the air.

Vänder vi på singeln får vi lyssna på I make a fool of myself.

When I away from you
I know what to say and do
But every time you’re near
My courage disappears

The words are on my lips
When my composure slips
While you’re collected and cool
I make a fool of myself

Kanske får det vara nog med septemberromantik för denna gång. Om inte, lyssna på The things we did last summer.

The boat rides we would take, the moonlight on the lake,
The way we danced and hummed our fav’rite song,
The things we did last summer, I’ll remember all winter long.

Gösta Ekman, den tänkande August

Gösta Ekman utanför teaternGösta Ekman, den tjusiga mannen på bilden, skrev en gång sina memoarer under den vackra titeln Den tänkande August. Året var 1928, tio år innan han avled, en död orsakad av hans hektiska liv och alltför mycket kokain. Jag har för mig att han även injicerade och tror att det var morfin. En gammal dam, förtrogen med teaterskvaller, berättade en gång för länge sedan att han på slutet stack sprutan rakt genom byxorna.

Den tänkande August är en lättsmält och charmig skrift som varmt rekommenderas. Lättsmält är i detta sammanhang en komplimang orsakad av det fina språket och de lustiga anekdoterna. Dessutom är den rikligt illustrerad med fotografier, åtminstone den upplaga som gavs ut i serien Husmoderns presentbok. Om jag inte minns fel, finns även en upplaga med illustrationer istället för bilder.

Och som Gösta Ekman sjöng! Lyssna på En herre i frack och Kvinnor och champagne (även om jag tror att herrar låg bättre till hos denne charmör).

Apropå Den tänkande August skall jag be att få rekommendera Vägar till vemod, skriven av en annan August, en betydligt yngre. Stundtals mycket välskrivna texter och och ett förträffligt språk (läs texten om Elin Wägner). Det är en modern blogg, även om mycket av det som avhandlas rör förritin. Kombinationen av äldre och nyare uttryck i språket är tilltalande, ty man får aldrig känslan av en språklig kuliss.

Och bilden ovan, det går bra att klicka på den om man vill ha formatet större.

Laila Loales intar Konstakademien

Utanför

Sensommarsolen hade försvunnit bakom stadshusets torn och kvällen var ännu ung, men skuggorna var långa och dolde vardagen med sitt svärtade mörker. Laila Loales steg ur bilen, torkade en tår och gick uppför trapporna, in på Konstakademien.

Nedre trapphallen

I trapphallen var nattens slummer inte något man hade i tankarna. Uppsluppna, ja nästintill våryra, roade man sig i den stillhet som sänkt sig över lokalerna när besökarna lämnat huset. Ljudet av svarta pumps ekade i det lanterninförsedda rummet när Laila med raska steg förflyttar sig till övre botten.

Dukade bord

En trappa upp stod skulpturerna på rad i den tilltagande skymningen. Tvekande, var det kanske dags för dem att kliva ned och delta i kvällens festligheter?

Laila Loales övar

Laila Loales satte sig framför flygeln och slog an ett ackord. Himlen utanför var fortfarande ljus och från balkongdörren strömmande frisk och av höstens dofter mättad luft.

Laila Loales spealar

Av dagsljuset återstod endast skärvor, när Laila lösgjorde sig från skuggorna och satte sig framför det svarta instrumentet. Publiken hade andäktigt bänkat sig med champagneglas i hand, men sorlet hade flytt. På flygeln lyste tre stearinljus och de stora fönstren gapade tomma ut mot den mörkblå himlen. Det var sommarens sista kväll och imorgon hade hösten oundvikligen gjort sin entré.

Jag tänkte mig Mathieu, fann Delon

Alain Delon

Jag satt och letade efter bilder på Mireille Mathieu och fann istället en på Alain Delon och, kan det vara, Monica Vitti till vänster. På högra sidan en ung dam som möjligtvis är Romy Schneider, Delons fästmö under några år (han slampade dock runt och fick bl.a. barn med Nico). Det är en så vacker bild och jag älskar att lyktorna har tänts. Jag tänker på La notte (med Monica Vitti). Här ett klipp från den filmen som jag tycker att man bör se. Vanligtvis brukar jag beklaga mig och utbrista Varför är det inte snyggt! men det behöver jag inte denna gång. Jag minns en scen i filmen när Vitti, eller var det Moreau, går omkring på en stor gräsmattan vid en villan, hur ödsligt och vackert det var. Litet av den känslan kommer tillbaka när jag ser bilden och en del av den finns i YouTube-klippet

Men nu var det Mireille Mathieu jag tänkte rekommendera. Tyvärr finns hon knappt på Spotify, men här är Les yeux de lámour från Casino royale (The look of love). På Youtube hittade jag dock en av mina favoriter, Qu’elle est belle, från hennes första skiva, En directe de l’Olympia, som gavs ut 1965. Hur pampig är inte inspelningen!

Porträtt i gassande sensommarsol

Självporträtt

Jag hade turen att en solig sensommardag befinna mig i en vacker lokal i närheten av Stockholms ström. Ute på den gamla artonhundratalsbalkongen beslöt jag mig för att föreviga mig själv i denna anrika miljö. Jag satte kameran på den bastanta stenen och lät self-timern fotografera. Volila!

Angela och Stanny på hushållsskola

Bell och Angela

Det är sommar när Angela anländer till Prästkragens hushållsskola i krokarna av Strängnäs för att förkovra sig i de sysslor som hör kvinnan till. Skolan styrs med järnhand av fröknarna Strussenhielm som saknar egentligt handlag med unga kvinnor; ett betydligt större intresse för dessa vackra varelser har lärarinnan Bell von Wenden vars ögon smeksamt beundrar den vackra Angela.

Volym nummer två i Fröknarna von Pahlen-sviten utspelar sig till stor del på denna hushållsskola där Angela möter Stanny Landborg som blir hennes första riktiga väninna. Angela och Stanny vandrar tidigt på morgnar omkring i den vackra naturen när dimman lättar över de välskötta gräsmattorna, de gömmer sig för de andra flickorna uppe på torkvinden och de delar förtroligheter som tidigare aldrig lämnat deras läppar.

En dag blir Angela bjuden upp till Bell von Wendens vindskammare där rökelsedoften ligger tung. Bell visar henne en bild på den vackra Cecilia som hon höll så kär, men som sorgligt nog dog ifrån henne. Bells intresse koncentreras nu på Angelas blonda och undersköna gestalt och stämningen blir laddad.

Denna andra volym, Kvinnogatan, utkom 1930 i anslutning till Den blå rullgardinen som är svitens första del. Naturen är inte riktigt lika närvarande som i del ett och den efterföljande volymen, Höstens skuggor. Framförallt är det Angela och hennes vandring från flicka till ung kvinna som påbörjas för att sedan kulminera i de följande volymerna.

Bilden ovan är från Mai Zetterlings filmatisering av böckerna, Älskande par, och föreställer Angela och Bell.

Fula färger hotar förstöra stadsbilden

Hus på Värtavägen

Det byggs en hel del i vår stad och inte minst i anslutning till Norra Djurgården. Nyligen avslutades ett antal hus vid Svea Artilleri norr om Valhallavägen, två punkthus vid Värtavägen samt HSB:s skyskrapor i kvarteret Lissabon vid Öregrundsgatan. Nästa stora etapp som står på tur är byggandet av Norra Djurgårdsstaden som kommer att ligga i anslutning till Hjorthagen, till stor del på gamla gasverkstomten. Generellt för alla dessa nybyggen är att de är barn av sin tid och därför uppförda i någon slags, med funktionalismen besläktad, blandstil som jag finner en smula trist. I kombination med nutidens allt annat än smäckra balkonger och fönstersnickerier, blir resultatet tyvärr tämligen klumpigt .

Tråkigast av allt är dock inte själva arkitekturen, utan färgerna – och blandningen av färger! Det finns en olycklig förkärlek för en slags terrakottaröd nyans som ej sällan kombineras med någon blågrå. Blågrått kan verkligen vara snyggt, men tyvärr inte de nyanser som kommer i fråga i dessa byggen (varför inte konserthusblått?). Färgerna används ofta på ljusa, mer eller mindre vita fasader- Då och då låter man en vägg vara gråsvart och det kan rimligtvis inte göra någon glad. En av de få fastigheter som gått i land med det, är en femtiotalskåk på Gyllenstjernas gata som faktiskt är riktigt snygg. Här en dålig polaroidbild.

Och varför tycker jag inte om dessa nybyggda putsade hus med sina trista färger? Titta på denna bild som föreställer ett par hus på vid Värtavägen. Det äldre, det till höger, har en ljus fasad med klart blå fönsterkarmar. Det nya huset till vänster, har också en ljus fasad med fönsterkarmarna (klumpiga!) är i en tråkig beige nyans som kompletteras med ett babyblått fält som får en att tänka på curtain-wall-fasader. Blekt och billigt är resultatet i ena fallet, enkelt, stramt och elegant men ändå varmt är resultatet i det andra. Äldre hus tenderar att antingen ha ljusa, obrutna putsytor, eller så är de avfärgade i starka nyanser som gör fastigheterna till uppskattade solitärer i stadsbilden. Så borde det vara även idag.

Nybyggena påminner faktisk en del om de nonfigurativt målade husen vid Årsta torg som jag inte tycker är alltför lyckade. Man förlitar sig inte helt på arkitekturen och avfärgar därför fasaderna i flera färger som varken gör sig en och en eller tillsammans. Bygg därför hus som är av så hög arkitektonisk klass att fasaderna inte behöver “hjälpas upp” med illa valda nyanser av banala och trista färger.

På Medevi brunn i mitten av augusti

Medevi brunn

Den gamla högbrunnen i Medevi brunn uppfördes år 1809 och är en stram och elegant historia där man än idag kan dricka brunn. Dessvärre ur plastmugg.

Medevi brunn

Längs med Stora gången i Medevi ligger de små stugor som innehåller brunnshotellets rum. Husen är antingen faluröda, ljust gulbeige eller reverterade och avfärgade i vitt.

Medevi brunn

På farstukvisten satt det alltid äldre damer längre bak i tiden. Idag leker endast ett och annat barn, ty den brunnsdrickande generationen har gått ur tiden.

Medevi brunn

Stora brunnssalongen är sammanfogad med den lägre bebyggelsen medelst ett avtrappande tak. Dekorativt och ändamålsenligt.

Medevi brunn

Inne i salongen är det fuktigt och en smula kallt. Ljuset silar in genom de höga fönstren. Fondväggen upptas av en stor målning som tvärs över salen kontrasterar mot en av de största öppna spisar jag någonsin sett.

Medevi brunn

Förfallen och nästintill bortglömd, tronar i ett hörn av området det gamla badhuset. Tacket är renoverat, men sedan tog pengarna slut så interiören väntar fortfarande på att väckas ur sin slummer. Även utvändigt behöver reparationer företas och grönskan intill måste tämjas, så att inte byggnaden helt växer igen likt ett törnrosslott.

Lecuona Cuban Boys, Rumba blanca!

Lecuona Cuban Boys

I början av 30-talet bildades Lecuona Cuban Boys av Ernesto Lecuona. Orkestern blev snabbt populär och började turnera i Europa redan 1934 och gjorde i den vevan congan populär. Jag är mycket förtjust i deras skivor och har ett flertal. Många finns också tillgängliga på Spotify, men inte alla. En av de svängigaste är Rumba Blanca och den står inte att finna annat än i mitt skivbibliotek. Plattan är inspelad under andra halvan av 40-talet (matrisnumret är CL 6151 och skivnumret för 78-varvsskivan i Europa är MC 3162 om någon vill gräva i arkiven och finna det exakta datumet). Sjunger gör Bruguera and Rabagliatti.

Lyssna på Rumba Blanca!

Badmintonhallen vid Lidingövägen

Badmingtonhall, skiss

Vid Studentbacken på Gärdet, där tre stora huskroppar reser sig innehållandes studentrum vid en gemensam korridor, låg till för ett par år sedan Stockholms badmintonhall. Idag ligger här två punkthus med bostadslägenheter. Jag minns så väl när man rev hallen för ett par år sedan. Byggnaden var stor och klumpig och mestadels fönsterlös. Endast en del av fasaden skvallrade om att det var ett äldre hus. Som av en slump fick jag i min hand ett gammalt nummer av byggmästaren som visade hur det en gång sett ut, innan en förödande ombyggnad på 80-talet då fasaden kläddes in i plåt eller något liknande och alla stor fönsterväggar sattes igen.

Det  var 1936 som  man beslutade att bygga en badmintonhall och blev anvisade tomten intill Lidingövägen, mittemot Kungliga Tennishallen. Med ett insamlat kapital på 15 000 lyckades några entusiaster förverkliga byggandet av Stockholm första hall för utövandet av badmintonsporten. Byggnaden, som ritats av arkitekten Gustaf Lettström, invigdes på hösten 1943. Förutom tävlings- och träningsbanor, fanns här restaurang, två föreningssalar, några studierum och en 4-rumsvåning med arbetskök och serveringsrum.

Här ytterligare några bilder på byggnaden: exteriören (väldigt snygg!) och interiören. Synd, att jag inte visste vilken pärla som doldes under den förvanskade fasaden, ty då hade jag försökt ta mig in och se vad som fanns kvar av inredningen. Restaurangens möbler kom ursprungligen från NK och dess textilier var framtagna av Edna Martin och detta måste ha borgat för kvalité.

And they fall in love, they fall in love

Japan Gentlemen take polaroids, baksidesbilden

Det är icke första gången jag skriver om Japan, men nu när hösten är här och det är dags att damma av slängkappan, tända brasan och hälla i sig konjak, är det helt enkelt på sin plats att åter stifta bekantskap med herrarna i Japan.

Gentlemen take polaroids
They fall in love they fall in love
Gentlemen take polaroids
They fall in love they fall in love

Breathe life into me
Spin me round
And I’ll just sit and wonder why
Just a foreign town with a foreign mind
Why is everything so cut and dried?

För nog är det så, att herrar bör polaroidfotografera. Allra helst när de är förälskade.

Vi tittar på ytterligare en vacker bild. Kanske en av de bästa på David Sylvian. En gång var jag själv utspökad som en korsning mellan Sylvian och Ferry. Det blev inte helt lyckat, men viss charm har faktiskt bilden. Som sig bör, knusslades det inte med kajalen.

Men åter till Japan. Gentlemen take polaroids bör man naturligtvis se, likaså min favorit Life in Tokyo, älskar den låten! Dessutom är videon SNYGG. Stramare är däremot Visions of China som är svartvit och elegant. Ytterligare ett tips är The art of parties. Listan skulle kunna göras längre, men här sätter jag punkt.

Å denna new romantic-värld! Var höst vill man stiga in i den, omslutas och vandra på gatorna, gömma sig i mörkret och ha förbjudna rendez-vous när natten är på väg att bli till dag och sedan promenera hem i gryningen. Gråtandes. man vill plocka sommarens sista ros och man vill sitta i ett tyst vardagsrum och stirra ut i den mörka natten lyssnandes till brasans knaster och klockans rytmiska tickande.

Jag tror bestämt att jag är gjord för ett sådant liv.

(Klicka på taggen nedan, New romantic, för mer i samma stil.)

Gloria Swanson som Sadie Thompson

Gloria Swanson som Sadie Thomson

Filmen Sadie Thomson bygger på romanen Rain av W. Somerset Maugham och i huvudrollen ses Gloria Swanson som den prostituerade Sadie som åker till Samoa för att börja ett nytt liv. Det går icke som hon tänkt sig, ty hon träffar en man som tycker att det är toppen med prostituerade och gör allt för att hon skall uppta sitt gamla yrke. Hollywood på 20-talet! På bilden ovan ses Swanson med en grammofon, begrundandes den soppa som hon hamnat i.

Gloria Swanson var en av 20-talets allra största stjärnor och tillika en mycket spendersam dam. Hon tjänade enorma summor på sina filmer, och tvekade inte att ösa ut dem på lyxkonsumtion, precis som så många av hennes kollegor på den tiden. Man levde ett liv som egentligen inte ens fanns och bakom ateljéns lykta dörrar var det mesta tillåtet. Swansons kollega, Alla Nazimova, lätt bygga ett jättelikt palats som hon döpte till The Garden of Alla som sedermera byggdes om till lägenhetskomplexet Garden of Allah, en anläggning där osedligheten grasserade.

Här ytterligare några bilder på Swanson: med turban och med sin hund.

Highsmiths Den amerikanske vännen

Dennis Hopper i Den amerikanske vännen

Den 20 september visas Den amerikanske vännen på Cinemateket i Stockholm och jag rekommenderar, ja nästan kräver att ni går dit.

Wim Wenders filmatisering av Patricia Highsmiths Ripley’s game (En man med onda avsikter) är en mycket bra film; den är långsam, vacker och melankolisk. Den dödsdömnde Jonathan Zimmerman har en ramverkstad i Hamburg och får en dag ett erbjudande om en större summa pengar mot att han mördar en man i Paris.  Beställaren, Raul Minot, hävdar att Zimmermans blodvärden snabbt försämras och att detta är en chans för honom att snabbt skrapa ihop en liten förmögenhet att lämna efter sig till fru och barn.

I samma veva stiger Tom Ripley, i Dennis Hoppers skepnad, in i Zimmermans ramverkstad. Ripley är en amerikan i exil som ägnar sig åt att sälja förfalskningar med stor förtjänst. Ripley må vara skurk, men han är samtidigt en högst förtjusande och mycket sympatisk man, ja, han har en sådan utstrålning att man genast vill ha honom till sin vän och hans hem är särdeles vackert, framförallt den röda säng där han i en scen ligger med kassettbandspelaren i hand och talar in sin dagbok.

Zimmerman erbjuds att besöka en specialist i Paris för att undersöka sina blodvärden ytterligare en gång och resultatet visar naturligtvis att döden är nära förestående. Därmed blir han en mördare som följer efter sitt offer i Paris tunnelbana, lätt omtöcknad av den  lugnande tablett som Minot gett honom så att hans nerver skall klara av att begå dådet.

Den amerikanske vännen är en mycket bra filmatisering av Highsmiths roman och tillika ett verk som står helt på egna ben. Manuset är nämligen helt löst baserat på den litterära förlagan. Det tycker jag bara är en fördel, ty stämningen och Tom Ripley är precis vad Highsmith eftersträvade i sina romaner.

Bonn-Karl sköter korna i ladugården

Bonn-Karl

I mjölkrummet finns mjölkmaskinen och den  tarvar sitt dagliga underhåll. Spengummin skall rengöras och anslutningar kontrolleras. Som ett vitt lödder åker tvättmedelslösningen omkring i rörmjölkningssystemets genomskinliga kanaler. Men det är bestämt något som felas!

Bonn-Karl

Inne i maskinrummet står kompressorn och mycket riktigt, när Bonn-Karl lägger handen på elmotorn förnimmer han vibrationer och dissonans. Något är i olag och inte längre i balans. Det är dags för en översyn, men först måste Blenda undersökas, ty hon verkar inte vara riktigt kry.

Bonn-Karl

Säkerligen, tänker Bonn-Karl, är det frågan om kalkbrist, denna lömska fara som kan ge Blenda kalvförlamning vid nästa nedkomst. En spruta finns alltid till hands och Bonn-Karl suger upp en dos av den livsviktiga medicinen. Noggrant kontrollerar han att det inte finns några luftbubblor, innan han injicerar lösningen i kon.

Strama ödehuset i byn i Västerbotten

Ödehuset

Hit går jag alltid på promenad när tillfälle ges, ty jag kan inte slita mig från det vackra huset som ligger invid de stora åkrarna.

Ödehuset

Plåttaket har börjat rosta, men fasaden är skön. Övre botten kröns av en pampig frontespis på den traditionella Västerbottensgården. På gårdsplanen trängs gräs och ogräs i den karga jorden.

Ödehuset

Bakom huset brer en nysådd åker ut sig och snart spirar här grödan för att i augusti vara klar för skörd. Från salens fönster har man en utsikt som man inte kan vara annat än lycklig för.

Ödehuset

Uthuset följer naturens organiska former och vilar som en flygel invid huvudbyggnadens vänstra del. Här vill jag bo!

(20) (20) (19) (19) (17) (17) (15) (14) (14) (14) (14) (14) (13) (13) (13) (12) (12) (11) (11) (10) (10) (10) (10) (10) (10) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (9) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (8) (7) (7) (7) (7) (7) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (6) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5) (5)

Litteratur